Den som väntar på något gott

Äntligen! Efter månader av jagande efter den enda boken i Mumin-serien som jag saknar har jag äntligen fått tag på Det osynliga barnet och andra berättelser. 

Jag har berättat om det innan här på bloggen, men för att dra hela grejen igen - jag började samla på mig alla kapitelböcker i Muminserien förra sommaren ungefär, efter att ha upptäckt Tove Jansson löjligt sent i livet. Och i somras, när jag till slut skulle köpa de sista böckerna jag saknade (Trollvinter, Det osynliga barnet och Pappan och havet) så hade plötsligt böckerna gått ur tryck. Jag lyckades få tag på Trollvinter och Pappan och havet i olika butiker som fortfarande hade exemplar kvar, men Det osynliga barnet var slut precis överallt. Jag kontaktade till och med förlaget för att höra om de hade något ex kvar, för så nördig är jag, men icke.

Och ja, jag vet att Tove Jansson ständigt kommer i nytryck och att jag skulle kunna få tag på boken i en annan upplaga, men jag ville ha hela serien i samma design. Det skulle irritera ihjäl mig att ha en av böckerna i serien i helt annat format.

Så jag lade in bevakningar på boken på några olika antikvariatssidor, och nu i veckan gav det resultat. Glansholms Antikvariat mejlade mig och sa att de hade boken, och även om jag nu fått betala ungefär tre gånger så mycket som jag skulle ha behövt om jag köpte boken medan den fanns i butik, så är jag så himla nöjd.

Dessutom kom den levererad i ett fint paket:

Och så här ser hela serien i all sin komplettering ut (den prologliknande Småtrollen och den stora översvämningen är inte med):

Ungdomsböcker för hela slanten

Det känns som om jag är inne i lite av en lässvacka just nu - varför vet jag inte riktigt, men det kan kanske bero på att jag har en massa annat att tänka på, och på att jag inte hittat rätt bok. Så jag försöker läsa lite ungdomsböcker för att ladda upp batterierna - nu har jag börjat på Per Nilssons Ett annat sätt att vara ung. Vad läser ni?

Favoritspelen - var med och lek!

Jag tror inte att jag visat de här kortspelen som jag haft hur länge som helst, och som är sjukt kul (om man hittar nån som vill spela dem med en förstås).

De heter, som synes, Svåra ord och Boknörd. Boknörd är min favorit, men det beror bara på att jag lättare vinner när jag spelar det...

Det är bra spel, för de tar inte stor plats och går att ta med sig precis överallt. Och så gillar jag att frågorna spänner över allt från Homeros till Dan Brown, alla som gillar någon typ av böcker har liksom en chans.

Svårare är det med ordspelet, det är betydligt klurigare.

Så, låt mig ställa en fråga från varje spel så kan ni få gissa i kommentarerna! Den första frågan är från Boknörd och handlar om karaktärer: Vad heter huvudkaraktärerna i Margaret Mitchell roman Borta med vinden?

Från Svåra Ord lyder frågan: Vad är en Bautasten? 

Kan ni svaren?

Recension: Kaninhjärta av Christin Ljungqvist

Det här är den första boken i högen av ungdomsböcker jag plockade på mig på biblioteket i förra veckan. Jag har haft ögonen på den senaste boken av Christin Ljungqvist, men när jag insåg att Kaninhjärta är först tänkte jag ge hela serien en chans genom att läsa från början.

Tvillingarna Mary och Anne har alltid levt tätt inpå varandra, nästan så att de inte kan hålla reda på var den enas gränser upphör och den andras tar vid. Ända sedan de var små har de med hjälp av varandra kunnat ta kontakt med andevärlden - spöken kan låna Marys kropp och röst, medan Anne kan se och höra dem. När de är sjutton år och sommarlovet börjar lämnar de sin mamma för att olovligen bo i Göteborg i fyra veckor. Där stöter de av en slump på en medial grupp som letar efter en försvunnen flicka. Mary och Anne blir en del av gruppen, men det dröjer inte länge förrän sökandet har börjat splittra deras hittills så starka band. Mary blir besatt av att hitta flickan, medan Anne måste fokusera desto mer på att skydda sin syster - kanske framför allt från sig själv.

Jag har inte haft lika lätt för att läsa Kaninhjärta som jag förväntat mig, och det beror mycket på hur den är skriven rent språkligt. Meningarna är långa och obrutna på ett sätt som, särskilt till en början, är ganska svårt att vänja sig vid. När man kommit in i det blir det enklare, men jag har ändå lite svårt för det, och ibland måste jag läsa om meningarna flera gånger för att förstå exakt vad de vill ha fram. Det blir visserligen ett särskilt och utmärkande sätt att skriva, som utan tvekan ger boken en unik stämning, men samtidigt gör det läsningen lite förvirrad.

Det intressanta med boken är egentligen inte de övernaturliga inslagen eller ens mysteriet med den försvunna flickan (som ibland andas lite väl mycket deckarmysterium för att jag ska tycka det är roligt), utan syskonrelationen mellan Mary och Anne. Emellanåt kan jag känna igen mig i den, andra gånger blir den betydligt mer mystisk än vad jag kan relatera till. Men trots allt utgör relationen mellan tvillingarna själva romanens hjärta, och det blir svårt att inte intressera sig för Mary och Anne och de slitningar de utsätts och utsätter sig själva för. Deras relation är egentligen betydligt mer intressant än bokens själva handling. Om det är bra eller dåligt kan jag inte riktigt bestämma mig för.

Nämnas ska också att varje kapitel i boken börjar med en rad ur en låt av Kent, och bandet citeras också väldigt ofta i själva texten. Jag är visserligen ett fan av Kent, och jag tycker att många av deras texter är fantastiska, men för att vara ärlig fungerar det inte fullt ut att citera dem så ofta i den här boken. Kent är vardagstristess och svensk vinter, Kent är tonårsångest och asfalt. Jag får svårt att koppla känslan från deras musik till den här boken, som visserligen innehåller en hel del tonårsångest, men som i grunden är en ungdomsbok med övernaturliga inslag, ganska långt ifrån vad jag egentligen kopplar ihop med Kents musik. Dessutom blir användningen av citaten så många att de liksom neutraliseras, och de kopplas oftast inte samman särskilt tydligt med bokens handling, vilket gör att jag får svårt att se hur de är relevanta för boken.

Dessa saker stör mig, men samtidigt som jag har ganska svårt för att engagera mig totalt i Kaninhjärta, så vore det inte rättvist att kalla den dålig. Den är en helt okej roman. Man vill se hur allt kommer sluta, skrivsättet är hyfsat bra, det finns en unik touch och storyn fungerar. Men mycket mer än så är det egentligen inte. Ibland bränner boken till, men inte så ofta att läsupplevelsen blir jätteintressant. Det är en bra bok, och den är läsvärd, men mycket mer än så vill jag inte ge den. Det är inte en bok jag kommer minnas särskilt länge. Det återstår att se om jag kommer läsa vidare i nästa, fristående del, med titeln Fågelbarn.

"Kaninhjärta", 2012

Läsnatt

Jag har spenderat natten med att läsa Kaninhjärta av Christin Ljungqvist och nu är jag jättetrött. Det är lätt hänt att man vänder dygnet när man läser bra böcker... Har ni någon bok som håller er uppe?

Höstböcker

Och så blev det november och vi dyker djupare in i höstmörkret. Jag har varit på månadens bokcirkelträff angående Haruki Murakamis novellsamling Elefanten som gick upp i rök, men jag måste erkänna att jag inte kunde uppbåda energi nog att läsa ut den. Så någon recension blir det inte.

Men på nattduksbordet väntar iallafall en hel hög med böcker som jag vill sätta tänderna i; Kaninhjärta, Fågelbarn och Rävsång av Christin Ljungqvist, Ett annat sätt att vara ung av Per Nilsson, Gräset är mörkare på andra sidan av Kaj Korkea-Aho, Jag duger inte åt lycka av Märta Fohlin och såklart Den lille vännen av Donna Tartt. Det är så att jag knappt vet var jag ska börja.

I och med månadsskiftet har Månadens lästips i spalten till höger också bytts ut - månadens bok är Flugornas herre av William Golding. En sådan som alla någon gång borde läsa.

Halloweentips!

Jag älskar ju att läsa skräcklitteratur, och nu är ju Halloween snart här. Vad passar då bättre än några tips på läskiga böcker att komma i rätt stämning med?

För att inte upprepa mig från tidigare år så tänkte jag att jag ska tipsa om de fem bästa skräckböckerna jag läst sedan förra årets Halloween...

... och vi börjar med Värddjuret av Marie Hermanson. Visserligen tar den sin början i en djupt o-halloweenig miljö, nämligen på Borneo. Där blir vår huvudperson infekterad av någonting - tror hon. I själva verket har hon blivit värddjur åt en främmande varelse. Värddjuret är en kort roman med häftiga vändningar och ett genomgående obehag, som passar alla som gillar skräck - också de som inte tycker om övernaturliga inslag.

Nummer två är The Shining av Stephen King - en omläsning visserligen, men vad vore en skräckbokslista utan King? Inte värd sitt namn, det säger jag bara. The Shining är dessutom en sån där klassiker både när man bara räknar Stephen King-böcker för sig och när man tänker skräcklitteratur i stort. Det finns väl ingen som inte känner till handlingen? Eller? Kort då: en liten familj flyttar in i ett nedstängt hotell under vintern, men det dröjer inte länge förrän de är både insnöade och helt omgivna av onda andar. En lite långsam bok, men så läskig att Joey i Vänner kände sig tvungen att lägga den i frysen.

Nu till listans riktiga klassiker: Frankenstein av Mary Shelley. Och nja, jättejätteläskig är den kanske inte, men den är utan tvekan kuslig och läsvärd, eftersom den är unik i litteraturhistorien. Dessutom har väl få böcker lämnat ett sådant avtryck inom skräckgenren. Den handlar, som alla vet, om en snubbe som bestämmer sig för att han vill leka gud, och med hjälp av modern teknologi (som den såg ut i slutet på 1800-talet) skapar han en varelse av likdelar. Och sedan går det utför, såklart.

Så har vi då en av mina personliga höjdpunkter på den här listan; Människohamn av John Ajvide Lindqvist. Vår alldeles egna, svenska skräckguru. Det har dröjt innan jag kommit mig för med att läsa Människohamn, men den är ju otroligt bra. Och faktiskt riktigt läskig. Den handlar om ett försvunnet barn, om krafter man inte kan rå på, och innehåller både spöken och magi.

Sista boken ut är Styggelsen av Amanda Hellberg - inte en av mina personliga favoritböcker, men jag tar varje tillfälle i akt att göra lite reklam för svensk skräck. För läskigt är det ju definitivt, när den unga kringresande flickan Singa kidnappas för sin förmåga att kommunicera med andevärlden. Både det ockulta och den mänskliga grymheten får plats i den här boken.

Med det önskar jag alla mina läsare en fin allhelgonahelg med massor av skräckinslag... Vilken är den läskigaste boken du läst? Tipsa mig gärna i kommentarerna!

Och så var det det där med att jobba på ett bibliotek

Så här såg min ryggsäck ut på väg hem från jobbet. Inte helt planerat som vanligt, men böckerna i fråga är iallafall ett helt gäng med ungdomsböcker; Per Nilssons Ett annat sätt att vara ung, och Kaninhjärta, Fågelbarn och Rävsång, alla av Christin Ljungqvist. Och så klart Elefanten som gick upp i rök av Haruki Murakami, som ska vara utläst till cirkeln om mindre än en vecka (men jag har bara läst två noveller av sjutton, suck).

Presenter!

Och så råkade jag visst bli 23. Jag fick två väldigt vackra anteckningsböcker av min mamma - så fina att jag knappt vill skriva i dem - och av min vän Paulina fick jag boken Jag duger inte åt lycka av Märta Fohlin, som jag blev väldigt taggad på att läsa. Men om precis en vecka är det cirkelträff om Elefanten som gick upp i rök, så jag får verkligen lägga på ett kol när det gäller den (har inte ens börjat).

En fin födelsedag har jag iallafall haft! Och den fortsätter med god middag och kanske lite Haruki Murakami om jag får tummen ur.

Recension: Huset Ushers undergång av Edgar Allan Poe

Borde man recensera enstaka noveller? Huset Ushers undergång har jag köpt som en del i Novellix utgivning, som ger ut väldigt fina små böcker som bara innehåller en novell var. Jag älskar konceptet, mycket eftersom jag personligen har så svårt att läsa novell på novell, som man ju gör i samlingar. Dessutom är böckerna fina, och behändiga - någon beskrev dem en gång som Pixiböcker för vuxna, och lite den känslan har man ju.

I Huset Ushers undergång kommer en man till det stora godset som tillhör ätten Usher. Han har fått ett meddelande från sin barndomsvän Roderick Usher, som vill att han ska komma. Roderick Usher är sjuk, men han verkar vara sjuk i själen, plågad av det han tror ska hända snarare än av en konkret sjukdom. Både Roderick Usher själv och huset han lever i är hemsökta av någonting outsägligt och obehagligt, något som verkar sitta i själva väggarna.

Jag har läst den här novellen mest för att jag tyckte det var kul att komma i skräckstämning så här i Halloweentider. För Huset Ushers undergång är utan tvekan en ren och skär skräckklassiker som vilar tungt på standardinslagen av läskiga hus, kalla underjordiska gravkammare och stormiga vindar om natten. Det hela är nästan så klassiskt att man känner sig immun mot det, allt är på något vis så standard att det inte finns mycket som kan överraska.

Men språket, från mitten på 1800-talet, är ändå väldigt vackert - om än högtravande. Huset Usher är en novell att sjunka in i och ta in, en gotisk klassiker i kortformat som vem som helst kan ta för sig och läsa, både som en ren spökhistoria för kuslighetens skull, och som en klassisk novell för språket och uppbyggnaden.

För till formen är novellen onekligen imponerande; allt i den hänger ihop och alla lösa trådar knyts hårt samman. Det finns ingenting i novellen som inte används eller som lämnas åt sitt öde, och precis som huset är en spegling av sina invånare är alla omgivningar tongivande i det att de frammanar känslor, i det här fallet en tryckande känsla av skräck, undergång och mörker. Det är med andra ord gotisk litteratur så det stänker om det.

Huset Ushers undergång är ingen särskilt lättsam novell, vare sig till språk eller innehåll, men tack vare sina knappa 35 sidor går den fort att läsa. Och även om det klassiska stuket är lite tråkigt på ett sätt, så är det samtidigt ganska roligt att läsa en så pass betydande skräcknovell - för det här är en viktig del av Edgar Allan Poes författarskap, och en av hans viktigaste noveller, tillsammans med Den svarta katten och Det skvallrande hjärtat. Och för det är den intressant, även om konceptet vid det här laget känns så uttjatat att det är svårt att se dess originalitet.

"The Fall of the House of Usher", 1839