För de mesta av pengarna jag fått när jag konfirmerade mig skulle jag köpa en guldkedja åt ett fint guldkors jag fått som present av mina föräldrar. Biträdet som hade hand om mig och min mamma i Guldfynd-affären kan ha varit den otrevligaste expedit jag någon gång haft att göra med - trots att det är tio år sedan minns jag fortfarande hur otroligt ohövlig hon var. Men jag och mamma hade bestämt oss för att köpa den där guldkedjan och det gjorde vi.
Efteråt var det lite pengar över på mina presentkort, och eftersom jag gillade ugglor så mycket frågade vi om hon kanske hade något smycke i form av en uggla. Det svarade hon argsint nej på. Jag hade dock stått och tittat en stund på ett ställ fullt med silversmycken på Harry Potter-tema, där jag kollat in just den här ugglan med brevet i näbben. Jag sa alltså: "Men den där då?" och pekade. Varpå den arga expediten nästan ropade: "Det där är ingen uggla, det är en örn!" Ett påstående som såklart var helt absurt eftersom det stod HARRY POTTER över hela förpackningen och jag tyst mumlade: "Det... det finns inga örnar i Harry Potter."
Så jag köpte den, och jag tycker väldigt mycket om den, där den flyger med mitt alldeles egna Hogwartsbrev runt min hals. Men varje gång jag tar den på mig tänker jag på den där expediten och vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar