söndag 27 februari 2011

Veckans recension: Det mörka tornet III: De öde landen av Stephen King

I tredje boken kastas vi hals över huvud återigen in i Rolands värld. Tillsammans med sina vänner Eddie och Susannah som håller på att utbildas till revolvermän av Roland försöker han hitta en väg till Det mörka tornet. När han gör det är det med hjälp av Eddie och Susannah, men också av en Väktare som de blir tvungna att bekämpa.
Men när de hittar vägen – det som kallas Strålen – och börjar följa den händer något med Roland som har med pojken Jake att göra. Roland slits av två minnen, två röster, två verkligheter, och hans psyke börjar vackla.
Eddie inser att de måste göra något innan Roland skadar sig själv – eller honom och Susannah. Han förstår att Jake är lösningen, men också att Jake vill något i världen han befinner sig i…
Jake är i vår värld, men mår inte särskilt bra, eftersom han lider av samma sak som Roland – två minnen och två verkligheter. Den enda lösningen för honom är att ta sig tillbaka till Rolands värld, på något sätt. Till synes förgäves försöker han hitta en dörr tillbaka.
Under tiden färdas de tre revolvermännen längs Strålen, och Eddie kämpar för att få Jake till en port innan Roland kollapsar helt.
I den dramatiska upplösningen blir gruppen tvungen att ta hjälp av ett ursinnigt tåg som ska ta dem genom de giftiga öde landen.
Men tåget vill ha något av dem först.






De öde landen är en mycket bra fortsättning i serien. En sjukt bra bok som rekommenderas till alla som läst föregående delar – och till de som inte gjort det rekommenderas att göra det direkt. Mina favoriter är naturligtvis Roland själv, en sinnebild av godhet, Eddie, Susannah, Jake och den nya, intelligenta djurkaraktären Oy.
En stor nackdel är dock upplösningen där gruppen splittras och man hoppar mellan tre olika ställen och personer. Det är jobbigt då man i ena stunden bara längtar till Rolands del och i nästa undrar vad som nu hände med Eddie.
Trots det – en av de bästa böckerna i serien!

”The Dark Tower III: The Waste Lands”, 1991

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar