Recension: We are All Completely Beside Ourselves av Karen Joy Fowler

Jag hittade den här boken på loppis för en femma och kände igen den som en av alla de där jag har på en lista nånstans. På svenska heter den Vi är alla helt utom oss och har ett jättefint omslag - det är så jag upptäckt den till att börja med, när jag jobbade på bibliotek för flera år sen. Nu, äntligen, tog jag mig tid att läsa den.

Som barn pratade Rosemary oavbrutet. Så mycket att hennes pappa brukade säga till henne att alltid börja i mitten av det hon ville berätta. Som ung collegestudent pratar hon nästan inte alls. Tvärtom har hon som ett mål att ingen ska få veta vem hon egentligen är, eller vad som hänt i hennes familj - särskilt under uppväxten då hon och hennes tvillingsyster var en del av sin pappas forskningsprojekt. Nu är det är tio år sedan hon senast pratade med sin bror och sin syster har hon inte sett sedan hon var fem. Men det förflutna går inte att hålla borta hur länge som helst, och Rosemary tvingas till sist att närma sig frågorna om vad som egentligen hände när hon var barn.

Jag har verkligen tyckt om den här boken. Med sin ganska svåra engelska har det varit precis rätt bok att väga upp all svensk barn- och ungdomslitteratur jag läst på sistone med. Just språket har för mig mig varit en av romanens allra största behållningar - det här är en otroligt välskriven roman med ett både komplext, humoristiskt och fängslande språk.

Själva berättelsen kräver också lite mer av sin läsare än vilken annan bok som helst - den böljar fram och tillbaka, mellan nutid, barndom och collegeåren, och blir en ganska spretig historia som man som läsare lämnas att försöka samla ihop så gott man kan. Men jag gillar det, dels för att det aldrig blir tråkigt, dels för att det är just detta boken handlar om - minnen, hanterandet av dem och deras opålitlighet. Det är en bok om att försöka få ihop verkligheten med det man minns, om att inte riktigt kunna lita på sina egna minnesbilder och om att försöka försonas med den skuld man äger i ett familjetrauma.

Dessutom är det, på sätt som inte ska avslöjas, en bok om djurrätt, de etiska och moraliska frågorna som hänger ihop med forskning som bedrivs på djur, en bok som suddar ut gränserna mellan djur och människa, och som ifrågasätter likheter och olikheter på ett sätt som jag verkligen uppskattar och som är enormt intressant. Här blir boken ganska ofta vetenskaplig och hämtar information från riktiga forskningsexperiment och blir ett väldigt intressant svar på frågan: Vad hade hänt om man växt upp mitt i ett sådant experiment?

We are all Completely Beside Ourselves är också en bok om sorg, men det är en märkligt rolig bok om sorg. För bokens språk, Rosemarys språk, är enormt finurligt, ironiskt och med en självdistans som jag verkligen saknar så fort boken är över. Jag älskar sättet som läsaren måste fundera ut förhållandena själv, sättet som Rosemary försöker lura läsaren - eller kanske egentligen sig själv? Det liknar inte riktigt något jag läst tidigare och med sina referenser till forskning och en mer vetenskaplig kontext blir det en bok som också känns intellektuell, en bok som inte fördummar något utan förlitar sig på att läsaren kan och vill hänga med. Och det gör man - för allt resulterar i en väldigt fängslande bok där man njuter av språket samtidigt som mysterierna kring vad som egentligen hänt gör den lika spännande som en deckare. Jag har verkligen haft svårt att lägga ner boken och ägnat en hel helg nästan enbart åt att läsa den.

Däremot måste jag erkänna att i bokens andra del tappar jag geisten lite. Jag är fortfarande enormt fängslad, men när allt fler svar läggs fram på bordet känner jag inte riktigt den där tillfredsställande känslan. Tvärtom tappar boken mycket av sin tjusning för mig när den inte längre känns olöslig. Men vägen dit är åtminstone bland det bästa jag läst i år.

"We are All Completely Beside Ourselves", 2013

Recension: Fyra Nobelnoveller från Novellix

Jag blev superglad när en av mina födelsedagspresenter i år var en förlängd prenumeration på Novellix. Att få hem deras noveller i brevlådan har varit otroligt roligt, även när jag inte kommit mig för att läsa dem alla på en gång. Men efter att ha läst deras fyra skräcknoveller i ett sträck upptäckte jag att det finns några fördelar med att läsa dem så; framför allt att man får en helt annan helhetskänsla. Så när de nu gav ut sina (ursnygga!) Nobelnoveller bestämde jag mig för den approachen den här gången med.

De fyra författare som finns representerade i den här härligt guldlyxiga asken är Herta Müller med sin essä "Hunger och siden", John Steinbeck med novellen "Krysantemum", Toni Morrison med "Recitatif" och den senaste i raden pristagare, Kazuo Ishiguro, med "En familjemiddag". Av dessa har jag faktiskt läst en förut - som en del i min B-kurs i engelska vid University of Sussex läste jag nämligen Morrisons "Recitatif", men detta är första gången den kommit på svenska och upplevelsen var något annorlunda i den svenska språkdräkten.

Just "Recitatif" läste jag först eftersom den blev en upprepning, och även om den som det mesta fungerade bättre på sitt originalspråk är det fortfarande en intressant novell, då den på ett så unikt sätt behandlar ras. Novellen handlar om två flickor som möts som barnhemsbarn och sedan stöter på varann då och då senare i livet. Ras och klasstillhörighet är viktiga element i deras liv och definierar deras tillvaro, men novellen avslöjar aldrig vem som är vit och vem som är svart. Det är en intressant novell att läsa just av denna anledning - vad händer när läsaren inte får tillskriva en karaktär en hudfärg? Även om jag tycker detta experiment är väldigt tankeväckande blir det dock aldrig en särskilt stark novell som sådan. Man är för fokuserad på att leta ledtrådar till hudfärg i texten för att faktiskt kunna njuta av dess innehåll, och även om det är meningen gör det upplevelsen lite haltande för mig.

Ishiguros "En familjemiddag" blir något helt annat och kan nog vara den novell i asken som jag njuter allra mest av att läsa. I fokus står den hemvändande sonen som åker till Tokyo för att återförenas med sin far och sin syster. Modern har dött efter att ha ätit felaktigt tillagad fugufisk, men hennes ande verkar finnas kvar i barndomshemmet där middagen snart står på bordet. Jag älskar verkligen både skildringen av de kalla, tafatta familjerelationerna och den stramt uppspända stämningen i den här kortkorta berättelsen. Mest av allt gillar jag den nog för det nästan absurda och suggestiva i undertexten som nästan tangerar skräck då och då. Och det öppna slutet, ja - den här novellen gillar jag skarpt.

"Hunger och siden: Män och kvinnor i vardagen" är Müllers essä om livet i Rumänien under Ceaușescus diktatur. Den är ett avbrott från de övriga skönlitterära novellerna och är en plågsam betraktelse med ett ilsket, mörkt språk. Själv kan jag ingenting om Rumäniens politiska historia, men essän ledde mig direkt in på Wikipedia för att läsa på. I förgrunden står det utsatta folket men mest av allt de än mer utsatta kvinnorna, vars brist på preventivmedel och aborträtt gör dem desperata. Det är nästan för jobbigt att ta in, men det är viktig läsning.

Sist läste jag Steinbecks "Krysantemum". Som alltid står det enkla folket i fokus hos Steinbeck, denna gång hemmafrun Elisa i 30-talets USA där hon står på knä i sin blomrabatt. Ensam hemma får hon besök av en kringresande hantverkare som genom att beundra hennes krysantemum hittar en väg in till henne. Novellen är klaustrofobisk och hos Elisa finns en frustration som går att ta på, ändå lyfter inte riktigt denna novell hos mig - kanske är det de gubbiga beskrivningarna av Elisas byst och det extrema fokuset på hennes kropp och parallellerna till blommorna som gör mig lite avig.

Sammanfattningsvis är det här en väldigt fin box vars innehåll är extremt välskrivet (såklart) och som tillsammans blir en samling väldigt olika noveller som ändå alla rör vid något djupt mänskligt och mycket ensamt. Det är också första mötet för mig med till exempel Herta Müller, och detta kortformat är väldigt tacksamt att möta stora författare i - man kan läsa dem utan att bli överväldigad men också utan att de förlorar sin storhet alls.

Fyra Nobelnoveller från Novellix, 2018

Recension: Slutet av Mats Strandberg

Det är alltid roligt att läsa böcker som man väntat länge på, som liksom levt i periferin så länge att det nästan känns som om man redan börjat på dem när man öppnar dem. Slutet är en sådan bok för mig. Eftersom jag följer Mats Strandberg på sociala medier har jag sett uppdateringar kring boken, sett avslöjandet av titeln, sedan först en bit av omslaget, sedan hela. Och för någon månad sedan låg manuset till boken bland recensionsexemplaren i Akademibokhandelns lunchrum, inlindat i en fejkad löpsedel som jag faktiskt tog med mig hem sedan. Sen, till sist, fick jag alltså tag på ett ex av boken på bokmässan, signerat och allt, efter att ha hört Mats Strandberg själv prata om boken. Att öppna boken var alltså efterlängtat.

Simon är sjutton år gammal och kommer aldrig att bli äldre. Det är en månad kvar innan allt försvinner - hela mänskligheten kommer att gå under när kometen Foxworth slår ned. Alla kommer dö vid samma tidpunkt. Och vad ägnar man egentligen den sista tiden åt? Simon och hans kompisar festar, alla försöker leva ut sina drömmar och uppfylla sina önskemål innan det är för sent. Lucinda som är jämngammal med Simon börjar skriva i TellUs, en app som kommer sända ut mänsklighetens historia i rymden. Hon har varit döende i cancer och kometens ankomst blir nästan en befrielse för henne - nu är alla lika döende som hon. Simon och Lucindas vägar korsas under tragiska omständigheter, och tillsammans söker de svar som de måste försöka få innan all tid runnit ut.

Jag var rädd att jag skulle ha höjt mina egna förväntningar orimligt mycket och att Slutet inte skulle kunna leva upp till dem, men nej. Så fel jag hade. Slutet kan vara en av de bästa böcker jag läst hittills i år och den har förgyllt mina pendlingsmorgnar så mycket att när den väl var slut var det näst intill deprimerande att åka till jobbet. Jag som verkligen gillat både Färjan och Hemmet får nog ändå säga att den här boken slår dem med hästlängder. Det är utan tvekan det bästa som jag läst av Strandberg hittills.

Kanske beror det på att jag verkligen tilltalas av idén i boken - vad som skulle hända om vi visste att vi alla skulle dö och precis när. Hur snart skulle samhället falla ihop? När skulle pengar sluta fungera? Hur skulle vi som människor reagera? Och allt detta lyckas Strandberg att skildra så väl att jag spenderat det mesta av läsningen med ett tryck av lätt panik över bröstet, nästan troendes att världen på riktigt kommer gå under, att kometen Foxworth faktiskt snart är här. Förutom att skildringen av detta är spot-on så är det nära nog ett snilledrag att göra Slutet till en ungdomsroman. För alla de där stora livsfrågorna man brottas med i tonåren ställs verkligen på sin spets och tillför en svårslagen melankoli till boken som jag verkligen tilltalas av.

Naturligtvis lyckas boken också så bra eftersom karaktärerna verkligen är välskrivna. De agerar mänskligt och inte alltid sympatiskt, och just därför blir de så verkliga. Och det gäller inte bara Simon, som brottas med både familjerelationer och en komplicerad kärleksrelation, utan också Lucinda vars uppvaknande till världen är både sorgligt och fint. Också bokens bikaraktärer sprakar av liv, från Simons mammor och deras ansträngningar för att hålla ihop sin relation för barnens skull in i det sista, till Tilda, som knyter samman Simon och Lucindas liv samtidigt som hennes eget liv faller samman. Kort sagt är det en fantastiskt studie i olika människors reaktioner på undergången.

Slutet är både en hjärtskärande och otroligt varm bok om att vara ung men i slutet av sitt liv, av orättvisan i det och hur man handskas med det. Jag gillar den rakt igenom, jag har varit som uppslukad av den och det finns nästan ingenting i den som jag inte gillar. Det enda jag tror kan komma att ligga boken i fatet är att den är väldigt nutidsanknuten, och kanske kommer dess aktualitet inte att vara för alltid. Men här och nu är det precis rätt bok vid rätt tillfälle.

"Slutet", 2018

Recension: Intet av Janne Teller

Det var en kollega till mig som hittade den är boken (i nytryck) på ungdomshyllan på jobbet och frågade mig om den inte verkade hemskt intressant. Och visst gjorde den. En ungdomsbok om alltings meningslöshet och ett gäng ungdomar som driver varandra allt längre låter precis som något jag skulle gilla.

Det är när klassen börjar sjuan som Pierre Anthon bara reser sig upp och går. Han har insett att ingenting spelar någon roll. Han lämnar klassrummet och bosätter sig i ett plommonträd där han ägnar dagarna åt att skrika efter sina klasskamrater om hur ingenting betyder någonting. Klassen bestämmer sig för att de måste få ner honom ur trädet, de måste visa honom att det finns betydelse. För att lyckas bestämmer de att var och en ska lägga någonting som betyder något i en hög, och sedan bestämma vad nästa person måste lägga. Det börjar med ett älskat kastspö, några favoritböcker, ett par snygga sandaler. Högen med betydelse växer. Men snart eskalerar allt, när det materiella inte längre räcker till och kraven på vad som räknas som betydelsefullt blir allt högre.

Den här är en märklig liten bok. Den är kort och lättläst och jag har tagit mig igenom den på bara en dag, men den kommer nog att stanna kvar längre än så. Den påminner till upplägget och idén om Flugornas herre - den har samma teman kring barn eller ungdomar som driver varandra allt längre in i vansinnet, men utforskar en helt annan del av det mänskliga - hur man hanterar alltings meningslöshet. Den väcker onekligen massor av tankar kring vad som gör livet värt att leva och vad som händer när man upptäcker att de sakerna inte räcker till. Det gör Intet till en mörk och obehaglig bok, och läsningen blir lite som att se ett tåg spåra ur och bara kunna stå maktlös och se på.

Intet förbjöds när den kom ut i Danmark för nästan tjugo år sedan, och även om jag naturligtvis inte står bakom censur så är jag inte förvånad. Det finns sekvenser i boken som jag verkligen ryser åt. Samtidigt finns det mycket i den som jag har lite svårt för - jag köper till exempel inte riktigt själva premissen, att alla i en klass skulle kunna driva varann så långt. Det blir svårt att verkligen tro på berättelsen när man känner att den snarare är ett tankeexperiment än något som skulle kunna hända. Samtidigt är det väl just tankexperiment som är bokens själva kärna - vad händer när man står öga mot öga mot det man tror betyder allra mest, och inser att det kanske inte betyder någonting? Men för mig är det en idé som fungerar bättre än vad själva utförandet gör.

Språket i boken är avskalat och jag upplever det som ganska kallt, kanske för att man inte får någon särskilt stark personlig koppling till bokens jag. Samtidigt finns det en styrka i att språket är så vardagligt, för kontrasten till de allt mer extrema offren som klasskompisarna gör blir mycket skarp.

Även om jag själv finner boken svår att ta till mig finns det flera saker i den jag verkligen uppskattar. Hur den aldrig ger några svar, till exempel. Det är frustrerande men samtidigt så uppenbart, att ingenting kan bli besvarat i en bok om livets mening. Jag gillar också att den aldrig skriver en på näsan, som ungdomsböcker ibland har en tendens att göra, och jag gillar hur mörk boken tillåts att bli. Och kanske tycker jag allra mest om den för att den inte förskönar eller förenklar, inte försöker skydda läsaren, förenkla det svåra eller göra några förskönande omskrivningar om en av livets allra största och mest plågsamma frågor; vad är meningen med allting?

"Intet", 2000

Recension: Fyra skräcknoveller från Novellix

I oktober förra året fick jag en Novellix-prenumeration i födelsedagspresent, något som förgyllt hela året hittills och som jag funderar starkt på att förnya eller önska mig i present en gång till. Trots det så är detta första gången som jag läst alla fyra noveller i en ask på en och samma gång. Resten av askarna har jag läst en två-tre noveller var i. Kanske beror det på genren - för mig som älskar skräck var det rena lyckan att få hem den här i brevlådan.

Asken innehåller fyra noveller - först ut min favorit Stephen King med "Lite krasslig, bara", för första gången på svenska. Det är en väl uppbyggd psykologisk skräcknovell om kärlek, sjukdom och det egna sinnets självbedrägeri, om en något till åren kommen reklamare och en dag i hans helt vanliga liv. Men undertill finns tecknen på att saker faktiskt inte är alldeles som de brukar - återkommande drömmar, små, små fel i en bild som rämnar allt mer.

Novell nummer två är av John Ajvide Lindqvist, med titeln "Nattrodd", om två äldre kvinnor som varit vänner hela livet och precis som varje år beger sig ut till sin lilla ö i skärgården för att tälta. Men för första gången verkar de inte vara helt ensamma.

Därefter blir det åttiotal och det första jag läser av Karin Tidbeck, som skrivit novellen "Lussiferda", om Emma som återvänder till Stockholm vid Lucia - precis vid den tid som förändrade hela hennes liv då hon var sjutton år gammal. Då åkte hon utan lov ut till föräldrarnas sommarstuga tillsammans med sina gothkompisar för att få se det där som inte hör till denna värld.

Den sista novellen är en gammal klassiker i genren; "Den svarta katten" av Edgar Allan Poe. Den skrivs i jagperspektiv inifrån en cell av mannen som försöker förklara hur han hamnat där och vilken roll en svart katt spelat i det hela. En ryslig, välskriven skräckklassiker som håller starkt än idag.

Sammantaget är de fyra novellerna alla väldigt bra - men mina favoriter är tveklöst Stephen King och Edgar Allan Poe.  Minst tror jag att jag gillar Karin Tidbecks novell, vars upplösning känns snabb och genomhastad. Det blir en besvikelse även om jag uppskattar olösligheten i den. John Ajvide Lindqvist gillar jag mycket i vanliga fall, men just "Nattrodd" förlitade sig lite väl mycket på våld snarare än något suggestivt och det gjorde mig också lite besviken.

Mest behållning hade jag därför av Kings novell, som är mästerligt uppbyggd och vars handling verkligen griper tag. Jag tycker mycket om Poe också, men just denna novell har jag läst tidigare, och det tog spänningen ur läsningen en del. Dock läste jag den sist på engelska, och det var spännande att se hur den här, helt nya, översättningen såg ut.

Tillsammans bildar novellerna en fin blandning mellan gammalt och nytt, och kombinerar många olika sätt att skriva skräck på som jag verkligen uppskattar. Och jag gillade faktiskt att läsa novellerna så här i ett streck. Kanske återkommer jag med de andra askarna jag fått på det här sättet! Mer Novellix i samlad trupp!

Fyra skräcknoveller från Novellix, 2018

Recension: Vargattacken av Lars Berge

Jag läser nästan uteslutande skönlitteratur, vilket tydligt märks här på bloggen. Det är sällan jag ägnar mig åt facklitteratur om det inte är till studierna, men ibland snubblar jag över någon intressant fackbok som jag läser enbart för nöjes skull - böcker som till exempel Katarina Wennstams Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman, eller Johan Hiltons Monster i garderoben. Vargattacken är också en sådan bok - ett reportage kring vargattacken på Kolmårdens djurpark 2012 och om hur den kunde hända.

Det är på förmiddagen den 17 juni 2012 som en ung kvinnlig djurskötare på Kolmårdens djurpark hittas död inne i ett av parkens varghägn, dödad av de vargar hon skött om sedan de var valpar. Tragedin beskrivs av alla inblandade som en chock, något fullständigt oväntat som tar dem alla på sängen. Men när Lars Berge börjar gräva i omständigheterna kring dödsfallet växer en annan bild fram - en bild av hur det under flera år pågått ett tveksamt experiment i Nordens största djurpark där pengar spelat större roll än de anställdas säkerhet. Möjligheten för detta experiment bottnar i bilden av vargen i Sverige, hur den förändrats i takt med samhället, men också i själva drivkraften bakom varför människor dras till upplevelsen av det vilda.

Jag tror att den största anledningen till att jag ville läsa Vargattacken är att den handlar mycket om frågor som liknar de som jag ägnat mitt examensarbete åt. Jag har nämnt det lite kort här på bloggen, men mitt uppsatsämne rörde en novell av Jack London och skildringen av varghunden i den. Min uppsats, och kursen jag tog inom litteratur och djur, är ämnen som tassar i närheten av den här bokens mest centrala teman, kring djur och hur vi människor använder dem för att se på och definiera oss själva, och hur bilden vi har av ett djur aldrig egentligen kan spegla det verkliga djuret utan alltid utgår från vårt mänskliga medvetande.

Den här reportageboken handlar naturligtvis mycket om själva attacken 2012 och hur den möjliggjordes av en mängd faktorer inom Kolmårdens djurpark som tål att ifrågasättas - varför jobbade djurskötarna ensamma och utan kommunikationsradio? Varifrån kom idén att låta skötarna vistas ensamma i hägnen med vuxna rovdjur, och hur kom det sig att detta sågs som så ofarligt att gäster kunde betala för att följa med in och hälsa på vargarna? Kändisar som Mikael Persbrandt, Zlatan och kungen själv har besökt vargarna och klappat och gosat med dem. Hur kom det sig då att de kunde döda en av de skötare de kände bäst?

Men själva dödsfallet är bara startpunkten för Vargattacken, som utifrån det spinner vidare på trådar kring vargen i svenskt medvetande, hur den gått från ett hatat skadedjur till en skyddad art som tas i försvar av både djurrättsaktivister och allmänheten i stort, och hur den blivit objekt för en poraliserad debatt. Vidare fortsätter Berge med att undersöka andra fall av socialiserade vargar, hur vargar beter sig i fångenskap och hur traditionen av att hålla dem i djurparker ser ut. Han går dessutom tillbaka till berättelsen om hur Kolmårdens djurpark kom till, och ännu längre - till själva uppkomsten av djurparker och vilken funktion de fyller hos oss som människor.

Allt detta vävs ihop som en grund för vargattacken på Kolmården. Boken ger inga svar, men erbjuder en slags förklaring samtidigt som den väcker frågor kring djurparker, instängda djur och det mänskliga behovet av att spegla sig i andra arter och vilka konsekvenser det kan få.

Själv uppskattar jag verkligen Vargattacken, som tagit mig väldigt kort tid att sträckläsa och som är både intressant, lättläst och fascinerande. Det märks att den är skriven för en bred allmänhet, men jag uppskattar hur Berge formulerar väldigt komplexa idéer kring antropomorfism och relationerna mellan djur och människa så att de blir lättillgängliga och rentav spännande. Det får mig nästan att vilja skriva ännu en uppsats inom samma ämne. Men bara nästan.

"Vargattacken", 2018

Recension: Min röst skall nu komma från en annan plats i rummet av Lotta Lotass

Det var en vän som tipsade mig om den här boken, och jag kände igen författarnamnet som ett av alla de som nämnts i allt rabalder kring Svenska Akademien under året. Lotta Lotass satt invald i Akademien på stol nummer ett, men slutade delta delta 2015 och utträdde när det blev möjligt i våras. Med namnet i bakhuvudet och ett konkret boktips, dessutom med en titel som direkt satte sig i mitt huvud, så blev Min röst skall nu komma från en annan plats i rummet min första bekantskap med Lotta Lotass.

Las Vegas byggs i den ogästvänliga Nevadaöknen, stadens existens möjliggörs av enorma dammbyggnationer och ett trotsande av naturens krafter. Dit kommer en namnlös seriemördare som talar med fyra andra, autentiska mördare - de pratar om sina tillvägagångssätt, sina mord och sina liv. Runtom finns ökenlandskapet, de jättelika hotellen, de lysande kasinona och hettan.

Min röst skall nu komma från en annan del av rummet är en väldigt märklig roman som inte liknar mycket annat jag läst, även om tankarna ofta går till Ellis American Psycho. Jag har förstått att Lotass är känd för att skriva på ett sätt som inviger läsaren i själva skapandet av berättelsen, och det stämmer verkligen. Det stämmer till och med lite för bra - det är mycket luckor och tomrum i Min röst skall nu komma, och de får man som läsare fylla i bäst man kan själv. Det är visserligen ett ganska intressant och fängslande sätt att skriva, men emellanåt kan jag inte låta bli att tycka att jag som läsare behöver lite mer - mer kött på benen, mer ledtrådar, mer konkreta saker att ta fasta på. Som det är nu blir man som läsare lämnad ganska ensam i den här romanen och man saknar en författare som iallafall emellanåt kan tänka sig att sträcka ut en ledande hand. Utan den blir det väldigt svårt att känna att boken verkligen ger någonting.

Trots det finns det flera saker jag uppskattar med den här romanen. Titeln är kanske den mest uppenbara - vilken fantastisk, gåtfull titel! Den hänvisar tydligen till de testsändningar som Sveriges Radio utförde för att man skulle kunna placera ut sina högtalare på bästa sätt. Mycket av läsningen har gått åt till att fundera över den där titeln...

När jag läser på baksidan och även lite andra recensioner i försök att bättre förstå handlingen i boken inser jag också att de fyra karaktärer som är väldigt centrala - kallade Kaninen, Clownen, Aposteln och Odjuret - är baserade på verkliga mördare. Att veta det spelar egentligen ingen större roll för boken, men det ger den en lite mer grundad ton av verklig fascination och äckel som jag tror gagnar boken. Just denna fascination som många har när det kommer till bestialiska mördare uppfattar jag som Min röst skall nu kommas allra största tema - den utforskar den där fascinationen på ett väldigt unikt sätt och ur en synvinkel som känns nyskapande. Istället för att försöka förstå den obegripliga grymheten gör den här boken sitt yttersta för att behålla främmandeskapet. Här finns inga förklaringar. Bara grymma, meningslösa mord och de kallt sakliga rösterna hos dem som utför dem. Och det i sig blir en inblick som känns värd någonting.

Sammanfattningsvis har jag svårt att ringa in den här boken. Den är ytterst välskriven, med väl avvägda ordval, en känsla som är helt unik och som etsar sig fast, och en handling som väcker frågor om det kapitalistiska USA och hur till och med mördare blir en slags idoler. Samtidigt är boken så full av luckor att den blir lite väl svårtolkad, och det gör att man sitter i en stilla undran genom hela läsningen, och även om det uppenbarligen finns en tanke bakom det är det inte alltid positivt.

"Min röst skall nu komma från en annan plats i rummet", 2006

Recension: Väggen av Marlen Haushofer

Jag tror att jag blev tipsad om Väggen första gången så tidigt som när jag gick i högstadiet. Ännu ett exempel på hur herrans många år det kan ta mig att faktiskt komma till skott med att läsa en bok. Hur som helst har jag blivit mer och mer intresserad i takt med att jag fått reda på mer om Väggen - att det är en modern klassiker, en väldigt unik och enligt många oförglömlig roman.

En kvinna följer med sina släktingar till deras jaktstuga i bergen för att tillbringa en liten semester där. Första kvällen går släktingarna ner till värdshuset i byn, och kvinnan somnar ensam - och vaknar ensam. Hennes släktingar har inte kommit tillbaka. När hon går för att leta efter dem i byn hindras hon av en kompakt, genomskinlig vägg. Det går inte att komma vidare, och på andra sidan verkar allt levande, både människor och djur, vara döda. Kvinnan återvänder till jaktstugan och börjar göra vad hon kan för att överleva. Hennes enda sällskap är jakthunden Lo, en vresig katt och en ko. De blir en udda familj som hela tiden lever på gränsen till undergången och där bara det nödvändigaste blir viktigt.

På baksidan till min utgåva av Väggen står det "Det har ofta sagts att den som läst Marlen Haushofers Väggen aldrig mer blir densamma och att det är en bok man bär med sig resten av livet". En ganska stor sak att lova, och jag var väldigt spänd på att se om detta var en bok som skulle kännas så viktig för mig också. Riktigt sådär världsomvälvande har jag väl inte direkt upplevt den, men ändå är det onekligen en bok som är väldigt annorlunda från något annat jag läst. Framför allt är det en bok som kan tolkas på otaliga sätt, och en bok som man nog aldrig riktigt blir helt klar med.

Kvinnans nya liv i isolering är ett betydligt större tema för boken än den mystiska väggen, som till slut bara finns där, en naturlig del av kvinnans värld. Väggen i sig är en dunkel fråga som aldrig får något svar - kvinnan själv funderar på om den är skapad som någon slags krigsvapen, läsaren undrar om den alls är mänskligt gjord och faktiskt också ibland på om den ens existerar på riktigt. Väggen kan lika gärna vara en symbol eller något psykologiskt hinder, och just att man aldrig får veta ger hela boken en olöslighet som tilltalar mig. Mer än något annat använder romanen väggen för att belysa människans ensamhet, som jag nog skulle vilja kalla bokens främsta tema.

