måndag 23 mars 2015

Recension: Bara sedan solen sjunkit av Johanna Sinisalo

Det var en av mina bästa vänner som rekommenderade den här boken när vi snubblade över den på Myrorna. När hon berättade vad den handlade om blev jag genast intresserad, och nu kan jag utan att överdriva säga att Bara sedan solen sjunkit verkligen är en väldigt annorlunda roman.

Fotografen Mikael är på väg hem sent en kväll, full och upprörd, och hittar ett märkligt bylte utanför sin port. Det är ett sovande djur, ett litet troll, med silkeslen päls svart som natten och rödgula kattögon. Trollet är det vackraste Mikael sett och utan att tänka mycket mer än så plockar han upp det och tar det med sig in i sin lägenhet. Beslutet får förödande konsekvenser inte bara för Mikael utan för alla i hans omgivning.

Bara sedan solen sjunkit är en märklig gränslandsroman som just för att den är så svårdefinierad blir så intressant. På sätt och vis närmar den sig någon sorts nedtonad science fiction, eller åtminstone magisk realism, eftersom den utspelar sig i en verklighet där trollens existens har bevisats, men där deras mystik i högsta grad lever kvar. Illusionen av deras existens förstärks i och med att handlingen i boken är varvad med mer "vetenskapliga" texter, tidningsartiklar och ibland också romanutdrag som handlar om troll och trollens historia. Trots att jag gillar effekten som de här kapitlen skapar kan jag ändå bli lite trött på dem ibland, eftersom de stoppar upp tempot i en annars väldigt kvick och fängslande bok.

I övrigt berättas historien genom flera olika jagperspektiv - dels Mikael som tillsammans med trollungen han hittar får betecknas som bokens huvudperson - men också av människor han omger sig med, som hans före detta pojkvän, älskaren han vill ha och hans beundrare. Dessutom finns kvinnan som han bor granne med och som kan vara min favorit i bokens persongalleri.

Just detta gillar jag mycket med boken, att den kretsar kring en väldigt liten grupp människor som är sammanbundna och som gör berättelsen tät och suggestiv. Trots att karaktärerna inte får särskilt mycket utrymme att röra sig på stiftar man snabbt bekantskap med dem, och särskilt deras brister och svagheter. På många sätt blir Bara sedan solen sjunkit en bok som går in på bara skinnet när det kommer till begär och behovet av att känna sig behövd av någon annan.

Ändå kan jag ibland uppleva att den snabba växlingen mellan jagperspektiv gör boken något rörig, särskilt tillsammans med inflikningarna av de opersonliga faktatexterna. Att kapitlen är väldigt korta bidrar också till att det hela ibland känns lite väl spretigt, även om jag uppskattar hur lättläst boken blir i och med de korta styckena.

På många sätt påminner Bara sedan solen sjunkit mig om Marie Hermansons böcker, kanske främst hennes Mannen under trappan. Det är samma nordiska, lite nedtonade skräck som tar fasta på våra lokala folksagor och traditioner för att skapa något helt nytt mitt i vardagen. Det är det jag gillar allra mest med den här romanen, att den är så nyskapande och ändå faller tillbaka på myter och folktro om troll och bergtagning för att fungera. Det är otroligt coolt och känns unikt.

Ändå är Bara sedan solen sjunkit inte en fullpoängare för min del. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. På pappret har den alla de kvaliteter som skulle skapa en favoritbok för mig, men ändå går den aldrig så långt att den verkligen griper tag i mig. Kanske är det bokens spretighet, kanske att den är väldigt kort. Kanske gillar jag bokens idé bättre än dess faktiska utförande. Ändå måste jag säga att det är väldigt ovanlig och annorlunda roman som jag är glad att jag läst, för den liknar inte riktigt något annat.

"Ennen päivänlaskua ei voi", 2000

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar