T-shirten från Out of Print har kommit!

Ex libris

En tanke slog mig; hade det inte varit fantastiskt om man haft ett eget exlibris? För alla som inte vet vad ett exlibris är - det är ett bokägarmärke som man sätter i sina böcker. Det var vanligt för länge sedan eftersom böcker hade ett mycket högre ekonomiskt värde då, och jag de finns ibland kvar i begagnade böcker.

 Kort sagt skulle man kunna säga att ett exlibris är en mer fancy variant av "Denna bok tillhör", ofta riktigt vackra konstverk. Mer om exlibris kan man hitta på allas vår digitala kunskapskälla; Wikipedia.

Hur som helst, man kan fortfarande köpa exlibris, på engelska kallas de bookplates och finns på en del hemsidor. Jag är starkt frestad, men eftersom jag skulle behöva köpa minst 200 av dem så får jag nog lägga idén på is så länge. Här har ni iallafall exempel:

... och jag köpte precis en t-shirt.

Lockelsen blev lite för stor. Nu väntar jag hem den här, 1984 av George Orwell!

Men jag hittade faktiskt en annan sida än The Literary Gift Company som säljer bokiska kläder - en sida som heter Out of Print Clothing. De har lite större utbud och jag hittade den här 1984-tröjan lite billigare.

Dessutom har de en t-shirt med motiv från Ken Keseys Gökboet (One Flew Over the Cuckoo's Nest) vilket är en av mina favoritböcker. Jag är riktigt sugen, men färgen på den var lite för skarpt giftgrön för att jag skulle vilja köpa den. Så än så länge nöjer jag mig med Storebror Ser Dig - för även om jag inte gillar den boken riktigt lika mycket så är det en bra bok, och tröjan är fantastisk.

Nöjd boknörd är nöjd.

Klädtips

Kan ju passa på att påminna om The Literary Gift Company och att deras klassiska böcker-tröjor är helt fantastiska. En massa t-shirts med allt från Orwells 1984 till Charlotte Brontës Jane Eyre. Här har ni till exempel Moby Dick: 

Veckans recension: Svält av Knut Hamsun

Svält av Knut Hamsun;  en bok jag hört talas om förut, men som jag aldrig brytt mig om att ta en närmare titt på. Sedan fick jag boken rekommenderad till mig av en vän, som lånade ut den till mig. En enkel, brun bok utan omslagsbild (som jag tyvärr glömt ta en bild på, så omslaget till vänster är från en annan upplaga).

Huvudpersonen i Svält är namnlös, och när det kommer till handlingen säger egentligen den inledande meningen allt: ”Det var på den tiden jag gick omkring och svalt i Kristiania, denna förunderliga stad som ingen lämnar utan att ha fått märken av den...”. Just precis. Vår namnlöse huvudperson går runt på gatorna i 1880-talets Oslo, utan pengar och därmed ingen mat, och ibland inte heller husrum. Han är skribent, men har hamnat i en ond cirkel; han kan inte skriva när han svälter, och kan inte få pengar till mat om han inte skriver. Den svält han är utsatt för gör att han tar sig fram genom staden i en dimma av hallucinationer, ett dis av hunger och svaghet, på jakt efter någon som kan låna honom mat eller ett par kronor.

Huvudpersonen i romanen är en berättare som jag inte riktigt vet om jag tycker om eller ej.

Hans situation är allt som oftast kritisk, men trots att han många gånger är nära att svälta ihjäl kan han inte få sig till att bli en ohederlig tjuv. Hans önskan att vara respektabel gör att han skapar en yta av lögner för att dölja det kaos av hunger och smärta som han faktiskt upplever. Varje gång han klarar sig ur sin knipa och kan överleva ännu en vecka eller två, så tänker jag ”ja, kom igen nu, spara pengarna! Skaffa ett jobb!” Men nej. Varje gång sjabblar han bort sina mynt på vad han anser vara välgärningar, och jag blir så irriterad på honom ibland att jag skulle vilja skrika åt sidorna.

Själva sättet som boken är skriven på påminner mig mycket starkt om två andra klassiker jag läst; den första är Salingers Räddaren i nöden, och den andra Dostojevskijs Brott och straff. Kanske påminner de tre böckerna så mycket om varandra för att de alla handlar om sökande unga män i stora städer – Holden Caulfield rusar omkring i New York för att försöka undvika vuxenlivet och få prata med någon som förstår, och Raskolnikov ramlar omkring i St. Petersburg med sitt samvete som fiende. I Svält har vi något liknande, där istället hungern och också stoltheten är vad som driver huvudpersonen till att springa upp och ned för Kristianias gator. Alla tre böcker är betydligt mer drivna av den inre psykologin än den yttre intrigen. I Svält hallucinerar och fantiserar jaget ständigt som en följd av sin hunger, och kastas fram och tillbaka mellan upprymdhet och nedslagenhet på ett sätt som får mig att tänka på manodepressivitet.  Han liknar Raskolnikov i mycket, särskilt sitt förvirrade mentala tillstånd.

Vad jag själv tycker om boken är svårt att säga. Den har en humor som inte går att förneka – det finns någonting väldigt dråpligt i huvudpersonens sätt att ljuga, manipulera och snubbla runt medan han äter träflisor och suger på stenar. Samtidigt är den intressant läsning – här har vi någon som verkligen inte äger någonting alls, och det finns äkta smärta att uppleva när jaget försöker sälja knapparna i sin rock för att få råd till mat. Ändå kan jag inte riktigt låta bli att tänka tanken ”vad var meningen med den här boken?” när jag stängt den. Vad lärde sig huvudpersonen? Vad består den här boken av, annat än att jag fick läsa tvåhundra sidor om någon som ramlar runt på Oslos gator? Vad fick jag ut av läsningen? Jag har svårt att se karaktärsutveckling i den, helt enkelt – faktiskt en känsla som jag hade även sedan jag läst ut Brott och straff. Visst kan jag uppskatta bokens humor och uppriktighet, skrivsättet och att den är en slags studie av svält. Men jag måste erkänna att jag skulle vilja ha något mer i handlingen än bara en man som är extremt hungrig. För mig räcker det inte riktigt hela vägen, och det är väl egentligen förbjudet att säga så om stor litteratur, men det är sant.

”Sult”, 1890

Mörka tornet-maraton

Funderar allvarligt på att ha ett Mörka tornet-maraton i sommar. Eller iallafall så fort The Wind Through the Keyhole kommer på svenska (för det räknar jag kallt med att den gör).

Jag har redan från början känt att jag skulle vilja läsa den serien från början till slut, nonstop, men det är så många tusen sidor att det känts som ett väldigt stort företag. Men jo, nu är jag faktiskt taggad. Känns som ett bra projekt när skolan tar slut i juni.

Veckans recension: Skräck och avsky i Las Vegas av Hunter S. Thompson

Skräck och avsky i Las Vegas – en vild tripp till hjärtat av The American Dream. Så lyder hela titeln till den här boken, som jag egentligen bara trodde var en film jag inte sett. Sedan fick jag syn på den i en bokhandel för något år sedan, och tyckte att den verkade läsvärd. Men jag hade faktiskt ingen aning om vad den handlade om. Till och med nu, efter att precis ha avslutat boken, så är det svårt stt formulera vad handlingen består av, men jag ska göra mitt bästa:

Raoul Duke är journalist och skickas till Nevadas öken för att skriva en artikel om Mint 400, ett motorcykelrace som ska hållas där. Med sig har han sin advokat, kopiösa mängder droger och en röd Chevrolet Shark. Det som börjar som ett journalistuppdrag blir snabbt en påtänd, neurotisk jakt på den amerikanska drömmen.

Medan man läser förstår man fort att den här boken inte är enbart fiktion, och inte heller en självbiografi. Mycket i boken verkar vara självupplevt, vid flera tillfällen är till och med namnet Hunter S. Thompson utskrivet och man förstår att ”Raoul Duke” är ett täcknamn som huvudpersonen använder sig av för att lättare slinka undan när det korthus han ständigt bygger på börjar rasa ihop. Skrivsättet gör att det känns som om boken är byggd på dagboksanteckningar, minnen och sanna incidenter, som sedan förvrängts innan de skrivits ned. Det är svårt att veta vad man ska ta för sanning och vad man ska ta för fiktion, och till en början tyckte jag att osäkerheten störde min läsning. Men tvivlet inför vad som är sant och inte blir snart ganska ointressant när man inser att jaget i boken är hög på det ena eller andra hela romanen igenom. Det gör att även om boken är helt och hållet baserad på sanningen, så kan man inte lita på vad Raoul Duke säger, eftersom hälften av det han ser och upplever är hallucinationer. Han skulle förmodligen kvala in bland topp tre över listan på opålitliga berättare i romaner jag läst (tillsammand med Lolitas Humbert Humbert och Eva från Vi måste prata om Kevin).

Trots att Skräck och avsky i Las Vegas inte har någon konkret handling lyckas den behandla många olika teman. Jag tycker ibland att det blir ganska jobbigt att läsa boken eftersom det inte känns som om det finns en röd tråd – finns det en så är den uppklippt i bitar och utspridd mellan sidorna så att man inte känner igen den när man väl ser den. Dock stärker detta naturligtvis känslan av att boken är verklighetstrogen – livet har ingen handling, varför skulle då den här boken ha det? Istället blir läsningen en suddig dimma av droger, alkohol och idén om den amerikanska drömmens existens, där man aldrig kan vara helt säker på vad som faktiskt händer och vad som karaktärerna bara föreställer sig.

