När jag gick andra året i gymnasiet fick min klass en väldigt bra engelsklärare. Det är rätt sjukt hur lärare kan göra ett ämne så himla roligt, medan en dålig lärare kan förstöra intresset för samma ämne för all framtid. Den här läraren och jag kom iallafall väldigt bra överens och när hon slutade gav hon mig en lista med boktips. Den här boken var med på den listan. Som alltid med boktips i kombination med mig, så dröjer ofta det innan jag kommer till skott – i det här fallet ungefär tre år. Bra jobbat, Amanda...Men nu är jag alltså här, och jag har läst Kärlekens historia. Det är en sån där bok som jag ändrar uppfattning om medan jag läser den, och därför har jag svårt att säga rakt ut om jag tycker att boken är bra eller dålig. Dessutom är det enormt svårt att berätta vad den handlar om på ett bra sätt, eftersom handlingen är lös och fragmentarisk. Genom boken får läsaren följa flera olika personer – först och främst den gamle Leo Gursky som kommit till Amerika som polsk jude och förlorat sin ungdomskärlek. Vi träffar också Alma, en ung judisk flicka som förlorat sin far och som fått sitt namn efter föräldrarnas favoritbok Kärlekens historia. Författaren till boken är Zvi Litvinoff, vars liv vi också för följa.
Dessa tre utgör de huvudsakliga berättarna, och till en början har jag som läsare svårt att hitta något som kopplar ihop dem, förutom namnet Alma som betyder något för alla tre. Det resulterar i en avsaknad av handling som gör att jag bitvis finner boken tråkig. Jag hittar liksom inte konflikten som man ska bli intresserad av. Precis som med till exempel Kärleken, kriget av Assia Djebar eller Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf har jag svårt att hålla intresset vid liv när jag inte hittar en gemensam nämnare som för berättelsen vidare.
Men i Kärlekens historia uppenbarar sig handlingen stegvis, så att berättelsen vecklar ut sig och ger mer och mer ju längre man kommer. Jag är inte säker på att jag gillar det sättet att skriva, eftersom jag stundvis faktiskt funderar på att lägga boken ifrån mig eftersom jag inte tycker den fångar mitt intresse. Men det är originellt och mitt intresse vaknar långsamt till liv och kliver ur sitt ide framåt bokens sista kapitel. Det är bara det att det är lite för sent i mitt tycke.
Därmed inte sagt att Kärlekens historia är en dålig bok – absolut inte. Den har en ton som jag tycker är fantastisk, en blandning mellan komik och tragedi som skapar en sällsam, ensam känsla. Den är väldigt mänsklig och berättar om mänsklig rädsla, mänsklig kärlek, och mänskliga känslor över en lång tidsperiod. Det är också en berättelse om slumpen (eller det förutbestämda) och om otroliga livsöden där vägar korsas på de mest oväntade sätt.
Temat genom boken är naturligtvis kärlek. Handlingen i Kärlekens historia skulle egentligen kunna beskrivas som en kärlekshistoria som vid första anblicken är död, men som vid närmare betraktelse fortfarande lever, och överlever allt, liv som död, personer som platser. Det är verkligen en berättelse om just kärlek, som beskrivs i alla upptänkliga former: det är ung kärlek och kärlek där ena parten inte är närvarande längre, det är kärleken till en vän, kärleken till ett barn och kärleken till en förälder, samtidigt som det är kärlek mellan syskon och kärleken till Gud. Men det blir aldrig sentimentalt och det är jag tacksam för. Snarare är kärleken något konstant, inte något att tala om, utan bara något som är närvarande.
Men även om jag gillar delar av boken och tycker att slutet är fantastiskt vackert, så är jag fortfarande tveksam. Jag tycker boken är originell, vacker och finstämd, men stundvis tycker jag också att den är seg och tråkig, jag har svårt att hitta en röd tråd att hålla fast vid och blev till en början förvirrad när jag inte förstod hur något alls hängde ihop med vartannat.
Jag tror att någon som gillar halvt fragmentariska romaner i stil med de tidigare nämnda Gösta Berlings saga, Kärleken, kriget eller kanske Andarnas hus av Isabel Allende kommer tycka mycket om Kärlekens historia. Jag förnekar inte att det är en bra bok – jag kan verkligen förstå dess storhet och varför någon skulle rekommendera den eller ha den som favoritbok – men jag delar inte riktigt den uppfattningen själv.
”The History of Love”, 2005
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar