tisdag 7 juli 2015

Recension: Istvillingar av S.K. Tremayne

Det var efter att ha sett den recenserad med gott omdöme hos Vargnatts bokhylla som jag bestämde mig för att läsa den här boken. Jag tyckte att det lät som något jag skulle vara intresserad av, och efter en lång, lång väntan kom äntligen min reservation in på biblioteket.

Sarah och Angus har länge verkat ha den perfekta familjen. Deras sexåriga tvillingdöttrar Lydia och Kirstie är bedårande och så lika att till och med föräldrarna själva har svårt att skilja dem åt. Men den lyckliga fasaden rämnar på ett ögonblick när Lydia faller från en balkong och dör. Efter ett år är familjen fortfarande söndertrasad av sorg, och i jakt på en nystart bestämmer de sig för att flytta till en isolerad ö utanför Skottland. Men livet på den stormiga ön blir inte alls som de hoppats. Kirstie börjar envist hävda att hon i själva verket är Lydia, att föräldrarna tagit fel på vem av dem som dött. Och medan äktenskapet börjar spricka växer sig också tvivlet - kan de verkligen ha begravt fel dotter? Förtvivlat försöker Sarah komma till botten med vad det var som egentligen hände den där dagen när Lydia - eller Kirstie - dog.

Istvillingar är som en blandning mellan flera olika sorters genrer - den är till viss del en thriller, gränsar rentav till en mordgåta, och samtidigt är den en spökhistoria och en skräckroman. Oftast rör den sig ledigt mellan de olika genrerna, men ibland kommer jag på mig själv med att önska att den kunde bestämma sig. Den påminner mig en del om Öppnas i händelse av min död, kanske mest i stil och skrivsätt, men det finns också en liknande karaktärsteckning och teman.

Boken berättas mestadels från Sarahs jagperspektiv, men ibland bryts det av med Angus i tredjeperson. Upplägget påminner om Gone Girl - också den här boken vilar ganska mycket på att sätta de två parterna i en relation mot varandra och låta läsaren vackla mellan att tro på än den ena, än den andra. Det är ganska effektivt, men ändå har jag räknat ut på ett ungefär hur det kommer sluta när jag är halvvägs igenom boken. Därmed inte sagt att den inte bjuder på överraskningar, för det gör den. Och jag gillar faktiskt storyn för det mesta, men det skaver ändå lite för mig.

Kanske är det för att det hela känns så filmiskt - den karga men vackra ön som kuliss, den sönderfallande familjen, det kusliga huset, de lite otäcka tvillingarna. Det hela är som hämtat ur samma låda som varje skräckfilmsmakare grävt upp grejer ifrån i åratals tid. Jag känner igen miljöerna, karaktärerna, symbolerna - de är bara omkastade i en lite annorlunda ordning. Jag kan riktigt se framför mig hur den här boken skulle funka som en nagelbitare till skräckfilm. Personligen kan jag dock tycka att det hela blir lite för generiskt ibland - jag har svårt att tro på det, jag har svårt att se någon av karaktärerna som särskilt verkliga när de hela tiden verkar röra sig efter ett manus.

Jag tror att min halvt om halvt avoga inställning också beror lite på hur boken är skriven. Kanske är det översättningen som gör det - boken kanske skulle kännas mer skrämmande på originalspråk - men jag tycker sällan att det finns en ordentlig tyngd bakom orden. Och, jag vet att det är löjligt, men ändå, så stör jag mig enormt på att betonade ord står i versaler och inte kursivt, och på användningen av dubbla och ibland tredubbla frågetecken. Det hela ger mig ett så oerhört amatörmässigt intryck och sänker kvaliteten på en annars hyfsat välfungerande text.

Ändå kan jag inte på allvar säga att jag ogillar den här boken. För det är en bra historia. Den är fängslande och lättillgänglig och går väldigt fort att läsa. Jag vet så många som förmodligen skulle tycka att det var en riktigt bra bok. Och jag tycker om hur den eskalerar, hur den går från smått olustig till ordentligt läskig, och jag tycker att handlingen mitt i sin stela manuskänsla ändå är hyfsat originell. Framför allt gillar jag hur hopknuten den blir på slutet och att den aldrig faller för frestelsen att berätta för mycket för läsaren.

Istvillingar är helt enkelt en bra konstruerad spänningsroman, men för mig höjer den sig aldrig så pass att den blir riktigt, riktigt bra. Det är en rak underhållningsbok, och som sådan fungerar den onekligen. Men den saknar det där lilla extra som skulle få mig att verkligen falla - om det är språk, karaktärer eller handlingen som gör det är svårt att säga.

"The Ice Twins", 2015

2 kommentarer:

  1. Låter fan asläskigt. VÄGRAR. Hahah :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, jag tvingar dig inte! ;)

      Radera