Leila och Tom har varit gifta i många år och har två tonåriga barn tillsammans, men under den idylliska bilden hopar problemen sig. Tom sysslar med bedrägerier och ljuger nästan varje gång han öppnar munnen. Leila har tröttnat på att bli förd bakom ljuset och kräver skilsmässa. Dottern Anna festar mer än vad hon går i skolan och håller sig undan från resten av familjen, medan sonen Victor döljer hur mobbad han blir och istället koncentrerar sig på gymnastikträningen.
Det märks med en gång att det här är en renodlad relationsroman, som fokuserar på relationerna mellan de fyra familjemedlemmarna, och på deras personliga problem. Det är något som den gör ganska väl, men samtidigt har jag svårt att känna mig helt engagerad i boken. Jag har funderat en del på varför, och kommit fram till att jag på många sätt uppfattar den som en bok som vill mer än vad den klarar av.
Delvis beror det naturligtvis också på att Akrobaten är en debutroman. Det märks väldigt tydligt att det här är ett förstlingsverk, inte bara i en viss klumpighet i språket utan också rent handlingsmässigt. Det är sällan den känns riktigt spännande eller intressant, karaktärerna väcker inga starka känslor hos mig och det är inte en bok jag sträckläser, trots att den är lättläst.
Dock säger jag inte att Akrobaten är dålig, för trots allt märks det att det finns mycket potential och talang i den. Det är mest att själva utförandet inte alltid gagnar berättelsen eller karaktärerna. Jag tror att den här boken helt enkelt har för höga ambitioner. Till exempel tycker jag att det lätt blir rörigt när man får följa alla fyra familjemedlemmar - plus ett par karaktärer till - och läsa ur deras perspektiv om vartannat. Det blir lite för mycket att försöka hänga med i svängarna - särskilt när boken också växlar mellan första- och tredjepersonsperspektiv - och dessutom orka engagera sig i varje enskild karaktärs problem. Hade boken fokuserat enbart på relationen mellan Leila och Tom till exempel, så tror jag att den hade känts intressantare och mer djupgående. Nu snuddar man halvvägs vid varje dilemma och det blir väldigt spretigt.
Språket i boken är ganska mediokert, men med ett fåtal ställen där det lyfter. Jag har ganska svårt för "ungdomsspråket" som romanen växlar till när det är dags för Anna och Victor att vara berättarna. Det är ett bra försök till att skapa skillnader mellan hur karaktärerna upplever saker, men det fungerar inte fullt ut, och det händer att det enbart känns sökt och lite löjligt, vilket är förödande för en bok som tar på sig att representera ungdomar.
Jag har också ganska svårt för hur naiv boken känns. Det är inte bara karaktärerna som är så naiva att man skulle kunna skrika i frustration, det är också själva relationen till mig som läsare. Jag räknar ut nästan allt som ska hända på förhand, och suckar lite åt hur lätt det är. Man får sig ganska lite till livs när man läser, ganska lite att räkna ut på egen hand, och det gör att jag med jämna mellanrum känner mig ordentligt skriven på näsan när jag läser.
Sammanfattningsvis var inte Akrobaten en höjdare för min del. Den är inte nödvändigtvis dålig, utan mest ointressant. Dock ska den ha en eloge för det lite ambivalenta slutet, som jag faktiskt tyckte om.
"Akrobaten", 2014
Jag tyckte också det blev lite för mycket med alla problem i familjen, det fanns som inte sidor nog att gå in på djupet i det då.
SvaraRadera