söndag 6 september 2009

Veckans recension: Skymningsögon av Dean R. Koontz

Slim McKenzie har skymningsögon. De tillåter honom se hemska saker; saker som hänt, saker som kommer hända, dolda ting – och så ser han dem.
I brist på bättre ord kallar han dem troll. De är färre än människorna, hemska demoner som gömmer sig skickligt i maskeraddräkter föreställande vanliga personer. Deras enda mål är att orsaka så stort mänskligt lidande som möjligt, och de kan vara vem som helst av oss. De finns dolda bland oss, styr från politiska maktpositioner och livnär sig på människors förtvivlan och smärta.
Slim, fast han egentligen inte heter så, ser dem och när han får tillfälle dödar han dem.
Trollen drev honom bort från ett normalt liv, bort från alla chanser till en tillvaro som liknar andras. Han är inte ute på ett korståg, men han kan se trollen och vad de planerar, vad de gjort, och det får honom att döda dem utan samvetskval. De är inte mänskliga.
Han är sjutton år och har redan avrättat flera troll när han kommer till Bröderna Sombras tivoli. Tivolin är en värld utanför världen, dit folk som inte passar in dras och bildar ett eget universum.
Trots att Slim kan se att något hemskt väntar på tivolit – svarta skuggor kring pariserhjulet, personer med blod i ansiktet – så stannar han. Han är trött och i desperat behov av pengar.
På tivolit möter han chefen och fixaren ”Klumpen” Jordan. Han träffar den sagolikt vackra Rya Raines och den vanskapte Joel Tuck, som både äger och är en del av tivolits missfostershow.
Men vad är det som kommer hända vid tivolits pariserhjul? Vad döljer den hemlighetsfulla, dödslängtande Rya och varför hjälper Joel Tuck honom att mörda troll i hemlighet?
Och, inte minst, vad finns i staden Yountsdown som får så många troll att samlas där?

Jag tycker inte om den här boken. Jag gillar inte sättet den är skriven på och jag tycker storyn, som skulle ha kunnat vara okej, missbrukas tills den är helt befängd. Jag tycker om tanken på skymningsögon, på psykiska krafter och klärvoajanta signaler från människor och omgivningar. Vad jag inte tycker om är hur bokens huvudperson ständigt verkar skryta med sina egna förmågor, hur han lyckas med allt och hur alla i hans omgivning är mer eller mindre speciella. Det ger boken ett falskklingande och stereotypiskt intryck. Alla försök till att få läsaren att känna sympati med Slim gör mig bara mer irriterad på honom. Kanske är det för att boken är skriven i jagform som gör det – alla beskrivningar av honom kommer från honom själv och det gör att jag uppfattar dem som skrytsamma och ibland på gränsen till inställsamma. Att Slim hade kunnat vara en intressant karaktär om han beskrivits av någon annan gör hela saken ännu värre.
Jag tycker inte heller om bokens uppbrutna, hackiga skrivsätt – istället för att kännas stilistiskt känns det amatörmässigt och slumpartat. Dialogen är värst – ofta består den av ett par ord från en karaktär, som nästa karaktär svarar på – sida upp och sida ner utan att en enda gång beskriva ansiktsuttryck, tonläge eller något som helst annat som visar känslor.
Ord som ständigt återkommer och som jag irriterar mig på gör också boken jobbig att läsa. ”Troll” är för mig rufsiga stornästa och halvdumma varelser klädda i trasor i skogen – inte hundliknande demoner med lysande röda grisögon. ”Yxa” ser jag som ett redskap och inte som tivolibesökare.
Om alla dessa faktorer beror på författaren eller på en utomordentligt dålig översättning vet jag inte. Men tillsammans med gammeldags formuleringar och en slags uppblåst känsla av att boken tror på sig själv trots att jag inte gör det, så blir berättelsen riktigt, riktigt dålig.
Storyn som hade kunnat tilltala mig gör det inte alls. Ju mer sci-fi som blandas in, desto mindre tror jag på berättelsen i sig. Intrigen är där men får mig mest att undra när det ska ta slut, inte vad som ska hända härnäst. Jag suckade och släpade mig igenom boken utan någon större entusiasm. Såhär efteråt känns det inte ens som om boken hade en poäng över huvud taget.
Och att tillbringa femhundra sidor inlåst i Slim McKenzies huvud är ingenting jag rekommenderar.

Twilight Eyes”, 1985

4 kommentarer:

  1. Goblin brukar väl översättas till troll? När det gäller det där med yxa så antar jag att det ska föreställa slang för en streck/markering eller motsvarande, i orginalet benämns de nämligen "mark", för hur dom räknar besökare.

    I övrigt måste jag nog betrakta boken som en av Koontz bättre. Huvudpersonen är en 17-årig kille i 1960-talets USA och jag tycker att berättelsen utifrån ett jag-perspektiv inte är så usel som framställs i recensionen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kanske har den här boken blivit enormt misshandlad av en dålig översättare, och det kanske är anledningen till varför jag tycker så illa om den. Men rent personligen tyckte jag att hela romanen var ohyggligt stereotypisk, med väldigt unkna könsroller och en story som bara spårade ur mer och mer. Kanske är det helt enkelt inte min typ av roman, men skräck är ju ändå min favoritgenre och jag förnekar inte att det fanns teman i boken som jag gillade.

      Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men det finns någonting i boken som känns väldigt inriktat på en manlig publik. Det hade varit intressant att läsa om boken för att se om det stämmer, det är ju ändå ett par år sen som jag tog mig igenom den.

      Recensionerna här är helt och hållet personliga, och "Skymningsögon" räknar jag faktiskt som en av de sämsta böckerna jag någonsin läst. Och det speglas förstås här.

      Radera
  2. Håller med. Koontz är ingen höjdare.

    SvaraRadera
  3. Tyckte boken var fenonmenal när jag läste den under sena tonår.

    SvaraRadera