söndag 24 juni 2018

Recension: Down Under av Johan Ehn

Vad är väl juni månad utan lite Pride-läsning! Det här är en bok som jag fick nys om eftersom jag läst Mats Strandberg, och följer honom på lite olika sociala medier. Författaren till den här boken är nämligen gift med Mats, och på beskrivningen lät det som en intressant roman. Dessutom tycker jag verkligen om omslaget!

Nittonårige Jim är på flykt. Efter några turbulenta händelser i Stockholm har han bestämt sig för att åka till Nya Zeeland på obestämd tid. Han flyttar in hos sin farbror och hans fru och till en början verkar allting gå bra - han får ett jobb, börjar lära känna sina kusiner och lär sig att köra på "fel" sida av vägen. Men allting förändras när hans farbror läser några av hans brev och inser att Jim är homosexuell. Efter att ha blivit utslängd är Jim alldeles ensam i ett främmande land där ingen han känner vill veta av honom, och hem vill han inte heller åka. Det är början till en händelserik resa för Jim över hela Nya Zeeland, som kantas av ensamhet, ångest och droger, men också av nya vänner, en ny självständighet och kanske också förlåtelse.

Trots att Down Under är en ungdomsbok känns den inte alltid som en, iallafall inte rent handlingsmässigt. Boken är till stor del självbiografisk och utspelar sig därmed inte i nutid, utan äger rum under åttiotalet, varvat med tillbakablickar på Jims barndom och ungdom fram tills att han lämnar Sverige, vilket skiljer den lite åt från majoriteten av ungdomsböcker som ofta är starkt förankrade i nutid. Och jag gillar faktiskt det, särskilt i kombination med hur det var att växa upp och leva som homosexuell man för inte alls särskilt länge sedan. Det blir en tydlig och viktig påminnelse om hur mycket mindre accepterat det var, för bara några få årtionden sedan.

Tillbakablickarna som utgör ungefär hälften av boken är till en början titulerade med vilken klass Jim går i, och de tidigaste av dem tycker jag ärligt talat inte tillför särskilt mycket. Det är skildring av mobbning som jag känner igen och även om det är tragiskt blir det också ganska förutsägbart för mig som läsare, och inte särskilt spännande att ta sig an. Ofta får jag istället känslan av att de där rätt platta beskrivningarna av de hemska mobbarna och den fruktansvärda ensamheten är en rätt bitter uppgörelse som spelar större roll för författaren än för läsaren. Det är först när tillbakablickarna börjar handla om händelserna som fick Jim att lämna Sverige som de börjar fylla en funktion för mig, och framåt slutet blir tillbakablickarna snarare som en parallell berättelse som ger ett bra djup åt bokens narrativ.

Rent språkligt har jag haft ganska svårt för Down Under, som bär rätt ordentliga spår av att vara en debutroman. Språket är lite lamt, i brist på bättre ord osäkert, och jag blir fort ganska frustrerad av det. Ordval som "fasen också" ger en så stel skildring av Jim att jag nästan blir full i skratt. Han känns som en platt pappersdocka som författaren inte riktigt lyckats blåsa liv i och jag har svårt för att se honom som en dynamisk karaktär. Istället får han och därmed hela berättelsen en aura av att vara hårt konstruerade och stela. Dessutom lämnas det ingenting åt läsaren själv, utan allt skrivs på läsarens näsa, rakt upp och ned, och också detta bidrar till känslan av att boken är en förklarande, lite stel självbiografi snarare än en roman. Att varje kapitel inleds med ett mer eller mindre välvalt citat ur en låttext känns också ganska forcerat och onödigt. Vad är vitsen med att inleda ett kapitel med "Do you come from a land down under?"? Ja, inte vet jag.

Kort sagt har den här boken både bra och dåliga sidor. Jag gillar hur den är en ungdomsroman som utspelar sig några år tillbaka, och jag uppskattar vad det tillför i genren av hbtq+-böcker i ungdomshyllan. Men jag personligen tycker att boken är hyfsat trist och hittar ingen spänning i att läsa den. Språket är tamt och skriver mig på näsan, och det är kanske just det som jag har störst problem med. En yngre, mindre van läsare skulle kanske uppskatta tonen mer, men för mig blir det rätt torr läsning. Mitt intryck är att det här är en bok som vacklar lite väl nära randen till att vara en självbiografi i både sitt upplägg, sin ton och sitt språk, och då frågar jag till slut mig själv varför den inte kunde få vara det.

"Down Under", 2017

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar