Femtonåriga Daisy vantrivs hemma i New York och blir skickad till sina kusiner i England för att spendera sommaren där, trots det överhängande hotet om krig. När hennes moster åker bort blir hon och kusinerna Edmond, Isaac, Piper och Osbert ensamma i det stora gårdshuset. Då exploderar bomber i London, all kommunikation stängs ned och plötsligt är landet ockuperat. Men för Daisy och de andra blir gården ett slags orört paradis, utan vuxna, utan regler och där hennes förbjudna kärlek till kusinen Edmond bara växer. Men lugnet varar inte för evigt - kriget kommer sakta smygandes och kusinerna skingras. Sommaren blir en lång och plågsam lektion i överlevnad och saknad, där Daisy tvingas att bli vuxen allt fortare.
Det var mest för att handlingen lät så spännande som jag ville läsa Så har jag det nu, och det är onekligen en rätt intressant premiss. Den påminner mig mycket om John Marsdens ungdomsserie Imorgon när kriget kom om en grupp ungdomar som plötsligt befinner sig i ett Australien ockuperat av en okänd krigsmakt. Det finns en hel del likheter, med ungdomarna som plötsligt måste klara sig utan vuxna, och både friheten och ansvaret som det innebär.
Så har jag det nu är en rätt tunn bok på knappt tvåhundra sidor, och är lättläst i och med Daisys ironiska och ofta humoristiska berättarstil. Dock tycker jag att berättarstilen ibland blir lite för käck, med många uttryck som inleds med versaler för en humoristisk effekt och en meningsbyggnad som är väldigt talspråkig. Jag tycker också att den blir lite otydlig i sitt fokus när den blandar väldigt konkreta, ofta hemska krigsdetaljer med halvt övernaturliga element, som att flera av kusinerna antyds kunna läsa tankar eller kunna tala med djur. Det är ett förhållningssätt som visserligen ger boken en rätt ovanlig ton, men som jag inte hela tiden tycker fungerar fullt ut.
Boken är också väldigt fokuserad på den förbjudna kärleken mellan Daisy och hennes kusin Edmond. Jag tycker inte att det gör särskilt mycket - det bidrar till ett driv hos karaktärerna och motivation bakom deras handlingar, och är provokativ på ett intressant sätt, men i slutet av boken när några år gått och den där kärleken finns kvar som någon slags ödesmättad sanning känner jag att jag får lite svårt för den. En halv sommars romans mellan två tonåriga kusiner känns liksom inte så väldigt viktigt i skuggan av ett helt krig som tar upp större delen av boken, och ändå får den störst utrymme.
Ett problem är också att boken är relativt kort när det samtidigt händer så mycket i den. I slutet när allting blir nostalgiskt och berättas med en sorgsen ton blir jag nästan lite förvirrad och känner mig liksom snuvad på konfekten - det är som ett slut som skulle passat en längre och mer detaljerad bok bättre. Nu tycker jag inte riktigt att jag fått tillräckligt mycket tid att lära känna de andra karaktärerna på, och att sedan förväntas bli berörd över deras öde känns som för mycket begärt när jag knappt hunnit knyta an till dem. Hade boken varit längre med mer utvecklade personporträtt hade jag kanske känt annorlunda.
Men Så har jag det nu är en bok som jag verkligen tror att jag ser brister i just för att jag inte direkt tillhör målgruppen längre. Det kortare formatet med den intensiva, lite ologiska kärlekshistorien i skulle antagligen uppskattas betydligt mer av en yngre läsare. För mig blir boken lite snopen, och det tar bort ganska mycket av behållningen jag kanske annars hade funnit i den.
"How I Live Now", 2004
dum
SvaraRadera