söndagen den 19:e juni 2011

Veckans recension: The Hunger Games: Catching Fire av Suzanne Collins

Efter att ha vunnit the Hunger Games förra året har Katniss Everdeens liv blivit mycket enklare – hon och hennes familj har flyttat in i ett stort hus, har alla pengar de behöver och mer, och de behöver inte svälta. Ändå är Katniss nedstämd. Hon vet inte längre vem hon är. När hon slogs för sin familjs överlevnad hade hon en bestämd plats, en roll. Nu är allt det som hon förr gjorde för sin egen överlevnad något som reducerats till ett nöje.
Dessutom är hennes relationer med Peeta och Gale väldigt komplicerade. Hon älskar inte Peeta, men måste låtsas inför alla kameror. Hon vet inte vad hon känner för Gale, som är den alltid känt henne bäst.
Att hon höll på att överlista the Hunger Games är inte heller något som gått obemärkt förbi. Katniss finner sig själv fångad i en förutbestämd framtid med Peeta, och spelar hon inte korten rätt är det så gott som säkert att the Capitol kommer döda inte bara henne, utan alla hon älskar. Hennes enda utväg är att låtsas.
Eller är det? Det hörs svaga rykten om revolution, om uppror, i de andra distrikten. Kan hon verkligen vara den som startat allt detta? Är det sant att hennes handlande i arenan förra året kan ha fått så enorma konsekvenser? Och kan hon få revolutionen att nå också District 12?
Men innan Katniss hinner forma ens de svagaste hopp om förändring, blandar sig the Capitol i. De har hittat på den grymmaste bestraffningen som tänkas kan för Katniss, som blir tvungen att återigen spela på deras villkor.

Catching Fire är andra delen i trilogin om Katniss och kampen mot the Capitol. Boken är inte lika bra som den första; den är segare i början och även om den är spännande har jag en ”mjaha”-känsla när den är slut. Det kan bero på att den är den andra delen i serien och därför dömd till att vara något av en transportsträcka utan vare sig en banbrytande start eller tillfredsställande slut. Det betyder inte att den inte är spännande, för det är den onekligen. Den har delar där man gapar i förvåning och gnisslar tänder i spänning, och den är väldigt svår att släppa.
Men det ska varnas för att Catching Fire knappt är läsbar om man inte läst The Hunger Games först. Utan bakgrundshistorien är boken i det närmaste oanvändbar och obegriplig. Jag tror att man gör bäst i att läsa böckerna i serien på rad, utan mycket väntetid emellan, för att verkligen kunna greppa allting. Därför blir det också lite tröttsamt i början av boken, när de sedvanliga genomgångarna av vad som hände sist radar upp sig. Med tanke på att boken är extremt osjälvständig tror jag att dessa uppfräschningar och förklaringar inte gör särskilt mycket nytta alls – jag kan inte tänka mig att en nykomling i serien skulle ha förstått mycket ändå.
Jag måste också erkänna att jag börjar bli lite väl trött på att läsa om den där inre kampen som handlar om vilken av de två killarna som ska väljas. Det känner jag igen både från Twilight, Ful-serien, Darkest Powers-böckerna, och så vidare i all oändlighet. Triangeldraman i all ära, men seriöst, börjar det inte bli lite uttjatat?
Hursomhelst. Precis som sin föregångare är Catching Fire skriven på ett rakt, enkelt och rättframt sätt, utan mycket språkliga krusiduller. Jag gillar att den inte känns som en snabbt ihopkokad fortsättning för pengarnas skull, utan att den faktiskt kopplar tillbaka på ett bra sätt till föregångaren.
Boken slutar med en cliffhanger, och därför ursäktar jag mig nu för att gå och slita ut tredje delen (som förresten heter Mockingjay) ur bokhyllan för att se hur det hela ska sluta.

”Catching Fire”, 2009

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar