Veckans recension: Sanningen om Winter av John Marsden

Winter är sexton år när hon återvänder till Warriewood och sitt barndomshem. Det är tolv år sedan hon sist var här och hon har kämpat länge mot sina släktingar som hon bor med för att få komma dit. Hon har slutat skolan och planerar inte att återvända. Inte än. Hon måste få se och uppleva gården där hon är född.
Gården sköts av Ralph och Sylvia, ett par som bor på ägorna. Winter bestämmer sig för att direkt flytta in i huvudbyggnaden, som är skrämmande nära förfall. Det är tomt och öde, möblerna saknas och det läcker in vatten. Trots det känner sig Winter hemma där. Det här är där hon hör hemma, där hon alltid hört hemma, trots att hon inte varit där sedan hon var fyra år gammal.
Hon tar itu med att använda sitt arv till att renovera huset, samtidigt som hon börjar bekanta sig med omgivningarna. Men det finns något som inte stämmer. Historien om hur hennes föräldrar dog visar sig vara en lögn. Plötsligt saknas det massor av pusselbitar och Winter vet inte var hon ska vända sig för att få svar. Hon får ingen ro, hon måste få reda på vad som hände den gången för tolv år sedan.
Och hon måste få reda på varför man ljugit för henne under hela hennes uppväxt.

Jag fastnar inte riktigt för den här berättelsen. Jag har läst en del John Marsden förut, och med den populära Imorgon-serien vet jag att han är en väldigt bra ungdomsbokförfattare, som vet hur man bygger upp en handling, spänning, intrig och karaktärer. Men det syns inte i den här boken. Precis som några av hans andra kortare verk – En bricka i spelet eller Så mycket att berätta för dig… – så tycker jag att boken är ganska intetsägande. Den går helt enkelt i för snabb takt. Det känns inte som om man blir riktigt tillåten att få ta del av hela berättelsen, nästan som om författaren struntat i att skriva vissa delar och sedan bara berättat dem genom en kort återblick. Jag känner mig inte riktigt invigd och inbjuden i berättelsen.
Sen måste det ju sägas att bokens överraskningsmoment är väldigt bra, och särskilt att karaktärerna är helt perfekta. Marsden vet hur man skapar personer som sprakar av eget liv, och Sanningen om Winter är inget undantag.
Men jag tycker ändå inte riktigt om den här boken – den har potential och skulle kunna utvecklas så mycket mer, men tar slut innan jag verkligen fattat tycke för någon eller något alls i den. Jag tror att någon yngre, någon som nyss börjat med ungdomsböcker, eller någon som helt enkelt inte är van vid att läsa så mycket, skulle kunna tycka boken är bra. Men min uppfattning är att den bara är okej och knappt det. Den lämnar inget som helst intryck på mig.

”Winter”, 2000

Veckans recension: Harry Potter och de vises sten av J.K. Rowling

Harry Potter bor hos sin moster och morbror, det elaka paret Dursleys, och deras feta, odrägliga son Dudley, eftersom han egna föräldrar dog i en bilolycka när han var liten.
Harry önskar inget annat än att få lämna huset på Privet Drive bakom sig och aldrig mer behöva se det eller dess invånare.
Samma år som Harry ska fylla elva år börjar märkliga saker hända. Han får brev från ingen och när han tillslut får läsa ett av dem visar det sig att han inte är vem som helst – han är en trollkarl.
En helt ny värld öppnar sig för Harry när han börjar på Hogwarts, skolan för häxkonster och trolldom. För första gången i sitt liv får han vänner, Ron och Hermione. Han träffar den gigantiske Hagrid, skogvaktaren, och skolans berömde rektor Albus Dumbledore. Han får lära sig olika sorters magi och har massor med nya lärare. Och det är inte allt – i trollkarlsvärlden är Harry berömd, han är en person som alla känner till.
Förvånad upptäcker Harry att hans föräldrar inte alls dog i den bilolycka som hans släktingar övertygat honom om, utan blev mördade av den ondaste trollkarl som någonsin existerat – Lord Voldemort. Många i trollkarlsvärlden är fortfarande rädda att uttala hans namn. Han är mer känd som Ni-Vet-Vem eller Den-Som-Inte-Får-Nämnas-Vid-Namn. Det som gör Harry berömd är att han överlevde Voldemort. Han är den första som någonsin gjort det, och det berövade dessutom Voldemort hans krafter.
Men det finns en av lärarna på skolan som inte alls tycker om honom – professor Snape, trolldrycksläraren. Harry blir övertygad om att Snape har något ont i kikaren.
Snart börjar Harry, Ron och Hermione ana att något hålls gömt i skolan, något under extremt skydd som någon nu försöker stjäla. Harry och hans vänner får inget stöd av varken lärare eller rektor Dumbledore i sina farhågor, och tillslut tycker Harry att det är dags att ta saken i egna händer.

Det här är första boken i serien om pojken Harry Potter och hans äventyr, en av de bästa och mest hyllade bokserierna någonsin. För mig är den här serien i det närmaste helig, och jag kommer nog aldrig kunna se på dem som ”bara böcker”. Det här är böckerna som fick mig att börja läsa på allvar och jag älskar dem.
Det är den kortaste boken i serien, på omkring 300 sidor. Det är en bok för barn såväl som vuxna, och det känns inte särskilt löjligt att Harry är så ung som han är, eftersom han är anmärkningsvärt vuxen för sin ålder. Boken är varm, ganska oskyldig nu i början och med ett mått av humor strött över allvaret.
Det är en mysig bok som introducerar läsaren i trollkarlsvärlden på ett sätt som är både humoristiskt och självklart. Denna nya världs system och upplägg är så roligt och samtididgt trovärdigt på ett sätt som gör boken till en otroligt skickligt skriven roman.
Det här är porten till den sju böcker långa serien som bara blir bättre och bättre, och detta är en serie som alla med ögonen kvar borde läsa.Nästa bok heter Harry Potter och Hemligheternas kammare.

”Harry Potter and the Philosopher’s Stone”, 1997

Veckans recension: Godnatt mister Tom av Michelle Magorian

Andra världskriget har brutit ut, London hotas av flyganfall och massor av evakuerade barn från huvudstaden dyker upp runt om i byarna på landet.
En av dem är nioårige Willie Beech. Han blir omhändertagen av änklingen Tom Oakley, en enstöring i en stuga alldeles inpå byns kyrkogård.
Men Tom märker snart att Willie är i ett förfärligt skick. Han är liten, undernärd och har kroppen full med blåmärken och sår. Det är först när Tom öppnar hans väska och hittar moderns brev som han förstår – för det ligger ett bälte i väskan. Ett bälte som är till för att slå den stackars pojken med.
Toms vänlighet är helt obegriplig för Willie. Han är alldeles överväldigad av allt det nya. För första gången i sitt liv får han ett eget rum med en egen säng. Han får kläder och mat och börjar tycka det är roligt att hjälpa Tom med hushållssysslorna.
Snart hittar han också vänner i sin egen ålder. Det har han aldrig haft förut. Det är George och tvillingsystrarna Ginnie och Carrie, och så naturligtvis Zach. Zach är den mest underliga och konstiga pojke han träffat. Han är uppvuxen i teatern, pratar hela tiden och kommer med massor av idéer. Willie och Zach blir bästa vänner.
Willies liv är rent av lyckligt. Kriget märks knappast därute på landet i Little Weirworld. Han upptäcker att han gillar att måla, och får lära sig läsa och skriva.
Samtidigt som Tom förvandlar Willie till en frisk och glad pojke, märker invånarna i byn att något händer också med Tom Oakley. Han lägger enstöringen åt sidan, och Willies närvaro gör att han äntligen släpper sorgen han burit på.
Men så kommer det ett brev.
Willies mamma är sjuk och vill att han ska komma hem. Men något är fel.
När Willie inte skriver som han lovat och Tom inte längre kan skylla på att pojken kanske glömt, bestämmer sig Tom för att själv åka till London och hitta Willie.

Godnatt mister Tom har blivit något av en barnklassiker. Språket är varmt och enkelt att förstå, medan berättelsen inte lämnar någon oberörd.
Hur Tom får Willie igenom den mödosamma processen till att bli ett lyckligt barn och hur han själv förändras av det, är förmodligen en av de finaste historierna man kan läsa, och en berättelse som kan beröra flera olika sorters människor. För barn är det en bra saga, och för äldre en historia med stort djup och många nyanser. Boken är ett perfekt exempel på livet som det var under en viss tid och även ett bevis på att kriget förändrade många människors liv.
Den handlar om kriget, men samtidigt inte alls. Barnens landskap är grönt och orört, men mörkläggningsgardinerna, Röda Korset-mötena och radiosändningarna påminner hela tiden om att de lever i skuggan av Hitlers Europa. Just detta – barnens upptåg och äventyr, blandat med breven från det bombanfallna London gör boken till en vacker blandning mellan ljust och mörkt, skönhet och ondska.
Den handlar om att hitta sig själv och om kärleken till människor runt omkring, men också om ondskan och elakheterna från andra. Om att resa sig upp och kunna komma vidare i livet, vare sig man är barn eller gammal, om att vara en del av en enhet och känna att man är uppskattad för den man är. Den får mig att rysa inte bara för att det är en perfekt berättad historia, utan också för att den är så viktig.
Det är en bok alla bör läsa, gamla som unga.

”Goodnight, Mr Tom”,1981

Veckans recension: The Lost Symbol av Dan Brown

När Robert Langdon får ett samtal från sin gode vän och mentors kontor med frågan om han skulle kunna tänka sig att hålla ett föredrag i Capitol Building i Washington D.C., säger han genast ja. Vännen, Peter Solomon, har alltid varit Roberts guide och vän, och Robert är glad att få ge något tillbaka.
Men när han väl kommit till Capitol Building börjar saker snart gå väldigt, väldigt fel. Langdon är lurad. Och Peter Solomon är i stor, stor fara.
Langdon får ett samtal från en man som påstår sig ha kidnappat Solomon och vill ha Langdons hjälp med att dechiffrera koden som finns på frimurarnas legendariska pyramid i utbyte mot Solomon. Det är bara ett problem. Langdon är så gott som helt och orubbligt säker på att ingen pyramid existerar.
Allt desperatare inser Langdon i vilken knipa Peter sitter och att allt är upp till honom. Men varför är chefen för CIA, Inue Sato, honom i hälarna? Hon hävdar att ärendet är en fråga om nationens säkerhet, men Langdon förstår inte hur.
Samtidigt försöker Peters yngre syster Katherine Solomon förgäves nå Peter utan att veta att hennes älskade bror är kidnappad. Katherine är forskare som sitter inne med information som kommer förändra hela världen om den kommer ut... men är världen redo?
När Langdon inser att Solomon kommer dö om ingenting görs snabbt börjar en kamp mot tiden, innan Solomon dör… och vi får följa med på en kors och tvärs-resa över Washington såväl som bakåt i frimurarnas historia och organisation.
För Langdon är allting svårt att ta in. Hur ska han kunna rädda sin vän om lösningen som kidnapparen begär inte ens existerar? Eller gör den det? Om den mot alla odds finns – är Langdon som en icke-frimurare värdig att ta del av den?
Tiden rinner ut… och kidnapparen Mal’akh skyr inga medel.

Det är väldigt svår att skriva om vad den här boken handlar om utan att ge bort hela berättelsen. Det är meningen att den här boken ska läsas utan att man har en aning om vad som ska hända, och jag vill inte förstöra för någon som vill ge sig på den.
Det här är en typisk Dan Brown-bok. Den är väldigt lik hans förra böcker Da Vinci-koden och Änglar och demoner. De har samma upplägg, samma teman och samma huvudperson. Det handlar om mystiska urgamla kulter och traditioner, samfund, språk och symboler.
Tyvärr finner jag den här boken ganska trist. Jag hade svårt att komma in i den trots att den är spännande. Det beror förmodligen till viss del på att jag läste boken på engelska – frimurare och utförliga beskrivningar av arkitektur är inte lika lättsmält på engelska som på svenska och det händer att jag måste gissa mig till en del av slutsatserna. Jag tycker också att jag vid det här laget känner lite som om jag vet vad som kommer hända efter att ha läst de två förra böckerna som har samma upplägg. Samtidigt finns det väldigt smarta överraskningsmoment och otroligt mycket spänning som ibland får mig att sitta som på nålar.
Jag hörde någonstans att folk tycker om att läsa Dan Brown eftersom han får läsaren att känna sig smart. Det ligger något i det. I sina förklaringar är han allmänbildande och intressant på ett sätt som gör att man tar in information väldigt lätt, och precis som jag nämnt förut fastnar det på ett sätt som ingen lärobok någonsin fått mig att lära mig.
När jag läser kommer jag faktiskt att tänka en aning på James Bond. Liksom Bond-berättelserna är Browns böcker upplagda på samma sätt som ett mönster genom böckerna. Precis som Bond är Langdon ganska otrovärdig som karaktär som är med om så mycket olika saker som ändå är relaterade till det han kan. Och för det tredje finns det en ny tjej med i varenda bok. Det är en lite roande parallell faktiskt.
Liksom innan tycker jag att informationen om symboler och historia är Browns starka sida medan karaktärerna är hans svaga. Det märks inte lika mycket på engelska som på svenska, men det där språket som tangerar lite till klichéer finns där. Ändå tycker jag att det är bättre den här gången.
Det är allt som allt en jämn och skickligt berättad spänningsroman, på samma nivå som de föregående böckerna.
Men jag känner att jag förätit mig en aning på Brown för tillfället. Jag får nog vänta ett tag innan jag ger mig på något mer av honom.

”The Lost Symbol”, 2009

Veckans recension: På andra sidan gryningen av John Marsden

Slutet är nära. Nya Zeeland har fått stöd från andra länder och kriget befinner sig i ett kritiskt skede, en situation där allting kommer avgöras. Australiens framtid – Ellies, Kevins, Homers, Fis och Lees framtid.
Nya Zeeland behöver varenda resurs, och det inkluderar de fem tonåriga gerillasoldaterna i utkanten av Wirrawee.
Vännerna har fått utrustning av nyzeeländarna för att kunna skapa så mycket kaos som möjligt innanför fiendens linjer. Varenda litet sabotage kan betyda vinst eller förlust. En enda konvoj som Ellie och de andra fördröjer kan betyda allt för landets framtid.
Ansvaret är tungt och det blir inte bättre av spänningarna i gruppen. Förhållandet mellan Ellie och Lee är bara en av konflikterna. Ellie undrar också om Kevin kommer klara av vad han måste göra, eller kommer han att klappa ihop som förut?
Och hur kommer det att se ut efter kriget? Hur ska de någonsin kunna gå vidare? Alla som de dödat, allt som de förstört. Hur ska de kunna få något som liknar ett normalt liv efter allt det som de gått igenom? Vännernas död, ockupanternas behandling av landet – allt är saker som Ellie är tveksam på om hon kommer kunna hantera. När hon inte längre kämpar för att överleva, vad händer då? Vem är hon då?
Men kommer hon och vännerna ens att få uppleva den dag då kriget tar slut?

Sista boken i serien är också den längsta. Den är lika andlöst spännande vissa gånger som förut, men jag tycker ändå inte att den är den bästa i serien. I jämförelse händer det inte lika mycket och vissa delar känns som transportsträckor.
Men jag är väldigt glad att jag läst de här böckerna. De får en att tänka efter lite djupare, uppskatta det man har och vara glad över de små sakerna i livet. De handlar om så många viktiga saker som behandlas på ett så enkelt sätt att det blir väldigt effektfullt. Genom att läsa serien känns det som om man fått ett vidare synsätt på liv och död, etik och moral, krig och fred. I slutet av boken går handlingen ganska snabbt fram, vilket är synd. Men ändå är det så vemodigt och sorgligt på sina ställen att jag nästan gråter.
Med sin blandning av action, tonåringars syn på världen, relationer, vänskap, kärlek och humor är det här idealiska böcker för unga att läsa. De blir aldrig tråkiga och lär en ett och annat på vägen.
För den som är intresserad av att läsa vidare om Ellie så finns det en fristående fortsättning på serien, där första boken heter Ellie: Så länge jag finns. De handlar om livet efter kriget och om att gå vidare. Om jag själv läser dem, det får framtiden utvisa.

”The Other Side of Dawn”, 1999

Veckans recension: I skymningens land

För tillfället är Ellie och de andra någorlunda trygga i utkanten av Stratton, men fiendesoldater patrullerar området då och då och de måste ändå hålla sig tysta och gömda.
Men det som de huvudsakligen tänker på är inte längre sig själva, de försvunna nyzeeländska soldaterna eller de vänner som de förlorat. Det de tänker på är barnen. De förvildade och plågsamt unga barn som håller till i området där de själva befinner sig.
De måste på något sätt kunna få bort åtminstone några av barnen från Stratton. Men hur? Barnen har vapen och skulle mycket väl kunna döda dem. De äter inte av maten som Ellie försökt lägga ut och de verkar inte inse att de nästan oundvikligen kommer dö, hur skickliga de än varit på att gömma sig.
Men sedan, när Ellie och hennes vänner fått tag i några av barnen, återstår massor av problem. Hur ska de kunna ta hand om dem, och samtidigt skydda sig själva? Det här är inga normala ungar. De är skadade, både utanpå och inuti.
Samtidigt oroar sig Ellie för helt andra saker. Har Lee förstört deras vänskap lika mycket som deras förhållande genom det han gjorde borta i Stratton? Har Fi rätt när hon säger att Ellie blivit så kall och hård att hon nästan inte känner igen henne? Vem har kriget egentligen gjort henne till…?

Det här är sjätte och näst sista boken i serien om tonåringarna på egen hand i ett krigshärjat Australien, och den är precis lika spännande på sina ställen som föregående.
Att barn dras in i det hela ger ännu en infallsvinkel på kriget och vad det gör med människor. Det är otäckt att läsa om och ännu otäckare då man tänker efter och inser att det är såhär på många ställen runtom i världen.
Ellies gång från en normal tonårig tjej till en av gruppens hårdaste och mest kallblodiga mördare är skrämmande och samtidigt så ruskigt sannolik. Jag upphör aldrig att förvånas över hur skarpa och trovärdiga krigsskildringarna faktiskt är. De blir aldrig för mycket – Ellie blir aldrig en filmhjälte, kriget blir aldrig förskönat och på det stora hela är serien oerhört mänsklig. Ellies och vännernas reaktioner är så sannolika att man utan problem vet att man skulle handlat liknande i en sådan situation.
En annan sak som jag tänkt mer och mer på under tiden jag läst böckerna, är hur etiskt korrekta de är. De visar att ursprung, kön eller hudfärg inte spelar någon roll i krig, och att det är individen i sig som avgör vad man klarar av och inte klarar av.
Sista boken i serien är På andra sidan gryningen, och den ska jag ta itu med nu.

”The Night is for Hunting”, 1998

Veckans recension: Änglar och demoner av Dan Brown

Robert Langdon är en symbolforskare som undervisar på Harvard. Han väcks av ett telefonsamtal mitt i natten. Den som ringer visar sig vara Maximilian Kohler, chefen för världens största forskaranläggning kallad CERN.
Det han har att visa Langdon går utöver hans fattningsförmåga. Langdon har under många år studerat det utdöda och hemliga sällskapet Illuminati – en grupp människor som ligger i krig med kyrkan sedan flera tusentals år. Illuminatis medlemmar är alla naturvetenskapsmän, framstående forskare som tystades ner av kyrkan för att inte undergräva tron med logiska argument.
Men Illuminati är försvunnet sedan länge! Det är Robert Langdon säker på. Kriget mellan tron och vetenskapen finns kvar, men inte det antikristna Illuminati. Det är omöjligt.
Och ändå är han snart på väg till CERN:s anläggning för att se detta enda, fruktansvärt grymma bevis på att Illuminati kan finnas kvar, att det fortfarande existerar… och vill göra sig tillkänna.
Men väl på forskaranläggningen växer situationen till ett ofantligt problem. Det handlar inte längre om ett mord som tillkännager Illuminati – snart handlar det om ett hot mot kyrkans högsta fäste – Vatikanstaten. På forskningscentret CERN har en man nu blivit mördad för sina upptäckter av antimateria, motsatsen till materia… något som är mycket, mycket farligt och kan döda tusentals människor om det hamnar i fel händer. En behållare med antimateria har stulits från CERN… en behållare som innehåller tillräckligt mycket antimateria för att få hela Vatikanstaten att flyga i luften.
Tillsammans med Vittoria, dottern till den man som mördades och en av hjärnorna bakom upptäckten av antimateria, flyger Langdon till Vatikanen för att varna om och hitta antimaterian innan det är försent.
Men i Vatikanen råder inga vanliga regler. Den förre påven har dött för femton dagar sedan och det pågår röstning bland kardinalerna i Sixtinska kapellet om vem som ska bli den nye påven. Att utrymma strider mot alla religiösa regler.
Snart upptäcker man också att de fyra kardinaler som har störst chans att bli utnämnda fattas. Var har de tagit vägen? Har det någon koppling till den tickande bomb som ligger gömd någonstans i Vatikanen?
Det är fullt med ledtrådar, symboler och urgamla konstverk som leder Langdon och Vittoria på en fruktansvärd jakt kors och tvärs över Rom, på jakt efter en livsfarlig mördare… som kan vara en del av det urgamla sällskapet Illuminati.
Klockan tickar…

Änglar och demoner är andra boken som kom ut på svenska av Dan Brown. Den första var, som de flesta känner till, Da Vinci-koden. Men om man ska vara noga är Änglar och demoner första boken i en serie, en bok som egentligen bör läsas innan Da Vinci-koden, eftersom den utspelas innan den boken. Som tur är så är serien om Robert Langdon en relativt fristående serie.
På sina ställen tycker jag att Änglar och demoner är bättre än Da Vinci-koden, mestadels på grund av att humor skymtar fram allt oftare och får mig att skratta. Det finns också en mer märkbar ton av feminism i den här boken. Vittoria är en roligare karaktär att läsa om än Da Vinci-kodens Sophie Neveu, även om de båda har skarpa drag av kvinnor som är självständiga och klarar sig utmärkt på egen hand.
Annars tycker jag att de båda böckerna är ganska lika varandra. Det är äventyr, spänning, mord och massor av religion. Det är faktiskt lärorika böcker, eftersom de innehåller så pass mycket information och historiska fakta. Till uppbyggnaden är de också lika; det är en skattjakt av historia, och utspelas på mindre än ett dygn.
Som alltid när det handlar om gud och djävulen, eller i det här fallet kyrkan och vetenskapen, så blir det ibland otroligt rörigt och filosofiskt. Det är synd och drar ner boken lite, eftersom man inte klarar av att följa med i alla teorier och resonemang om guds storhet och livets mening.
Precis som med Da Vinci-koden uppfattar jag historien och spänningsmomenten som Browns verkliga talang, och karaktärerna som hans svagaste sida. Men jag har svårt att bestämma mig. Karaktärerna är ojämna – ibland intressanta och verkliga, ibland klichéfyllda och distanserade. Karaktärerna och ibland skrivspråket balanserar farligt nära en kant med klassiska uttryck, tvivelaktiga tankegångar och reaktioner.
Men, precis som förut, så bortser jag helt och hållet från detta när jag ser till resten av boken. Det här är spännande. Det här är intressant. Och framförallt undrar man hur någon haft tålamod att verkligen se till att allt stämmer, att alla byggnader finns, alla saker, alla symboler och sällskap. Boken är fantastisk på det sättet.

”Angels and Demons”, 2000

Veckans recension: Så grydde hämndens timme av John Marsden

För tillfället är Ellie och hennes vänner säkra i Helvetet, men ilskan och besvikelsen över Nya Zeelands vägran att ta dem bort från krigszonen gör dem otåliga och irriterade.
Dessutom har Lee börjat drivas av ett hämndbegär större än han kan hantera. Och när han bestämmer sig för att ge sig ut oavsett om de andra följer med eller inte har ingen av dem något val. De kan inte övertyga Lee att stanna, lika lite som de kan lämna honom ensam.
Och kanske vill de med själva, också. De är den enda grupp på flera mils avstånd som har möjligheter att sabotera.
Men det finns problem. Det största av dem verkar vara att Kevin fått ett sammanbrott och är helt ur stånd att hjälpa till. Det andra är att de inte har något mål överhuvudtaget som de kan klara av att förstöra.
När möjligheten till deras kanske största sabotage någonsin kommer är det genom en fullständig slump. För att komma undan fiendens soldater gömmer de sig ombord på en lastbil – och tas på så sätt in i själva lejonets kula. De har förts rakt in på Wirrawees flygfält.
Chansen är så oerhörd och så viktig att de inte kan kasta bort den. Men hur ska de lyckas utan att ha planerat i förväg? De kan inte hålla sig gömda särskilt länge och tiden rinner ut. Och de är fullt medvetna om att chansningarna de gör nästan oundvikligen kommer ta död på flera av dem.

Jag tycker den här femte boken är en av de bästa i serien. Det händer mycket, och jag sitter och läser med alla nerver darrande mer än en gång. Det är näst intill omöjligt att sluta läsa.
Tempot är högt men händelseförloppet blir aldrig förvirrande. Att läsa är spännande, hemskt och samtidigt roande. De här böckerna slår ihjäl tid väldigt effektfullt.
Den här boken innehåller inte bara högklassiga actionmoment, utan också mer oro mellan vännerna än förut. Och det är lika spännande att läsa om konflikterna i gruppen som deras gerillaaktiviteter, eftersom deras relation till varandra är lika viktig för deras framgång och överlevnad som något annat.
Ämnet som serien behandlar är tungt men viktigt. Det handlar om hur krig och katastrofer påverkar och förändrar människor till oigenkännlighet, men också så mycket om vikten av att hålla ihop och ta hand om varandra. Om kärlek och vänskap och hat och hämnd, och om att överkomma hinder, om kärleken till sitt land och pliktkänslan mot omgivningarna och människorna som gjort en till den man är.
Nu ska jag gå direkt till nästa bok i serien, med titeln I skymningens land.

”Burning for Revenge”, 1997

Veckans recension: Da Vinci-koden av Dan Brown

Robert Langdon är en halvkänd symbolforskare från Harvard, som befinner sig i Paris för en föreläsning när han väcks mitt i natten av ett telefonsamtal från franska säkerhetspolisen.
Förvirrad och lite uppskakad eskorteras Langdon till museet Louvren, där ett mord skett rum bara några timmar tidigare. Den som ligger död inne i Grande Galerie är ingen annan än den framstående muséeintendenten Jacques Sauniére – samme man som det var meningen att Langdon skulle ha träffat samma kväll.
Omständigheterna kring mordet är bisarra och överallt kan man hitta symboler. Symboler som polisen hoppas att Langdon kan berätta om. Det är i alla fall vad de säger till Langdon.
Men vad han inte vet är att han inte bara är där för att hjälpa dem lösa mordet, utan också för att han är deras huvudmisstänkte.
Snart får Langdon sällskap av kryptologen Sophie Neveu, som visar sig vara barnbarn till Sauniére, och som, till Langdons stora förvåning, försöker få honom att fly från polisen.
Det som börjar med ett mord i Louvren utvecklas snart till en komplicerad härva av gåtor och symboler som Jacques Sanuiére lämnat efter sig.
Med den barske och desperate polischefen Bezu Fache efter sig, börjar också mördaren själv följa dem i spåren, på jakt efter samma sak som de. Det är den storvuxne albinon Silas – en munk som lyder under order från någon som kallar sig Läraren.
På sin jakt efter sanningen, på vem Sauniéres mördare är, och varför han lämnat alla dessa ledtrådar till dem, måste Langdon och Sophie leta sig tillbaka i tiden, förbi religionernas födelse, förbi tempelriddare och genom symboliken, koderna, gåtorna och lösenorden. De finner sig snart vara på spåret efter det heligaste av allt heligt, och kommer att upptäcka den kanske största mörkläggningen i mänsklighetens historia.

När jag läste Da Vinci-koden första gången var jag tretton år och jag älskade boken. Det är svårt att berätta om den utan att avslöja för mycket, men den var den första "deckare" jag någonsin läst och verkligen tyckt om, och den platsen får jag nog säga att boken behåller, så här fem år i efterhand. Men jag är inte lika snabb att helgonförklara boken den här gången.
Det är en bra bok, det är det absolut. Men den här gången kan jag lägga märke till fler brister än vad jag gjorde förra gången, då jag kanske var alltför indragen i berättelsen för att lägga märke till dem. Någonting som utmärker Da Vinci-koden är att den ständigt pausar för att berätta om ursprunget till någon symbol, någon kyrkas historia, ett ords ursprung eller en förenings grundare. Och trots att det kanske stoppar upp berättelsen en aning är det detta som är Dan Browns riktiga styrka. Det är researchen (även den långsökta) som han lagt ner, allt det som gör boken väldigt trovärdig och ger läsaren, och själva berättelsen i sig, en otroligt stadig grund att vila på.
När det kommer till karaktärer och dialog är hans talang inte lika uppenbar, med det överskuggas av all den fascinerande fakta och all den trivia som man får reda på genom bokens gång.
Langdon och Sophie är i mitt tycke smått tråkiga, men andra karaktärer, som Manuel Aringarosa, Leigh Teabing och särskilt den tragiske albinon Silas är karaktärer som biter sig fast och som jag tycker om.
Dispositionen och växlandet av karaktärperspektiv är helt oklanderligt och väldigt effektfullt. Användningen av cliffhangers gör boken nästan omöjlig att släppa vid vissa tidpunkter. Att någon kan få en så här komplicerad, spännande och intressant historia att utspelas på mindre än ett dygn är nästan utöver min fattningsförmåga.
Jag tycker också om hur boken väver in feminism en aning, på samma sätt som den ibland är rolig, och naturligtvis är hela historien och alla gåtorna otroligt fyndiga.
Att da Vinci-koden skapade uppståndelse när den kom är jag inte det minsta förvånad över, eftersom den i princip undergräver en hel religion och en hel tro med fullständigt logiska argument. Den chockar och får en att genast vilja googla fram allt för att se om det verkligen stämmer. Det är egentligen det som gör boken så uppenbart originell – att ingenting egentligen är fantasi, allting är baserat på fakta, om än omtvistade sådana. Och en sak är säker – jag läser hellre den här spännande deckaren än en tråkig faktabok om samma sak.

”The Da Vinci Code”, 2003

Veckans recension: Den långa flykten av Richard Adams

Hassel och Femman, så heter de två kaniner som först får igång flyktplanerna i Sandleford-kolonin. Femman är Hassels yngre bror och har en underlig förmåga att kunna förutsäga vad som kommer hända. Han blir skräckslagen när han får ett varsel om att kolonin kommer utplånas, och han ser fältet där de bor höljt i blod. Efter att ha blivit avspisad av kolonins hövding lyckas han övertala Hassel att försöka samla ihop så många kaniner som möjligt för att lämna kolonin. Det blir de två, den stöddige Kronan, den poetiske Maskros, den intelligente Björnbär, den fega Koppen, Silver med sin ovanliga pälsfärg, och två kaniner till vid namn Hökfibbla och Ärenpris. Tillsammans börjar de sin färd mot ett mål som bara Femman kan se.
Men vägen är farlig för en grupp kaniner och överallt hotar elil – fiender. De stöter på Gullviva och de blänkande snarornas koloni, de färdas över floder och fält och deras väg är inte lätt.
Tillslut kommer de ändå dit – till Watership Down. Det är deras paradis, och Femman försäkrar dem om att plasten är trygg.
Men än finns äventyr kvar. Det blir turer till bondgården i närheten och kaninerna skaffar sig även andra vänner, som måsen Kehaar.
Hassel som blivit den nye hövdingen inser att utan honor kommer de inte överleva. Deras största äventyr blir Efrafakolonin och deras grundare – general Svartstarr som slåss hellre än flyr och styr sin koloni som en tyrann.
Och när kaninerna som först startade sin resa avslutar den är de inte längre samma unga, sorglösa kaniner som en gång lämnade den dödsdömda kolonin i Sandleford.

Den som läser det här och aldrig förr hört talas om Den långa flykten tänker nog ”Herregud, en bok om kaniner!” Och tycker att boken låter störtlöjlig. Men den som läst Den långa flykten vet, och det gör jag med, att det här är en av de bästa böcker som existerar.
Trots att kaninerna pratar med varandra och tänker klart, så blir de aldrig mänskliga. De förblir de djur de är, på ett sätt som gör det möjligt för oss att ändå följa dem med samma känslor och spänning som vi skulle göra om vi läste om människor, men ändå inte ta bort trovärdigheten.
Bokens lilla text gör den svårläst, och dess längd kan ibland slå ner en, men handlingen driver en framåt och man vet att man måste läsa vidare. Jag tycker om alla kaninernas namn som Klöver, Järnek, Blåklocka och Smultron, att eftersom kaninerna är naturliga har de naturliga namn. Honornas namn, däremot, är på oöversatt kaninspråk och blir då riktiga tankenötter. Vad sägs om Thrayonlosa? Eller varför inte Thethuthinnang?
Det jobbiga med boken är just kaninspråket som man lär sig men ibland måste slå upp i bokens ordlista längst bak.
Annars finns det inget att klaga över. Boken är underbart skriven med klara bilder över Englands gröna kullar, och mina favoriter är alltför många för att räknas upp. Karaktärerna är levande och fulla med liv och personlighet.
Kort sagt kan man sammanfatta min åsikt om Den långa flykten såhär: Jag älskar den.

”Watership Down”, 1972