fredag 24 oktober 2014

Recension: Affektion av Martin Jern

Bara i förra veckan läste jag ut Martin Jerns senaste bok Svensk synd, och den tyckte jag var väldigt spännande och underhållande. Min vän Sara tipsade mig då om att läsa Martin Jerns tidigare roman Affektion, för att den hade en av de mest osympatiska huvudkaraktärerna hon stött på. Om jag inte redan var intresserad så blev jag det definitivt då. Och när jag såg hur väldigt tunn Affektion är, så tänkte jag att det kunde kvitta lika - och här sitter jag och har läst ut boken på bara någon timme.

Sextonåriga Kate har sett allt och gjort allt; hon är trött på sex och trött på att bli full och nu är hon på flykt undan de nakenbilder som spridits av antingen hennes bästa vän eller av hennes pojkvän. Men kanske är hon egentligen mer på flykt undan sig själv, känslan av att ingenting känns och så det där som hände på ett kalas i femman, när en klasskompis dog.

Det som förvånar mig allra mest med Affektion är att den alls är skriven av samma människa som skrivit Svensk synd. Där Svensk synd är en underhållande och inte sällan humoristisk actionbok, nästan filmisk och väldigt visuell, är Affektion en betydligt allvarligare och nästan själslig bok som rör sig på ett nästan existentiellt plan. Den skildrar skuggsidan och kanske till och med den inneboende ondskan hos en ung människa, och den gör det väldigt bra, på knappt hundrafemtio sidor.

Och nej, Kate är ingen sympatisk huvudperson, så mycket hade min vän Sara rätt i. Boken är skriven ur Kates jagperspektiv och det gör henne extremt opålitlig.  Men jag har samtidigt svårt att tycka illa om henne - det är nästan som om hon genom sin berättelse gör mig till sin medbrottsling, och det är en väldigt intressant effekt. Samtidigt hyser jag massor av sympatier för henne - boken är på många sätt en studie i förtryck och de uttryck den tar sig, med Kate som levande resultat.

Dessutom blir jag under läsningen allt mer övertygad om hur viktig hon är som karaktär - jag är alltför van vid att läsa böcker som innehåller tjejer som jag själv kan relatera till, det vill säga de där lite halvt udda tjejerna som sitter inne och läser och är försiktiga och nördiga av sig. Det är karaktärer jag kan känna igen mig i och förstå, men Kate är en helt annan historia. Hon är farlig, känslomässigt avstängd och knappast den typ av människa som jag varken kan relatera till eller som jag skulle tycka om ifall jag träffade henne i verkliga livet. Hon sitter inte och läser böcker i något burspråk, hon sover på golvet i en hotellkorridor och lyssnar på hiphop om att döda människor.

Men just därför blir hon desto viktigare - för att jag så sällan ser tjejer som hon i de böcker jag läser. Män och killar, ja, kanske. Men inte tjejer. Mycket sällan unga svenska tjejer. Jag kan faktiskt inte komma på en enda bok jag läst med en karaktär som liknar Kate, och för mig blir det värdefullt. Det är värdefullt att hon får komma till tals.

För så känns det nästan när jag läser Affektion, som om jag läser om en sann person. Martin Jern är otroligt duktig på att få fram känslor, händelser och inte minst dialogen mellan ungdomarna i boken på ett sätt som är väldigt verkligt. Jag tvivlar aldrig på den känsla av autenticitet som finns, och det är imponerande skrivkonst. Det är skönt att Kate känns verklig samtidigt som det är plågsamt, för hon är en väldigt tragisk karaktär. Jag gillar också att en bok om en ung tjej inte tvunget cirkulerar kring killar och kärlek - för även om de är viktiga inslag i handlingen så är den centrala relationen i boken en vänskapsrelation mellan två väldigt destruktiva tjejer (de påminner mig faktiskt mycket om Theo och Boris i Steglitsan - ett långt steg kan kanske tänkas, men relationerna liknar varandra mycket).

Det enda som oroar mig lite med boken är att den är väldigt samtidsknuten, precis som Svensk synd. Trots att den kom ut 2011, för bara några få år sedan, finns det redan sekvenser i boken som känns svagt daterade - en känsla som bara kommer förstärkas ju äldre den blir. Och det är synd, för de teman om barndom, oskuldsfullhet, ondska och livsmening som boken kretsar kring är betydligt mer tidlösa, och det är trist om de ska falla på att boken i sig vilar för mycket på sin samtidskontext.

Vad man bör veta är iallafall att Affektion inte är någon mysrolig bok. Den är hemsk, tragisk och inte sällan ganska provocerande. Men det är just det som gör den stark och det är just det som gör den bra, och så otroligt drabbande.

"Affektion", 2011

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar