Jag ger snart upp

Det är andra gången jag försöker läsa Slutet på Mr Y av Scarlett Thomas, och även om jag hunnit till sidan 160 vid det här laget är jag återigen på väg att ge upp hela företaget. Det är märkligt, för i teorin är det här en bok som verkligen skulle tilltala mig - den handlar om en mystisk gammal bok och övernaturligheter i engelsk miljö. Det låter precis som något jag skulle sluka, och ändå har jag suckat mig igenom en tredjedel av boken utan att känna att den tillför någonting. Kanske är det här lite steampunk-aktiga ingenting för mig.

Nu har jag börjat smygläsa en annan bok medan jag fortfarande bråkar med mig själv om huruvida jag borde avsluta det jag påbörjat.

Mer Horns!

Här är en annan (i mitt tycke bättre) trailer till filmatiseringen av Horns av Joe Hill! Återstår att se om filmen faktiskt lever upp till boken.

Väntelistan

Jag gör ibland ett (ganska fåfängt) försök att planera vad jag ska läsa härnäst. Problemet är ju bara att jag aldrig håller mig till listan. En av de största "nackdelarna" med att jobba på ett bibliotek är ju just att man konstant hittar nya böcker som man gärna vill låna hem.

Idag var iallafall en sådan dag då jag gjorde en lista över vad jag vill läsa härnäst. Just nu ser högen jag samlat ihop ut så här, och som alltid är det en blandning mellan böcker jag skjutit upp i åratal (Walden, Skattkammarön, Moby Dick, Glaskupan, Slutet på Mr Y) och böcker jag gärna vill läsa (The Face on the Milk Carton, Miss Peregrine's Home for Peculiar Children, Geralds lek, Musselstranden). 

Brukar ni planera vad ni ska läsa?

Recension: Peter Pan och Wendy av J.M. Barrie

När jag var på semester i somras fick min lillebror, som är fyra år gammal, plötsligt dille på pirater. Någon nämnde Kapten Krok och plötsligt fann jag mig själv i att försöka förklara vad Peter Pan handlar om. När jag insåg hur lite jag minns av den här boken, som jag läste första gången när jag var kanske tretton, bestämde jag mig för att läsa om den.

Jag minns att jag, precis som med Djungelboken, blev förvånad över Peter Pan och hans värld första gången jag kom i kontakt med den - hur farlig den kan vara, och inte minst, hur sorgsen. Men jag minns också att jag förvånades över hur bra den var, och nu, tio år senare, är det dags att se om jag fortfarande uppskattar den lika mycket.

I Wendys drömmar har han länge funnits, som en skugga. Men när hon en natt vaknar sitter han faktiskt där, en livs levande pojke på hennes golv. Det är Peter Pan, och innan hon vet ordet av har han väckt hennes två bröder och de är på väg till landet Ingenstans - en ö som är både fantastisk och farlig och där äventyren avlöser varandra från morgon till kväll. Och öns själva bultande hjärta är denna pojke, mallig, självsäker och full av livsglädje.

Den här gången läser jag en hyfsat nyutgiven utgåva, fantastiskt illustrerad av Robert Ingpen. Jag har svårt att bestämma mig angående hans illustrationer - å ena sidan är de otroliga, men å andra sidan blir jag ibland lite orolig att de tar fokus ifrån berättelsen. Hur illustrationerna såg ut i den bok jag läste första gången minns jag inte, men ibland önskar jag lite grann att jag läste en utgåva med originalillustrationerna i. Mest för känslans skull, bara.

Hur som helst är Peter Pan och Wendy en fantastisk bok på flera olika sätt, kanske framför allt på grund av hur den lyckas balansera en tyngdlös livsglädje och en bottenlös melankoli så snyggt, utan att göra avkall på äventyrslustan. För äventyr är själva grunden i den här boken - och det är äventyr som tas med en stor portion humor. På ön som utgör landet Ingenstans slåss Peter Pan med de förlorade pojkarna på sin sida mot indianerna från piccaninnystammen, styrda av sin vackra prinsessa Tigerlilja, och piraterna som leds av den förskräcklige Kapten Krok, som är Peter Pans ärkefiende.

Det som gör den här boken så briljant är att den lyckas vara rolig utan att bli löjlig, och lättsam utan att släppa ett visst allvar. Ofta skrattar jag åt bokens finurligheter, åt Peter Pans lustigheter och åt den mer subtila humorn i språket som skulle gå rakt över huvudet på yngre läsare. Men ändå lyckas boken hålla fast vid en grundplåt som är desto mer sorgsen; den om den eviga barndomen och hur omöjligt det är att hålla fast den. Peter Pan är den enda som får vara barn för evigt. Han är barndomen förkroppsligad, och ett av mina favoritställen i boken är när Kapten Krok ropar: "Vem och vad är du, Peter?" och Peter Pan svarar: "Jag är ungdomen. Jag är glädjen!"

Men Peter Pan är inte helt igenom sympatisk - han är glömsk och mallig och väldigt självisk. Men sådan är barndomen och sådan är Peter, och han är befriande fri och tanklös på ett sätt som han måste vara, annars vore han inte ett barn. Precis på samma sätt är inte Tingeling alltid en snäll karaktär - den lilla älvan är ofta elak och hämndlysten, om än lojal mot Peter.

Det är väldigt fint att läsa den här boken, och framför allt är det roligt. Det är en lekfull berättelse som är fylld till bristningsgränsen av färgsprakande fantasi och stämningsfullt språk, och den utövar en oemotståndlig kraft på mig som läsare (trots att jag vid det här laget är vuxen). Berättargreppet är klassiskt sagoaktigt med en berättarröst som vänder sig direkt till den som läser, och jag har blivit väldigt sugen på att försöka läsa lite ur boken för min piratbesatta lillebror. Dock kan språket bli en nackdel - det är trots allt lite åldrat, till och med i den här nya utgåvan av boken. Men själva berättelsen är ändå så rik och så otrolig att jag tycker att man kan göra ett försök.

Det som drar ner boken allra mest är dess porträttering av indianerna, som blir stereotypisk och rasistisk med dagens mått mätt. Det är svårt att inte rygga tillbaka inför porträtteringen av dem, och det blir också ganska illa ur genussynpunkt när Wendy som den enda flickan ska vara mamma åt alla de förlorade pojkarna, och ägna all sin tid åt att laga mat och sy deras kläder. Det går inte att förneka att det sticker i ögonen på mig som modern läsare, men man måste sätta boken i sitt tidsenliga sammanhang. Det är en gammal bok, mer än hundra år, och att förvänta sig mer av den vore korkat. Men det gör ändå att man hindras från att njuta av berättelsen fullt ut då och då.

Men i slutändan älskar jag själv verkligen den här boken, och mer än något annat älskar jag det bitterljuva slutet. Peter Pan är en fantastisk karaktär och boken är mästerligt skriven på ett sätt som fungerar perfekt både för barn och vuxna. Den har verkligen gjort sig förtjänt av sin plats som barnklassiker. Den fungerar än idag, och jag hoppas och tror att många generationer framöver kommer ha glädje av Peter Pan och hans lustfyllda äventyr.

"Peter Pan and Wendy", 1911

Semester i landet Ingenstans

... inte riktigt, med tanke på att jag varit ambitiös nog att faktiskt släpa den här tunga boken med mig till jobbet. Men rent mentalt befinner jag mig på återbesök hos Peter Pan, och det är ganska underbart. Det är verkligen en helt fantastisk bok. Och ikväll ska jag på bokcirkel om Steglitsan, vilket jag verkligen ser fram emot.

Hur är det för er, har ni någon barnbok som ni tycker är så där fantastiskt bra även sedan ni slutat vara barn?

Recension: Priset man betalar av Lionel Shriver

När jag såg (och fick skaka hand med) Lionel Shriver i Malmö för flera år sedan var det boken Dubbelfel som stod på tapeten eftersom den just hade publicerats i Sverige. Men det som Shriver själv skrev på just då var den här romanen, som tog upp en del av samtalet på scenen. Därför har jag velat läsa den här boken sedan dess, men som vanligt har den stått på hyllan och väntat alltför länge.

Den ärlige, genomhyggliga och ganska tråkiga Shep Knacker har arbetat sig uppåt i hela sitt liv med ett enda mål - han ska flytta utomlands och leva ut sina sista år i sus och dus på något exotiskt ställe. I åratal har han sparat pengar till det han kallar Livet efter detta, ett hägrande mål som alltid hållit honom uppe. Men precis när han bestämt sig för att det är dags att fly vardagstristessen meddelar hans fru Glynis att hon har en ovanlig och livshotande form av cancer. Under det år som följer tvingas Shep att omvärdera nästan allting i sitt liv - kanske framförallt värdet av sina pengar.

Det har tagit mig längre tid än förväntat att ta mig igenom den är boken, och det beror på flera saker. När jag började på den hade jag fortfarande inte hämtat mig från den förra boken jag läste - Steglitsan av Donna Tartt - och att gå från en ganska komplext skriven bok till en annan har varit i det närmaste utmattande. Dessutom är Priset man betalar inte en lättsinnig bok på något sätt alls - den är bitter, allvarlig och ofta otroligt deprimerande.

Det senare är visserligen något jag kunde ha räknat ut - det är ändå Lionel Shriver jag har att göra med, och det är hennes bitterhet och knivskarpa cynism som egentligen gör henne läsvärd. Men det betyder inte att det inte kan kännas tungt då och då, eller mest hela tiden. Boken är genomgående mörk och kritiserar USA:s sjukvård och skattesystem på ett då och då ganska uttröttande sätt. Men det är också ilskan och själva stridslystnaden i boken som ger den energi.

Priset man betalar är på alla sätt en bok om sjukdom och om pengar. Ingen av karaktärerna i boken kommer undan varken det ena eller det andra. Den ställer den kontroversiella frågan: Vad är ett liv egentligen värt?

Läsningen är tung och språket i boken är så där överdetaljerat och överlastat på Shrivers karaktäristiska sätt, som ibland blir övermäktigt men som också är hennes stora styrka. Jag gillar det, men en av bokens allra största nackdelar är hur jag ofta får känslan av att författaren vill trycka in så mycket fakta det bara går i texten. Det gör att framför allt dialogerna blir svåra att tro på, alltför detaljerade och utbroderade med svåra ord för att kännas trovärdiga som någonting folk faktiskt skulle säga.

Dessutom tror jag att Priset man betalar är en bok som känns desto mer aktuell om man faktiskt bor i USA och är bekant med hur sjukförsäkringssystemet där egentligen fungerar. Alla siffror, all statistik och all den fakta som boken öser över mig som läsare känns irrelevant och trist för någon som mig, som aldrig behövt stå ansikte mot ansikte mot konsekvenserna i ett system jag inte är det minsta insatt i. Det finns gånger i boken där jag är nära att sluta läsa helt och hållet för att boken inte verkar angå mig alls. Men när det kommer till kritan fortsätter jag ändå, för jag vill se var bokens olycksbådande nedåtspiral faktiskt ska sluta.

Och där kommer vi till ännu ett problem jag har med den här boken - slutet känns väldigt svårt att tro på, det med. Det är både tillfredsställande och på något vis banalt, alltför likt slutet på en amerikansk film som gått från svärta och diskbänksrealism till att plötsligt göra en helomvändning och bli en känsloladdad dramafilm med en antydning av feelgood. Slutet förvånar mig och samtidigt inte, men på många sätt känns det för perfekt.

Men det råder ingen tvekan om att Priset man betalar är, precis som allting annat av Shriver, en läsvärd roman. Om man är intresserad av USA, deras sjukförsäkringssystem och av ekonomi (områden som jag tyvärr gäspar mig igenom blotta tanken på) så kommer man säkerligen att uppskatta boken ännu mer. För mig personligen är romanen en behållning för sin bittra karaktärsteckning som är så exakt att det nästan blir plågsamt, och för att den behandlar kontroversiella ämnen på ett sätt som är typiskt Shriver. Hon väjer inte en tum, utan driver sin mörka klarsyn som en skarp och obönhörlig knivsegg genom bokens alla sidor. För det är den värd att läsa, men jag skulle inte vilja kalla den här romanen som en av Shrivers bästa.

"So Much for That", 2010

Har ni sett?

Nu finns äntligen en trailer för Horns - baserad på den riktigt bra boken av Joe Hill. Kolla in! Definitivt ett biomåste.

Sandman och två små vänner

Idag på jobbet fick jag titta lite i första volymen av Neil Gaimans Absolute Sandman. Jag har varit ganska nyfiken, men eftersom seriemediet aldrig tilltalat mig har jag tänkt att det inte är min grej. Men se, där satt jag i biblioteksdisken och hade plötsligt läst de första fem numren. Jag har blivit väldigt sugen på att fortsätta läsa, men med tanke på hur mycket material det rör sig om så blir det nog till att låna från bibblan i så fall.

Dessutom åkte jag in till Malmöfestivalen efter jobbet. På PocketShop köpte jag Den lille vännen av Donna Tartt, den enda av hennes romaner jag inte läst. Jag har visserligen hört att den inte är lika bra som Den hemliga historien och Steglitsan, men jag tvivlar starkt på att Donna Tartt alls kan skriva dåligt.

Efteråt kikade jag på utställningen Hur gick det sen?, där barnen kunde klättra omkring i stora illustrationer till boken Hur gick det sen? Boken om Mymlan, Mumintrollet och Lilla My. Efter utställningen kunde man prova på att göra ett eget Mumintroll av en strumpa och lite pysselgrejer, och jag stod där glatt med mitt troll mitt bland alla småbarnen och undrade om det fanns någon åldersgräns. Det fanns det inte, och jag kom hem med den här skapelsen.

30 dagars utmaning: Dag 30: Boken du läser just nu

Sista frågan i den här utmaningen! Vill du också göra den? Varsågod att sno frågorna. Men det skulle vara kul att läsa andras svar, antingen i kommentarerna här eller på andra sidor och bloggar, så länka gärna :)

Boken jag läser just nu är Priset man betalar av Lionel Shriver, som behandlar sjukförsäkringssystemet i USA och hur mycket det kan kosta att bli dödligt sjuk. Jag gillar Shriver, hon är skarp, bitter och angelägen, men hon är inte en av de mest lättlästa författarna.

Vem vill kasta isvatten på King?

Jag visste inte att jag hade en inre önskan att se Stephen King få en hink isvatten över sig. Men uppenbarligen hade jag det, med tanke på hur hysteriskt roligt jag tyckte detta var.



Och som om inte det vore nog:

And don't give me shit about my white socks.
— Stephen King (@StephenKing) 19 augusti 2014