Romanen är skriven som en redogörelse i jagform och påminner stundvis om Robinson Crusoe i hur kvinnan berättar om vädret, sätten hon överlever på och hur hon förändras i sin isolering. Hennes enda sällskap är djuren hon omger sig med, och de blir hennes anledning att fortsätta kämpa. Kvinnans kärlek till det levande och hennes kamp för att värna om liv i den ogästvänliga och farliga värld hon hamnat i gör kanske Väggen till en väldigt kvinnlig bok - Doris Lessing citeras i efterordet med orden att detta är en bok som enbart en kvinna kan ha skrivit och jag tenderar faktiskt att hålla med. Det finns något djupt moderligt i kvinnans kamp för sina djurs överlevnad som hindrar Väggen från att bli en överlevnadsbok i samma anda som just Robinson Crusoe. Det finns inte någon klassisk heroism, inga halsbrytande äventyr eller utbrytningsförsök - bara en ohjälplig kärlek till livet och ansvaret över det. Det är också just i skildringen av relationen till djuren som den här romanen verkligen lyser.

Också naturen i romanen har en enormt viktig roll och naturbeskrivningarna är vackra, och trots sitt omfång aldrig tråkiga. På många sätt kan Väggen tolkas som en kritik mot samhällets steg bort från naturen, och kvinnans återgång till de basala grunderna i livet lyfts upp som det enda rätta. Det är en vinkel som jag ibland tvekar lite inför, eftersom det känns som en ordentlig romantisering av ett i grunden slitsamt och otacksamt sätt att leva, men det är onekligen effektfullt.

På det stora hela tycker jag väldigt mycket om Väggen. Det är en eftertänksam, filosofisk och mycket vackert skriven bok som jag tror att jag kommer återvända till mycket. Dess frågor om livets basala nödvändigheter och vikten av att värna om all sorts liv är så vackert uttryckta, och särskilt skildringen av djuren och naturen kommer stanna hos mig länge, såklart tillsammans med den mörka gåtan som är väggen. Livsomvälvande - kanske inte. Men också inte en bok som man glömmer i första taget.

"Die Wand", 1968

Recension: Fattigt folk av Fjodor Dostojevskij

Efter noveller av Pusjkin och Gogol blev det äntligen dags för den första romanen till min kurs i rysk litteratur - och det är ingen mindre än Dostojevskij! Det blir den andra boken jag läser av honom - för flera år sen har jag kämpat mig igenom Brott och straff, också det till en kurs i litteraturvetenskap. Men denna gången blev det alltså hans betydligt kortare debutroman.

Makar Devusjkin är en mycket fattig kanslist som arbetar med att kopiera text i Sankt Petersburg. Trots sitt svåra liv i fattigdom är han hoppfull och godhjärtad, och brevväxlar flitigt med sin granne, den unga Varvara Dobroselova. Varvara lever föräldralös tvärsöver gatan, också hon fattig, och ständigt sjuk. I sitt hårda liv med förödmjukelser och brist på det allra väsentligaste finner de tröst i breven till varandra, och läsaren får följa deras dagliga kamp för överlevnad genom deras brev.

Jag har aldrig tyckt särskilt mycket om brevromaner, eller för den delen någon typ av roman som utger sig för att vara dagböcker eller någon annan typ av dokument. Varför vet jag inte riktigt, men kanske är det för att jag upplever den typen av romaner som ganska statiska och svåra att "uppleva" eftersom allt som händer sker utanför bokens själva gränser. Så uppfattar jag också Fattigt folk - som en rätt trist bok där alla viktiga händelser enbart återberättas.

Det kan naturligtvis också vara en styrka att lyckas berätta mellan raderna och få fram händelseförloppen genom brevskrivning, men jag tycker mest att det blir tråkigt i det här fallet. Det är odynamiskt och inte särskilt engagerande. Till detta kommer också huvudkaraktärernas desperata fattigdom som är huvudtemat för boken, men som jag aldrig riktigt lyckas sympatisera med eftersom jag faktiskt inte fattar tycke för någon av huvudkaraktärerna.

Makar Devusjkin är den som man spenderar mest tid med, och han är olidligt sexistisk i mina ögon, och allt det som ska väcka mitt medlidande gör mig snarare irriterad; hans sätt att vilja bestämma över Varvaras liv och hans ständiga förminskande av henne är säkert tidstypsikt, men det hindrar mig inte från att irritera ihjäl mig på honom. Det blir svårt att tycka om honom och svårt att sympatisera med honom, kanske ännu mer för att det är så märkbart att det är just det man förväntas göra. Jag blir mer och mer ointresserad och anti ju längre jag läser. Jag är helt enkelt inte är så intresserad av karaktärer som man enbart ska tycka synd om. Det finns något lite perverst i det som jag inte uppskattar.

En god vän till mig som nyligen läst Bröderna Karamasov sa till mig att Dostojevskij är bäst när han är utläst, och jag tenderar att hålla med. Även om jag förstår att Fattigt folk är en viktig bok när det kommer till den ryska realismen, och i att uppmärksamma den lilla människan och vardagliga upplevelser, så har jag inte särskilt stort utbyte av den här boken. Det är för mycket tragik, och för lite humor och komplexitet hos karaktärerna. Om det blir mer av Dostojevskij får framtiden helt enkelt utvisa. Här näst blir det iallafall ännu en rysk gigant - nämligen Lev Tolstoj.

"Бедные люди", 1846

Recension: Romanerna om Patrick Melrose, volym 1 av Edward St. Aubyn

Det har varit en kombination av att jag tyckt omslaget till den här boken är snyggt, till att jag fått höra bra saker om den, som fått mig att köpa volym ett av Romanerna om Patrick Melrose. Dessutom gillar jag England och uppväxtskildringar, så jag tänkte att den här boken kunde vara precis i min smak.

Patrick Melrose växer upp i en brittisk överklassfamilj med en mor som inte klarar av att ta något ansvar över honom, och en fruktansvärd far som utsätter honom för både psykiska och fysiska övergrepp. Boken - eller böckerna, eftersom detta är den första av två samlingsvolymer - skildrar hur Patricks liv ser ut från det att han blir traumatiserad som barn, till hans heroinberoende i tjugoårsåldern och hans försök att navigera genom de innersta kretsarna i Englands uråldriga överklass.

Jag trodde verkligen att jag skulle falla för den här boken, men tyvärr har jag känt mig ganska distanserad från den. Jag tror att det handlar mycket om att jag dels aldrig riktigt känner att jag sympatiserar med Patrick, och dels om att jag inte alltid tycker att boken är särskilt välskriven eller ens intressant. Språket kan visserligen vara en effekt av översättningen - på flera ställen finns märkliga formuleringar som inte känns som om de har en vettig motsvarighet på engelska, precis som flera rena slarvfel när det gäller stavning. Det gör att boken, som annars har ett väldigt komplext språk fullt med adjektiv man aldrig hört talas om (vad sägs om "pugligistisk"?) ger ett ganska tvetydigt intryck.

Men jag tror att det boken faller på för min del egentligen är karaktärerna. Jag trivs med boken så länge karaktärsgalleriet är hyfsat begränsat, men ju längre in i boken man kommer, desto fler blir karaktärerna man måste hålla reda på, och det är inte alla som är intressanta eller ens viktiga för storyn. Det beror kanske mest på att den här romansviten faktiskt är delvis självbiografisk, och man kan ju knappast klandra en sådan bok för att innehålla karaktärer som inte är värdefulla för storyn i sig. Jag kan tvärtom se framför mig att många av karaktärerna kanske kan kännas igen som omskrivningar för verkliga personer, och om så är fallet är Romanerna om Patrick Melrose en fullkomligt skandalös örfil mot de osympatiska, snobbiga och självupptagna människor den skildrar.
Hur som helst är det en spekulation för mig som svensk läsare av boken, och för mig blir det mest ett sammelsurium av karaktärer jag måste försöka hålla i minnet.

Det finns delar av den här boken jag verkligen uppskattar, men tyvärr fler delar av den som jag inte är särskilt förtjust i, till exempel kapitlet där en påtänd Patrick talar med sig själv med en uppsjö olika röster som är omöjliga att hålla reda på, och där hela texten är skriven som ett teatermanus.

Trots att jag vet att det här också är en samlingsvolym av en serie romaner (den här innehåller tre; Glöm det, Dåliga Nyheter och Visst hopp) som från början kommit ut med några års mellanrum är det också något i själva formatet på romanerna som stör mig. Jag känner sällan att de verkligen avslutas på ett tillfredsställande sätt, de känns aldrig kompletta vare sig i sig själva eller i sin volym. Men det är kanske något jag skulle ha känt annorlunda kring om jag läste alla romanerna på en gång och inte bara de första tre.

Kort sagt hade jag hoppats på mer från den här boken, och även om den inte på något vis är dålig har jag svårt att tänka mig att jag kommer fortsätta med den andra delen, på svenska med titeln Romanerna om Patrick Melrose, volym 2. 

"The Patrick Melrose Novels: Never Mind, Bad News, Some Hope" (1992, 1992, 1994), 2017 

Recension: Aliide, Aliide av Mare Kandre

För flera år sedan, när jag pluggade skrivarlinjen på Gotland, fick vi läsa en novell av Mare Kandre med titeln Is. Novellen etsade sig fast inte bara hos mig utan hos flera av mina klasskamrater. Ändå har det dröjt tills nu innan jag läst något mer av Kandre, som ju var verksam här i Göteborg där jag bor nu. För några månader sedan ställde till och med stadsbiblioteket ut hennes teckningar och fotografier. Min nyfikenhet har alltså långsamt väckts, och när Aliide, Aliide var en av böckerna man kunde välja att läsa till min distanskurs i skräcklitteratur var valet rätt självklart.

Aliide är en åttaårig flicka som lever med alla sinnen vidöppna. Världen är för henne hotfull, skräckinjagande och ångestframkallande. Det är nybyggda betonghus där hon bor med sin mamma, sin pappa och lillebror Idrok. Det är lekar med den Riktiga Flickan vid namn K, som Aliide aldrig kan bli likadan som. Hon är för ful, för smutsig, för vidrig. Någonting vrider sig inom Aliide och hon kämpar mot livet i sig, medan vuxenvärlden inte förstår något alls.

Aliide, Aliide är en rätt svårläst bok i mitt tycke. Den är extremt mörk och ångestframkallande vilket gör den nära på olidlig att läsa, och den är byggd helt och hållet på en kaosartad struktur - allt som händer kan vara på riktigt, men kan också inte vara det. Det gör det svårt att veta vad i boken som ska läsas som "verklighet" och vad som ska läsas som Aliides egen fantasi eller världsbild. Men genom att likställa de två skapar boken också en värld som balanserar mellan fantasi och verklighet på ett sätt som känns rimligt för en bok om ett barns upplevelser.

Språket i boken är också det mörkt och förvridet, fyllt med ord som skapar ångest hos läsaren. Dock lyfter det aldrig riktigt för mig - jag finner språket ganska daterat, aldrig sådär jättebra, och det finns en dissonans mellan språket och huvudpersonen. Jag tror att jag hade uppskattat boken mer om språket lade sig på Aliides nivå, eftersom det hade skapat ett annat, mer övertygande barnperspektiv. Nu känns språket ofta alldeles för vuxet i förhållande till huvudpersonen. Samtidigt kanske det ännu mer spär på effekten av det som skaver mellan Aliide och världen.

Boken har som sagt ingen egentlig handling, utan den brinnande frågan för läsaren blir vad som egentligen är roten till Aliides dåliga mående. Läsaren letar hela tiden efter vad det beror på, och boken ger inte något helt övertygande svar, men det lutar starkt åt någon typ av övergrepp från en vuxen som Aliide gör sitt bästa för att tränga undan. Förutom denna ångest är boken genomsyrad av en problematik mellan barn- och vuxenvärld, av rädslan inför att bli vuxen och vad det kan komma att innebära, blandat med hjälplösheten i att vara barn. Det hela kompliceras ytterligare av en stark feministisk ton - flickrollen blir något Aliide strävar efter, men inte kan uppnå, och kravet på femininitet från omvärlden blandas med viljan att försöka undkomma det oundvikliga - att växa upp till kvinna.

Trots att jag uppskattar många av de teman boken tar upp kan jag inte låta bli att tycka att det kunde gjorts smidigare, och kanske framför allt kortare. Jag har svårt att tänka mig att jag hade läst ut den här boken om det inte vore för att jag läste den till en kurs, för handlingen blir för abstrakt för mig, språket med sitt uppradande av negativa ord som vidrig, hemsk, avskyvärd, skräck och så vidare blir överdriven och skapar till slut en slags resistens inför vad det egentligen är som ska sägas. När det blir som sämst är det rentav långtråkigt, och jag blir tvungen att skumma igenom hela stycken för att alls komma vidare. Och en bok som klarar av att man skummar igenom den har, i mitt tycke, missat något. Ändå gör Aliide, Aliide mig mer nyfiken på Mare Kandre och hennes verk.

"Aliide, Aliide", 1991

Recension: Foe av J.M. Coetzee

Long time, no see. Jag har försummat bloggen ordentligt och börjar väl försonas så smått med tanken på att det kommer dröja innan jag lyckas plocka upp den på riktigt igen. Men så får det vara - ibland kommer livet helt enkelt emellan. Hur som helst har jag påbörjat en ny delkurs och det är till den jag läst den här boken. Tidigare har jag kommit i kontakt med Coetzees Onåd och The Lives of Animals (båda till skolan, de med) och har väl varit måttligt imponerad. Alltså gav jag mig på Foe utan så mycket förhoppningar.

Foe är en parafras på Robinson Crusoe, och handlar om Susan Barton som efter ett myteri blir uppspolad på en isolerad ö. Där finner hon två andra förlista - Cruso och hans stumma slav Friday. Det långtråkiga livet på ön har gjort dem båda slöa och likgiltiga, och Susans ansträngningar för att få Cruso att tala om sin tid på ön är dödfödda. När de så småningom blir räddade finner sig Susan snart ensam i London, med en stark önskan om att skriva om sina äventyr. Eftersom hon saknar förmågan själv vänder hon sig till författaren Daniel Foe. Medan hon skriver brev till honom måste hon handskas med Friday, som följer henne och som hon förgäves försöker kommunicera med.

Foe är en mycket, mycket märklig roman. Jag har överlag svårt för parafraser och parodier och det här är inget undantag. Ändå känns det väl måttligt intressantare när det gäller just Robinson Crusoe, som trots allt är en tråkig, tjatig och rasistisk bok i bästa kolonialistanda. Och det är just problemen som var aktuella i dåtidens Crusoe som Coetzee tar sig an, framför allt kolonialismens djupa konsekvenser när det kommer till språk och makt. Bokens Susan Barton tillhör själv en minoritetsgrupp och upplever att hon saknar ett språk, samtidigt som hon inte är sen med att projicera sina egna fördomar och föreställningar på Friday, som helt saknar språk och sätt att göra sig hörd. Genom det fysiska borttagandet av Fridays tunga blir det övertydligt att boken handlar om hur marginaliserade människor berövas sin röst och det egna agerandet.

Det hela blir för tydligt för min smak, det är att skriva läsaren på näsan med alla sätt som Susan klumpigt försöker nå fram till den människa hon ser som främmande, och alla de idéer om vad han är som hon försöker tillskriva honom. Men samtidigt som boken är så tydlig på den punkten är den enormt otydlig på andra - när det kommer till ägandet av historier, vad som är sanning och vad som är påhittat, bland annat. Det hela kompliceras ytterligare av att Susan berättar från första person, vilket skapar ännu ett lager av tvivel genom att hon inte verkar vara en helt pålitlig berättare.

Foe är till största delen berättad som brev skrivna från Susan till författaren Foe, och med en ton som ska efterlikna 1700-talets brittiska engelska. Det innebär att reducerandet av Friday till en stereotyp, människoätande kannibal minst sagt sticker i ögonen under stora delar av bokens gång, hur mycket den än vill diskutera språk, makt och tolkningsföreträde, och det har jag svårt för, även om Friday själv visar sig vara undanglidande och omöjlig för läsaren att sätta fingret på. Han förblir okänd genom hela boken, en slags fysisk representation för det man inte känner till.

Sammanfattningsvis blir bokens ständiga lek med narrativ, parafraser på verkliga likväl som fiktiva personer, dess många utslängda filosofiska frågor och halvt verkliga, halvt overkliga gissningar och karaktärer till en enda soppa i mitt huvud. När jag avslutat boken vet jag knappt hur jag ska beskriva den, och även om den diskuterar viktiga ämnen gör den det på ett alldeles för konstigt och oplanerat sätt för att jag ska ha någon behållning av det.

"Foe", 1986

Recension: Ett litet liv av Hanya Yanagihara

Länge, länge har jag tänkt läsa den här boken, men dragit ut på det för att jag ville ha en riktigt tjock bok att ta med mig på min semestervecka (som jag nyss återvänt från, hej igen bloggen!). Med över 700 sidor och ackompanjerad av en hel kör av hyllningar bestämde jag mig för att ta med mig Ett litet liv.

Boken handlar om fyra vänner - Willem, JB, Malcolm och Jude - som träffats under college-åren och som fortsätter hålla kontakten med varandra genom sina vuxna liv, när de alla flyttat till New York och försöker slå igenom, som konstnärer, advokater, skådespelare. De drömmer storslagna drömmar och stöttar varandra i stort och smått. I centrum finns Jude, som alltid varit full av hemligheter och som aldrig låtit någon av dem komma riktigt nära. Också när han blir framgångsrik förblir han plågad och inbunden. Hur mycket kan man egentligen lära känna en människa? Hur mycket av sitt förflutna går det att lämna bakom sig? Går det över huvud taget?

Det är svårt att beskriva vad den här romanen handlar om, eftersom den spänner över lång tid och inte alltid utspelar sig i kronologisk ordning. Till en början läste jag den med viss skepsis, orolig att jag inte skulle tycka att den var sådär bra som alla sagt, och under ett par kapitel tyckte jag också att den var bra, men inte fantastisk. Bra, helt enkelt. Sedan, i mitten av boken ungefär, hände det något - Ett litet liv slog verkligen klorna i mig, fullständigt och komplett. Formuleringarna har slagit rot i bröstkorgen, det precisa språket har varit skärande, karaktärerna har känts verkligare än verkliga livet. I flera dagar har jag knappt kunnat tänka på något annat än Jude och hans vänner, jag har levt och andats den här boken, läst hundratals sidor per dag, låtit bli att sova bara för att få läsa.

Det är första gången på länge som det händer, och upplevelsen har varit i det närmaste lyrisk. Det beror först och främst på de mästerliga personporträtten i boken - framför allt, såklart, av Jude - en trasig och förstörd människa som skildras med all den komplexitet, ömhet och respekt han förtjänar, men också av den genuint godhjärtade Willem, den osäkre Malcolm och den självsäkre men uttråkade JB. Styrkan vilar hos karaktärerna och deras relationer till varandra, och framför allt tolkar jag Ett litet liv som en bok om hur unika, komplexa och svårnavigerade relationerna man har till andra människor faktiskt är. Den är melankolisk och filosofisk på exakt det sätt jag älskar, och den påminner mig ofta om en annan bok som också tog sig rakt in under skinnet på ett väldigt liknande sätt - Steglitsan av Donna Tartt.

Det är dock inte en särskilt munter bok, även om jag inte heller skulle kalla den deprimerande. Den är fruktansvärt mörk vissa stunder, men också så mångfacetterad att det skulle vara orättvist att kategorisera den som just "mörk". För den har ljusa stunder också, hela boken är en mosaik över gott och ont, mörkt och ljust. Den försöker, och lyckas också, med att kartlägga ett helt liv, med sina glädjeämnen och sina oerhörda avgrunder. Men i många sidor på slutet rinner tårarna, och det är helt enkelt inte en bok för den som söker lätt och ledig sommarläsning.

Själv har jag dock fallit lika hårt som jag hoppades på - jag ursäktar Ett litet liv alla de eventuella brister den kanske har, för de överskuggas så oerhört av dess styrkor att det skulle vara förmätet att klaga på dem. Jag skulle kunna skriva mycket mer om den här boken, men jag tror det är e bok man gör bäst i att upptäcka på egen hand. Hursomhelst är det en hjärtekrossande, fantastisk, makalös roman som gör läsupplevelsen svår att beskriva, svår att göra någon rättvisa,  men som jag är oerhört glad att jag äntligen läst.

"A Little Life", 2015

Recension: The Blue Flower av Penelope Fitzgerald

Det är märkligt hur svårt det kan vara att läsa ut romaner som man vet att man är tvungen att avsluta. Så fort det är ett tvång slutar det vara roligt, och det gäller i högsta grad The Blue Flower, som är den tredje boken jag läser till min kurs i engelsk litteratur.

The Blue Flower utspelar sig i slutet på 1700-talet, och är en bok baserad till viss del på verkliga livet. Den handlar nämligen om Friedrich "Fritz" von Hardenberg, under åren innan han blev en känd romantisk poet och filosof under pseudonymen Novalis. Som ung man blir han på ett ögonblick förälskad i den tolvåriga Sophie, ett mysterium för alla runt honom. Sophie är inte bara ett barn - hon är dessutom obildad, av lägre klass och inte ens särskilt vacker. Men Fritz insisterar - Sophie är hans hjärtas åtrå, hans "Philosophy".

Jag har stött på Novalis tidigare, när jag pluggade litteraturvetenskap i Lund och vi pratade om de romantiska poeterna. Jag minns honom på grund av den vackra pseudonymen och också på grund av några fragment jag fick läsa då, men inte mycket mer än så. Han var inte någon av författarna vi ägnade särskilt mycket tid åt på den utbildningen, så hans liv har jag inte haft en susning om. Inte heller Penelope Fitzgerald har jag hört talas om förut, så det här var en bok jag började läsa helt utan några förväntningar.

Och tyvärr har det inte varit ett möte som gett mersmak. Jag har haft ganska svårt att läsa The Blue Flower, trots att den inte är särskilt svårläst och väldigt luftig - boken är på knappt trehundra sidor, men är indelad i hela femtiofem kapitel, vilket borde göra läsningen enklare. Att den är svårläst beror istället på hur tråkig och oengagerande jag tycker att den är. Den här romanen slår mig som otroligt menlös, och den inger knappt några känslor hos mig över huvud taget - det är till och med svårt att säga att den är dålig. Istället slår boken mig snarare som en helt smaklös läsupplevelse som inte lämnar några spår alls hos mig. Varför är det så? Kanske är jag bara fel person eller i fel sinnesstämning för en bok som denna, men det kan inte vara allt.

Saker som jag tror bidrar till min upplevelse av boken är först och främst att det inte finns någon riktig handling, utan karaktärerna (som är många och går under flera olika namn, vilket bidrar till en viss förvirring) hastar fram och tillbaka över sidorna utan något synligt mål. Boken växlar perspektiv mellan fler karaktärer än vad jag kan räkna, och Fritz själv står ofta i skymundan på ett sätt som jag tycker är konstigt för en bok som utger sig för att handla om honom.

Till saken hör väl också att jag normalt sett inte är överförtjust i historiska romaner, eller för den delen historiska romaner som handlar om riktiga människor. För mig har det alltid funnits någonting vagt osmakligt i att skriva en roman om riktiga människors liv, och ta sig friheter med verkliga personers historia. Därmed inte sagt att det inte är gjort med respekt och kärlek i The Blue Flower, för det är det, men jag känner att det ligger någonting i vägen för mig som läsare - en konstant undran över hur var det egentligen? 

Språket i boken slår mig inte heller som särskilt engagerande. Det gör mig konfunderad att förordet i boken är så översvallande positivt, för det finns väldigt lite i The Blue Flower som jag personligen tycker är bra. I mina ögon är meningarna korta, tråkiga, intetsägande. Det är en känslokall bok som bara då och då lyser upp i en humoristisk mening eller två. Bokens största styrkor ligger istället i hur verkligt och vardagligt den lyckas göra 1700-talets Tyskland för mig som modern läsare. Där kan jag uppskatta boken, men det innebär inte att den blir engagerande eller rolig läsning. Det är synd, för jag tror att jag faktiskt tycker att Novalis är intressant. Hur Fitzgerald lyckas göra honom ointressant är nästan ofattbart.

"The Blue Flower", 1995

Recension: His Dark Materials: The Amber Spyglass av Philip Pullman

Så har vi alltså kommit till den tredje och avslutande delen i His Dark Materials-trilogin, som föregåtts av Northern Lights och The Subtle Knife. Den sista boken är också den längsta, med mer än femhundra sidor. För den som föredrar att läsa på svenska heter den Bärnstenskikaren i översättning.

Genom alla världar går en oro; Lord Asriel samlar en armé med målet att invadera självaste himmelriket och en gång för alla avsluta änglarnas revolt. Det är ett projekt som påverkar alla världar, och inte minst Lyra och Will, som spelar viktigare roller än vad de är medvetna om. Deras uppgift leder dem till den yttersta av alla världar - till de dödas rike, som de måste komma levande ifrån. Men hur? Samtidigt vilar hela tillvarons existens på deras axlar, och på hur de väljer att använda sina vapen; Lyra med sin alethiometer, Will med sin kniv. Tillsammans är de tyngden som kommer avgöra allt.

Den tredje boken tar vid precis där den förra slutar, och vecklar långsamt ut sig till ett ambitiöst och storslaget klimax. Det går inte att förneka att den här serien förmodligen är en av de mest komplexa och fantasifulla fantasyserierna som alls går att hitta, som både följer ett klassiskt fantasyupplägg och samtidigt bryter helt ny mark. Jag uppskattar den för dess komplicerade teman, dess stora frågor och mest av allt kanske för det sätt den väljer att tackla de största och svåraste känslorna, med en outtömlig tillit till sin läsares intelligens och engagemang.

Men tyvärr måste jag nog ändå medge att för mig personligen kulminerade den här serien i den andra boken, som jag tycker är klart bäst av de tre. Det är inte så att den tredje (eller den första, för den delen) är en dålig bok - tvärtom. Men The Amber Spyglass vill ibland lite för mycket, och klämmer in så mycket olika plotlines och trådar att jag blir lite utmattad - jag orkar inte bry mig lika mycket om alla händelser och karaktärer, och det drar ner läsupplevelsen en del. Det hade räckt med att reda ut de frågor som de föregående böckerna ställde, och inte blanda in så många fler nya karaktärer och händelseförlopp.

Allra svårast har jag nog för de delar av boken som berättas ur Marys perspektiv. Inte bara är detta en helt ny tråd; det är också en som berättas ur en vuxen forskares ögon och som inte förrän mycket sent har några tydliga kopplingar till Lyra och Will - som är de karaktärer man bryr sig om och vill läsa mer om. De här partierna drar ner tempot i boken rejält, och dessutom uppfattar jag dem ibland som alltför märkliga, med idéer som blivit dragna till absolut sista utposten innan de skulle ha blivit alldeles för löjliga eller svåra att tro på.

Också partierna som fokuserar på Lord Asriel och Mrs Coulter kan jag tycka är dryga, men inte riktigt till samma grad. Men man läser trots allt helst om Lyra och Will och när kapitlen inte handlar om dem vill jag helst av allt bläddra framåt tills jag återser dem. Det hela blir inte bättre av att Lyra spenderar en stor portion av bokens första del med att vara nedsövd - varför, undrar jag, ganska frustrerat.

Hur som helst betyder inte allt detta att The Amber Spyglass är dålig. Här finns massor av action, scener som får tårar att trilla, den får känslor att bubbla och den skickar mig då och då in i total sträckläsningstrans. Läsning blir inte mycket bättre än när den här serien är som allra bäst - när man bara vill läsa, inte tänka på någonting annat, bara sjunka in i detta universum och ta reda på vad som händer på nästa sida, och nästa...

Mest av allt uppskattar jag nog hur skickligt Philip Pullman låter sina karaktärer växa upp. Förändringarna är omärkliga och naturliga, och i slutet av den här serien har man karaktärer som växt, lärt sig, blivit äldre och annorlunda på fundamentala sätt utan att svika sitt ursprung. Jag är mäkta imponerad av det, och kanske är det detta som serien gör allra, allra bäst. Det, och såklart de självsäkra och giftiga pikarna mot religion som utgör grunden i hela serien,. I den sista boken utkristalliseras de helt och hållet och blir till en svidande skarp kritik - det här är en fantasyserie som gör upp med Gud och kyrkan, och som gör det utan pardon.

I slutändan är jag väldigt, väldigt glad att jag läst - och läst om - den här mycket unika, tankeväckande och fantasifulla serien. Få böcker känns så originella, tidlösa och hjärtslitande viktiga. Det finns visst saker som jag tycker är mindre skickligt utförda, men sammanfattningsvis är det här ändå ett ambitiöst verk där styrkorna med råge överskuggar svagheterna. Karaktärsteckningen, huvudpersonernas resa från barn till vuxna - det är något som den här serien gör så otroligt väl, och den gör det i en värld som trollbinder, drar med och fascinerar i det oändliga.

"The Amber Spyglass", 2005

Recension: His Dark Materials: Northern Lights av Philip Pullman

Jag läste den här trilogin på svenska när jag var femton eller sexton år, men trots att jag gillade böckerna blev det aldrig av att jag skrev några recensioner av dem. Därför har jag glömt mycket av vad som hände i dem, och jag har länge tänkt att det vore roligt att läsa om dem, fast på engelska. Och när jag såg serien här i England, med nya snygga omslag, så var det avgjort.

