torsdag 20 juli 2017

Recension: En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité

Det är väl rätt omöjligt att inte veta vem Timbuktu är, men själv har jag saknat en personlig koppling till honom förutom några få låtar i mina Spotify-listor. Min syster däremot har i många år älskat honom och hans musik och till henne skaffade jag ett signerat ex av den här boken i julas. För egen del blev jag riktigt sugen först då jag var och såg honom tala om boken på Göteborgs universitet. Parallellerna till författare som James Baldwin var uttalade, och jag bestämde mig för att ge mig på En droppe midnatt.

Ända sedan han var riktigt liten har Jasons mörka hudfärg fått honom att känna sig annorlunda. Mobbingen på Lunds skolor var ett faktum och som barn önskade han ofta att han vore vit. Först i tonåren hittar han hiphop-musiken och den hjälper honom omfamna sin hudfärg. Men i vuxen ålder är han fortfarande inte helt på det klara med sin egen identitet och sin egen familjehistoria, och för att försöka få kontakt med sitt förflutna och sitt arv åker han till den amerikanska södern, platsen hans farfar flydde ifrån, och till New Yorks Harlem, där hans pappa har sina rötter.

En droppe midnatt har undertiteln En familjebiografi och det är bra - för det här är inte en bok om artisten Timbuktu, och det är inte heller en regelrätt självbiografi. Snarare är En droppe midnatt ett försök att kartlägga en familj som håller på att försvinna, och om att försonas med en identitet som aldrig varit enkel att sätta fingret på. Mer än något annat är den ett utforskande av marginalisering både i USA och i Sverige, och det gör den till angelägen läsning för alla.

Boken kretsar också mycket kring det amerikanska slaveriet som både Jason, hans pappa och hans farföräldrar bär ett arv ifrån. Går det att försonas med ett sådant arv? Vad gör det med en människa att känna till det våld man oundvikligen är en produkt av, och går det att vara någonting annat än fly förbannad? Det är i den här diskussionen som En droppe midnatt blir riktigt brännande för mig, och det är här den går i samspel med författare som James Baldwin - i utforskandet av vreden och det strukturella förtrycket av svarta medborgare som fortfarande påtagligt existerar i USA.

Men det är inte bara en bok om USA, långt ifrån. Den handlar också om det svenska samhället som anser sig så tolerant, men där hudfärg är en avgörande faktor för hur man blir uppfattad och bemött. Hur det är att växa upp i ett vitt samhälle och det utanförskap det för med sig. Det är viktig läsning, och desto lättare att ta till sig eftersom den är framförd med både värme och humor.

Samtidigt som boken skildrar ett personligt möte med den egna historien är det dessutom också en skildring av det komplicerade förhållandet som Jason har till sin far, och förhållandet denne har till både Sverige och sitt forna hemland. Det är personligt och kärleksfullt berättat, samtidigt som det är sorgset.

Dock finns det saker med boken jag har svårt för, kanske framför allt hur den är skriven. Jag tror att jag förväntade mig betydligt mer av Timbuktu rent språkligt eftersom han är låtskrivare och van att handskas med ord. Ändå slår mig språket och framför allt sättet som samtal är beskrivna som ganska klumpigt och amatörmässigt. Det finns en vägg mellan mig och boken som jag har svårt att ta mig förbi, och det tog lång tid innan jag verkligen kände att det släppte. Detsamma gäller de många låttexter som citeras och som jag själv saknar personlig koppling till. Kanske har man mer ut av boken om man är ett större fan av hiphop än vad jag är.

Men på det stora hela är En droppe midnatt en bok som känns viktig att läsa. Den sätter fingret på rasismens mindre uppenbara sidor, på hur förtryck kan vara något man vänjer sig vid och inte alltid märker, och hur svårt det är att leva med dubbla identiteter i en värld som vill sätta en enda tydlig etikett på alla. Det är viktig läsning, och det gör boken läsvärd trots sina brister.

"En droppe midnatt", 2016

onsdag 5 juli 2017

Jackpot

Det är inte varje dag jag gör så här roliga loppisfynd! Min lokala secondhand-butik är verkligen en riktig guldgruva emellanåt.

Idag hittade jag inte mindre än fem böcker - först Under det rosa täcket som är en feministisk klassiker som hade stort inflytande på 90-talets feministiska rörelse i Sverige. Den finns att få tag på nu i Bonniers klassikerserie, men jag tycker det är kul med den här äldre pocketutgåvan. 

Dagens största wow var ändå att butiken hade en hel hylla - en hel hylla - med böcker av Sigge Stark. För den insatte är det rätt fantastiskt - Sigge Stark ansågs nämligen som en riktig skräpförfattare av sin samtid, och biblioteken tog inte ens in hennes böcker. Trots det var hon en de mest lästa författarna som Sverige någonsin haft och hennes största böcker trycktes i miljontal. Hon har fått upprättelse de sista åren och varit ämne för en hel del litteraturforskning. 

För min egen del har jag bara läst en bok av Sigge Stark förut, som jag lånade av en kompis i tolv - trettonårsåldern och som jag totalt älskade. Det var Thomsons hundar. Och sen dess har jag aldrig sett till den boken. Jag har sökt efter den på flera ställen men aldrig kunnat hitta den. Och så, plötsligt, dyker den upp. Döm om hur glad jag blev.

Nästan lika glad blev jag över att hitta Ing-Marie Erikssons bok Märit. Jag läste om boken för någon vecka sedan i tidningen Vi läser, och blev hemskt intresserad. Tre gånger har jag varit på biblioteket och letat efter den, men utan resultat. Faktiskt senast fem minuter innan jag gick in i secondhand-butiken, och så ligger den bara där. Precis den bok jag nyss varit och sökt i bibliotekskatalogen efter!

Vidare hittade jag också Sara Lidmans Bära mistel som jag tänkt läsa länge, och en väldigt speciell utgåva av Hemingways Klockan klämtar för dig. Jag har redan den boken hemma i Skåne, men kunde inte låta bli den här eftersom den har ett så speciellt omslag - den ser nästan handmålad ut. Vi får väl se vilken av utgåvorna jag läser först, och vilken av dem jag sen behåller.

En sak är iallafall säker - det här var ingen dålig skörd. Det bästa av allt? Kalaset gick på 35 kronor.



söndag 2 juli 2017

Recension: Björnstad av Fredrik Backman

Jag trodde aldrig att jag skulle läsa något av Fredrik Backman - trots att, eller kanske just för att, hans tidigare böcker varit sådana stora hits har jag känt mig extremt ointresserad. Dessutom läser jag väldigt sällan humoristiska böcker - de lockar mig bara inte. Men så fick jag syn på Björnstad på biblioteket när den var alldeles ny. Läste på baksidan och upptäckte förvånat att jag faktiskt ville läsa den. Som vanligt tog det lång tid innan det faktiskt blev av, men nu sitter jag här. Och har läst ut min första Backman-bok.

Björnstad är en liten ort mitt ute i skogen, och en stad det går allt sämre för. Ekonomin är i botten, arbetslösheten är hög och invånarna har svårt att se en framtid. Det enda de har är hockey. Björnstad samlas varje helg kring sin ishall och upplever något som liknar hopp. Om juniorlaget lyckas kanske ett nytt hockeygymnasium byggs i Björnstad. Och med det - nya invånare, nytt köpcentrum, nya möjligheter. I Björnstad är hockey mer än bara hockey - det är allt. Juniorlaget består av ett gäng killar som spelar med allas framtid på sina axlar. Där finns stjärnskottet Kevin, som sjutton år gammal redan upplever en idolstatus. Där finns Amat, som kämpar i motvind. Sportchefen Peter och hans familj, och den drivna tränaren David. Navet i alla deras liv är ishallen. Men när ett brott begås drivs det lojala laget isär, rivaliteten skapar sprickor - och en hel stad är villig att blunda om det betyder samma sak som att vinna.

Jag blev förvånad över hur uppslukad jag trots allt varit av Björnstad. Jag har inte bara läst på kvällarna, utan också på bussen till jobbet och på lunchrasterna - och däremellan har jag önskat att jag kunde sätta mig ner och läsa ännu mer. Det var längesedan jag kände så, och det har varit en härlig känsla.

Det jag drogs till i den här boken var framför allt handlingen, det slutna universumet, det psykologiska i lagmentalitet och lojalitet. Trots att jag aldrig i mitt liv varit intresserad av hockey eller ens sport lyckas boken engagera mig också i det. Det påminner mig en del om Megan Abbotts bok Om du vågar, som hade liknande teman kring lagmentalitet, men i ett cheerleading-universum. Trots att jag inte var intresserad av cheerleading drogs jag med, och detsamma gäller Björnstad. Bara det är en bedrift.

Boken är också skickligt strukturerad kring ett relativt stort persongalleri. Trots att boken ofta växlar mellan perspektiv gör den ett imponerande bra jobb med gestaltningen, och jag blandar aldrig ihop någon av karaktärerna. Inte heller glömmer jag vad en enda heter under läsningen, och det är rätt ovanligt när det finns så många av dem som dessutom har mycket gemensamt - de är sportchefer, tränare, direktörer, sponsorer - för att inte tala om ett helt lag. Perspektivväxlandet tillför också mycket i boken, eftersom så många karaktärer kommer till tals och bildar en väv av personligheter. Tillsammans blir det en trovärdig bild av staden som skär från de rikaste till de fattigaste, med alla deras önskningar och brister.

Framför allt gillar jag bokens teman kring lagmentalitet, den odödliga lojaliteten mellan jämnåriga som drillats sedan barnsben, och vad man tillåter duktiga människor att komma undan med. Boken handlar också mycket om hur tankarna går i en liten ort när någon blir utpekad, om föräldraskap och familjerelationer, allt i skuggan av hockeyn som växt tills den blivit något mer än bara ett fritidsintresse. Den har blivit en framtid, inte bara för killarna i laget utan för alla i staden. Det är extremt intressant.

Dock tycker jag rätt ofta att boken drar på väldigt stora växlar som gör att handlingen ibland blir lite för bra för att vara sann. Då är det främst språket som är boven i dramat - det är, milt sagt, dramatiskt. Det är många stora ord, många slående meningar, hela boken genomsyras av en högt uppskruvad språklig intensitet. Det gör visserligen läsningen stark och drabbande väldigt ofta, men lika ofta upptäcker jag att jag börjat bli immun mot tekniken eftersom den är närvarande hela, hela tiden. Det gör att kraften i den tappas, och när det är som värst upplever jag rentav boken (och ibland också dess karaktärer) som melodramatisk. Det blir för mycket, helt enkelt, och det är synd. Visst har den också inslag av humor, som ibland fungerar och ibland inte.

Men sammanfattningsvis är jag ändå imponerad av Björnstad. Jag trodde inte att jag skulle gilla den så mycket som jag ändå gjorde. Visst har den några brister, men jag ursäktar den för det, för det som är bra i den väger med råge upp. Intressant är att den också är första boken i en serie. Om det blir mer läst om Björnstad för min del får jag nog se, men chansen finns definitivt.

"Björnstad", 2016

lördag 1 juli 2017

Sommarläsningen

Just nu försöker jag komma igång på riktigt med att läsa igen, och även om det är lite skakigt går det ändå an. Just nu har jag precis läst ut Fredrik Backmans Björnstad - recension kommer i dagarna. Näst på tur blir nog Jason "Timbuktu" Diakités En droppe midnatt, som jag velat läsa sedan jag var och såg honom bli intervjuad på Göteborgs universitet.

När jag inte läser så jobbar jag - i sommar vikarierar jag på en av Göteborgs alla Akademibokhandlar. Så nog blir det mer läst i sommar ändå, annat vore ju omöjligt med en sådan arbetsplats!

Idag är det ju förresten också den första juli - dagarna flyger verkligen iväg. Månadens favorit är All the Bright Places, en riktigt fin ungdomsbok som jag läste förra våren. Perfekt för den som gillar The Fault in Our Stars!

Vad läser ni?