Men så är ju boken rolig. Faktiskt mycket roligare än jag hade kunnat föreställa mig. Den är rolig på ett bisarrt, ironiskt, överdrivet och fasansfullt sätt, vilket ger boken en väldigt speciell ton. Bara faktumet att Raoul Duke och hans advokat bokar in sig själva på en poliskonferens om hur farliga droger är i samhället och sitter i föreläsningssalen höga som hus är faktiskt ganska kul.

Dock är jag personligen absolut inte en drogliberal människa. Jag är uppfostrad i tron att droger är något av det värsta som finns och jag har aldrig ifrågasatt den synpunkten. Jag känner ingen som helst dragning till droger heller, och att läsa Skräck och avsky i Las Vegas blir en nästan lustig kontrast mot mitt eget liv. Här har vi två killar som provar precis allting som går att få in i sitt system – vi snackar marijuana, alkohol, meskalin, LSD, eter, syra. Och här sitter jag, som aldrig rökt en cigarett i hela mitt liv och dricker lite vin då och då om jag får lust, och läser med  skräckblandad förtjusning om hur Raoul Duke kör omkring i Vegas, svettig och paranoid i en vräkig bil full av grapefrukt, genomskinlig tvål och droger, komplett med en drink i ena handen.

Känslan som genomsyrar hela romanen är känslan av att leva på gränsen, hela tiden balanserande på randen till ett totalt sammanbrott. Dock tror jag att boken vänder sig främst till amerikanska läsare. Den handlar mycket om att ta droger för att komma bort från den amerikanska vardagstristessen, om att försöka hitta den amerikanska drömmen, och jag läser bitvis boken som en berättelse om en man som försöker kämpa emot och förstöra det som i hans huvud symboliserar det amerikanska slit-och-släng-samhället. Innan boken tar sin början finns ett citat av Samuel Johnson som för mig känns som en sammanfattning för hela läsningen av boken: ”Den som förvandlar sig till en best slipper plågan av att vara människa.” Ja. Det är precis detta som den här boken handlar om; att bli något värre än en människa, för att vara mänsklig går inte att stå ut med.

Boken tar också upp mycket amerikansk historia, och jag tror att man skulle ha mycket större förståelse och förbehållning av boken om man läst den som amerikan. Men trots det, så tycker jag att Skräck och avsky i Las Vegas är en läsvärd, dråplig bok som går in under skinnet på drogeran, och den blir en väldigt viktig bok eftersom den är skriven så tätt inpå drogernas storhetstid och tar upp många frågor som fortfarande är aktuella i det amerikanska samhället. Dock känner jag att min läsning varit splittrad (precis som den här recensionen), och när jag slår igen boken vet jag fortfarande inte riktigt vad jag läst, eller vad jag tycker.

”Fear and Loathing in Las Vegas – A Savage Journey to the Heart of the American Dream, 1971

Fredagsmys med Hunter S. Thompson

... det vill säga med hans Skräck och avsky i Las Vegas. Jag tror att den lilla asterixen med texten "Namn utelämnade på inrådan av utgivarens jurist" kan vara något av det bästa jag någonsin stött på i en bok. Helt fantastiskt.

Sen uppdatering - bokrea

Bloggen har visst fallit mellan stolarna lite. Jag ber hemskt mycket om ursäkt. Jag har varit hemma på sportlov i Skåne förra veckan, vilket tursamt råkade vara under bokrean. Här har ni mina fynd:

I ett annat land av Håkan Lindquist. Jag hittade den här för tio kronor, och tänkte att det kunde den definitivt vara värd. Har ju tidigare läst Regn & åska och Min bror och hans bror av Lindquist, som båda har homotema. Återstår att se om det gäller I ett annat land också.

Monster av Micael Dahlén. En fackbok jag blivit tipsad om. Snygg är den, med röda sidkanter och allt.

Magritte av Marcel Paquet. En fackbok med bilder ur Magrittes konstnärskap. Jag gillar Magritte skarpt, så jag slog till. Fantastisk konstnär.

Berättelsen om Pi av Yann Martel. Den går ju på bio nu och jag har blivit intresserad. Den var visserligen inte på rea, men who cares. Läsas ska den!

Boknörden attackerar

På alla hjärtans dag igår låg det ett paket i min brevlåda - ett visst halsband jag beställt via Amazon. And yes, indeed, nu äger jag AURYN. Så här ser den ut. I feel the power! (eller åminstone en stolt nördkänsla).