Veckans recension: På västfronten intet nytt av E.M. Remarque

Paul Bräumer är tjugo år och hans liv består bara av död. Han är egentligen bara ett barn, men har blivit inkallad i första världskriget. Här utövar han sitt första yrke; att döda.
Livet vid fronten går inte att beskriva. Det är ett helvete av lik, blod, kroppsdelar och rädsla. För varje angrepp försvinner den mänskliga sidan hos Paul och de andra pojkarna som är hans vänner alltmer och de blir tomma skal, levande döda, mer djur är människor.
Med jämna mellanrum blir de avlösta och sända till barackerna som är det enda de kan kalla hem. Här försöker de ta så lätt som möjligt på livet – de lever i skuggan av fronten, med kanonernas eld i öronen och stridsflygplan över sig, men här spelar de kort och skämtar och försöker att inte förlora allt förstånd. Förutom Paul själv är det flera andra som är lika gamla som han; den redige Albert Kropp och obetänksamme Müller, den skäggige Leer och den magre Tjaden, den fattige Haie Westhus och så den äldre, mer slipade Stanislaus Katczinsky. De sex har blivit Pauls familj mer än vad Pauls egen någonsin varit; de är förenade i skräcken, i smärtan och förlusterna. De är de enda som någonsin kan förstå och de enda som han inte behöver låtsas inför.
Medan kriget rasar utan någon vet en vettig anledning dör alla runtom Paul som flugor. Själv är han mer veteran än många av de äldre. Men han är förlorad. Han har aldrig haft ett annat liv och efter detta kan han inte ha någon framtid, det är han säker på. Hans generation är utstött och oförstådd; hur ska någon egentligen kunna förstå krig, detta oerhörda? De äldre har liv att komma tillbaka till, men hans eget liv hann aldrig starta, och nu är det redan över.


Jag har haft boken På västfronten intet nytt i bokhyllan i flera år, men aldrig kommit mig för med att faktiskt läsa den förrän nu. Som man kan förstå av handlingen är det en fruktansvärd berättelse. Den är riktigt hemsk, full av lidande och död och ångest. Samtidigt lyckas den vara oerhört vacker; den beskriver undergången på ett så hopplöst sätt att det blir poetiskt. Det vackra står i kontrast mot allt det hemska och det hela blir en tavla i skickligt skriven melankoli. Just den skickligheten tycker jag mig skymta redan i titeln, som är både relevant, vacker och på något sätt underfundigt ironisk.
Tragiken i att börja sitt liv i ett krig och aldrig ha något förflutet, aldrig ha någon framtid, är helt oförståeligt för oss, som aldrig upplevt ett krig och förhoppningsvis aldrig kommer göra det heller. Boken är en lysande insikt i hur en soldat fungerar. Här hemma i tryggheten kan vi sitta och säga hur vi tror krig är och hur dumma soldaterna är som ger sig in i det; men här i huvudet på en ung pojke utan framtidshopp blir det så mycket klarare, så mycket hemskare. Det väcker verkligen alla de där tankarna till liv om hur glad man ska vara som slipper sådant här, men också om livets värde och hur sjukt det är att människor kan beordra andra att döda eller dödas. Den handlar om vem som har rätten att bestämma sådant, om att det egentligen inte finns onda och goda, inga hjältar och ingen ära i att dö för fosterlandet, och om hur stora konsekvenser kriget har för allt och alla som det berör. Boken tar också upp ämnen som oförståelse för den man en gång var, att inte kunna förstå hur man någonsin kommer kunna fortsätta, men också om den djupa kamratskap och förståelse som växer fram soldaterna emellan, ett brödraskap och en solidaritet som ingenting utom döden kan bryta. En död som är alltför närvarande.
Beskrivningarna är målande och nyktra, helt ocensurerade, och hugger i såväl den inre synen som i hjärtat. Man riktigt känner hur fel allting är, hur fruktansvärt, och man följer Pauls nedförsbacke mot undergången med tårfylld hänförelse. Boken har en kärv humor som jag gillar, och även om språket är gammeldags så är det aldrig svårförstått. Det är mycket "ty" och "härom" och andra gamla uttryck, men när man väl kommit in i det är det snart ingenting man tänker på längre.
På västfronten intet nytt är oerhört fängslande och bra, den ligger kvar i huvudet långt efter att den är slut, och jag kan knappt föreställa mig hur gripande och originell den måste ha varit på 20-talet när den kom ut, skriven i nutid som den är, med sina vackra formuleringar om det fruktansvärda som inte går att beskriva. Den är ett perfekt exempel på att åren inte betyder någonting, att berättelsen och budskapet kan överträffa åldern på verket i sig. Boken har också en närhet till läsaren som gör att man vill ge den till alla att läsa, om inte annat som en påminnelse – låt oss aldrig tvinga någon att gå igenom det här. Aldrig mer.


”Im Westen nicht Neus”, 1929

Veckans recension: Gökboet av Ken Kesey

Den store halvindianen som går under öknamnet Hövdingen Sopasopa har varit på avdelningen för psykiskt sjuka personer i många, många år. Han är den som varit där längst, om man inte räknar med Stora Syster. Han sopar korridoren och golvet i dagrummet och alla har tagit för givet att han är både döv och stum. Livet under Stora Systers välde är enformigt och alla de intagna är kuvade. Dagarna består av pillerdimma, av pussel och kortlekar, av Stormöten där man anklagar varandra, och om man beter sig olämpligt väntar elchockbehandling eller, i värsta fall, lobotomi.
När McMurphy kommer till avdelningen går det som ett friskt korsdrag genom hela inrättningen. McMurphy är stor, rödhårig och fräckheten personifierad. Han skrattar, sjunger och skojar, och han skakar våldsamt liv i patienterna.
Den omänskliga miss Ratched, mera känd som Stora Syster, finner sig snart utmanad i en kamp som alltmer liknar en strid på liv och död. McMurphy tar alla tillfällen i akt att försöka bryta sig igenom hennes försvar, bryta mot reglerna och knäcka henne och hela överheten.
Men han kommer aldrig kunna lyckas, inte om det bara är han. Han måste få med sig de andra patienterna, de som apatiskt sitter och stirrar i dagrummet, de som inte vågar säga emot, de som inte ens vågar skratta med honom. Snart är de alla involverade och de inser att det inte bara handlar om vardagen på avdelningen – det handlar om deras liv, deras stolthet, deras mänskliga rättigheter. En sak är Hövdingen säker på. Livet på avdelningen kommer aldrig mer bli sig likt.


Gökboet är en bok som de flesta förmodligen känner till som filmen från 1975 med Jack Nicholson i huvudrollen. Den beskrivs redan på omslaget som ”en sund satir om ett sjukt samhälle”, och visst, det är precis vad den är. Men den är också en strålande bra berättelse. Den går att se från båda sidor – man kan välja att tolka den som en enda stor metafor, men man kan också bara luta sig tillbaka och se själva berättelsen utspelas.
Till en början tyckte jag att boken var rätt seg – trots allt utspelar sig nästan hela romanen på psykavdelningen och ofta mer i det underliggande – men ju mer jag läser, desto starkare slår boken klorna i mig. Den har visserligen sina sega, svåråtkomliga partier, men till sist streckläser jag, och när den är slut ursäktar jag den alla dess svagheter.
Att se hur alla patienter blir mer friska, mer ”normala” genom att gå ifrån medicineringen och kurerna och bryta mot regler istället för att följa dem, är extremt bra skildrat. Att dessutom se det hela från Hövdingens synpunkt är som att vara en fluga på väggen, en åskådare, men som dras med honom ner i berättelsen och blir en del av det som händer, på samma sätt som han själv. Dessutom är boken full med fantasifulla uttryck och beskrivningar – vi läser ändå ur en dåres synpunkt. Det är tillfredsställande att läsa, originellt och lite tragikomiskt. Samtidigt ger det en kusligt bra bild av en annan verklighetsuppfattning än vår.
Gökboet är en bok som ställer frågor om vad det är som gör oss galna, vem som bestämmer att vi är det, och som ifrågasätter såväl behandlingsformer som hela samhället. Den är en resa genom både samhället och det mänskliga psyket. Stora Syster och hennes personal blir ett substitut för överheten, och dårarna på avdelningen blir vi. Det är en bok som väcker massor med tankar och får en att se en gång extra på allt man har, en bok om att inse sitt eget värde, om att vakna upp och ta tillbaka det som rätteligen tillhör en, att finna sig själv, men det är också en bok om plikt, om ansvar, vänskap, medmänsklighet och självuppoffring.
En annan sak jag måste ta upp är karaktärerna. De sprakar av personlighet, karisma och trovärdighet. Stora Syster är en karaktär man lär sig avsky och respektera, medan McMurphy som är hennes motpart är en fantastiskt rolig karaktär att följa. Med den rappa, humoristiska dialogen blir kriget dem emellan både roligt och tragiskt när det går allt längre, och i kombination med de andra, mer sorgliga karaktärerna blir det ett fantastiskt persongalleri.

Jag tror Gökboet just klättrade upp på min lista över världens bästa böcker. Nu får jag väl gå och hyra filmen och se om den gör boken rättvisa.

”One Flew Over the Cuckoo’s Nest”, 1962

Veckans recension: Patient 67 av Dennis Lehane

På den lilla ön Shutter Island ligger mentalsjukhuset Ashecliffe. Det är ett hårt bevakat ställe där man bara tar emot de mest våldsamma patienterna, de som mördat, varit våldsamma och som lider av extrema vanföreställningar. Nu, år 1954 har en av patienterna, Rachel som dödat sina tre barn, rymt. Den sheriff som skickas dit för att ta hand om fallet är Teddy Daniels. Han får tilldelat sig en partner som han aldrig förr träffat, en hygglig kille vid namn Chuck. De blir genast vänner och Teddy upptäcker att han nästan utan problem kan berätta för Chuck om sin döda fru, och prata om ärren som fortfarande finns kvar från krigets dagar.
Men väl på Shutter Island börjar saker och ting te sig underliga redan från början. De träffar Cawley, en av doktorerna som verkar både trevlig och sympatisk, men resten av personalen verkar spela något slags teater, som om de på förhand vet vad de ska säga.
För att inte tala om patienten som rymt. Rachel Solando är spårlöst försvunnen från sitt rum. Låset har inte dyrkats upp. Fönstret är oskatt. Det är som om hon gått upp i rök – men på ön finns det ingenstans att ta vägen, absolut inte nu när en storm är på väg in. Teddy och Chuck kommer snabbt överens om att hon måste ha haft omfattande hjälp utifrån – kanske från hela personalen. De som beter sig så underligt, som verkar läsa innantill när de pratar, som inte verkar anstränga sig det minsta när de söker igenom ön och som vägrar visa patienternas journaler eller tala sanning om vad som finns bakom de höga stängslen runt den gamla fyren.
Men fallet med Rachel Solando är inte den enda anledningen till att Teddy är på ön. Han har hört rykten om de fruktansvärda tillvägagångssätt som sker på mentalsjukhuset, om vilka hemska experiment som läkarna utför på patienterna, och dessutom har han egna, högst privata skäl till att befinna sig på Shutter Island. Men sanningen verkar glida allt längre bort för varje svar som Teddy och Chuck får. Det hela börjar mer och mer likna en konspiration och vansinnet börjar kännas mer verkligt än den sanning som de jagar...

Filmen Shutter Island hade premiär i år, och de små detaljer jag lyckades snappa upp gjorde mig intresserad. Men jag bestämde mig för att läsa boken innan jag ser filmen, även om det som vanligt innebär att jag kanske blir besviken på filmen sedan.
Hursomhelst är Patient 67 ett rent nöje att läsa. Den är spännande och bra skriven med ett språk som framförallt gör att jag faller in i bokens stämning. Det får mig att vara lugn när bokens tempo är lugnt, och helt uppskruvad när det ökar. Ibland är det meningar på gång som har sex eller sju ”och” i sig och som blir förvirrade, men det händer bara ibland och det kan jag utan problem bortse ifrån.
Jag har hört att filmen hade en twist och blev inte så överraskad när detta inträffar i själva boken – jag ska inte avslöja för mycket nu – men trots att jag var mer eller mindre beredd på det som hände i bokens upplösning så slår jag igen boken med ett brett leende på läpparna. Inte för att den slutade lyckligt, utan för att Patient 67 är ett perfekt exempel på vilka effekter man kan uppnå i ett skrivande. Vad ord kan göra, vad ord kan skapa och åstadkomma om man använder dem på rätt sätt.
Det är en berättelse som är originell och spännande, en thriller som också är lite mer av en deckare och psykologisk roman. Den handlar inte bara om en rymning utan också om Teddys öde – Teddy är en tragisk karaktär, förstörd av kriget och med sitt livs kärlek för evigt förlorad. Chuck är däremot en härlig kontrast med rapp dialog, och tillsammans bildar de ett par som är både sorgligt och komiskt. Det är skönt när det blir lite lättsamt också, för det är en ganska mörk roman. På det stora hela skulle jag vilja beskriva Patient 67 med ordet väluttänkt. Den är smart och den är imponerande bra upplagd. Den är kanske inte ett odödligt verk, men den är helt klart läsvärd och jag tror att väldigt många kan uppskatta och låta sig ryckas med av den.

”Shutter Island”, 2003

Veckans recension: Hush, Hush av Becca Fitzpatrick

När Nora får en ny partner att jobba med på biologin blir hon inte direkt överlycklig. Istället för att som vanligt sitta bredvid sin bästa vän Vee delar hon bord med den nye, tysta killen, Patch. Det är något med Patch som Nora verkligen inte gillar. Hans svarta ögon. Munnen som konstant verkar dölja ett flin. Hans sätt att prata med henne, hur han är elak men ändå verkar flirta på något motsägelsefullt sätt. Och inte minst att han verkar veta varenda liten detalj om hennes liv, trots att de aldrig tidigare träffats.
Det är efter att hon träffat Patch som livet verkligen börjar vända sig på ända. Vem är killen i skidmask som förföljer henne? Varför har hon en känsla av att ständigt bli spionerad på? Är det Patch, eller någon helt annan?
Och vem är Patch egentligen? Han tycks veta allt om henne, men själv förblir han sluten och otillgänglig. Allting med honom känns konstigt, ovanligt och inte minst väldigt farligt. Samtidigt kan Nora inte låta bli att känna sig dragen till honom.
Men det som skrämmer Nora allra mest är de hallucinationer hon börjar få, obehagliga scener som utspelas och som känns så oerhört verkliga… för att sedan försvinna som om de aldrig funnits. Vad är på riktigt och vad är på låtsas? Börjar hon bli galen?
Hon vet att allt detta har med Patch att göra. När hennes intresse för honom växer och han långsamt tinar upp, börjar hon förstå att han inte ens är mänsklig.

Det finns flera saker med Hush, Hush som irriterar mig. Vi kan ju börja med titeln, som inte har någonting att göra med något alls. Vi kan ta omslaget, som avslöjar i princip hela historien, hur vackert det än är. Och vi kan ju ta de uppenbara parallellerna till Stephenie Meyers Twilight; Tjej på biologin, mystisk kille i bänken bredvid, svarta ögon, sprakande personkemi - men killen inte mänsklig. Och voilá, dödlig fara för tjejen. Känns det bekant? Ända från början slår detta mig och jag kan inte låta bli att tänka på det under hela bokens gång. Vad är det för kul med att läsa en historia som är så lik en man redan läst? Visst, det handlar inte om vampyrer den här gången, men hade författarinnan bestämt sig för att Patch skulle vara vampyr, så hade Hush, Hush varit som en omskriven version av Twilight som knappt skulle skilja sig från originalet alls. Jag är så emot den här sortens otroliga brist på fantasi att jag inte riktigt kan ta åt mig boken.
Att baksidetexten berättar precis vad Patch är för något (vilket också den svenska titeln Fallen ängel gör) betyder att berättelsen också mister det spänningsmoment som mysteriet med Patchs identitet skulle ha kunnat föra med sig. Det gör att precis hela boken faller mer eller mindre platt.
Okej, jag erkänner att den har sina stunder, den har humor på sina ställen och den har en underliggande sexuell spänning som är bra framförd. Den känns lite mörkare än Twilight, och Patch är en intressant karaktär som jag kan uppskatta för hans farliga egg och snudd på oanständiga dialog. Den känns elakare än vad Twilight någonsin gjorde, och det gillar jag. Slutet var inte helt väntat vilket jag också uppskattar, men här tar också mina lovord slut (om jag nu inte ska nämna att jag tycker framsidan är väldigt vacker). Dessa småsaker väger inte upp det faktum att helhetsintrycket av boken är väldigt dåligt. Jag tycker Hush, Hush känns för mycket som ett copycat-verk. Den är fruktansvärt ooriginell. Jag tycker Nora är löjligt naiv och irriterande hjälplös, och jag tycker att det finns alldeles för få trådar som faktiskt binds samman. Det finns för många frågor som lämnas obesvarade, vilket öppnar upp för en efterföljande bok med titeln Cresendo som jag aldrig kommer läsa, men det hade behövts en mer sammanbindande förklaring i den här boken.
Men visst, jag tror nog att det finns en hel drös unga tjejer som skulle uppskatta boken väldigt mycket, som ett avbrott från vampyrerna men ändå i samma high school-stil. Jag gör det dock inte.

”Hush, Hush”, 2009

Veckans recension: Den hemliga historien av Donna Tartt

Den enda anledningen till att Richard Papen börjar på Hampden College är att han gillade broschyren. Han vill desperat komma hemifrån, bort från den lilla menlösa staden Plano där han växt upp och där hans föräldrar ständigt distanserar sig från honom, och vart han tar vägen spelar egentligen ingen större roll.
När han flyttar till Hampden är det som en helt annan värld. Han har kommit från Kalifornien, rakt in i Maine där klimatet är helt annorlunda. Han vill fortsätta läsa grekiska, men den underlige läraren i ämnet vill bara ha fem elever, och vägrar ta emot Richard, som blir allt mer fascinerad av den lilla gruppen grekiskstuderande. De är rika, de är intelligenta, de är de intellektuellas allra innersta krets. De är allt som Richard vill vara.
Efter mycket om och men får Richard till sist tillstånd att börja på grekiskan. Han ljuger om sitt förflutna och låtsas att han är precis lika rik och kultiverad som de andra. I hans ögon är de fantastiska; det är den storväxte Henry, inbunden och kylig, den rödhårige Francis, den bullrige och burduse Bunny och tvillingarna Charles och Camilla.
Eftersom deras excentriske lärare, Julian, undervisar dem i alla ämnen hamnar den lilla gruppen utanför resten av colleget. Det dröjer inte länge förrän Richard dras med i deras sätt att leva – sprit, droger och riter i dionysisk anda. Men gruppens från början oskyldiga lekar spårar snart ur ordentligt och får fruktansvärda följder…

Ett par sidor in i Den hemliga historien tänkte jag att åh, den här boken kommer bli jobbig att läsa. Den har många svåra ord, många invecklade formuleringar och är på det stora hela ganska omständigt skriven. Men det där första intrycket gav snart vika för den streckläsningsroman den faktiskt visade sig vara. Jag kunde inte ha haft mer fel.
Boken är fantastiskt bra. Den kan visserligen uppfattas som svårläst på grund av det invecklade språket, men den är i grund och botten en spänningsroman, eller en thriller, ett relationsdrama, en slags omvänd deckare. Jag tänker att det också finns ett Flugornas herre-element över den, den där skrämmande insikten i att människor är kapabla till så mycket mer grymhet än vad vi vill tro, den där potentialen till att begå fruktansvärda gärningar som bara väntar på tillfälle – och känslan av att gränserna är mycket tunnare än vad vi vill inse.
Man hör ofta om böcker som är ”fängslande från första meningen”, och det här är en sådan bok. Inledningen lämnar så mycket frågor, så många undringar, och trots att bokens upplösning avslöjas redan i första meningen så är man ändå fast fram till bokens katastrofala klimax, som ändå inte är något annat än vad man fått reda på redan på första sidan. Det är en bok berättad ur en mördares synpunkt, och det är man medveten om redan från början.
Det är en bok om en rad tragiska händelser och en jordskredseffekt, från de där första småstenarna till något som inte går att få stopp på, en mörk spiral av okontrollerade händelseförlopp där karaktärerna förlorar sig själva och varandra. Karaktärerna, ja. De är otroligt nyanserade, otroligt genomtänka och levande, inte minst genom den geniala dialogen. Till en början ter de sig alla likadana, men man förstår snart att de allihop är väldigt, väldigt olika, och man älskar dem alla på deras eget sätt.
Den hemliga historien har blivit kultförklarad, och inte utan anledning. Det är en fantastiskt genomtänkt, välskriven och fängslande roman som har det mesta man kan önska sig. Det är en bok för tänkande människor, en psykologisk roman som går på djupet och som jag skulle kunna skriva flera sidor till om.

”The Secret History”, 1992

Veckans recension: Udda verklighet av Nene Ormes

Udda plågas av mardrömmar, drömmar som hon vaknar skrikande ifrån och som känns lika verkliga som världen runt henne. Hon har stora sömnsvårigheter och går till psykologer och tar mediciner, men inget verkar hjälpa. Den enda som tar hennes problem på allvar och som verkar vilja hjälpa henne är hennes bästa vän Daniel, som bor några trappor ned. Ständigt ringer hon honom mitt i natten och är skräckslagen.
Som ett försök att få bukt med hennes mardrömmar beger sig Daniel och Udda till spårområdet i Malmö där hennes senaste dröm utspelat sig. Om de kan bevisa att drömmen inte är verklighet kommer hon kanske kunna sova bättre.
Men det som inte får vara sant visar sig mot alla odds vara det.
De hittar otvivelaktiga bevis på att Uddas dröm inte varit en produkt av hjärnspöken och livlig fantasi. Att den varit verklighet. Udda drömmer sanndrömmar.
För Daniel öppnar detta faktum en helt ny värld. Allt det där som han önskat vore sant, allt det övernaturliga, allt som bara funnits i filmens, böckernas och rollspelens värld. Trots Uddas protester beger han sig för att undersöka hennes dröm ytterligare.
När Daniel sedan inte hör av sig, när hans lägenhet står tom, hans mobil är avstängd och ingen sett honom vänds hela Uddas värld uppochner. Det är hennes fel att Daniel är spårlöst försvunnen, och hur ska hon någonsin kunna leva med sig själv om han inte kommer tillbaka?
Hon börjar leta efter spår, efter människorna hon drömmer om, efter något alls som kan ge henne en ledtråd till var Daniel är. För att kunna rädda sin vän måste hon plötsligt ta tag i alla de drömmar hon varit livrädd för och försöka förstå vad de betyder. Det Malmö som nu öppnar sig för henne är en helt annorlunda värld, befolkad av avvikande personer – hamnskiftare, lotsar och orakel. Med hjälp av den mystiske Hemming måste hon försöka hitta Daniel – innan tiden rinner ut.

Att jag vet vem författarinnan till boken är och att jag träffat henne (om än väldigt flyktigt) gör att jag, irriterande nog och mot alla bokens beskrivningar, inte kan låta bli att se henne framför mig när jag föreställer mig Udda. Men efter ett tag får jag helt enkelt försöka se förbi den detaljen och låta mig föras med av berättelsen istället.
Jag gillar den här boken. Att Sverige behöver mer fantasy från svenska författare verkar äntligen ha gått upp för någon mer än mig, för boken är utgiven av ett splitternytt svenskt fantasyförlag – Styx. Jag hade kunnat jubla och kyssa väggarna. Att boken utspelar sig i Sverige och i en stad så nära mig gör att jag känner en närhet till den som jag verkligen uppskattar. John Ajvide Lindqvists böcker må utspela sig i Sverige de också, men i Stockholm – en stad som jag bara besökt en enda gång. Därför är Udda verklighet en roman som tar fantasyn till mig istället för mig till fantasyn, vilket är exalterande kul.
Vad gäller språket i boken växlar det mellan att vara svinbra, okej och i vissa fall lite väl amatörmässigt. Det blir aldrig dåligt, för boken hämtar sig nästan alltid direkt, men på några ställen hakar jag upp mig. Det känns på något konstigt sätt som om den är lite för influerad av det engelska språket, som om den gärna vill använda det engelska sättet att beskriva och dela upp och i enstaka fall även försvenska de engelska orden. Det funkar inte alla gånger. Särskilt en konstig hantering av kommatecken är något som jag irriterar mig på.
Men vad är egentligen det att sitta och anmärka på? Det här är svensk fantasy! Det här är fantasy i Malmö! Och den är inte dålig!
Nej, det är den verkligen inte. Jag har fallit för genren urban fantasy väldigt hårt, och kan inte låta bli att älska mixen av hamnskiftare och moderna hjältinnor, orakel i toppen av Turning Torso och mystiska personer bakom allt det vardagliga. Det är så nära att det går lätt att föreställa sig. Och sedan är ju tanken på att Malmö har en hemlig värld väldigt, väldigt tilltalande…
Bokens upplägg påminner mig väldigt mycket om en av mina favoritböcker; Neil Gaimans Neverwhere. Där liksom här finns den hemliga undre världen, befolkad av magiska människor som bara lever till hälften i vårt moderna samhälle. Det är särskilt den betonade användningen av hemliga dörrar som knuffar iväg mina tankar till Gaimans bok.
Som avslutning kan jag säga såhär; jag tycker verkligen om Udda verklighet. Den är inte en av de bästa böcker jag läst, men om författarinnan fortsätter hålla den här stilen kan jag tänka mig att nästa bok lär bli det.

”Udda verklighet”, 2010

Veckans recension: Frostbitten av Kelley Armstrong

Elenas liv verkar ha blivit allt det hon någonsin velat ha; en familj, trygghet och – ja, hon kan äntligen erkänna det – lycka. Hon är fortfarande världens enda kända kvinnliga varulv, men trots det har hon en given plats i the Pack, och inte nog med det – hon har just fått reda på att Jeremy, the Packs ledare, planerar att göra henne till sin efterträdare.
Det är lite mer än vad hon är säker på att hon vill ha. Men Jeremy börjar bli till åren, och det finns ingen annan som skulle passa eller ens kunna mäta sig med Elena. Hon tänker fortfarande mycket på det, och på ett visst brev hon fått som kastar henne tillbaka till åren av osäkerhet och en känsla av hjälplöshet, när Jeremy skickar henne och Clay till Alaska på ett uppdrag. De ska göra några olika saker – de ska hitta den unge varulven Reese som är på flykt, men också se till gamla medlemmar av the Pack som inte hört av sig på länge. Jeremy börjar bli orolig för dem och vill veta om något hänt. Dessutom har tre personer dödats av vargar i Alaskas vildmark, men the Pack tvivlar på att det är riktiga vargar som är skyldiga.
Så Clay och Elena ger sig av in i Alaskas kärva vinterlandskap och börjar undersöka fallet. Men för varje fråga de får svar på, dyker fler upp. De upptäcker snart att det finns oroande många varulvar i staden Anchorage, och med deras uppdykande har tre män dött och unga flickor har försvunnit spårlöst.
Clay och Elena undersöker situationen närmare och måste söka sig långt in i det otämjda landskapet. Men något verkar inte riktigt stämma. Det finns något mer i skogen, något vilddjurslikt som verkar vara mer myt än sanning. Är det denna best som dödat människorna, eller gruppen med varulvar som de fått upp spåret på? Samtidigt som fallet visar sig bli långt mer komplext och mer farligt än vad de räknat med, gnager gamla mardrömslika minnen på Elenas undermedvetna, och hon blir alltmer känslomässigt involverad. Och så är det ju det där om ledarskapet. Hon och Clay har alltid varit jämlika. Hur ska deras relation bli om en av dem måste leda och den andra följa…?

Som tionde boken i romanserien och trettonde om man räknar in antologierna Men of the Otherworld och Tales of the Otherworld är det också den fjärde boken där Elena är huvudperson. Det är ett väldigt kärt återseende, måste jag säga. All Otherworld-litteratur är bra, men det är ändå romanerna som ger den mest ultimata upplevelsen. Elena och Clay är det mest oslagbara paret i serien, och Elena är en fantastiskt rolig person att läsa om. Hennes dilemman känns så mänskliga och ändå är hon mer en superwoman än någonting annat. Trots sina krafter och djuriska sidor lyckas hon vara en karaktär som går väldigt lätt att relatera till och som känns väldigt mänsklig.
Jag har längtat väldigt mycket tills jag fick läsa Frostbitten, och den gör mig inte alls besviken. Den är en precis lika rolig mix av genrer som de andra böckerna har varit; det är känslomässiga dilemman blandade med fartfylld action och passionerad kärlek, allt med den övernaturliga twist som jag älskar. Kelley Armstrong fortsätter att kunna överraska mig, med berättelser som alltid vrider sig åt oväntade håll. Jag kan inte räkna ut vad som ska hända, och för mig, som läser så mycket att jag ofta kan räkna ut hur berättelsen kommer utvecklas, är det väldigt roligt att läsa en bok som inte går efter ett klassiskt upplägg. Det blir dubbelt så kul att läsa när man inte riktigt vet var historien kommer sluta, hur allt hänger ihop.
Det gör mig dock förvånad när jag upptäcker att inte mindre än tio år förflutit i Otherworld-universumet sedan Bitten. Elena är fyrtio år gammal och Clay närmar sig de femtio. Det känns konstigt när paret i mitt huvud alltid känts så väldigt unga. Men jag uppskattar känslan av verklighet som detta också ger – hur personerna fortsätter utvecklas med böckerna och inte bara står och stampar på samma ställe.
Med den här senaste boken har jag också förstått att förlaget ändrat seriens titel från Women of the Otherworld till bara The Otherworld Series. Mer om det går att läsa på författarinnans hemsida. Det är en positiv förändring, eftersom det öppnar dörren för fler böcker, berättade av manliga karaktärer. Det gör också att de två novellsamlingarna jag nämnde förut faller in mer naturligt i serien.
Till sist kan jag säga att det var värt att vänta på Frostbitten. Det är en fantastisk bok och jag inser återigen varför jag är förälskad i den här serien. I nästa bok får vi möta en karaktär som aldrig varit huvudperson förut, men som vi känner ända sedan andra boken; Savannah Levine börjar nämligen bli vuxen och kommer berätta nästa bok, med titeln Waking the Witch.

”Frostbitten”, 2009

Veckans recension: Tales of the Otherworld av Kelley Armstrong

Precis som föregångaren Men of the Otherworld är Tales of the Otherworld en samling kortare berättelser som ger svar på alla de frågor man undrat över när man läst böckerna i serien Women of the Otherworld. Boken består av åtta berättelser; Rebirth, Bewitched, Birthright, Beginnings, Expectations, Ghosts, Wedding Bell Hell och The Case of El Chupacabra.
I den första berättelsen¸Rebirth, får vi se hur Aaron blev vampyr och hur han mötte Cassandra. I Bewitched får vi svaret på hur den svarta häxan Eve Levine mötte Kristof Nast, arvingen till the Nast Cabal, och hur de blev förälskade – ett förhållande som omöjligt kan fungera och som hotar att krossa båda deras liv.
I Birthright träffar vi Logan, och får vara med under hans första möte med the Pack. Därefter följer Beginnings, en längre novell där vi får se hur Clay och Elena träffades.
I Expectations råkar Lucas på Eve Levine, och i Ghosts träffar vi på Jeremy Danvers under perioden då Bitten utspelade sig.
Till slut har vi två noveller om Paige och Lucas; Wedding Bell Hell och The Case of El Chupacabra. Vi får se hur hektiskt ett bröllop kan vara när man är häxa och ska gifta sig med den rebelliske arvingen till tronen i the Cortez Cabal, och sedan, i The Case of El Chupacabra, får vi följa det gifta paret när de tar sig an ett fall som ser misstänkt mycket ut som en vampyrattack...

Det är väldigt svårt att skriva vad den här boken innehåller på ett bra sätt. Det är en novellsamling där alla noveller hör samman med Women of the Otherworld-serien, men också en bok som inte faller in naturligt i serien. Novellerna var från början bara publicerade på författarinnans hemsida, men efter påtryckningar av fansen blev de till de två samlingarna Men of the Otherworld och Tales of the Otherworld. Den förra var mer som en enhetlig berättelse, eftersom alla de fyra berättelserna innehöll samma karaktärer. I Tales of the Otherworld är det bara den kronologiska ordningen som gör boken mer organiserad.
Det är inte en bok jag rekommenderar till någon som inte läst serien den kopplar an till, för bara några få av novellerna är fristående. Några av dem; Rebirth, Birthright, Expectations, Ghosts och Wedding Bell Hell är väldigt korta, några av dem inte mer än ett par sidor långa, och innehåller ingen vidare storyline, men är fantastiska godbitar för mig som undrat över hur Paige och Lucas bröllop såg ut och hur Logan kom in i the Pack. Andra av berättelserna, Bewitched, Beginnings och The Case of El Chupacabra, är betydligt längre och innehåller mer av en berättelse i sig än vad de andra gör. Den sistnämnda är mest lik de övriga böckerna i serien, med mord och mysterier, medan de två första är berättelser om hur två osannolika kärlekspar uppstod.
Jag har längtat länge efter boken, och den är verkligen ett härligt komplement till serien jag redan älskar. Jag tycker det finns en så mysig känsla i den här serien, som är ett nätverk av personer där man skiftar fokus från en till en annan genom böckerna, men som aldrig glömmer bort de karaktärer man träffat på förr som man fortfarande älskar. Humorn är oundviklig och flera gånger ligger jag dubbelvikt i skrattattacker, samtidigt som det är sorgligt och vackert. De romantiska elementen är starka, men i kombination med spänningen och humorn gör det ingenting alls.
Jag tycker också om att få mer perspektiv på de karaktärer jag redan känner till men som jag inte reflekterat så mycket över. Kristof tyckte jag aldrig om, men i och med hans roll i Bewitched faller jag mer och mer för honom. För att inte tala om hans son Sean, som man bara vidrört som snabbast i Industrial Magic och Haunted. Hans svåra val mellan att ge upp sin familj och allt han känner till, eller att leva en lögn för resten av sitt liv, är sorgligt och så bra skildrat att jag kommer på mig själv med att mumla ”men åh, stackare” åt boksidorna.
För att sammanfatta det hela kan jag säga att om du läst och tyckt om Women of the Otherworld precis som jag, så finns det ingen anledning att inte läsa den här boken. Den är som en godispåse för ett fan av de övriga böckerna. Men om du inte känner till Women of the Otherworld (och förmodligen inte har förstått ett smack av vad jag skrivit i hela den här recensionen), så kan jag bara peka på första boken Bitten och be dig komma tillbaka om du fallit för serien.

”Tales of the Otherworld”, 2010

Veckans recension: Men of the Otherworld av Kelley Armstrong

För alla som undrat över hur det gick till när Clayton Danvers först blev biten, eller vad som egentligen hänt mellan Jeremy och hans pappa – här är berättelserna. Vi får följa hur Clay som barn inte motstod bettet, utan begärde det. Vi följer honom under hans första tid som varulv, hur han blir mer varg än människa och hur han till slut lät sig tämjas av Jeremy.
Som ett fullfjärdrat varulvsbarn var Clay mer annorlunda och mer konstig än något annat barn, och vi får följa hans kamp – inte för att passa in, utan för att blidka Jeremy, som blivit hans beskyddare och gud. Livet för honom i the Pack är inte lätt, eftersom han är den ende av the Packs söner som redan kan bemästra förvandlingarna och som redan kan överleva på egen hand. Och det här var långt innan Jeremy var den som stod högst i rang i the Packs hierarki. Liksom Clayton betraktades Jeremy som annorlunda, konstig, kanske till och med någon som inte borde få tillhöra. Vi får se the Pack som den var under Clays uppväxt, full av politiska rävspel, och bekanta oss med karaktärer som vi tidigare bara hört talas om.
Jeremys far Malcolm lurar bakom varje hörn, en djävul mitt i Jeremy och Clays paradis. Clay måste bli av med Malcolm, men hur? Malcolm är the Packs bäste slagskämpe, den starkaste av dem alla, med ett rykte som når långt och han är helt utan mänskligt samvete. Hur ska han, Clay, kunna driva bort Malcolm när han själv inte är mer än en valp med för stort självförtroende…?
Och så finns det andra problem. Kommer Jeremy lyckas få honom accepterad av resten av the Pack? Och kan Jeremy klara av att ta hand om sin far mycket längre, med Malcolms ständiga krav på pengar som inte finns, och det rykte som drar rackor till Stonehaven? Och kan det verkligen finnas något mer hos Jeremy, det som gör honom annorlunda, det som gör att han alltid vet när någonting är fel?
Clay har för längesedan bestämt sig för att han ska göra allt för Jeremy, vad som än krävs. Och han kommer inte tveka. Det spelar ingen roll vad han måste göra – han kommer göra det, hur långt han än måste gå…

Författarinnan till Women of the Otherworld skriver på sin hemsida att den här boken är ett komplement till serien. Jag kan inte annat än hålla med. Det är inte en bok man plockar upp innan man läst Women of the Otherworld, för då kommer man förmodligen inte att förstå särskilt mycket.
Det är en antologi bestående av fyra historier, berättade under olika tider – Infusion, Savage, Ascension och Kitsunegari. Alla handlar om och berättar om the Pack och dess medlemmar innan tiden då Bitten tar sin början och startar hela Women of the Otherworld-serien. Savage och Ascension är de två längsta berättelserna som utgör större delen av boken, med Clay som berättare. De övriga två handlar mest om Jeremy, med Malcolm och Jeremy själv som huvudpersoner.
Till skillnad från Women of the Otherworld är inga av karaktärerna som medverkar kvinnliga, vilket gör att boken inte faller in naturligt i serien. Men eftersom the Pack är den mest intressanta gruppen av övernaturliga har läsarna själva frågat efter berättelserna om Clays barndom, hans uppväxt och relationen mellan Jeremy och Malcolm. Jag är väldigt tacksam för att författarinnan bestämde sig för att inte bara skriva dem, utan också ge ut dem. Som komplement till serien är boken underbar, med massor av ledtrådar som hintar tillbaka till det man redan läst.
Det är berättelsen om Clay – hans utanförskap, hans uppväxt och hans dilemman, sidan av honom som aldrig återgick till att vara mänsklig. Men framförallt är det kanske berättelsen om Jeremy, och hans kamp mot en far som gör allt för att trycka ner honom på alla sätt och vis. Det är inte bara intressant utan också sorgligt och lite melankoliskt att se hans karaktär som yngre, naivare och framförallt sårbarare. Hans gång från någon som alla i the Pack ser som lite underlig, lite utanför och konstig till hans nuvarande position som den högste av dem alla är en berättelse om makt och om att styrka inte alltid ligger på ytan. Både han och Clay är två av mina favoritkaraktärer, och Men of the Otherworld är en bok som jag tar in och välkomnar helt på grund av just de två.
Men den här boken bör läsas inte som en del av serien, utan som ett komplement till vad man redan läst. Den är inte en viktig del, utan mest kul vid sidan av, om man undrar över andra karaktärer. Och Armstrong planerar även att ge ut en liknande bok, den här med titeln Tales of the Otherworld, som tar steget ifrån the Pack och presenterar en samling med övriga berättelser från Otherworld-universet, bland annat hur Clay mötte Elena…

”Men of the Otherworld”, 2009

Veckans recension: Living With The Dead av Kelley Armstrong

Sedan Robyn Peltiers make Damon dog har hon inte varit sig själv. Hon har helt enkelt inte kunnat ta sig upp på fötter efter chocken som följde på Damons oväntade, meningslösa död. Och det är inte likt henne. Hon har alltid kunnat hantera vad som helst, utan att någonsin sluta vara effektiv. Men det här blev bara för mycket.
I ett försök att komma vidare med sin sorg tar hon ett jobb i Los Angeles, som en PR-assistent till en ung kvinna som inte är känd för någonting annat än att hon är rik och korkad. Robyn tror att en förändring som den här kommer kunna få henne normal igen, få henne att ta tag i sitt liv.
Men istället finner hon sig snart på flykt från polisen, anklagad inte bara för ett, utan två mord. Och som om det inte vore nog med det, så är mördaren henne i spåren. Men varför?
Saker stämmer inte. Hur kan hennes förföljare hitta henne överallt? Vad betyder allt nonsens hon hör, om varulvar, klärvoajanter, nekromantiker, demoner och häxor? Har hela världen blivit komplett galen?
Den enda som verkar vara på hennes sida är hennes vän Hope Adams, som tillsammans med sin lite läskiga pojkvän Karl Marsten försöker klara upp vad som hänt – utan att Robyn ställs inför rätta för mord hon inte begått.
Hope själv har problem med att dölja hela den värld som Robyn ovetandes hamnat i. Hur länge kan hon komma med bortförklaringar? Hur mycket kan hon berätta? Borde hon hålla helt tyst för Robyns egen särkerhet?
Samtidigt som hennes oro för Robyn växer, börjar hon känna att förhållandet med Karl knakar i fogarna. Hon kan inte lita på att han ska hålla sitt löfte om att stanna kvar hos henne. Hur mycket styr egentligen vargen inom honom?
Samtidigt som Robyn försöker undvika att bli mördad och Hope försöker ställa allt till rätta, har polisdetektiven Finn fått fallet. Men han är inte heller vad han ger sig ut för att vara – han är en svag nekromantiker, även om han inte själv vet om det. Han löser mord eftersom han kan tala med spökena. Och jakten på Robyn och de människor som står henne nära kommer betyda mycket mer för honom än vad han någonsin trott.
Frågetecknen tätnar medan situationen blir alltmer ohållbar. De befinner sig i den stad där the Nast Cabal har sitt fäste, och där en Cabal är, finns det alltid mord, pengar och hämnd…


Det här är den nionde romanen i Women of the Otherworld-serien, och till skillnad från sina föregångare är den här inte skriven i jagform utan helt i tredje person. Den växlar också ständigt perspektiv och har ingen huvudkaraktär på samma sätt som i de föregående böckerna.
Överlag är det nog bra, eftersom berättelsen aldrig kunnat berättas från bara ett par ögon. Men det tar på sätt och vis också bort lite av den nära inpå-känslan man haft genom de förra böckerna. Men man vänjer sig snart och lär känna och tycka om de nya karaktärerna också. Jag tycker om Hope mer och mer, mest eftersom hon har fler och svårare dilemman än de föregående huvudkaraktärerna, dilemman som gör henne till en intressant och spännande figur. I den här boken växer också mitt tycke för Karl Marsten, som jag inte tyckt vidare om förut. När varulvar är inblandade är humorn oundviklig.
Robyn och Finn är också karaktärer som jag faller snabbt för, liksom Adele som verkligen utgör en läskig fiende.
Trots nästan tio romaner på samma ämne känns Armstrongs böcker alltid fräscha och nytänkande, vilket jag uppskattar oerhört mycket. De starka kvinnokaraktärerna som står i centrum är alltid levande och fulla av mer eller mindre humor.
Just Living with the Dead känns mindre humoristisk än några av de föregående böckerna, och mer vikt hat lagts på spänningsmomenten. Så fort historien planar ut och saker börjar lugna ner sig, dyker någonting nytt upp – ett skrivsätt som tajmar otroligt bra och lyckas, i alla fall för mig.
Slutet i boken är för mig lite mer melankoliskt och lämnar mer att undra över än de förra böckerna.
Vad gäller de nästkommande böckerna i Otherworld-serien, så finns det två man kan välja mellan att fortsätta med. Nästa bok i själva serien heter Frostbitten där Elena återvänder. Jag kan knappt vänta. Men sedan finns också boken Men of the Otherworld som är en samling berättelser som fokuserar mer på de manliga karaktärerna i serien, och särskilt då på the Packs historia. I väntan på att Frostbitten kommer ut i pocket ska jag definitivt läsa den, om inte annat så för att det är the Pack och jag älskar verkligen alla karaktärer som har med den att göra.

”Living with the Dead”, 2008