Lyra har bott hela sitt liv på det prestigefulla Jordan College, omgiven av torra akademiker som inte riktigt kunnat handskas med den vilda och envisa flickan. Hon trivs i sin inkapslade värld, men allt förändras när barn spårlöst börjar försvinna. Innan Lyra vet ordet av har hon blivit indragen i en räddningsaktion som ska försöka lokalisera och hämta hem de försvunna barnen. Resan bär norrut, mot Svalbard där den kalla ödsligheten styrs av pansarbjörnar och där norrskenet dansar på himlen. Men vad är det egentligen för fruktansvärt som händer de barn som blivit tagna? Det börjar stå klart att Lyra själv har en mycket större roll att spela än vad hon kunnat föreställa sig.

Det har varit ett kärt återseende av både karaktärer och miljöer i den här seriens första bok (med titeln Guldkompassen för den som hellre läser på svenska). När jag började läsa insåg jag att jag faktiskt mindes långt mer än vad jag från början trott att jag skulle göra, men det har inte gjort läsningen tråkigare. Tvärtom, för det finns så mycket i den här serien som gör att den är värd en omläsning. Visserligen tycker jag att boken är något seg att komma in i, kanske på grund av att den presenterar ett nytt universum som man försöker få grepp om samtidigt som man ska hålla reda på karaktärer och miljöer. Men när väl det mest grundläggande är presenterat kommer boken in i en andra andning och är väldigt svår att släppa.

För Northern Lights utspelar sig i en värld som liknar vår mycket, men som styrs av fundamentala skillnader. Den största är att varje människa har vad som kallas en dæmon, en varelse som är en del av ens själ och som antar en djurform. När man är barn kan ens dæmon skifta form, men i puberteten antar den en fast gestalt som representerar den person dæmonen tillhör. Just detta är nog min favoritdetalj i den här serien - själva premissen att ha en del av sin själ utanför sin kropp är fantastiskt intressant och utgör grunden för många av den här seriens mer komplexa frågor om identitet, själens existens och om att vara en hel människa.

Dessutom är boken en äventyrsberättelse som kittlar ens fantasi och som är fartfylld och spännande, med alla element man kan önska sig - här finns inte bara dæmoner, utan också bepansrade björnar, häxor och upptäcktsfärder till långväga platser. Det är tydligt att boken är inspirerad av sent 1800- och tidigt 1900-tal, särskilt när det gäller den tidens expeditioner till Nordpolen. Det vilar någonting närmast steampunkigt över bokens miljöer - det är gaslampor, zeppelinare och luftballonger, och mycket av bokens mystik kretsar kring ett mystiskt kompassliknande föremål som Lyra får i sin ägo, en slags symbolläsare som, om den blir läst på rätt sätt, kan ge svar på de svåraste frågor.

Språket i boken är väl kanske ingenting märkvärdigt, men det är rättframt och rakt på sak på ett sätt som gagnar bokens fartfyllda handling och fantasifulla stuk. Det jag dock uppskattar allra mest med den här boken och med serien i stort, är att den inte väjer för komplexa och mörka teman. Den handlar om själsstympning, om komplicerade relationer och politisk makt, såväl som invecklad vetenskap och andra universum. Det är också förvånansvärt mycket våld och död på tapeten. Det gör att boken trots sin fantasifulla handling aldrig känns barnslig. Mörkret gör den relevant också för mig som vuxen, och det om något är ett betyg på hur bra den faktiskt är. Just detta är nog också vad den genomkassa filmen från 2007 helt missade - att det här är en serie vars storhet vilar i det mörka, det existentiella. Jag kan knappt bärga mig tills jag kan börja på nästa del - med titeln The Subtle Knife.

"His Dark Materials: Northern Lights", 1995

Recension: Jack av Ulf Lundell

Jack är en kultbok som jag länge velat läsa - i många år har jag sneglat på ryggen av min mammas gamla pocketupplaga i hennes bokhylla, innan jag till sist lånade den av henne. Det är en gulnad och sliten gammal pocketbok, och jag måste medge att det finns någonting väldigt passande i att jag läst just Jack i begagnat skick. Mer beat än så blir det knappast, och att det är just min mammas gamla bok har på något vis gett min läsning en ytterligare, mer personlig dimension.

Det är sjuttiotal i Stockholm och Jack Råstedt är en ung bohem som tillsammans med sina kompisar är på ständig jakt efter nästa kick, vare sig den kommer från alkohol, knark, tjejer eller konst. De drar omkring i sjuttiotalets Stockholm, osäkra på det mesta i tillvaron. I slutändan verkar det ändå alltid fattas någonting.

När jag började läsa den här boken väntade jag mig Sveriges svar på Jack Kerouacs På väg. Och det går inte att förneka - likheterna är uppenbara. Andan är densamma, och mentaliteten och språket har tydliga likheter med varandra. Hela boken är ofelbart influerad av beatgenerationens livsstil och konstnärskap. Även om jag uppskattade På väg när jag läste den, så är det också en av de böcker jag läst där jag är allra tydligast medveten om hur problematisk den i själva verket är. Och med det i tankarna tror jag att jag tänkte mig Jack som en ofantligt pretentiös roman om det manliga, intellektuella lidandet.

Det är den visserligen, men den är inte bara det. Jag blev väldigt lättad och glad när jag märkte att Jack faktiskt har en stor portion humor, och det räddar åtminstone bitar av romanen. Det gör att en viss självdistans ändå smyger sig in mellan Jack som berättare och det han förmedlar - jag skrattar faktiskt högt flera gånger, när vännerna högt deklarerar att Dylan inte kan få något om bakfoten - han har inte ens nån bakfot. Eller när gänget höga på droger ger sig ut på stan för att leta fallossymboler och upptäcker att alla flaggstänger bara är "kukar med guldollon."

Men denna humor som jag tycker lyfter hela läsupplevelsen för mig skakar boken faktiskt av sig framåt mitten. Jack är indelad i tre delar varav den första utan tvekan är mest livsglad och rolig, och de andra två allt mörkare. Det som varit glada orgier i sprit och knark och sex urartar till missbruk, alkoholism och skadliga förhållanden - intressant nog kombinerat med att karaktärerna rent yrkesmässigt rör sig uppåt. Och där tappar boken bort mig lite, för jag förstår aldrig riktigt vad som blir kontentan av det hela.

Att boken inte har en tydlig struktur eller dramaturgi gör den visserligen lättare att tänka på som självbiografisk, men det gör också att den stundvis blir extremt långrandig att läsa. Visst flyter språket på ganska bra i sin talspråkiga babblighet, men efter trehundra sidor av samma fester, människor och konflikter börjar jag som läsare fundera på vad det egentligen är meningen att jag ska fokusera på, och om det verkligen är intressant egentligen, alla dessa detaljer?

Samtidigt är det ju just alla dessa detaljer som gör boken till en så lysande generationsroman. Även om jag kanske inte skulle kalla Jack en klassiker, så har den definitivt förtjänat just epitetet som generationsroman. Man kan säga vad man vill om handlingen, men det finns inget tvivel om att den fångat tidsandan på ett mästerligt sätt. Men det gör också att jag tror att det här är en bok som ger betydligt mer till en läsare som var ung på sjuttiotalet, som umgicks i liknande konstnärskretsar och som, inte minst, är från Stockholm. Bokens kopplingar till staden är så starka att den emellanåt känns lika mycket som en  roman om Stockholm som en om Jack och hans vänner.

I slutändan är jag glad att jag läst Jack. Men samtidigt tycker jag att en del skarp kritik är på sin plats - framför allt är det Jacks många gånger helt usla kvinnosyn som närapå får mig att vilja lägga boken ifrån mig. Den är faktiskt inte så pass gammal att den går att ursäkta på just den punkten. Och där kommer vi också till det som är allra svårast med att läsa Jack - hur otroligt manlig och inte minst mansgrisig den är, och jag kan inte låta bli att irritera mig på det privilegierade manliga lidande som boken målar upp och glorifierar. Det gör att jag många gånger har väldigt svårt att sympatisera eller relatera till Jack som karaktär - vilket väl egentligen innebär att hela läsupplevelsen blir rätt haltande.

"Jack", 1976

Recension: Pappan och havet av Tove Jansson

Jag har, utan att riktigt veta varför, skjutit upp läsandet av Pappan och havet väldigt länge. Kanske för att det var varit den sista boken jag haft att läsa innan jag tagit mig igenom hela serien, men kanske allra mest för att jag känt att jag måste vara på ett visst humör för att ta mig an den.

Muminpappan har drabbats av en känsla av att han är onödig och överflödig. Han bestämmer sig för att ta med hela familjen till den lilla ön som på kartan bara liknar en fluglort, i jakt på att återigen hitta sin roll som beskyddare och far. Muminfamiljen anländer således till pappans ö, ett ogästvänligt ställe där självaste träden verkar skrämda, där mamman inte kan få någonting att växa och där pappan fortsätter söka efter sätt att vara betydelsefull. Allt medan Mumintrollet i hemlighet går ner till stranden varje natt...

Pappan och havet är med sina drygt 200 sidor den längsta boken i Muminserien och brukar också allmänt sägas vara den bästa. Jag är böjd att hålla med. Hela boken präglas av en sorgsen vilsenhet, och aldrig har väl Tove Jansson satt känslorna riktigt lika mycket på sin spets som här. Det slår mig hur mycket boken skiljer sig från seriens första delar, som trots allt var soliga äventyr i den lummiga idylliska Mumindalen. Här är det ogästvänligt, mörkare och mer ångestladdat. Visserligen umtärks alla Muminböckerna av ett vemod, men det når sin kulmen i Pappan och havet.

Mycket av olustigheten man känner ligger i att pappan inte riktigt räknat med med att alla i familjen inte kommer tycka precis som han. Hans beslut att flytta på familjen innebär stora svårigheter för särskilt mamman, som plågas av hemlängtan samtidigt som hon försöker ordna allt till det bästa och förbli positiv. Hela familjen försöker desperat att hitta sin plats på den ogästvänliga och karga ön som inte alls liknar hemmet de lämnat. Alla karaktärer är ensamma på ett eller annat vis, och den enda som egentligen trivs är den redan självständiga Lilla My.

