Recension: Väggen av Marlen Haushofer

Jag tror att jag blev tipsad om Väggen första gången så tidigt som när jag gick i högstadiet. Ännu ett exempel på hur herrans många år det kan ta mig att faktiskt komma till skott med att läsa en bok. Hur som helst har jag blivit mer och mer intresserad i takt med att jag fått reda på mer om Väggen - att det är en modern klassiker, en väldigt unik och enligt många oförglömlig roman.

En kvinna följer med sina släktingar till deras jaktstuga i bergen för att tillbringa en liten semester där. Första kvällen går släktingarna ner till värdshuset i byn, och kvinnan somnar ensam - och vaknar ensam. Hennes släktingar har inte kommit tillbaka. När hon går för att leta efter dem i byn hindras hon av en kompakt, genomskinlig vägg. Det går inte att komma vidare, och på andra sidan verkar allt levande, både människor och djur, vara döda. Kvinnan återvänder till jaktstugan och börjar göra vad hon kan för att överleva. Hennes enda sällskap är jakthunden Lo, en vresig katt och en ko. De blir en udda familj som hela tiden lever på gränsen till undergången och där bara det nödvändigaste blir viktigt.

På baksidan till min utgåva av Väggen står det "Det har ofta sagts att den som läst Marlen Haushofers Väggen aldrig mer blir densamma och att det är en bok man bär med sig resten av livet". En ganska stor sak att lova, och jag var väldigt spänd på att se om detta var en bok som skulle kännas så viktig för mig också. Riktigt sådär världsomvälvande har jag väl inte direkt upplevt den, men ändå är det onekligen en bok som är väldigt annorlunda från något annat jag läst. Framför allt är det en bok som kan tolkas på otaliga sätt, och en bok som man nog aldrig riktigt blir helt klar med.

Kvinnans nya liv i isolering är ett betydligt större tema för boken än den mystiska väggen, som till slut bara finns där, en naturlig del av kvinnans värld. Väggen i sig är en dunkel fråga som aldrig får något svar - kvinnan själv funderar på om den är skapad som någon slags krigsvapen, läsaren undrar om den alls är mänskligt gjord och faktiskt också ibland på om den ens existerar på riktigt. Väggen kan lika gärna vara en symbol eller något psykologiskt hinder, och just att man aldrig får veta ger hela boken en olöslighet som tilltalar mig. Mer än något annat använder romanen väggen för att belysa människans ensamhet, som jag nog skulle vilja kalla bokens främsta tema.

Romanen är skriven som en redogörelse i jagform och påminner stundvis om Robinson Crusoe i hur kvinnan berättar om vädret, sätten hon överlever på och hur hon förändras i sin isolering. Hennes enda sällskap är djuren hon omger sig med, och de blir hennes anledning att fortsätta kämpa. Kvinnans kärlek till det levande och hennes kamp för att värna om liv i den ogästvänliga och farliga värld hon hamnat i gör kanske Väggen till en väldigt kvinnlig bok - Doris Lessing citeras i efterordet med orden att detta är en bok som enbart en kvinna kan ha skrivit och jag tenderar faktiskt att hålla med. Det finns något djupt moderligt i kvinnans kamp för sina djurs överlevnad som hindrar Väggen från att bli en överlevnadsbok i samma anda som just Robinson Crusoe. Det finns inte någon klassisk heroism, inga halsbrytande äventyr eller utbrytningsförsök - bara en ohjälplig kärlek till livet och ansvaret över det. Det är också just i skildringen av relationen till djuren som den här romanen verkligen lyser.

Också naturen i romanen har en enormt viktig roll och naturbeskrivningarna är vackra, och trots sitt omfång aldrig tråkiga. På många sätt kan Väggen tolkas som en kritik mot samhällets steg bort från naturen, och kvinnans återgång till de basala grunderna i livet lyfts upp som det enda rätta. Det är en vinkel som jag ibland tvekar lite inför, eftersom det känns som en ordentlig romantisering av ett i grunden slitsamt och otacksamt sätt att leva, men det är onekligen effektfullt.

På det stora hela tycker jag väldigt mycket om Väggen. Det är en eftertänksam, filosofisk och mycket vackert skriven bok som jag tror att jag kommer återvända till mycket. Dess frågor om livets basala nödvändigheter och vikten av att värna om all sorts liv är så vackert uttryckta, och särskilt skildringen av djuren och naturen kommer stanna hos mig länge, såklart tillsammans med den mörka gåtan som är väggen. Livsomvälvande - kanske inte. Men också inte en bok som man glömmer i första taget.

"Die Wand", 1968

Recension: Down Under av Johan Ehn

Vad är väl juni månad utan lite Pride-läsning! Det här är en bok som jag fick nys om eftersom jag läst Mats Strandberg, och följer honom på lite olika sociala medier. Författaren till den här boken är nämligen gift med Mats, och på beskrivningen lät det som en intressant roman. Dessutom tycker jag verkligen om omslaget!

Nittonårige Jim är på flykt. Efter några turbulenta händelser i Stockholm har han bestämt sig för att åka till Nya Zeeland på obestämd tid. Han flyttar in hos sin farbror och hans fru och till en början verkar allting gå bra - han får ett jobb, börjar lära känna sina kusiner och lär sig att köra på "fel" sida av vägen. Men allting förändras när hans farbror läser några av hans brev och inser att Jim är homosexuell. Efter att ha blivit utslängd är Jim alldeles ensam i ett främmande land där ingen han känner vill veta av honom, och hem vill han inte heller åka. Det är början till en händelserik resa för Jim över hela Nya Zeeland, som kantas av ensamhet, ångest och droger, men också av nya vänner, en ny självständighet och kanske också förlåtelse.

Trots att Down Under är en ungdomsbok känns den inte alltid som en, iallafall inte rent handlingsmässigt. Boken är till stor del självbiografisk och utspelar sig därmed inte i nutid, utan äger rum under åttiotalet, varvat med tillbakablickar på Jims barndom och ungdom fram tills att han lämnar Sverige, vilket skiljer den lite åt från majoriteten av ungdomsböcker som ofta är starkt förankrade i nutid. Och jag gillar faktiskt det, särskilt i kombination med hur det var att växa upp och leva som homosexuell man för inte alls särskilt länge sedan. Det blir en tydlig och viktig påminnelse om hur mycket mindre accepterat det var, för bara några få årtionden sedan.

Tillbakablickarna som utgör ungefär hälften av boken är till en början titulerade med vilken klass Jim går i, och de tidigaste av dem tycker jag ärligt talat inte tillför särskilt mycket. Det är skildring av mobbning som jag känner igen och även om det är tragiskt blir det också ganska förutsägbart för mig som läsare, och inte särskilt spännande att ta sig an. Ofta får jag istället känslan av att de där rätt platta beskrivningarna av de hemska mobbarna och den fruktansvärda ensamheten är en rätt bitter uppgörelse som spelar större roll för författaren än för läsaren. Det är först när tillbakablickarna börjar handla om händelserna som fick Jim att lämna Sverige som de börjar fylla en funktion för mig, och framåt slutet blir tillbakablickarna snarare som en parallell berättelse som ger ett bra djup åt bokens narrativ.

Rent språkligt har jag haft ganska svårt för Down Under, som bär rätt ordentliga spår av att vara en debutroman. Språket är lite lamt, i brist på bättre ord osäkert, och jag blir fort ganska frustrerad av det. Ordval som "fasen också" ger en så stel skildring av Jim att jag nästan blir full i skratt. Han känns som en platt pappersdocka som författaren inte riktigt lyckats blåsa liv i och jag har svårt för att se honom som en dynamisk karaktär. Istället får han och därmed hela berättelsen en aura av att vara hårt konstruerade och stela. Dessutom lämnas det ingenting åt läsaren själv, utan allt skrivs på läsarens näsa, rakt upp och ned, och också detta bidrar till känslan av att boken är en förklarande, lite stel självbiografi snarare än en roman. Att varje kapitel inleds med ett mer eller mindre välvalt citat ur en låttext känns också ganska forcerat och onödigt. Vad är vitsen med att inleda ett kapitel med "Do you come from a land down under?"? Ja, inte vet jag.

Kort sagt har den här boken både bra och dåliga sidor. Jag gillar hur den är en ungdomsroman som utspelar sig några år tillbaka, och jag uppskattar vad det tillför i genren av hbtq+-böcker i ungdomshyllan. Men jag personligen tycker att boken är hyfsat trist och hittar ingen spänning i att läsa den. Språket är tamt och skriver mig på näsan, och det är kanske just det som jag har störst problem med. En yngre, mindre van läsare skulle kanske uppskatta tonen mer, men för mig blir det rätt torr läsning. Mitt intryck är att det här är en bok som vacklar lite väl nära randen till att vara en självbiografi i både sitt upplägg, sin ton och sitt språk, och då frågar jag till slut mig själv varför den inte kunde få vara det.

"Down Under", 2017

Recension: The Girls av Emma Cline

När jag rekade böcker att ta mig för som sommarläsning har den här stått högt på listan, med sitt sommarnostalgiska omslag och lite olycksbådande titel. Att den dessutom fått mycket bra kritik gjorde valet lätt.

Det är sommaren 1969 och Evie Boyd är fjorton år.  I september ska hon skickas till en internatskola och den sista sommaren ligger vidöppen framför henne. Hon hänger med sin barndomskompis Connie, trånar efter hennes storebror och anar att det måste finnas något mer, något större. När hon blir ovän med Connie dras Evie istället till de märkliga flickorna i parken, några år äldre med långt okammat hår och smutsiga klänningar. Särskilt en av dem väcker hennes intresse - den svarthåriga Suzanne. Och medan sommaren vecklar ut sig dras Evie in mer och mer i flickornas aviga vardag, där ledaren Russell hägrar, ouppnåelig och nästan gudalik. Han har en makt som kan få Suzanne och de andra att göra vad som helst. Men vad Evie inte förstår är exakt hur långt de är villiga att gå...

Jag valde att läsa The Girls på engelska och det tror jag var ett klokt val. En av bokens största styrkor är nämligen språket, som skimrar och hugger tag med sina skarpa formuleringar och beskrivningar av Evies inre. För det mesta är det ett språk som verkligen höjer den här boken till något utöver det vanliga, men emellanåt kan det bli  lite för ambitiöst och boken tenderar att bli rörig i sina beskrivningar. Men det är bara ibland det slår över - för det mesta håller sig den här boken till ett vackert men skarpt språk som utmärker den.

Handlingen och karaktärerna i boken är löst baserade på Charles Manson och den så kallade "familj" av främst unga kvinnor som han omgav sig med. I boken syns Russell på hans plats som den karismatiske ledaren, men precis som titeln indikerar är det här inte en bok där en man står i centrum. Detta är nog det jag tycker allra mest om med The Girls - hur den vänder på myntet och istället fokuserar helt och hållet på de unga kvinnorna runt Russell. Både deras oskuldsfullhet och deras inneboende kapacitet till ondska utforskas i den här romanen. Evie agerar ögon åt läsaren och genom att låta henne bli betydligt mer fascinerad av Suzanne än av Russell hamnar han i en suddig bakgrund medan Suzanne blir allt tydligare.

Just bokens fokus på kvinnorna syns inte bara i bokens huvudsakliga delar som utspelar sig 1969, utan också i de små glimtar som utspelar sig i nutid och där den äldre Evie av en slump träffar en ung tonårsflicka. Delarna i nutid riktar en skarp strålkastare mot hur unga tjejer både då och nu uppfostras till att vänta på den rätte mannen, hur de ska vara till lags, hur de ständigt blir åsidosatta av männen som säger sig älska dem, och hur det gör det möjligt för dem att bli utnyttjade. Det är inte ett övertydligt feministiskt budskap, snarare en bitter sanning som ligger som en skugga under bokens hela premiss och handling och som jag starkt känner igen mig i.

Bokens största styrka är otvivelaktigt just skildringen av att vara tonårsflicka - och att den behandlar tonårsflickorna i med respekt, kärlek och även en viss rädsla som är uppfriskande att läsa om. För vem är farligare än den som blint tror att hon måste göra det hon blir tillsagd att göra, för att ens få tillhöra? Boken sätter knivskarpt fingret på den där tonårsosäkerheten och önskan att få vara med, få vara tillräcklig, få ha makt. Trots att de är två väldigt olika romaner får skildringen av tonårstjejerna mig att tänka på Megan Abbotts Om du vågar som i dessa teman liknar The Girls.

Sammanfattningsvis tycker jag om The Girls och hur den skildrar auran av mystik och fara som omger "flickorna" i boken, och hur den går djupt ner just i deras styrka, deras tro och förmåga, även när den är starkt negativ. På grund av sitt ganska speciella språk är det dock en bok som tar lite extra tid att läsa, men det är den värd, till och med de gånger då den snubblar lite på mållinjen.

"The Girls", 2016

Hej igen!

En riktigt sjuk grej har hänt - jag har tagit examen! Just det, nu sitter jag här tre år senare och har faktiskt en kandidatexamen. Engelsk litteratur var ämnet, och jag har spenderat de sista månaderna med att frenetiskt skriva en uppsats på tema Jack London (mer specifikt hundens roll i hans novell Att göra upp eld som till och med finns recenserad här på bloggen sedan första gången jag läste den). 

Nu när allt är över sitter jag här och har plötsligt massor med tid att läsa igen. Och jag är så exalterad att jag knappt vet var jag ska börja! Jag har långa listor i min mobil över böcker som jag ska låna eller köpa eller som redan står här hemma i hyllan och väntar. Jag började med Room och har faktiskt läst ett par romaner till sen dess. Men bloggandet känns så trögt just nu att recensionerna inte kommit upp (de är dock skrivna!). Men jag ska försöka bättra mig. När jag läser mycket behöver jag den här ventilen för mitt nörderi, och jag behöver reflektera över det jag läser genom att skriva recensioner. 

Jag ska helt enkelt börja där - med mina recensioner. Så får ni ha tålamod om det dröjer längre mellan de andra, mer personliga inläggen. Next up; The Girls av Emma Cline.

Recension: Room av Emma Donoghue

För något år sedan då jag bodde i England var jag hemma över jullovet och gick på bio. Filmen var Room, och jag blev totalt knockad av upplevelsen. Kort efteråt insåg jag att den var baserad på den här boken, men jag har väntat med att läsa den tills jag inte haft filmen i lika färskt minne.

Femårige Jack bor med sin mamma, Ma, i ett rum med en säng, ett bad, en garderob, ett bord och en dörr som bara kan öppnas utifrån. På mattan finns en fläck från den gången då han föddes och om kvällarna kommer Gamle Nick. Jack älskar att titta på tv, men han vet att ingenting där är på riktigt. Utanför rummet finns bara rymden. Men nu, när han fyllt fem, har hans mamma bestämt sig för att berätta sanningen, och Jack måste bli den modigaste pojken i hela världen.

Trots att jag sett filmen och vet precis vart den här boken barkar, så har det varit helt otroligt spännande läsning, tro det eller ej. Room är så pass välskriven att det inte spelat någon roll att jag vet vad som ska hända, och jag har läst den här fyrahundra sidor långa romanen på bara ett par dagar. Ett gott betyg bara det.

Boken är berättad helt och hållet ur Jacks perspektiv, och Donoghue gör ett helt fantastiskt jobb med att skildra hans verklighet. En situation som är mardrömslik att över huvud taget tänka på berättas ur ett oväntat naivt och optimistiskt perspektiv. Det blir också en väldigt snygg kontrast när Jacks barnslighet kontrasteras mot det oerhörda mörker som ligger och lurar, fullt synligt för läsaren men inte för huvudpersonen. Jacks språk gör verkligen boken, som blir stundtals rolig, stundtals hjärtskärande.

Det hjälper också att berättelsen i Room är en vi känner igen - vem har missat Josef Fritzl eller Ariel Castro och deras offer? Att det som händer i romanen har hänt i verkligheten och fortsätter hända runt om i världen ger den en trovärdighet som är påtagligt obehaglig. Klaustrofobin är tryckande i skildringen av det lilla rummet där Ma och Jack lever sina liv. Men trots att Room är en bok som tar upp oerhört jobbiga och verkliga ämnen som kidnappning, fångenskap och våldtäkt är det ändå inte en bok som handlar om dessa saker. Mer än något annat är Room en bok om Jacks och Mas relation, deras kärlek till varandra och vad de är villiga att gå igenom för varandras skull. Kanske är det  framför allt en bok om den oerhörda moderskärleken - om att riskera allt och ännu mer för sitt barns liv. 

Dessutom det är också en bok om frihet och problemen som uppstår när man blir fri, om att möta världen och släppa sin trygghet - en annan, helt unik form av mod. Allt är ämnen som Donoghue behandlar med expertis och det blir aldrig varken sentimentalt eller överdrivet. Det är tvärtom en rakt igenom välbalanserad roman som i och med sin berättare når svårslagna höjder. Och dessutom - för en gångs skull kan jag också säga att den här boken har en filmatisering som lever upp till sin förlaga. 

"Room", 2010

Recension: Fattigt folk av Fjodor Dostojevskij

Efter noveller av Pusjkin och Gogol blev det äntligen dags för den första romanen till min kurs i rysk litteratur - och det är ingen mindre än Dostojevskij! Det blir den andra boken jag läser av honom - för flera år sen har jag kämpat mig igenom Brott och straff, också det till en kurs i litteraturvetenskap. Men denna gången blev det alltså hans betydligt kortare debutroman.

Makar Devusjkin är en mycket fattig kanslist som arbetar med att kopiera text i Sankt Petersburg. Trots sitt svåra liv i fattigdom är han hoppfull och godhjärtad, och brevväxlar flitigt med sin granne, den unga Varvara Dobroselova. Varvara lever föräldralös tvärsöver gatan, också hon fattig, och ständigt sjuk. I sitt hårda liv med förödmjukelser och brist på det allra väsentligaste finner de tröst i breven till varandra, och läsaren får följa deras dagliga kamp för överlevnad genom deras brev.

Jag har aldrig tyckt särskilt mycket om brevromaner, eller för den delen någon typ av roman som utger sig för att vara dagböcker eller någon annan typ av dokument. Varför vet jag inte riktigt, men kanske är det för att jag upplever den typen av romaner som ganska statiska och svåra att "uppleva" eftersom allt som händer sker utanför bokens själva gränser. Så uppfattar jag också Fattigt folk - som en rätt trist bok där alla viktiga händelser enbart återberättas.

Det kan naturligtvis också vara en styrka att lyckas berätta mellan raderna och få fram händelseförloppen genom brevskrivning, men jag tycker mest att det blir tråkigt i det här fallet. Det är odynamiskt och inte särskilt engagerande. Till detta kommer också huvudkaraktärernas desperata fattigdom som är huvudtemat för boken, men som jag aldrig riktigt lyckas sympatisera med eftersom jag faktiskt inte fattar tycke för någon av huvudkaraktärerna.

Makar Devusjkin är den som man spenderar mest tid med, och han är olidligt sexistisk i mina ögon, och allt det som ska väcka mitt medlidande gör mig snarare irriterad; hans sätt att vilja bestämma över Varvaras liv och hans ständiga förminskande av henne är säkert tidstypsikt, men det hindrar mig inte från att irritera ihjäl mig på honom. Det blir svårt att tycka om honom och svårt att sympatisera med honom, kanske ännu mer för att det är så märkbart att det är just det man förväntas göra. Jag blir mer och mer ointresserad och anti ju längre jag läser. Jag är helt enkelt inte är så intresserad av karaktärer som man enbart ska tycka synd om. Det finns något lite perverst i det som jag inte uppskattar.

En god vän till mig som nyligen läst Bröderna Karamasov sa till mig att Dostojevskij är bäst när han är utläst, och jag tenderar att hålla med. Även om jag förstår att Fattigt folk är en viktig bok när det kommer till den ryska realismen, och i att uppmärksamma den lilla människan och vardagliga upplevelser, så har jag inte särskilt stort utbyte av den här boken. Det är för mycket tragik, och för lite humor och komplexitet hos karaktärerna. Om det blir mer av Dostojevskij får framtiden helt enkelt utvisa. Här näst blir det iallafall ännu en rysk gigant - nämligen Lev Tolstoj.

"Бедные люди", 1846

En trio ryssar

Jag började på Återstoden av dagen av Kashuo Ishiguro för någon vecka sedan, men den ligger nu på hyllan till förmån för de ryssar som jag läser till min kurs i Rysk litteraturventenskap. Hittills har jag avverkat fyra noveller av Puskjin ("Skottet", "Snöstormen", "Postmästaren" och "Herrgårdsfröken som bondflicka") och en av Gogol ("Kappan"). Näst på tur är Dostojevskijs Fattigt folk, och därefter en pjäs av Tjechov.

Novellerna har faktiskt varit väldigt njutbar läsning, och snart bär det iväg till ett seminarium om just Puskjin. Men jag hoppas ju såklart på att snart komma igång med Ishiguro igen.

Vad läser ni?

Recension: Vargarnas historia av Emily Fridlund

Jag har sett den här boken i butiken där jag jobbar, och tyckt att den verkat väldigt intressant. Efter att ha lagt vantarna på ett provläsningsexemplar har jag äntligen läst ut den, den första boken på mycket länge som verkligen fängslat mig.

Linda är en tystlåten tonåring som vuxit upp under knappa förhållanden i en stuga i Minnesotas skogar. I det lilla samhället kallas hon för Miffot eller Kommunisten, på grund av att hon och hennes föräldrar är de enda som blivit kvar efter att det gamla kollektivet i stugan lösts upp. Linda lever ett utstött liv, distanserat från både föräldrar och klasskompisar. Den enda hon känner sig någorlunda nära är den nya historieläraren som alla säger är pedofil, och den märkliga men vackra flickan Lily. Men så flyttar det in en ny familj tvärsöver sjön, och Linda finner sig lockad och snart också indragen i deras gemenskap. Hon sitter allt oftare barnvakt åt det lilla barnet, Paul, och blundar allt hårdare för allt som inte riktigt stämmer i den lilla, till synes harmoniska familjen.

Det har varit så skönt att läsa Vargarnas historia, som sagt den första boken på mycket länge som verkligen dragit mig med sig, både i sin berättelse och i sitt språk. Det är en både vacker och hemsk berättelse om utanförskap, en önskan om tillhörighet och om vad man väljer att inte se. Bokens huvudperson tycker jag också om eftersom hon inte är särskilt sympatisk, men däremot väldigt intressant med sina kunskaper om skogen och sin kufiska inställning. Hon beter sig också så olidligt mänskligt i sin apati och sin ovilja att agera av rädsla för vad som kan tänkas hända då.

Ibland tycker jag nästan att boken närmar sig en slags psykologisk thriller, där man vet att någonting fruktansvärt kommer hända men inte riktigt vad, och man tvingas se på den stillsamma ytan i väntan på det där hemska. För stillsam är den ändå, den här romanen. Språket är lyriskt, nästan drömskt, ett grepp som kontrasterar snyggt mot bokens mer dramatiska skeenden. Det är också så otroligt detaljrikt utan att någonsin bli för mycket. Kanske är det just språkets samspel med berättelsen som jag faller för så hårt i den här boken, för satan vad skickligt skriven den är. Alla de precisa liknelserna, de grovhuggna karaktärerna i det lilla jägarsamhället, de fantastiska skildringarna av naturen och vädret i Minnesota. Alla karaktärer känns verkliga, fulla med brister och fel, fångade i exakt de där mänskliga detaljerna som gör att de får eget liv.

Vargarnas historia är också en bok som lämnar läsaren åt att räkna ut de sista detaljerna och de egentliga motiven bakom karaktärernas handlingar eller icke-handlingar. Även om jag i slutet nästan önskar mig en lösning eller en förklaring på allt så förstår jag också vitsen med att boken inte tillgodoser det behovet. Det resulterar nämligen i så många tankar, så mycket nya funderingar, att boken verkligen känns som om den öppnar upp för tankar, inte bara om handlingen, utan också om saker som våra moraliska skyldigheter, om religion, ensamhet, tillhörighet och föräldraansvar. Det gör den till en perfekt bok att läsa och diskutera i bokcirkel, eller också bara för sig själv.

"History of Wolves", 2017

Nyårsmål

Just nu sitter jag och kämpar på sluttampen av min näst sista termin vid Göteborgs universitet; jag skriver uppsats om Foe och om skräcklitteratur. Nästa vecka är det dags för min sista termin innan examen (var har egentligen tiden tagit vägen?), och då blir det kurser i översättning, recensionsteknik och, såklart, mitt examensarbete i engelsk litteratur.

Jag brukar försöka att inte ha nyårslöften, eftersom de ofta inte blir genomförda, och så sitter man med besvikelsen istället. Men som ett slags mål för 2018 ska jag verkligen försöka läsa mer. Jag ska inte lova att blogga mer, men jag vill åtminstone läsa fler böcker än vad jag gjorde 2017. Just nu håller jag på med den mycket lovande Vargarnas historia av Emily Fridlund. Recension dyker upp snart!

Har ni några bokrelaterade löften i år?

Recension: Romanerna om Patrick Melrose, volym 1 av Edward St. Aubyn

Det har varit en kombination av att jag tyckt omslaget till den här boken är snyggt, till att jag fått höra bra saker om den, som fått mig att köpa volym ett av Romanerna om Patrick Melrose. Dessutom gillar jag England och uppväxtskildringar, så jag tänkte att den här boken kunde vara precis i min smak.

Patrick Melrose växer upp i en brittisk överklassfamilj med en mor som inte klarar av att ta något ansvar över honom, och en fruktansvärd far som utsätter honom för både psykiska och fysiska övergrepp. Boken - eller böckerna, eftersom detta är den första av två samlingsvolymer - skildrar hur Patricks liv ser ut från det att han blir traumatiserad som barn, till hans heroinberoende i tjugoårsåldern och hans försök att navigera genom de innersta kretsarna i Englands uråldriga överklass.

Jag trodde verkligen att jag skulle falla för den här boken, men tyvärr har jag känt mig ganska distanserad från den. Jag tror att det handlar mycket om att jag dels aldrig riktigt känner att jag sympatiserar med Patrick, och dels om att jag inte alltid tycker att boken är särskilt välskriven eller ens intressant. Språket kan visserligen vara en effekt av översättningen - på flera ställen finns märkliga formuleringar som inte känns som om de har en vettig motsvarighet på engelska, precis som flera rena slarvfel när det gäller stavning. Det gör att boken, som annars har ett väldigt komplext språk fullt med adjektiv man aldrig hört talas om (vad sägs om "pugligistisk"?) ger ett ganska tvetydigt intryck.

Men jag tror att det boken faller på för min del egentligen är karaktärerna. Jag trivs med boken så länge karaktärsgalleriet är hyfsat begränsat, men ju längre in i boken man kommer, desto fler blir karaktärerna man måste hålla reda på, och det är inte alla som är intressanta eller ens viktiga för storyn. Det beror kanske mest på att den här romansviten faktiskt är delvis självbiografisk, och man kan ju knappast klandra en sådan bok för att innehålla karaktärer som inte är värdefulla för storyn i sig. Jag kan tvärtom se framför mig att många av karaktärerna kanske kan kännas igen som omskrivningar för verkliga personer, och om så är fallet är Romanerna om Patrick Melrose en fullkomligt skandalös örfil mot de osympatiska, snobbiga och självupptagna människor den skildrar.
Hur som helst är det en spekulation för mig som svensk läsare av boken, och för mig blir det mest ett sammelsurium av karaktärer jag måste försöka hålla i minnet.

Det finns delar av den här boken jag verkligen uppskattar, men tyvärr fler delar av den som jag inte är särskilt förtjust i, till exempel kapitlet där en påtänd Patrick talar med sig själv med en uppsjö olika röster som är omöjliga att hålla reda på, och där hela texten är skriven som ett teatermanus.

Trots att jag vet att det här också är en samlingsvolym av en serie romaner (den här innehåller tre; Glöm det, Dåliga Nyheter och Visst hopp) som från början kommit ut med några års mellanrum är det också något i själva formatet på romanerna som stör mig. Jag känner sällan att de verkligen avslutas på ett tillfredsställande sätt, de känns aldrig kompletta vare sig i sig själva eller i sin volym. Men det är kanske något jag skulle ha känt annorlunda kring om jag läste alla romanerna på en gång och inte bara de första tre.

Kort sagt hade jag hoppats på mer från den här boken, och även om den inte på något vis är dålig har jag svårt att tänka mig att jag kommer fortsätta med den andra delen, på svenska med titeln Romanerna om Patrick Melrose, volym 2. 

"The Patrick Melrose Novels: Never Mind, Bad News, Some Hope" (1992, 1992, 1994), 2017