söndag 29 juli 2018

Recension: Call Me By Your Name av André Aciman

Vid årsskiftet var jag på bio och såg filmatiseringen av den här boken - en film som alla verkligen borde se. Med sina fantastiska miljöer, skådespel och musik var det verkligen en av de bästa filmerna jag sett på länge. När jag sedan fick höra att det också finns en bok var jag såklart tvungen att läsa den - och upptäckte att jag faktiskt hade antecknat titeln för flera år sedan utan att komma till skott med den. Nå, nu var det dags.

Elio har vant sig vid sin pappas sommargäster som dyker upp varje år och flyttar in i hans sovrum i den vackra villan på den italienska Rivieran. I utbyte mot lite pappersarbete får gästen spendera sex veckor i Italien och arbeta på sina akademiska verk. Den här sommaren är inget undantag - men i år dyker den amerikanske Oliver upp, vacker, karismatisk och ung. Och mellan Elio och Oliver finns någonting helt nytt, någonting som både är smärtsamt och tilltalande. Medan sommaren breder ut sig växer också relationen mellan den unge akademikern och husets tonårige son, och det blir en livsomstörtande erfarenhet för dem båda.

Jag måste nog, tyvärr kanske man ska säga, erkänna att det här är något så ovanligt som ett fall där jag föredrar filmen framför boken. Det är verkligen inte ofta det händer och jag tror egentligen att det är ett gott betyg åt filmatiseringen, snarare än ett dåligt åt boken. 

Hur som helst finns det flera anledningar till varför jag uppskattar boken mindre än jag väntat mig - och den främsta är utan tvekan att boken har en ganska tjatig ton som jag snabbt tröttnar på. Den är skriven ur Elios synpunkt, men som en tillbakablick, vilket jag brukar gilla men som i den här romanen ofta blir ett perspektiv som trasslar in sig i reflektioner som jag inte alltid ser vitsen i. Till det kommer att jag inte är säker på att jag faktiskt sympatiserar särskilt mycket med Elio, som i boken slår mig som en ganska dryg tonårig kille. Inte heller förstår jag riktigt attraktionen mellan honom och Oliver förrän väldigt sent, och ofta tycker jag att jargongen dem emellan känns otypisk hur man verkligen pratar i verkliga livet.

För mycket av den vuxne Elios tankar blandas in i den tonårige Elios agerande och analysen av allt som sägs och görs av alla karaktärer tycker jag ofta blir rätt tjatig. Aldrig får någon karaktär bara säga något, aldrig får de göra något utan att det ska stötas och blötas av huvudpersonen. Det blir rätt trist i längden och många gånger vill jag bara att det ska hända något.

Jag har sedan förut också förstått att filmatiseringen bara gäller en del av boken - jag hade intrycket av att hälften av boken inte alls är filmatiserad och handlar om hur Oliver och Elio möts som vuxna. Jag blev rätt förvånad över att inse att det enbart är några få tiotal sidor i bokens slut som ägnas åt detta "senare". Och den delen tycker jag faktiskt om - här ligger historien mellan de åldrande männen tätt tätt inpå och boken dyker ner i frågor kring identitet och vem man varit om man inte mött just den där personen. Det jag gillar allra mest med boken kan dock vara självklarheten som den behandlar romansen med, utan pekpinnar från varken författaren eller någon annan karaktär, även om man ändå förstår att det de gör inte är direkt accepterat. Det behandlar författaren exemplariskt.

Kort sagt finns det bitar av Call Me By Your Name som jag gillar, men det är väldigt sällan den verkligen sliter tag i mig, sällan den verkligen bränner till. För mig var filmen bättre, för ovanlighetens skull.

"Call Me By Your Name", 2007

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar