lördag 18 oktober 2014

Recension: Dansa på min grav av Aidan Chambers

Första gången jag läste Dansa på min grav gick jag i högstadiet, och jag kan ha varit tretton eller fjorton år. Fragment av den minns jag fortfarande, men det är egentligen mitt hyfsat nyvunna intresse för homoböcker som fått mig att intressera mig för den igen. Det, och att jag minns den som en bra bok.

Det är försommar i Southend och sextonårige Hal måste fundera på vad han vill med sitt liv och sin framtid. Ska han skaffa ett jobb eller fortsätta plugga? Han är alldeles villrådig. När han under dråpliga omständigheter träffar den två år äldre Barry får hans sommar plötsligt en mening. Barry är spännande, fascinerande och söker sig till faran. Hal blir som trollbunden av honom och deras relation blir till något mer än bara vänskap. Men när Barry omkommer i en olycka och Hal blir arresterad för att ha skändat hans grav, måste Hal förklara allting från början - något som inte alltid är så enkelt.

Nej, jag har inte spoilat något genom att avslöja att Barry dör. Själva bokens första sida avslöjar det, och boken är en enda lång tillbakablick som utgår från dödsfallet. Sägas ska med en gång att Dansa på min grav vid det här laget har några år på nacken. Den är utgiven 1982 och den är ibland märkbart daterad på ett sätt som inte riktigt gagnar den som ungdomsbok. 

Det ska också nämnas att det här är en ganska udda bok som lyckas vara både uppsluppen och väldigt, väldigt allvarlig. Den är lekfull i sitt språk och i sin framtoning och dessutom i sin layout, med tidningsurklipp och text skriven som på skrivmaskin infogad. För att illustrera bokens anda kan jag ju skriva bokens hela titel, som är Dansa på min grav - ett Liv och en Död, i Fyra Delar, Etthundrasjutton Bitar, Sex Rapporter (Fortlöpande), Två Tidningsurklipp, samt diverse skämt och muntrationer, en eller annan gåta, några fotnötter och ett fiasko då och då för att hjälpa berättelsen vidare. Och på den vägen är det - det är en roman som vilar mycket på sin stil. Det tar ett tag att komma in i bokens lite ironiska men på något vis ändå väldigt uppriktiga ton, och jag kan med en gång säga att det säkerligen inte tilltalar alla. Det verkar också ha varit ett problem för översättaren, eftersom fotnötterna ofta är översättarens anmärkning.

Men när man väl gett boken en chans finner jag mig helt uppslukad av den. Visst är den lite daterad och väldigt egen, men den är fantastiskt rolig och samtidigt väldigt drabbande. Hal är en rolig berättare som lyckas beskriva tonårens förvirring med en så exakt skärpa att man måste le, och hans skämt är språkliga skämt som jag ofta skrattar högt åt. Trots det är det döden som är det stora temat, det som hela boken kretsar kring. Hal är besatt av döden även innan Barry dör, och boken är på många sätt en slags utforskning av de första mötena med döden, livet och inte minst kärleken.

Jag inser också att jag var alldeles för ung för den här boken första gången jag läste den. Många av skämten och inte minst de sexuella anspelningarna måste ha gått mig rakt över huvudet. Jag minns att jag förstod att de var tillsammans, men att det kom som en chock för mig. Det gör det inte nu, för den innuendo som boken använder sig av är väldigt tydlig om man bara vet vad det handlar om. 

Därmed kommer vi också till något väldigt viktigt. Det som är så skönt med Dansa på min grav är att den inte problematiserar sexualiteten eller moraliserar över den. I alltför många böcker om homosexualitet, och kanske framför allt lite äldre sådana, så blir homosexualiteten själva huvudproblemet kring vilket bokens handling kretsar. Erkännandet, kärleken, uppvaknandet och komma ut-scenariona är vad man fokuserar på. Men här har homosexualiteten en väldigt tillbakadragen roll som nästan inte problematiseras alls. 

Istället är det döden och kärleken som står i centrum, och boken tar upp så mycket som är så bra. Inte bara mötet med döden och sorgen, utan också att bli förälskad i idén om en person snarare än i personen i sig, och hur vi alla skapar människorna vi älskar lika mycket som vi skapar oss själva. Då och då är det en djupt filosofisk bok som får fram vad den vill genom en språklig lekfullhet som blir väldigt proffsig när man tar ett steg tillbaka och inser att det är ett stilgrepp. Förhållandet mellan karaktärerna, själva teckningen av dem och inte minst dialogen är väldigt, väldigt bra, trots att boken får det att verka som om alltihop är skrivet med Hals eget, ganska grovt tillyxade språk.

Det ska understrykas att Dansa på min grav är en udda bok, vars avighet förstärks av att den börjar få några år på nacken. Jag skulle inte rekommendera den till yngre tonåringar, dels för att mycket av skämten och antydningarna helt skulle missa sitt mål, men också för att det lite äldre språket skulle sätta upp alldeles egna hinder för en modern, ung läsare. Men en bra bok är det, väldigt speciell och rolig att läsa på flera olika sätt, och att återupptäcka den har varit väldigt roligt.

"Dance on My Grave", 1982

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar