måndag 28 april 2014

Recension: På stranden av Nevil Shute

Den här boken är beviset på hur oerhört lång tid det kan ta för mig att komma till skott med en bok. När jag var sexton och gick första året i gymnasiet praktiserade jag på ett bokförlag. Min handledare där var fantastisk på alla sätt och vis och bland annat skrev hon ner ett par böcker hon verkligen tyckte att jag skulle läsa. På stranden var en av dem. I flera års tid har jag sparat lappen hon skrivit, men det är först nu, ganska exakt sex år senare, som jag äntligen läst den här boken.

Min handledare sa att den här romanen var en av de läskigaste hon läst. Och även om det inte finns någon skräck i genrens klassiska bemärkelse - spöken, zombies, hemsökta hus - så går det inte att förneka att skräcken är påtaglig i den här boken. Den utspelar sig efter att tredje världskriget ägt rum (någon gång på sextiotalet, om jag fattat boken rätt). På det norra halvklotet har allt liv utplånats av en rad atombomber, och mänskligheten finns nu bara bevarad i de allra sydligaste länderna, däribland Australien där boken utspelar sig.  Men vindarna för radioaktiviteten med sig, och man beräknar att man har ungefär ett halvår på sig innan strålningssjukan oundvikligen kommer. Boken kretsar kring en liten grupp människor;  Dwight Towers, den amerikanske befälhavaren på ubåten Scorpion, den unga hetlevrade Moira som förälskar sig i honom, och paret Holmes som har en liten dotter. De har alla sina egna sätt att försöka handskas med ödet som väntar dem.

På handlingen kan man ju förstå att På stranden är en oerhört deppig bok. Det kan bara gå på ett sätt, och det intressanta blir att se hur karaktärerna försöker handskas med vad som komma skall och hur de väljer att spendera sin sista tid. Det är inte helt utan humor heller - någon väljer att helt sonika sätta sig och dricka sig igenom allt vin på sin förnäma klubb, och man ställer om och om igen frågan till sig själv; vad skulle jag ha gjort?

Vad som är viktigt att komma ihåg är dock att På stranden är en gammal bok vid det här laget, och precis som med de flesta dystopier åldras handlingen inte särskilt bra. Boken är utgiven i slutet på femtiotalet och är extremt präglad av en rädsla inför atombomben som inte finns på samma sätt idag. Dessutom är omgivningarna och rollerna som karaktärerna har inte lika relevanta längre. Det är en hyfsat mansdominerad bok där kvinnorna är mer eller mindre förvisade till sina roller som mödrar eller vackra objekt, även om Moira ibland förvånar mig med sin framfusighet och sin fräcka humor. Männen står för det mesta av handlingskraften när de ger sig ut i ubåten för att undersöka en morsesignal i USA som antyder överlevnad, men Dwight är en ganska torr och präktig karaktär som håller på lagarna och reglerna in i det sista. Ändå är han mer spännande än Peter Holmes, den andra centrala manskaraktären.

Det är istället den psykologiska aspekten av romanen som blir intressant - det bränner till ordentligt när Dwight genom boken totalt förnekar att hans familj i Connecticut är döda, och istället talar om sin fru och sina barn som om de lever och väntar på honom. Detsamma gäller den lilla familjen Holmes som också väljer förnekelsen och planerar sin trädgård för flera år framåt i tiden, trots att det står klart att de inte kommer överleva ens i tre månader till. Det är i de allra minsta sakerna som På stranden blir oerhört berörande.

Dock undrar jag ofta i läsningen hur aktuella karaktärernas reaktioner är, och jag önskar att det lagts mer fokus på det psykologiska och på de olika sätt människorna hanterar situationen än på den långa, ganska dryga kryssningen som görs med ubåten. Boken dras med ett ganska torrt och kortfattat språk som ibland bidrar till dess obehag, men som emellanåt slår över till att bli trist. Den är skriven i långa, långa stycken och innehåller, trots sina nästan trehundra sidor, bara nio kapitel. Det gör den bitvis dryg och särskilt de beskrivande partierna om ubåtens teknik och harangerna om arbetet med en bil gör mig ointresserad och trött. 

Men i slutändan är På stranden en ovanligt pessimistisk bok som utmärks av sin överhängande känsla av död, av meningslöshet och orättvisa, med en skeptisk människosyn och inget hopp att vända sig till, och den känns unik i sin cynism. Det är en osedvanligt mörk roman som väcker frågor till liv, inte bara vad man själv skulle ha gjort i samma situation utan också en stilla undran om det inte är på ett liknande, lika korkat sätt som människan kommer att utrota sig själv. Precis som många andra (bland annat Stephen King i sin lite snarlika roman Pestens tid) har Nevil Shute valt att citera T.S. Eliots The Hollow Men innan boken tar sin början, och sällan har väl det citatet passat så bra. This is the way the world ends/Not with a bang, but with a whimper.

"On the Beach", 1957

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar