söndag 16 november 2014

Recension: Ett annat sätt att vara ung av Per Nilsson

Per Nilsson är en sån där författare som jag vet är en big deal, men som jag aldrig riktigt fått grepp om. Han är ett stort namn inom svensk ungdomslitteratur, kanske särskilt stor under nittiotalet, men det var först förra året som jag läste något av honom. Då var det Hjärtans fröjd, en bok jag inte blev särskilt gripen av och som jag nu knappt kan minnas. Men den här titeln, Ett annat sätt att vara ung, har alltid känts nära, som något jag hört talas om men inte riktigt minns var. Något jag borde läsa.

Sjuttonåriga Hannah vet precis vem hon är, hon vet vem hon vill vara och hur hon vill leva. Hon går gymnasiet i Malmö och bor ensam i en lägenhet där, och sin fritid ägnar hon åt att skriva, tänka och klistra upp dikter på väggarna. Men så kommer flera personer in i hennes liv - den intelligente gymnasieläraren med vackra händer, den livliga flickan Milena och hennes storebror Eldin, och Andreas, med skinnjacka och rakat huvud. Och samtidigt börjar Hannahs telefon ringa, varje kväll när hon gått och lagt sig. Vem ringer? Vad vill denne någon? Det börjar kännas som om någon spelar ett spel med henne, som om någon försöker lura henne. Eller?

Jag har varit inne i något av en lässvacka de senaste veckorna - varför vet jag inte riktigt, men jag tog till mitt vanliga knep och gav mig på en ungdomsbok för att få upp farten igen. Men den här gången fungerade det inte riktigt - kanske för att Ett annat sätt att vara ung inte är någon hjärndöd bok som bara går att luta sig tillbaka inför som när man ser en film. Nej, det här är en bok som kräver engagemang, och tyvärr har jag inte alltid känt att jag varit tillräckligt närvarande för att ge den här boken en ärlig chans. 

Det betyder dock inte att jag inte gillar Ett annat sätt att vara ung. Tvärtom, det är snarare jag själv som varit någon annanstans, för när jag sedan väl bestämt mig och dykt in i den här boken är den svår att släppa. Det finns någonting här, det finns något hos Hannah och det finns något i språket och upplägget i den här boken som är väldigt, väldigt unikt. Det är en bok om ungdomen och om att vara alldeles vanlig men ändå inte, och om alla frågor som snurrar i ens huvud när man precis börjat förstå hur världen fungerar och precis blivit vuxen nog att vara ensam i den. Hannah funderar på hur stor plats en människa egentligen får ta, hur mycket man får lov att vara och göra och säga, och på många plan är den här boken väldigt existentiell.

För det är en bok med många plan och nivåer, vilket gör den väldigt, väldigt intressant. Det är inte bara en bok om Hannah och hennes liv, det är också en bok om att skriva en bok, och vem som är karaktär och vem som är författare är inte alltid klart. Mot slutet blir boken en metatext som nästan är jobbig, och definitivt svår att få rätsida på som läsare eftersom det inte är riktigt vad man förväntat sig.

Språket i boken bidrar också mycket till den lite långsamma, halvt mysiga och halvt oroliga känsla som går igenom boken - det är Hannahs språk, lite eftertänksamt men också modigt och naket på ett väldigt uppriktigt sätt. Det är enkelt och avskalat, men samtidigt finns det formuleringar som nästan golvar mig i sin finurlighet. Jag gillar Hannah trots eller kanske just för att hon känns väldigt normal och vanlig, och jordnära trots sina stora tankar om världen och livet. Jag känner igen mig i henne på ett sätt som går bortom schabloner och karaktärer; hon känns verklig.

Det är också extra roligt att boken utspelar sig i Malmö, en stad jag är betydligt mer bekant med än det ständiga Stockholm man besöker som svensk läsare. För en gångs skull är det Gustav Adolfs torg och Pildammsparken och Amiralsgatan istället för Gamla stan och tunnelbanan i Stockholm. Det är skönt och uppiggande. 

Det enda som jag tycker ligger boken ordentligt i fatet är att den börjar kännas daterad. Det är tydligt att det rör sig om nittiotal, mobiltelefoner och datorer finns, men det är inget som fått fäste riktigt på samma sätt som idag. Öresundsbron finns inte, istället är det färjor som går till Köpenhamn, och nummerpresentatören är sanslöst ny teknik. Jag kommer på mig själv med att försöka frammana det gamla Centralstationshuset i huvudet istället för det nya - försöker se ett Malmö utan Turning Torso eller silhuetten av Öresundsbron. Det är synd, för som alltid när det gäller just ungdomslitteratur vilar den här boken så mycket på att det ska gå att relatera fullt ut till den.

Men jag är glad att jag läst Ett annat sätt att vara ung. Det är en vacker, känslig och lite eftertänksam skildring om att stå på gränsen till vuxenlivet och känna sig både allvarlig och uppsluppen, att inte riktigt ha hittat rätt ännu, om att ha vänner och om att vara modig och om att vara rädd. Det är en bok om livet, och en stärkande sådan.

"Ett annat sätt att vara ung", 2000

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar