måndag 29 februari 2016

Recension: His Dark Materials: The Subtle Knife av Philip Pullman

Efter att ha läst första boken i den här serien, Northern Lights, gav jag mig med en gång på bok två - som heter Den skarpa eggen för den som hellre vill läsa den på svenska. Precis som med första boken har det varit ett kärt återseende av den här världen och dess karaktärer.

Will är tolv år men har länge behövt vara vuxen. Redan som sjuåring insåg han att hans mamma inte är som alla andra, och att han måste ta hand om henne. Men i sina försök att skydda henne har han råkat döda en man, och nu är han på flykt. Av en slump hittar han något som verkar vara en dörr in till en annan värld - en värld där vuxna har flytt från märkliga själsdödande gestalter och där en vacker, varm stad har fallit i ruiner. Där stöter han på en udda flicka vid namn Lyra. Snart står det klart att deras öden är sammanvävda, och att de måste hitta ett föremål - ett vapen som kommer göra all skillnad i ett stort krig som står för dörren.

När det kommer till trilogier är ofta den andra boken den svagaste - en dömd transportsträcka. Men jag kan glatt meddela att The Subtle Knife definitivt står på egna ben, på vissa sätt är det kanske till och med en starkare bok än den första. Medan Northern Lights är en bok som är tydligt styrd av ett klassiskt fantasyupplägg som ibland är lätt att förutse, så är The Subtle Knife betydligt mer originell. Den för dessutom den här serien i en riktning som är både oväntad och unik.

Den allra största skillnaden mellan de två böckerna är kanske att perspektivet i den här andra delen på många sätt är förskjutet från Lyra till Will. Lyra har betydligt mer åsidosatt roll i den här boken, men som tur är inte på bekostnad av berättelsen. Utan att tyngas ned av lika mycket bakgrundsinformation som bok nummer ett är den här andra delen också betydligt friare att ta helt nya vändningar. Här presenteras fler världar än den som vi redan fått lära känna - boken utspelar sig dels i Lyras värld, dels i vår egen och dels i en tredje, ny värld. För att bättre ha koll på i vilken värld man befinner sig i är varje sida i boken försedd med en liten symbol som berättar vilken värld man är i - en fin detalj som hjälper läsningen mycket.

Men det jag gillar allra mest med The Subtle Knife är definitivt hur originell och spännande den är. Till och med jag som läst den här serien förut har haft extremt svårt att släppa boken, och jag har försummat en hel del skolarbete på grund av att jag bara velat läsa, läsa, läsa. Det är imponerande, och trilogins budskap börjar med den här boken allt mer ta en tydlig form - det är, av alla saker, en fantasyserie för barn och ungdomar som gör upp med kristendomen och kyrkans makt över samhället. Det kan låta för komplext, men det är det inte, och jag kan inte låta bli annat än att känna en viss skadeglädje över den här seriens tydliga och icke-ursäktande antireligionsbudskap. Det är som ett slag i ansiktet på självaste C.S. Lewis.

Och precis som sin föregångare kan The Subtle Knife emellanåt vara oväntat mörk och obehaglig; från blodiga scener till riktiga skräckscenarion, och dessutom så komplexa intriger att också jag, som är äldre än bokens egentliga målgrupp, måste stanna upp, tänka efter och koppla ihop trådarna. Det gör läsningen engagerande, och det enda som är lite trist är att ett par av bokens mer utpräglade twister är sådant jag kan förutse på långt håll.

Faktum är att jag fastän jag vet vad som komma skall, så gråter jag över bokens sista kapitel, över karaktärer som skildras så vackert med alla sina brister, och jag återbesöker i The Subtle Knife en av de mest minnesvärda och sorgliga scenerna jag överhuvudtaget läst. Språket i den här serien är som sagt kanske inte dess största styrka, men det är effektivt och det finns särskilt i karaktärsskildringarna något djupt mänskligt som gör att hela den här serien lever upp; från Lyras modiga envishet och Wills djupa saknad efter en förälder, till Lee Scoresbys moraliska och samtidigt lakoniska humor. Karaktärerna är vad som gör den här serien - och det är precis så det ska vara.

Nästa del heter The Amber Spyglass och den ska jag ta itu med snarast möjligt.

"The Subtle Knife", 1997  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar