söndag 24 augusti 2014

Recension: Priset man betalar av Lionel Shriver

När jag såg (och fick skaka hand med) Lionel Shriver i Malmö för flera år sedan var det boken Dubbelfel som stod på tapeten eftersom den just hade publicerats i Sverige. Men det som Shriver själv skrev på just då var den här romanen, som tog upp en del av samtalet på scenen. Därför har jag velat läsa den här boken sedan dess, men som vanligt har den stått på hyllan och väntat alltför länge.

Den ärlige, genomhyggliga och ganska tråkiga Shep Knacker har arbetat sig uppåt i hela sitt liv med ett enda mål - han ska flytta utomlands och leva ut sina sista år i sus och dus på något exotiskt ställe. I åratal har han sparat pengar till det han kallar Livet efter detta, ett hägrande mål som alltid hållit honom uppe. Men precis när han bestämt sig för att det är dags att fly vardagstristessen meddelar hans fru Glynis att hon har en ovanlig och livshotande form av cancer. Under det år som följer tvingas Shep att omvärdera nästan allting i sitt liv - kanske framförallt värdet av sina pengar.

Det har tagit mig längre tid än förväntat att ta mig igenom den är boken, och det beror på flera saker. När jag började på den hade jag fortfarande inte hämtat mig från den förra boken jag läste - Steglitsan av Donna Tartt - och att gå från en ganska komplext skriven bok till en annan har varit i det närmaste utmattande. Dessutom är Priset man betalar inte en lättsinnig bok på något sätt alls - den är bitter, allvarlig och ofta otroligt deprimerande.

Det senare är visserligen något jag kunde ha räknat ut - det är ändå Lionel Shriver jag har att göra med, och det är hennes bitterhet och knivskarpa cynism som egentligen gör henne läsvärd. Men det betyder inte att det inte kan kännas tungt då och då, eller mest hela tiden. Boken är genomgående mörk och kritiserar USA:s sjukvård och skattesystem på ett då och då ganska uttröttande sätt. Men det är också ilskan och själva stridslystnaden i boken som ger den energi.

Priset man betalar är på alla sätt en bok om sjukdom och om pengar. Ingen av karaktärerna i boken kommer undan varken det ena eller det andra. Den ställer den kontroversiella frågan: Vad är ett liv egentligen värt?

Läsningen är tung och språket i boken är så där överdetaljerat och överlastat på Shrivers karaktäristiska sätt, som ibland blir övermäktigt men som också är hennes stora styrka. Jag gillar det, men en av bokens allra största nackdelar är hur jag ofta får känslan av att författaren vill trycka in så mycket fakta det bara går i texten. Det gör att framför allt dialogerna blir svåra att tro på, alltför detaljerade och utbroderade med svåra ord för att kännas trovärdiga som någonting folk faktiskt skulle säga.

Dessutom tror jag att Priset man betalar är en bok som känns desto mer aktuell om man faktiskt bor i USA och är bekant med hur sjukförsäkringssystemet där egentligen fungerar. Alla siffror, all statistik och all den fakta som boken öser över mig som läsare känns irrelevant och trist för någon som mig, som aldrig behövt stå ansikte mot ansikte mot konsekvenserna i ett system jag inte är det minsta insatt i. Det finns gånger i boken där jag är nära att sluta läsa helt och hållet för att boken inte verkar angå mig alls. Men när det kommer till kritan fortsätter jag ändå, för jag vill se var bokens olycksbådande nedåtspiral faktiskt ska sluta.

Och där kommer vi till ännu ett problem jag har med den här boken - slutet känns väldigt svårt att tro på, det med. Det är både tillfredsställande och på något vis banalt, alltför likt slutet på en amerikansk film som gått från svärta och diskbänksrealism till att plötsligt göra en helomvändning och bli en känsloladdad dramafilm med en antydning av feelgood. Slutet förvånar mig och samtidigt inte, men på många sätt känns det för perfekt.

Men det råder ingen tvekan om att Priset man betalar är, precis som allting annat av Shriver, en läsvärd roman. Om man är intresserad av USA, deras sjukförsäkringssystem och av ekonomi (områden som jag tyvärr gäspar mig igenom blotta tanken på) så kommer man säkerligen att uppskatta boken ännu mer. För mig personligen är romanen en behållning för sin bittra karaktärsteckning som är så exakt att det nästan blir plågsamt, och för att den behandlar kontroversiella ämnen på ett sätt som är typiskt Shriver. Hon väjer inte en tum, utan driver sin mörka klarsyn som en skarp och obönhörlig knivsegg genom bokens alla sidor. För det är den värd att läsa, men jag skulle inte vilja kalla den här romanen som en av Shrivers bästa.

"So Much for That", 2010

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar