fredag 1 juni 2018

Recension: Room av Emma Donoghue

För något år sedan då jag bodde i England var jag hemma över jullovet och gick på bio. Filmen var Room, och jag blev totalt knockad av upplevelsen. Kort efteråt insåg jag att den var baserad på den här boken, men jag har väntat med att läsa den tills jag inte haft filmen i lika färskt minne.

Femårige Jack bor med sin mamma, Ma, i ett rum med en säng, ett bad, en garderob, ett bord och en dörr som bara kan öppnas utifrån. På mattan finns en fläck från den gången då han föddes och om kvällarna kommer Gamle Nick. Jack älskar att titta på tv, men han vet att ingenting där är på riktigt. Utanför rummet finns bara rymden. Men nu, när han fyllt fem, har hans mamma bestämt sig för att berätta sanningen, och Jack måste bli den modigaste pojken i hela världen.

Trots att jag sett filmen och vet precis vart den här boken barkar, så har det varit helt otroligt spännande läsning, tro det eller ej. Room är så pass välskriven att det inte spelat någon roll att jag vet vad som ska hända, och jag har läst den här fyrahundra sidor långa romanen på bara ett par dagar. Ett gott betyg bara det.

Boken är berättad helt och hållet ur Jacks perspektiv, och Donoghue gör ett helt fantastiskt jobb med att skildra hans verklighet. En situation som är mardrömslik att över huvud taget tänka på berättas ur ett oväntat naivt och optimistiskt perspektiv. Det blir också en väldigt snygg kontrast när Jacks barnslighet kontrasteras mot det oerhörda mörker som ligger och lurar, fullt synligt för läsaren men inte för huvudpersonen. Jacks språk gör verkligen boken, som blir stundtals rolig, stundtals hjärtskärande.

Det hjälper också att berättelsen i Room är en vi känner igen - vem har missat Josef Fritzl eller Ariel Castro och deras offer? Att det som händer i romanen har hänt i verkligheten och fortsätter hända runt om i världen ger den en trovärdighet som är påtagligt obehaglig. Klaustrofobin är tryckande i skildringen av det lilla rummet där Ma och Jack lever sina liv. Men trots att Room är en bok som tar upp oerhört jobbiga och verkliga ämnen som kidnappning, fångenskap och våldtäkt är det ändå inte en bok som handlar om dessa saker. Mer än något annat är Room en bok om Jacks och Mas relation, deras kärlek till varandra och vad de är villiga att gå igenom för varandras skull. Kanske är det  framför allt en bok om den oerhörda moderskärleken - om att riskera allt och ännu mer för sitt barns liv. 

Dessutom det är också en bok om frihet och problemen som uppstår när man blir fri, om att möta världen och släppa sin trygghet - en annan, helt unik form av mod. Allt är ämnen som Donoghue behandlar med expertis och det blir aldrig varken sentimentalt eller överdrivet. Det är tvärtom en rakt igenom välbalanserad roman som i och med sin berättare når svårslagna höjder. Och dessutom - för en gångs skull kan jag också säga att den här boken har en filmatisering som lever upp till sin förlaga. 

"Room", 2010

2 kommentarer:

  1. Jag hörde från en som läst boken att den skulle vara jobbig att läsa p g a att den skildras från pojkens perspektiv. Det verkar inte som att du håller med! Tack för recensionen! Och kul att läsa inlägg från dig igen! /Eva

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej! Jag kan tänka mig att perspektivet kan upplevas som jobbigt - det begränsar läsningen en del, men just därför öppnas också en helt ny värld. Jag tror det är mycket upp till hur man är som läsare och hur lätt man har för väldigt snäva jagperspektiv, men personligen älskade jag det! Och tack, det är kul att vara tillbaka :)

      Radera