lördag 7 februari 2015

Recension: Onanisterna av Patrik Lundberg

Förra året läste jag Patrik Lundbergs självbiografiska bok Gul utanpå, om att växa upp som adoptivbarn och om resan han gjorde när han åkte till Korea för att hitta sin biologiska familj. Onanisterna är hans första skönlitterära bok, och eftersom jag tyckte om hans språk i Gul utanpå tänkte jag att jag skulle ge också den här boken en chans.

Det är hösten efter studenten och Kim har börjat på Komvux i Sölvesborg tillsammans med sin kompis Simon. Tillsammans skolkade de bort gymnasiet och nu måste de höja sina betyg. I skolan var de coolast, roligast och helt oantastliga, de som alla ville synas tillsammans med. Men nu upptäcker Kim att han känner sig mer och mer som en loser. Dagarna ägnas åt snabbmat med det gamla gänget, tv-spel och häng i fotbollslagets klubbstuga. Skämten och historierna är desamma, men ingen skrattar längre. Men så stöter Kim på Robin, som visar en annan värld - helt utan hembränd sprit, kebabpizza och fotboll.

Jag har lite svårt för att bestämma mig för vad jag faktiskt tycker om Onanisterna. Visserligen tycker jag att boken är en träffande samtidsskildring av livet i en liten ort när man är ung, och på problemen som uppstår efter gymnasiet när livet plötsligt förändras och man kastas ur de mönster som man vant sig så mycket vid. Jag känner igen typen av killar som Kim hänger med från när jag själv gick i skolan - den typen som platsar i högstadiets korridor men som inte riktigt fungerar utanför den. Även om skildringen av dem är något stereotyp kan jag inte låta bli att tycka att den är träffande. De opassande omogna skämten och det äckligt grabbiga är så påtagligt.

Lika stereotypa blir beskrivningarna av de vänner som Kim senare lär känna, de som klär sig i brillor med fönsterglas, äter veganskt och bor i kollektiv där de diskuterar genus och kritiserar hipstermänniskor utan att inse att de själv är sådana. De två grupperna ställs emot varandra och det är i det jag gillar Onanisterna - hur den pekar ut att trots att de två grupperna verkar väsensskilda är de ändå mer lika än vad man skulle kunna tro.

Men jag har också svårt för vissa delar av boken. I vissa partier, kanske särskilt dialogen, haltar den rejält. Det beror troligtvis på att det här ändå är en skönlitterär debut, men det stör mig hur käcka alla är, hur uttänkt och liksom skrivet allt tal är. Dessutom ogillar jag alla citat från låtar som används flitigt boken igenom. Musik i litteratur är alltid svårt tycker jag, eftersom det nästan krävs att man själv har en relation till det som citeras för att man ska uppskatta det fullt ut. Och jag är inte särskilt insatt i någon av de låtar som boken använder sig av, vilket gör att en del av känslan den fiskar efter inte når mig.

De partier som handlar om fotboll har jag också svårt att engagera mig ordentligt i, eftersom jag fattar ganska lite trots att boken anstränger sig för att vara läsarvänlig. Kanske är det hur lite jag har gemensamt med Kims killkompisar, men jag har väldigt svårt att relatera till någon av dem även om jag som sagt känner igen typen.

Men språket flyter på bra, det finns mycket humor som får mig att skratta då och då, och framför allt är det en snygg skildring av att växa upp, att vilja vara mer än vad som erbjuds i en liten stad, och jakten på en identitet där man inte behöver ge upp det man har för att få något mer.

"Onanisterna", 2014

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar