Veckans recension: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson

Det har snackats ganska mycket om den här boken på senare tid, och det fick mig att vilja läsa den. Ja, dels det, och dels att den har rykte om sig att vara väldigt rolig. Det är den också. Den är skriven på ett underhållande vis, med en ganska osannolik men härlig karaktär i huvudrollen.

Titeln säger en hel del bara i sig om vad boken handlar om; på sin hundraårsdag kliver Allan Karlsson helt sonika ut genom fönstret på sitt äldreboende och försvinner. Sökandet efter honom tas genast upp, medan läsaren får följa det osannolika händelseförloppet under de veckor som Allan är borta. Dessutom är berättelsen en tillbakablick på Allans hundraåriga liv, en slags krönika som sträcker sig över hela 1900-talet.

Det är en bra idé och Jonas Jonasson lyckas med att vara rolig och låta humorn ta stor plats. Själv har jag alltid haft ganska svårt för komedier och parodier, särskilt i bokform. Jag menar, jag inser ju att det är meningen att jag ska ha roligt med boken, men att boken inte tar sig själv på allvar gör att jag också får svårt att göra det. Jag får svårt att sympatisera med karaktärer som känns mer som komiska schabloner än människor.

Nu är Hundraåringen ganska bra på den här balansgången – jag gillar faktiskt Allan, och jag gillar persongalleriet. Men hans levnadshistoria där han har inflytande på flera av världens viktigaste och mäktigaste personer tar udden av det en del, och jag blir då och då rätt tveksam angående om jag verkligen kan förmå mig själv till att tro på berättelsen. Jag vet, jag vet, det är inte riktigt meningen att man blint ska tro på den här boken, men att distansera sig från den gör knappast den bättre. Verkliga personer som blir karaktärer är något som jag har problem med. Det fiktiva krockar med verkligheten på ett sätt som påminner mig om att det jag läser aldrig har hänt. Det hände i Flickan som lekte med elden där Paolo Roberto kommer in i bilden, och det händer här, där Allan träffar både Mao Tse Tung, Harry S. Truman, Stalin, Tage Erlander och Churchill – bara för att nämna några få. Boken tappar vikt och trovärdighet. Det blir helt enkelt för bra.

Men samtidigt kan jag tycka att just detta, blandningen mellan verklighet och fiktion, blir det som är bokens riktiga essens – den är en skröna, en överdrivnen historia där man inte riktigt vet var gränsen går mellan sanning och lögn, och det blir liksom lite bokens charm. Men för mig är språket det roliga, även om det ibland blir lite för käckt för att man ska orka med det ordentligt.

För att sammanfatta: jag tycker inte att Hundraåringen är så bra som alla säger. Jag tror att jag förväntade mig för mycket på grund av att så många rosat den här romanen. Den är kul och den är trevlig, men fler egenskaper än så tror jag inte att jag vill tillskriva den. Ibland närmar den sig ett långsträckt skämt utan poäng lite för mycket. Men, jag tror inte att jag läst en liknande bok någon gång förut, och för det får man ju tacka.


”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”, 2009