Förresten är jag numera ägare till den förut nämnda Stephen King-termosen. Dyr, men i stål och med skinnöverdrag som är textat med All work and no play makes Jack a dull boy. Nu får jag väl börja dricka varma drycker också.
söndag 25 augusti 2013
200 kronor senare
Förresten är jag numera ägare till den förut nämnda Stephen King-termosen. Dyr, men i stål och med skinnöverdrag som är textat med All work and no play makes Jack a dull boy. Nu får jag väl börja dricka varma drycker också.
Veckans recension: Småtrollen och den stora översvämningen av Tove Jansson
Eftersom jag är en dålig bloggare och dessutom senil, så har jag inte bara lyckats glömma bort bloggen och recensionerna i typ två veckor, utan också råkat posta recensionen av Kometen kommer innan jag postade den här, som faktiskt är den första delen i Mumin-serien. Efter en del mental späkning har jag kommit fram till att det bästa sättet att gottgöra mig själv och de få läsare som den här bloggen har är att ta sig tillbaka upp på hästen och posta den här recensionen som om inget hänt. Alltså; Småtrollen och den stora översvämningen, here we go:
Jag ska erkänna att jag aldrig någonsin känt någon koppling till Mumin. Jag såg aldrig tv-serien som barn, jag läste aldrig böckerna och har över huvud taget ingen relation alls till de stornästa varelserna. Men så läste vi Sent i november, sista boken i serien, under tiden som jag gick skrivarlinjen. Jag blev uppriktigt förvånad över hur bra jag tyckte att boken var, hur den lyckades säga så mycket genom så lite och ha så otroligt stort djup. Den sällsamma och vemodiga stämningen grep tag i mig, och plötsligt förstod jag verkligen fascinationen för Mumintrollen och alla deras vänner i Mumindalen, och jag bestämde mig för att försöka läsa alla böckerna nu i sommar.
Serien består av åtta böcker, den här undantagen. För Småtrollen och den stora översvämningen är egentligen inte en regelrätt Muminbok; den är snarare en prolog till serien. Den är tunnare och känns barnsligare än den enda bok i serien jag läst förut, och dessutom kan man på illustrationerna se att själva karaktärerna inte är helt utvecklade. De är skissartade och osäkra, utan riktig fast form.
Hur som helst handlar den här korta boken på knappt 55 sidor om Mumintrollet, som tillsammans med sin mamma tar sig igenom en rad faror och läskigheter i sin jakt på den försvunna Muminpappan. Dessutom letar de efter en plats de kan bo på, och på vägen träffar de både vänner och fiender.
Småtrollen och den stora översvämningen är en saga, en resa genom ett fantasins landskap där godheten är central men där mörkret ändå lurar alldeles i utkanten och ofta ger berättelsen en nästan obehaglig ton. Hade jag varit yngre när jag läst den här boken hade jag förmodligen varit ganska rädd för den. Som det är nu känner jag mig ganska långt borta från handlingen, eftersom det är så uppenbart att den inte är skriven för någon som är 21. Men jag kan uppskatta den som den prolog jag uppfattar den som. Nu vill jag mest fortsätta i serien och se om kanske också jag kan förälska mig i dessa karaktärer jag gick miste om som barn.
“Småtrollen och den stora översvämningen”, 1945
lördag 17 augusti 2013
The one and only termos
Jag dricker inte kaffe. Jag dricker sällan te eller varm choklad. Så en termos har aldrig riktigt varit något jag känt att jag behöver. Men efter ett besök på Bokia har en viss termos klättrat till toppen av min önskelista. För att den är sjukt snygg. För att det finns en skrivmaskin på den. Och sist men inte minst för att den har Stephen King-tema. Ja, just det. Det står All work and no play makes Jack a dull boy över den, och jag tror inte ni förstår hur mycket jag vill ha den just nu.
Mitt icke-existerande kaffedrickande och den lite för dyra prislappen hindrade mig i butiken (jag hade dessutom redan famnen full av Mumin-böcker, en ny anteckningsbok och en engelsk utgåva av The Call of the Wild på rea). Men jag måste ju ha den. Om jag någonsin ska ha en termos så är detta Den Enda.
söndag 4 augusti 2013
Sherlock säsong 3 är på väg!
En mycket kort liten trailer till tredje säsongen av Sherlock har släppts. Excited much?
Veckans recension: Kvinnan i sanden av Kobo Abé
När jag gick skrivarlinjen hade vi vid ett tillfälle ett litteraturseminarium där vi valde böckerna själva. Kvinnan i sanden var en av alla de böcker som presenterades i klassen, och utan tvekan en av de som lät mest intressant. Jag bestämde mig redan då för att prova på den, och nu, flera månader senare, har jag till sist läst den.
Boken handlar om en man, en insektssamlare som är på jakt efter en oupptäckt skalbagge som kan bli uppkallad efter honom. Han har räknat ut att den skalbagge han letar efter måste finnas i ett sandigt område, och beger sig därför till kusten och det vidsträckta sandlandskapet där. Men hans utflykt på några dagar tar en drastisk vändning när han blir tillfångatagen och nedsänkt i en sandgrop. Där bor det en kvinna som spenderar all tid åt att gräva och skotta bort sand från sitt lilla hus. Mannen är fångad i gropen, bara med denna märkliga kvinna som sällskap och runt honom reser sig förrädiska sandväggar, omöjliga att ta sig upp för.
Som man säkert märker på beskrivningen av handlingen så är Kvinnan i sanden en väldigt speciell roman, och jag har aldrig läst någonting förut som riktigt liknar den. Den är japansk, och jag är glad att jag för en gångs skull läser en bok som inte är översatt från engelska. Den enda japanska roman jag läst förut är Haruki Murakamis Kafka på stranden, och även om de två böckerna är väldigt olika och Kvinnan i sanden dessutom är mycket äldre, så kan jag inte låta bli att tycka att de liknar varandra på något sätt. Kanske har det med berättarstilen att göra, eller så kopplar jag helt enkelt ihop de två av anledningen att jag vet att de båda utspelar sig i samma land.
Hur som helst är det uppfriskande med läsning från en annan världsdel som man inte besökt så ofta genom litteraturen. Ordet som jag spontant beskriver boken med är “speciell”, utan att riktigt kunna specificera om detta är bra eller dåligt. Jag känner genom hela läsningen en enormt stor distans till huvudkaraktärerna, som bara omnämns som “mannen” och “kvinnan” - även om mannens namn finns med i boken. Att de nämns på det sättet gör att de känns opersonliga och främmande, men kanske är det också lite av bokens poäng. Handlingen, som utgår från ett låst och klaustrofobiskt scenario, riktar nämligen läsarens blick snarare inåt mannens psyke, och själva sanden som omger de två karaktärerna blir snabbt bokens stora fokus. Det talas ständigt om sandens natur, dess rörlighet och liv, dess potentiella dödlighet, dess ofruktsamhet, föränderlighet och förmåga att förstöra och ta sig in i de minsta skrymslen och vrår och därmed förvandla sandgropen till ett helvete.
Frågan om flykt och om sand och framför allt det eviga grävandet blir snabbt till ett inre problem lika mycket som ett yttre. Evighetsarbetet med att skotta sand blir för läsaren en allegori om människans existens, en modernare version av Sisyfosmyten, om mannen som rullar ett stenblock uppför berget bara för att se det rulla ner igen så fort han kommit till toppen. Det är en intressant bild och den fångar mig som läsare trots att jag ofta känner att boken rör sig för långt bort från mig och blir för abstrakt. Det är egentligen det som jag uppfattar som bokens största svaghet, men jag är också medveten om att alla läsare inte kommer tycka så, och för många kommer det filosofiska dilemmat i romanen säkert att vara totalt mind-blowing. Dock inte för mig, men det betyder inte att jag inte ser bokens storhet, och trots att jag aldrig riktigt fick fäste i den själv skulle jag inte tveka att rekommendera den till andra.
“Suna no Onna”, 1962
Boken handlar om en man, en insektssamlare som är på jakt efter en oupptäckt skalbagge som kan bli uppkallad efter honom. Han har räknat ut att den skalbagge han letar efter måste finnas i ett sandigt område, och beger sig därför till kusten och det vidsträckta sandlandskapet där. Men hans utflykt på några dagar tar en drastisk vändning när han blir tillfångatagen och nedsänkt i en sandgrop. Där bor det en kvinna som spenderar all tid åt att gräva och skotta bort sand från sitt lilla hus. Mannen är fångad i gropen, bara med denna märkliga kvinna som sällskap och runt honom reser sig förrädiska sandväggar, omöjliga att ta sig upp för.
Som man säkert märker på beskrivningen av handlingen så är Kvinnan i sanden en väldigt speciell roman, och jag har aldrig läst någonting förut som riktigt liknar den. Den är japansk, och jag är glad att jag för en gångs skull läser en bok som inte är översatt från engelska. Den enda japanska roman jag läst förut är Haruki Murakamis Kafka på stranden, och även om de två böckerna är väldigt olika och Kvinnan i sanden dessutom är mycket äldre, så kan jag inte låta bli att tycka att de liknar varandra på något sätt. Kanske har det med berättarstilen att göra, eller så kopplar jag helt enkelt ihop de två av anledningen att jag vet att de båda utspelar sig i samma land.
Hur som helst är det uppfriskande med läsning från en annan världsdel som man inte besökt så ofta genom litteraturen. Ordet som jag spontant beskriver boken med är “speciell”, utan att riktigt kunna specificera om detta är bra eller dåligt. Jag känner genom hela läsningen en enormt stor distans till huvudkaraktärerna, som bara omnämns som “mannen” och “kvinnan” - även om mannens namn finns med i boken. Att de nämns på det sättet gör att de känns opersonliga och främmande, men kanske är det också lite av bokens poäng. Handlingen, som utgår från ett låst och klaustrofobiskt scenario, riktar nämligen läsarens blick snarare inåt mannens psyke, och själva sanden som omger de två karaktärerna blir snabbt bokens stora fokus. Det talas ständigt om sandens natur, dess rörlighet och liv, dess potentiella dödlighet, dess ofruktsamhet, föränderlighet och förmåga att förstöra och ta sig in i de minsta skrymslen och vrår och därmed förvandla sandgropen till ett helvete.
Frågan om flykt och om sand och framför allt det eviga grävandet blir snabbt till ett inre problem lika mycket som ett yttre. Evighetsarbetet med att skotta sand blir för läsaren en allegori om människans existens, en modernare version av Sisyfosmyten, om mannen som rullar ett stenblock uppför berget bara för att se det rulla ner igen så fort han kommit till toppen. Det är en intressant bild och den fångar mig som läsare trots att jag ofta känner att boken rör sig för långt bort från mig och blir för abstrakt. Det är egentligen det som jag uppfattar som bokens största svaghet, men jag är också medveten om att alla läsare inte kommer tycka så, och för många kommer det filosofiska dilemmat i romanen säkert att vara totalt mind-blowing. Dock inte för mig, men det betyder inte att jag inte ser bokens storhet, och trots att jag aldrig riktigt fick fäste i den själv skulle jag inte tveka att rekommendera den till andra.
“Suna no Onna”, 1962
onsdag 31 juli 2013
Helt och hållet Stephen King - dedikationer, del 3
Eftersom jag äger så många böcker av skräckförfattarnas gigant, så är alla dedikationer hämtade ur enbart Stephen King-böcker den här gången. Jag äger nästan 60 böcker av honom, och således enhel del dedikatkioner. Många av dem är enkla, i stil med "Den här är till" och "Den här boken tillägnas" men det finns också några som är intressanta, och inte minst gåtfulla. Här är de.
Den första dedikationen kommer från Lida, boken om en författare som tas tillfånga av ett galet fan.
Nummer två är från Eldfödd.
En av de mest gåtfulla kommer från Sömnlös.
Sedan har vi den här, från Det, som jag tycker är ganska fin.
Det intressanta med den här är att den kommer från Vägbygge, som är en roman King skrev under pseodonymen Richard Bachman. Och ja, jag var ju tvungen att kolla upp Ordspråksboken 31:10 - 28, som handlar om "Den goda hustrun" och hur hon är och beter sig.
Många av Kings böcker är dedikerade till hans fru, Tabitha. Eller Tabby, som han också ofta kallar henne. Pestens tid är en av dem.
Mardrömmar består av fyra längre berättelser, varav Langoljärerna är den första. Kryptiskt värre.
Den första dedikationen kommer från Lida, boken om en författare som tas tillfånga av ett galet fan.
Nummer två är från Eldfödd.
En av de mest gåtfulla kommer från Sömnlös.
Sedan har vi den här, från Det, som jag tycker är ganska fin.
Det intressanta med den här är att den kommer från Vägbygge, som är en roman King skrev under pseodonymen Richard Bachman. Och ja, jag var ju tvungen att kolla upp Ordspråksboken 31:10 - 28, som handlar om "Den goda hustrun" och hur hon är och beter sig.
Många av Kings böcker är dedikerade till hans fru, Tabitha. Eller Tabby, som han också ofta kallar henne. Pestens tid är en av dem.
Den sista långnovellen i Mardrömmar är Solhunden. En väldigt kryptisk dedikation här med, men jag har en liten misstanke om att "tigrarna" möjligtvis är något sportlag som man helt enkelt inte fattat när man gjorde översättningen. Vad tror ni?

Vargarna i Calla är femte boken i Det mörka tornet-serien.
Och Det mörka tornet är den sista. Precis som J.K. Rowling dedikerade den sista av Harry Potter-böckerna till läsaren själv gör King samma sak här. "Ständige läsare", eller "Constant Reader" är namnet han gett sin trogna fanbase och i många förord talar han direkt till en med det smeknamnet. Så också här, i en av mina favoritdedikationer.
söndag 28 juli 2013
Veckans recension: Kometen kommer av Tove Jansson
Kometen kommer är den första regelrätta boken i serien om Mumintrollen, om man förbiser den prologliknande Småtrollen och den stora översvämningen.
I Kometen kommer återser vi Mumintrollet och hans mamma och pappa, samt det lilla djuret som fått namnet Sniff. Det är sommar i Mumindalen och allting är vackert och varmt och vänligt. Sniff har hittat en egen grotta och Mumintrollet dyker efter pärlformade stenar i havet. Men så kommer en storm, och Bisamråttan kommer för att söka skydd i det blå Muminhuset. Han säger att stormen inte är naturlig, att den har något att göra med den svarta världsrymden och den röda komet som närmar sig Mumindalen med sin svans av eld.
Trots att jag läst Sent i november och vet hur bra de här böckerna är, så går det inte att upphöra att förvånas. De är tunna och tryckta med stor stil och det tog mig bara en dag att läsa den här, men trots det, och trots att de är skrivna för en betydligt yngre publik så är Kometen kommer fängslande och otippat bra.
Det som fascinerar mig mest är hur boken har så många olika nivåer – den går att läsa som en äventyrsberättelse rakt upp och ned, om hur Mumintrollet och Sniff är ute på äventyr och träffar olika figurer och tar sig igenom farligheter, men denna barnvänliga yta är en tunn fernissa över ett avgrundsdjupt mörker som ger hela boken en vuxen och svart ton. Det är märkligt, men jag var faktiskt riktigt illa till mods under stora delar av läsningen. Boken tar upp hur svårt det är att vara väldigt väldigt liten när rymden är så stor och mörk, och pekar ut att vi alla är obetydliga när man tänker på hur små vi faktiskt är. Det är fascinerande hur boken kan lyckas vara både lättsam och allvarlig samtidigt på det sättet.
Jag är också glad att jag nu äntligen blivit introducerad till så många av de viktiga karaktärerna. I Kometen kommer träffar läsaren för första gången Snusmumriken, som jag är lite halvt förälskad i, men också Snorkfröken och en mer utvecklad version av Sniff, som bara gick under namnet “det lilla djuret” i Småtrollen och den stora översvämningen. Det känns bra att äntligen vara på väg in i Muminvärlden, och jag är lättad över att jag tyckte så mycket om den här boken. Det bådar gott inför de delar som återstår.
Sammanfattningsvis är jag väldigt förtjust i den här boken och den här serien, som använder sig av de små fantasidjuren för att upptäcka mörkret som snarare finns inuti läsaren själv än i de dramatiska landskapen och farorna som den beskriver. Den är fantastiskt välskriven och har fina karaktärer som jag vill läsa vidare om. Nästa bok i serien heter Trollkarlens hatt och ska läsas så snart som möjligt.
“Kometen kommer”, 1968 (tidigare “Kometjakten”, 1946)
I Kometen kommer återser vi Mumintrollet och hans mamma och pappa, samt det lilla djuret som fått namnet Sniff. Det är sommar i Mumindalen och allting är vackert och varmt och vänligt. Sniff har hittat en egen grotta och Mumintrollet dyker efter pärlformade stenar i havet. Men så kommer en storm, och Bisamråttan kommer för att söka skydd i det blå Muminhuset. Han säger att stormen inte är naturlig, att den har något att göra med den svarta världsrymden och den röda komet som närmar sig Mumindalen med sin svans av eld.
Trots att jag läst Sent i november och vet hur bra de här böckerna är, så går det inte att upphöra att förvånas. De är tunna och tryckta med stor stil och det tog mig bara en dag att läsa den här, men trots det, och trots att de är skrivna för en betydligt yngre publik så är Kometen kommer fängslande och otippat bra.
Det som fascinerar mig mest är hur boken har så många olika nivåer – den går att läsa som en äventyrsberättelse rakt upp och ned, om hur Mumintrollet och Sniff är ute på äventyr och träffar olika figurer och tar sig igenom farligheter, men denna barnvänliga yta är en tunn fernissa över ett avgrundsdjupt mörker som ger hela boken en vuxen och svart ton. Det är märkligt, men jag var faktiskt riktigt illa till mods under stora delar av läsningen. Boken tar upp hur svårt det är att vara väldigt väldigt liten när rymden är så stor och mörk, och pekar ut att vi alla är obetydliga när man tänker på hur små vi faktiskt är. Det är fascinerande hur boken kan lyckas vara både lättsam och allvarlig samtidigt på det sättet.
Jag är också glad att jag nu äntligen blivit introducerad till så många av de viktiga karaktärerna. I Kometen kommer träffar läsaren för första gången Snusmumriken, som jag är lite halvt förälskad i, men också Snorkfröken och en mer utvecklad version av Sniff, som bara gick under namnet “det lilla djuret” i Småtrollen och den stora översvämningen. Det känns bra att äntligen vara på väg in i Muminvärlden, och jag är lättad över att jag tyckte så mycket om den här boken. Det bådar gott inför de delar som återstår.
Sammanfattningsvis är jag väldigt förtjust i den här boken och den här serien, som använder sig av de små fantasidjuren för att upptäcka mörkret som snarare finns inuti läsaren själv än i de dramatiska landskapen och farorna som den beskriver. Den är fantastiskt välskriven och har fina karaktärer som jag vill läsa vidare om. Nästa bok i serien heter Trollkarlens hatt och ska läsas så snart som möjligt.
“Kometen kommer”, 1968 (tidigare “Kometjakten”, 1946)
Sträckläsning väntar
Jag har spenderat nästan en vecka på Gotland med att ta det lugnt, leka med en dalmatiner vid namn Benjamin och läsa Kvinnan i sanden och Trollkarlens hatt. Och när jag kom tillbaka hem till Skåne låg minsann ett paket från Bokus och väntade på mig. Jag kan knappt bärga mig. Om man kan läsa skiten ur något så kommer jag definitivt göra det nu.
söndag 21 juli 2013
Veckans recension: Ormringen av Elvira Birgitta Holm
Ormringen är uppföljaren till Månskensvargen, en bok som jag blev så positivt överraskad av att jag var tvungen att läsa fortsättningen. Dock märkte jag fort när jag började på Ormringen att jag glömt mycket av första boken, och egentligen var det enda jag hade en minnesbild av hur mycket jag tyckte om den, min förvåning över hur bra jag tyckte den var och så cliffhangern på slutet som var det som lockade mig allra mest att läsa andra delen. Det är synd, för trots att baksidan på Ormringen utlovar att den är en fristående fortsättning på Månskensvargen, så kan jag omöjligt hålla med. Viss förkunskap krävs för att man ska förstå den här boken, och att ha glömt delar av den första är något som jag upplevt som ett stort handikapp i läsningen. Att inte ha läst första boken alls skulle vara extremt förvirrande.
Vi följer återigen Ylva och Mikael, två tonåringar på resa genom 1350-talets Sverige. I efterdyningarna av den stora pesten reser de genom ett land som fortfarande är märkt efter all död. Mikael när sitt brinnande hat och sin längtan efter Anselm. Med sig har han Ylva, som bär hans barn och som han är ohjälpligt bunden till. Bunden är han också av ringen som han bär, ringen som föreställer en orm som biter sig själv i svansen. Mikales löften om hämnd och lojalitet kommer föra honom och Ylva till både Norge, Tyskland och Gotland, och kanske slutligen rakt ner i fördärvet.
Det är svårt att försöka förklara vad boken handlar om utan att förstöra läsnöjet för den som vill ge sig på den, eftersom den bygger mycket på att saker utvecklas runt situationerna medan man läser. Att faktiskt uppbåda energin att läsa den här tegelstenen till att börja med är lite av en bedrift bara i sig – det är en bok på över sexhundra sidor, och även om skrivsättet, all dialog och kapitelbyten underlättar läsningen mycket, så kvarstår ändå faktumet att det är en bok som är full av medeltida ord och som ofta drar igång relativt långa beskrivande stycken. Detta hjälper naturligtvis boken genom att grunda berättelsen i sin miljö, men samtidigt kan jag inte låta bli att undra om det inte kan bli lite väl mycket beskrivningar av städer, kustlinjer, gatstenar och torg.