Tydligt är också temat kring identitet, främst kring pappan som vantrivs i tryggheten och längtar efter faror för att kunna visa upp sig och beskydda sin familj, men också hos Mumintrollet som växer upp allt mer och längtar efter självständighet.  Också ön lever ett eget liv som inte går att styra över på det sätt som pappan tänkt sig, och havet som omger familjen är oberäkneligt och hänsynslöst. En av de saker boken gör allra bäst är just beskrivningarna av havet, som nästan blir en egen karaktär.

Men min favoritgrej med hela boken är nog ändå Mårran. Jag tror att hon är min favoritkaraktär i den här serien eftersom hon är så underbart bra beskriven, hon väcker både medlidande och skräck på ett sätt som är rentav mästerligt utfört, och aldrig har det varit så bra som här.

Boken är på många sätt en djupt existentiell roman om ensamhet, otillräcklighet och rädsla. Därmed inte sagt att den inte också är finurlig och lågmält rolig, för det är den. Dessutom tycker jag om hur alla karaktärerna på sina egna vis hittar sätt att fortsätta och skapa nya vägar åt sig själva. Slutet i boken är fantastiskt vackert och vemodigt på samma gång, och det är också sista gången i den här serien som man får träffa Muminfamiljen. Nästa bok i serien, Sent i november, handlar nämligen om Mumindalen i familjens frånvaro.

Kort sagt kan jag iallafall konstatera att Pappan och havet är precis lika bra som alla sagt, på samma gång en saga och en filosofisk roman. Det enda jag undrar lite över är dock om den inte är mer en roman för en vuxen läsare än vad den är en barnbok vid det här laget. Hur som helst är det en bok som är både vacker och melankolisk, och definitivt värd sin status som klassiker och som den bästa i Muminserien, vilket i sig säger en hel del.

"Pappan och havet", 1965

Recension: Farväl till vapnen av Ernest Hemingway

Sedan jag läste Den gamle och havet som jag verkligen tyckte om, så har jag bestämt mig för att läsa mer av Hemingway, vars kvaliteter som författare jag långsamt börjat upptäcka. Dessutom behövde jag en gedigen roman att rensa systemet med efter att ha tagit mig igenom Biotika.

Under första världskriget är den amerikanske soldaten Frederic Henry frivillig i den italienska armén. Där ansvarar han för en grupp ambulansförare, alla trötta på kriget och osäkra på vad meningen med det är. Vid fronten möter Henry också den brittiska sjuksystern Catherine Barkely, och de inleder en ljuv kärleksrelation med det fruktansvärda kriget som kuliss.

Det finns saker jag verkligen gillar med Hemingway och det finns saker jag verkligen ogillar. Hans stelbenta och hårdnackade upphöjande av maskulinitet är både tröttsam och då och då rentav löjlig, precis som hans stereotypa kärleksförhållanden. Eftersom Farväl till vapnen till stora delar är just en kärleksroman blir den lidande av detta - det är ofta ganska svårt att relatera till eller alls ha så djupa känslor för Fredric och Catherine, eftersom de tyvärr är ett par snustorra stereotyper till karaktärer. Frederic Henry är distanserad, stark och hård, medan Catherine är följsam, undergiven och svag. Att boken är från tjugotalet bör såklart tas med i beräkningen innan man dömer den alltför hårt, men som modern läsare finns det inte så mycket att hämta just i kärleksskildringen.

Styrkan i Farväl till vapnen ligger alltså knappast hos karaktärerna eller deras relation till varandra, men det innebär inte att det är en dålig bok - den glänser bara på helt andra områden. Att kalla den en antikrigsroman är kanske lite väl starkt, men skildringarna av kriget och dess totala meningslöshet är många gånger pacifistiska, och strålande. Huvudpersonens känslomässiga distans till allt som händer kan ibland kännas kall och opersonlig, men i längden tycker jag att känslokylan är något som tjänar boken och dess teman väl. Man känner den där tröttheten in på bara skinnet, övertygelsen om att det inte längre finns något att kämpa för, ingen stor idé eller något syfte som är värt lidandet eller döden.

Det finns teman i Farväl till vapnen som liknar de i Hemingways debut Och solen har sin gång - jag uppfattar dem båda som böcker som när det kommer till kritan handlar om eskapism. Också den här romanen är på mer än ett sätt en bok om att fly verklighetens fasor och söka sin tillflykt i olika sorters bedövning, och starkast av alla droger är kärleken. Karaktärerna dövar sin ångest och sin skräck med varandra (och dessutom, som alltid med Hemingway, en hel del alkohol). Det är inte en munter bok, och kanske inte heller en bok som fokuserar så mycket på krig som man skulle kunna tro. Kriget fungerar snarare som en förlängning av en värld som redan är förstörd, som redan är svår att leva i, och är bara en manifestation av det redan existerande lidandet.

Det som jag uppskattar allra mest med Hemingway är som vanligt språket. Nu har jag visserligen läst den här boken i en rejält daterad svensk översättning, men trots det är språket enkelt och avskalat på ett sätt som får hela boken att kännas modern och lättillgänglig. På engelska tror jag att den skulle fungera ännu bättre, och jag kan önska att jag hade läst den i original. Hur som helst utmärks Farväl till vapnen av en typisk Hemingway-stil; avskalat, naket, distanserat och ganska känslokallt på ett sätt som ger läsaren en stor roll - man får själv tolka in känslor och tankar hos karaktärerna utifrån vad de gör och säger, och det mer än något annat är Hemingways största förtjänst, också de gånger då man önskar att han ville visa mer känslor.

Kort sagt är Farväl till vapnen både en krigsroman och en kärlekshistoria, som lider av att ha trista stereotyper i huvudrollen, men som känns tidlös på grund av sitt språk och sina teman. Bitvis har den varit dryg att ta sig igenom, men den är också betydligt mer lättläst och engagerande än vad man skulle kunna tro, och den är absolut en läsvärd bok om krig, kärlek och tragedi.

(En liten not; jag läste boken i 1932 års översättning av Louis Renner, som är mycket daterad vid det här laget, men den gavs ut i ny översättning av förlaget Bakhåll förra året - och jag kan tänka mig det gör stor skillnad att läsa den på ett lite modernare språk. Min bok hade heller inget omslag så jag valde första bästa bild från google).

"A Farewell to Arms", 1929

Recension: Skrivandets sinne av Elisabeth Rynell

Den här boken var en födelsedagspresent från en av mina bästa vänner, och böcker från henne är alltid spännande eftersom vi ofta uppskattar helt olika typer av litteratur. Jag tror inte att någon annan än hon skulle ha kommit på tanken att ge mig den här boken, och för att vara ärlig hade jag nog inte plockat upp den på eget bevåg heller.

Skrivandets sinne är en samling essäer, kortare och ganska fristående berättelser med självbiografisk utgångspunkt. I dem behandlar Elisabeth Rynell flera olika ämnen - framför allt att leva som en skrivande människa, men också minnena av den älskade vännen och författarkollegan Sara Lidman, om människans plats i det framskridande samhället, om naturen och den komplicerade smärta som själva livet innebär.

Till en början var jag tveksam till den här boken, men allt eftersom jag läst har jag känt hur varje essä liksom plöjt upp en fåra inom mig, rakt ner till det mest väsentliga och mänskliga. Jag tycker om att alla går att läsa fristående från varandra eller i följd, beroende på vad man känner för, och jag tycker om strukturen på både boken som helhet och essäerna för sig. Även om varje essä är sin egen enhet handlar de ofta om liknande teman - om minnet, tiden, livet, skrivandet och döden, och det gör att boken inte alls känns spretig.

Det som knyter ihop alla essäerna mer än något annat är frågan om skrivandet, och skrivandet mer som ett levnadssätt eller ett sätt att existera, än ett yrke eller en hobby. Bilden av skrivandet som nästan gudomligt kan ibland kännas lite överdriven för mig, det är lite väl mycket plågad författarsjäl över det hela - en bild av skrivande som jag personligen kan känna gör mer skada än nytta. Men samtidigt förstår jag precis vad Rynell menar, för hon beskriver det så fruktansvärt bra.

Mest av allt är det språket som får Skrivandets sinne att lyfta. Det här kan vara en av de bäst skrivna böckerna jag läst i år - när det är som bäst riktigt lyser det om orden. Se bara: "Och genom allt: tju-ip, tju-ip, pilfinkens varningsläte som en rädslans punktskrift över jorden."

Anledningen till att det blir så bra och så drabbande är att det aldrig är ett gytter av flytande, oförankrade formuleringar på det där sättet som jag har så svårt för, utan att det faktiskt i grund och botten är ett enkelt språk, förankrat i tydliga bilder, erfarenheter och miljöer. Det är avskalat men oerhört kraftfullt på samma gång, och ofta har jag stannat upp och läst om formuleringar och stycken som känns nästintill perfekta. Det är, intressant nog, också ett språk som jag upplever som väldigt svenskt. Skrivandets sinne är en bok som tar vara på det svenska språkets alla möjligheter på precis rätt sätt.

Rynell lyckas framför allt med att sätta ord på känslor och upplevelser som för mig är helt ordlösa, och hon gör det så väl att jag ibland tappar andan. Särskilt de essäer som handlar om naturen och skogen gräver hål rakt in i hjärtat på mig. Också essän som handlar om hennes gamla hund är en av dem som för mig blir allra starkast. Just känslan och mänskligheten i varje essä blir påtagligt stark.

Kort sagt var det här en bok som tog mig på sängen med framför allt sitt språk, men också för att den är så annorlunda från det mesta som jag annars läser. Jag trodde verkligen inte att jag skulle uppskatta den så mycket som jag gjort, men varje essä har känts som något dyrbart, och vissa meningar vill jag spara och bära omkring på som om de vore små skatter. Skrivandets sinne kan vara årets mest välskrivna och mest litterära bok, och jag kan inte annat än tacka min vän för att hon skickade den till mig.

"Skrivandets sinne", 2013