torsdag 12 november 2009

Veckans recension: The Lost Symbol av Dan Brown

När Robert Langdon får ett samtal från sin gode vän och mentors kontor med frågan om han skulle kunna tänka sig att hålla ett föredrag i Capitol Building i Washington D.C., säger han genast ja. Vännen, Peter Solomon, har alltid varit Roberts guide och vän, och Robert är glad att få ge något tillbaka.
Men när han väl kommit till Capitol Building börjar saker snart gå väldigt, väldigt fel. Langdon är lurad. Och Peter Solomon är i stor, stor fara.
Langdon får ett samtal från en man som påstår sig ha kidnappat Solomon och vill ha Langdons hjälp med att dechiffrera koden som finns på frimurarnas legendariska pyramid i utbyte mot Solomon. Det är bara ett problem. Langdon är så gott som helt och orubbligt säker på att ingen pyramid existerar.
Allt desperatare inser Langdon i vilken knipa Peter sitter och att allt är upp till honom. Men varför är chefen för CIA, Inue Sato, honom i hälarna? Hon hävdar att ärendet är en fråga om nationens säkerhet, men Langdon förstår inte hur.
Samtidigt försöker Peters yngre syster Katherine Solomon förgäves nå Peter utan att veta att hennes älskade bror är kidnappad. Katherine är forskare som sitter inne med information som kommer förändra hela världen om den kommer ut... men är världen redo?
När Langdon inser att Solomon kommer dö om ingenting görs snabbt börjar en kamp mot tiden, innan Solomon dör… och vi får följa med på en kors och tvärs-resa över Washington såväl som bakåt i frimurarnas historia och organisation.
För Langdon är allting svårt att ta in. Hur ska han kunna rädda sin vän om lösningen som kidnapparen begär inte ens existerar? Eller gör den det? Om den mot alla odds finns – är Langdon som en icke-frimurare värdig att ta del av den?
Tiden rinner ut… och kidnapparen Mal’akh skyr inga medel.

Det är väldigt svår att skriva om vad den här boken handlar om utan att ge bort hela berättelsen. Det är meningen att den här boken ska läsas utan att man har en aning om vad som ska hända, och jag vill inte förstöra för någon som vill ge sig på den.
Det här är en typisk Dan Brown-bok. Den är väldigt lik hans förra böcker Da Vinci-koden och Änglar och demoner. De har samma upplägg, samma teman och samma huvudperson. Det handlar om mystiska urgamla kulter och traditioner, samfund, språk och symboler.
Tyvärr finner jag den här boken ganska trist. Jag hade svårt att komma in i den trots att den är spännande. Det beror förmodligen till viss del på att jag läste boken på engelska – frimurare och utförliga beskrivningar av arkitektur är inte lika lättsmält på engelska som på svenska och det händer att jag måste gissa mig till en del av slutsatserna. Jag tycker också att jag vid det här laget känner lite som om jag vet vad som kommer hända efter att ha läst de två förra böckerna som har samma upplägg. Samtidigt finns det väldigt smarta överraskningsmoment och otroligt mycket spänning som ibland får mig att sitta som på nålar.
Jag hörde någonstans att folk tycker om att läsa Dan Brown eftersom han får läsaren att känna sig smart. Det ligger något i det. I sina förklaringar är han allmänbildande och intressant på ett sätt som gör att man tar in information väldigt lätt, och precis som jag nämnt förut fastnar det på ett sätt som ingen lärobok någonsin fått mig att lära mig.
När jag läser kommer jag faktiskt att tänka en aning på James Bond. Liksom Bond-berättelserna är Browns böcker upplagda på samma sätt som ett mönster genom böckerna. Precis som Bond är Langdon ganska otrovärdig som karaktär som är med om så mycket olika saker som ändå är relaterade till det han kan. Och för det tredje finns det en ny tjej med i varenda bok. Det är en lite roande parallell faktiskt.
Liksom innan tycker jag att informationen om symboler och historia är Browns starka sida medan karaktärerna är hans svaga. Det märks inte lika mycket på engelska som på svenska, men det där språket som tangerar lite till klichéer finns där. Ändå tycker jag att det är bättre den här gången.
Det är allt som allt en jämn och skickligt berättad spänningsroman, på samma nivå som de föregående böckerna.
Men jag känner att jag förätit mig en aning på Brown för tillfället. Jag får nog vänta ett tag innan jag ger mig på något mer av honom.

”The Lost Symbol”, 2009

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar