söndag 22 augusti 2010

Veckans recension: Hush, Hush av Becca Fitzpatrick

När Nora får en ny partner att jobba med på biologin blir hon inte direkt överlycklig. Istället för att som vanligt sitta bredvid sin bästa vän Vee delar hon bord med den nye, tysta killen, Patch. Det är något med Patch som Nora verkligen inte gillar. Hans svarta ögon. Munnen som konstant verkar dölja ett flin. Hans sätt att prata med henne, hur han är elak men ändå verkar flirta på något motsägelsefullt sätt. Och inte minst att han verkar veta varenda liten detalj om hennes liv, trots att de aldrig tidigare träffats.
Det är efter att hon träffat Patch som livet verkligen börjar vända sig på ända. Vem är killen i skidmask som förföljer henne? Varför har hon en känsla av att ständigt bli spionerad på? Är det Patch, eller någon helt annan?
Och vem är Patch egentligen? Han tycks veta allt om henne, men själv förblir han sluten och otillgänglig. Allting med honom känns konstigt, ovanligt och inte minst väldigt farligt. Samtidigt kan Nora inte låta bli att känna sig dragen till honom.
Men det som skrämmer Nora allra mest är de hallucinationer hon börjar få, obehagliga scener som utspelas och som känns så oerhört verkliga… för att sedan försvinna som om de aldrig funnits. Vad är på riktigt och vad är på låtsas? Börjar hon bli galen?
Hon vet att allt detta har med Patch att göra. När hennes intresse för honom växer och han långsamt tinar upp, börjar hon förstå att han inte ens är mänsklig.

Det finns flera saker med Hush, Hush som irriterar mig. Vi kan ju börja med titeln, som inte har någonting att göra med något alls. Vi kan ta omslaget, som avslöjar i princip hela historien, hur vackert det än är. Och vi kan ju ta de uppenbara parallellerna till Stephenie Meyers Twilight; Tjej på biologin, mystisk kille i bänken bredvid, svarta ögon, sprakande personkemi - men killen inte mänsklig. Och voilá, dödlig fara för tjejen. Känns det bekant? Ända från början slår detta mig och jag kan inte låta bli att tänka på det under hela bokens gång. Vad är det för kul med att läsa en historia som är så lik en man redan läst? Visst, det handlar inte om vampyrer den här gången, men hade författarinnan bestämt sig för att Patch skulle vara vampyr, så hade Hush, Hush varit som en omskriven version av Twilight som knappt skulle skilja sig från originalet alls. Jag är så emot den här sortens otroliga brist på fantasi att jag inte riktigt kan ta åt mig boken.
Att baksidetexten berättar precis vad Patch är för något (vilket också den svenska titeln Fallen ängel gör) betyder att berättelsen också mister det spänningsmoment som mysteriet med Patchs identitet skulle ha kunnat föra med sig. Det gör att precis hela boken faller mer eller mindre platt.
Okej, jag erkänner att den har sina stunder, den har humor på sina ställen och den har en underliggande sexuell spänning som är bra framförd. Den känns lite mörkare än Twilight, och Patch är en intressant karaktär som jag kan uppskatta för hans farliga egg och snudd på oanständiga dialog. Den känns elakare än vad Twilight någonsin gjorde, och det gillar jag. Slutet var inte helt väntat vilket jag också uppskattar, men här tar också mina lovord slut (om jag nu inte ska nämna att jag tycker framsidan är väldigt vacker). Dessa småsaker väger inte upp det faktum att helhetsintrycket av boken är väldigt dåligt. Jag tycker Hush, Hush känns för mycket som ett copycat-verk. Den är fruktansvärt ooriginell. Jag tycker Nora är löjligt naiv och irriterande hjälplös, och jag tycker att det finns alldeles för få trådar som faktiskt binds samman. Det finns för många frågor som lämnas obesvarade, vilket öppnar upp för en efterföljande bok med titeln Cresendo som jag aldrig kommer läsa, men det hade behövts en mer sammanbindande förklaring i den här boken.
Men visst, jag tror nog att det finns en hel drös unga tjejer som skulle uppskatta boken väldigt mycket, som ett avbrott från vampyrerna men ändå i samma high school-stil. Jag gör det dock inte.

Hush, Hush”, 2009

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar