onsdag 20 januari 2016

Recension: Livets outgrundliga mysterier av Benjamin Alire Sáenz

Den här boken var precis vad jag behövde. Det känns som om det var evigheter sedan jag läste en ungdomsbok, en sådan som det inte känns som om man läser, utan mer som en man flyter fram genom helt utan ansträngning, och Livets outgrundliga mysterier har verkligen fyllt den rollen.

Aristotle är femton år och övertygad om att det är någonting fel på honom. Han är aldrig glad, alltid olycklig och inbunden. Han älskar sina föräldrar men han hatar att de aldrig pratar med honom, särskilt om hans storebror som sitter i fängelse och som de behandlar som om han vore död. Och hans pappa, som alltid är långt borta och otillgänglig. Men så träffar han Dante vid den lokala poolen. Över sommaren blir de bästa vänner - faktiskt den förste och ende vän Ari någonsin haft. Men ju längre tid som går och ju mer de måste växa upp, desto mer komplicerad blir deras relation till varandra.

Det finns en hel del saker jag verkligen gillar med den här boken - framför allt att den är så otroligt lättläst. Den flyter på i korta kapitel som drar en framåt, med ett sparsamt men ändå medryckande språk ur Aris jagperspektiv. Det har varit uppfriskande att läsa den. Bäst av allt är kanske dialogen, som när den är som bäst är ett snyggt uppbyggt pingpongspel mellan karaktärerna, ofta underfundig och rolig.

Men så finns det också en del saker som skaver. Dels är det att boken är uppdelad i delar, vilket känns alldeles onödigt, som något som snarare stoppar upp läsningen än vad den gör den enklare. Sedan är det namnen Aristotle och Dante, som känns alltför uttänkta. Skämtet med dem blir för uppenbart och tar ifrån boken en känsla av uppriktighet. Aris språk och tankar kan också ibland kännas alltför tillrättalagt, för planerat, men det räddas upp av allvarligare, mer melankoliska stråk.

En del av problemet med Livets outgrundliga mysterier tror jag beror på att jag läst boken på svenska, och jag kommer konstant på mig själv med att undra hur det engelska originalet är. Översättningen gör att vissa delar känns sökta, konstlade, på ett sätt som de kanske inte hade gjort på engelska. En del saker blir närapå löjliga, och det är synd på en bok som trots allt har en ganska allvarlig underton.

För allvarlig är den - den konstant olycklige Ari funderar över saker som är stora och komplicerade - saknaden efter en bror han inte vet någonting om och som ingen nämner, tomheten efter en pappa som finns där men ändå aldrig är närvarande, och ovanpå allt det hur han ska handskas med sina egna känslor, sin ilska och sin livssorg. Vad gör man när man redan som femtonåring känner sig uråldrig? När man längtar efter ett uppror men är alltför fäst vid sina föräldrar för att kunna orsaka dem någon skada? Och hur är man vän med någon som är så olik en själv? Det är tunga ämnen som boken ändå lyckas behandla på ett bra och respektfullt sätt.

Det trista är att boken lider av en brist på äkthet, den känns alltid ganska påhittad. Det gör att även om bokens melankoli väger upp det hela en aning, så känns den sällan angelägen och verklighetstrogen. Men i slutändan blir Livets outgrundliga mysterier ändå en fin berättelse om att förlåta andra deras fel och brister, om att hitta sig själv och acceptera både sina egna och andras olikheter. Det är en vemodig och ganska vacker bok med både humor och hjärta, och för det är den definitivt läsvärd.

Innan jag avslutar skulle jag dock vilja rikta en känga åt förlagets val av framsida på den här boken - att man valt en vit kille för att illustrera en berättelse om två killar med mexikanskt påbrå gör mig ganska besviken.

"Aristotle and Dante Discover the Secrets of the Universe", 2012

2 kommentarer:

  1. Gillade den här romanen mycket men håller med om att den ibland känns konstruerad. Tror faktiskt du har rätt i att man skulle läst på eng.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller med, men läsvärd var den verkligen! :)

      Radera