tisdag 11 juni 2019

Ett farväl

Hej alla läsare, ifall ni finns kvar!

Det är i år tio år sedan jag började bokblogga. Inläggen har gått i vågor och mitt bästa bloggår var 2015 - då publicerade jag 314 inlägg på ett och samma år. Det har blivit ännu fler recensioner - nästan 400 recensioner finns att läsa här på Booksessed!

Men de senaste åren har livet tagit över. Jag har pluggat mig till en kandidatexamen, bott ett år i England, skaffat pojkvän, fått jobb som skolbibliotekarie och flyttat ihop med sagda pojkvän - allt under de sista tre åren. I allt detta har bloggen försvunnit mer och mer, och jag har ofta haft dåligt samvete över det. Men ju längre tid som går, desto mer känner jag att bloggen kanske levt klart. Och vad passar egentligen bättre än att avsluta den på tioårsjubileet?

Idag har jag publicerat de sista två recensionerna jag skrivit här - två som legat och skvalpat som utkast hur länge som helst: The Year of the Flood av Margaret Atwood och Tusen bitar av Marcus Jarl. De kan ni läsa här nedan.

Med det sagt vill jag tacka alla er som läst, kommenterat och engagerat er i mitt skrivande. Jag hade ju aldrig fortsatt utan den responsen! Bloggen kommer finnas kvar som ett arkiv och jag kommer givetvis inte att sluta att läsa eller dokumentera det jag läser. Jag har faktiskt investerat i en jättefin läsdagbok som jag kommer gå över till att skriva i. Det blir mer privat och lite mindre krav. Och för er som verkligen vill fortsätta följa mig och mitt läsande liv så publicerar jag rätt mycket av det på min Instagram. Där hittar ni mig under amanda.flinck. Kanske ses vi där.

Och hörrni. Tack. För allt!

Recension: Tusen bitar av Marcus Jarl

Den här boken dök upp som ett recensionsex på jobbet och jag drogs till det fina, fina (men på något vis lite juliga?) omslaget. Sedan var det själva bokens moraliska dilemma som jag blev intresserad av. Baksidetexten är något vag, men det går ändå att förstå att denna bok handlar om något så intressant som organdonation - och vad som händer när man inte vill ha det man får.

I Tusen bitar får vi träffa Nils och Benke, ett par som haft en skakig start men som nu lever i en bra relation där det bara är Nils föräldrar, som tagit avstånd från honom sedan han kom ut som homosexuell, som är ett moln över deras huvuden. Särskilt Lennart, Nils pappa, har svårt att acceptera sin sons liv. Vi får också träffa Ebba och Robert, vars långa äktenskap blivit allt mer olyckligt och ohälsosamt - Robert får utlopp för sitt extrema böghat på nätet, och verkar falla allt längre ned i ett hål av ångest och våldsamhet. Ebba, å sin sida, kämpar för att hitta en ursäkt till att stanna hos honom. De två parens vägar korsas på ett oväntat sätt, som förändrar dem alla i grunden.

Som sagt går det att, med lite fantasi, utläsa från bokens baksida att den handlar om organdonation och om vad som händer när en extrem homofob får en homosexuell mans hjärta. Det må vara en slags spoiler, men jag känner mig nästan tvungen att skriva det, för utan just denna handling skulle den här boken inte vara särskilt intressant, och jag hade antagligen inte läst den själv om jag inte visste att den handlade om detta. Jag går nämligen igång väldigt mycket som läsare på tänk om-scenarion; vad skulle hända om...? Det är kittlande att fundera på just reaktionen som en homofob skulle få om han visste, och det är i den kittlingen som hela Tusen bitars tjusning ligger.

Vägen dit är dock ganska lång. Eftersom jag vet vad som ska hända väntar jag mest för att se; vem ska dö? Vem ska få hjärtat? Och det dröjer. Det märks att detta är en debutbok, eftersom startsträckan är så väldigt lång. Länge är det Nils infekterade relation med sina föräldrar som är det intressantaste i boken, och det har man läst förut. Likadant är det med Ebba och hennes situation. Boken gör dock ett rätt bra jobb med att bygga upp sina karaktärer, hålla berättelsen flytande och sedan nå fram till den där twisten. Men ibland är det svårt att undgå känslan av att allt detta karaktärsbyggande är verktyg för att komma fram till den själva springande punkten. Tänk om-scenariot. Det är trots allt det som gör boken unik.

Frågorna om organdonation i sig är intressanta - boken tar upp fenomen som cellminne och i vissa skildringar rör sig den här annars väldigt realistiska boken hyfsat nära en tunn, tunn gräns till något pyttelitet övernaturligt. Jag uppskattar nog att boken aldrig drar för mycket åt det hållet, men det finns ändå någon slags skugga där som är intressant och påverkar läsningen.

Mitt största problem med denna roman är nog egentligen språket och uppbyggnaden. Emellanåt blir det så tydligt att den här boken är en första roman - den känns stundtals överarbetad, tyngd av adjektiv som ger läsningen en lite glättig ton. Det är aldrig någon som bara ler, de ler snett eller sorgset eller finurligt. Ingen säger, de försäkrar, frustar och varnar fram sin dialog. För mig blir språket ganska klumpigt och övertydligt. Detsamma gäller med alla inre tankar - allting förklaras, läggs rakt framför mig som läsare fastän jag säkert hade förstått att Ebba mår dåligt över sin mans hot även om jag inte fått det förklarat för mig på en halv sida. Ofta känner jag att boken kunde ha varit kortare utan att alls förlora på det. Till detta kommer en viss glättighet, en viss klyschig känsla jag har svårt för, där allt har en förklaring, alla säger rätt saker och det blir bra i slutändan ändå.

Trots det finns det glimtar i Tusen bitar som är bra, som vittnar om författare som nog kan lite mer. För mig är det dock en rätt medioker bok som mest lever på den där enda tänk om-idén, som nog hade kunnat behandlas precis lika bra eller bättre i ett betydligt kortare, intensivare format.

"Tusen bitar", 2018

Recension: The Year of the Flood av Margaret Atwood

Det är ganska längesedan nu som jag läste den första delen i den här trilogin, Oryx and Crake. Men jag gillade verkligen den boken skarpt och köpte resten av delarna i serien nästan med en gång. Sedan blev det förstås saker som examensarbete och annat som kom i vägen för vidare läsning, men nu har jag alltså äntligen läst också del två.

Världen ligger öde efter den sjukdom som dragit över jordklotet och dödat nästan alla människor. Kvar finns några enstaka som kämpar för överlevnad i en värld där naturen tar över allt mer. Bland dem finns Toby och Ren, två kvinnor som delar ett förflutet men som är ovetande om varandras överlevnad. Toby rör sig på hustaken med sin fars gamla jaktgevär, medan Ren sitter inlåst i en före detta sexklubb där musiken fortfarande dånar på den öde scenen. De har båda varit medlemmar i den religiösa natursekten The Gardeners, och det är både tron och erfarenheterna därifrån som håller dem vid liv. Men finns det någon mer?

Precis som Oryx and Crake är The Year of the Flood en bok som rör sig både framåt och bakåt i tiden, och därmed återbesöker vi händelserna från den första boken på ett liknande sätt, men rör oss också lite, lite in i framtiden. Karaktärer från förra boken dyker upp - både Crake och Snowman återkommer, och det är synd att det gått så pass lång tid sedan jag läste den första boken eftersom det finns en del saker jag inte längre minns. Men det är också roligt att återse de karaktärer man redan lärt känna, och få se dem ur andra synvinklar.

Världen som Atwood skapat är nog bokens största styrka - fortfarande en fascinerande men olycksbådande tänk-om-värld som tyvärr inte känns helt omöjlig. I den bor märkliga djur framtagna i labb - från de obehagligt smarta pigoonerna till de löjligt färgglada Mo'Hair-fåren, resultat av en forskning där möjligheterna är oändliga. Även om boken visserligen är fiktion, är den inte riktigt så mycket fiktion som man skulle önska, för allt detta finns redan, om än inte i en riktigt lika uppskruvad variant. Konsumtionssamhället som beskrivs, jakten på något större, bättre och vackrare som urartat, känns obehagligt nära. För vad händer egentligen när forskningen gått så långt, när gränserna till vad som är möjligt tänjts ut så mycket att även rätt och fel blir svårt att skilja på? Var någonstans går gränsen till vad som är okej att skapa?

Nyligen lärde jag mig också om genren som kallas cli-fi, alltså science fiction där det bärande elementet är att boken utspelar sig i en värld där klimatkatastrofen är ett faktum. Denna genre passar den här trilogin verkligen in i, och i kombination med de överentusiastiska genmodifieringarna blir det en dyster framtidsblick. Samtidigt kan jag inte låta bli att hitta en hel del svart humor i alla de märkliga djurkombinationer som Atwood hittat på - det finns något absurt komiskt i de märkliga lejon/får-djuren, de färgglada fåren och de självlysande rosorna som vittnar om författarens fantasi och humor.

I denna bok behandlas dock desto mer religionens roll i ett allt mer vetenskapligt samhälle. Inte heller det är utan humor - The Gardeners åkallar helgon som Sankt Dian Fossey och sjunger hymner inte bara om Gud utan också om celler och elektroner.

Kort sagt uppskattar jag också denna andra del i serien, även om jag nog inte blev lika förtjust som när jag läste del ett. Kanske har nyhetens behag lagt sig, eller så är det den där del två-transportsträckan som är så vanlig i trilogier. Hur som helst ska jag inte låta det gå lika lång tid innan jag ger mig på den avslutande delen, MaddAddam.

"The Year of the Flood", 2009