Personligen tycker jag dock mycket om alla de medeltida uttrycken som kommer fram i tankar och dialog. Det skapar en trovärdighet som är beundransvärd och som jag känner igen från Månskensvargen. Detsamma kan väl egentligen sägas om miljöbeskrivningarna också, men ibland känns de helt enkelt inte relevanta för berättelsen och är delar som rent av inbjuder till skumläsning.
Men det som jag uppskattar allra mest med Ormringen är hur fantastiskt bra den här romanen, och dess föregångare, lyckats med att väva ihop sin trovärdiga medeltida miljö och karaktärer med dagsaktuella teman, kanske framförallt homosexualitet, men också transsexualitet, diskriminering och frågor om könsroller och feminism. Det är väldigt skickligt gjort och skapar ett annat plan i romanen som knyter an till läsarens egen vardag och det moderna samhället.
Jag är också ganska förvånad över hur stora, mörka och vuxna teman som boken behandlar, trots att den står på ungdomsavdelningen. Inte för att ungdomsböcker inte kan behandla tunga ämnen, tvärtom, men på något vis missleder den medeltida och äventyrslika handlingen mig, och när saker som våldtäkt, skuld och skam kommer på tapeten blir man på något vis tagen på sängen. Det skapar en intressant bok som jag faktiskt aldrig läst maken till, föregångaren undantagen. Det är ett av romanens allra mest attraktiva drag, som också gör den mer trovärdig som berättelse.
Tyvärr måste jag ändå säga att boken inte alls lämnar mig med samma positiva och exalterade känsla som den förra. Ormringen är på många sätt en mer komplex roman än vad Månskensvargen var, men jag tycker faktiskt att det blir en svaghet. Den har många fler karaktärer att hålla reda på och jag har svårt för att skilja de olika personerna ifrån varandra. De jag faktiskt är intresserad av är Ylva och Mikael, och kanske också den mytomspunne Anselm. Resten ger jag faktiskt blanka fan i, och det irriterar mig att berättelsen är så överhopad av karaktärer när få av dem har en ordentligt utvecklad roll att spela. Alltför ofta känns de enbart som stöttor för de två huvudpersonerna, hävstångar för att de ska ta sig runt, och det får dem att kännas platta och onödiga. De många intrigerna mellan karaktärer engagerar mig inte särskilt, utan det är egentligen bara relationen mellan Ylva och Mikael och Anselm som jag tycker är intressant, och jag är besviken över att boken kunde ha fokuserat betydligt mer på detta än vad den faktiskt gjorde.
Tyvärr finns allt som jag tycker är bra med Ormringen redan; de tunga frågorna om sexualitet och könsroller, mörkret som ligger under ytan, och den autentiska medeltidskänslan – allt detta fanns faktiskt i Månskensvargen. Ormringen tillför en mer bestämd känsla av ett avslut, men den tillför just inget annat. Och över sexhundra sidor hade jag nog väntat mig någonting mer. Nu återstår väl att se om det kommer också en tredje bok. En liten del av mig vill ändå veta vad som händer Mikael och Ylva, men frågan är om entusiasmen kommer räcka till.
”Ormringen”, 2012
Vi följer återigen Ylva och Mikael, två tonåringar på resa genom 1350-talets Sverige. I efterdyningarna av den stora pesten reser de genom ett land som fortfarande är märkt efter all död. Mikael när sitt brinnande hat och sin längtan efter Anselm. Med sig har han Ylva, som bär hans barn och som han är ohjälpligt bunden till. Bunden är han också av ringen som han bär, ringen som föreställer en orm som biter sig själv i svansen. Mikales löften om hämnd och lojalitet kommer föra honom och Ylva till både Norge, Tyskland och Gotland, och kanske slutligen rakt ner i fördärvet.
Det är svårt att försöka förklara vad boken handlar om utan att förstöra läsnöjet för den som vill ge sig på den, eftersom den bygger mycket på att saker utvecklas runt situationerna medan man läser. Att faktiskt uppbåda energin att läsa den här tegelstenen till att börja med är lite av en bedrift bara i sig – det är en bok på över sexhundra sidor, och även om skrivsättet, all dialog och kapitelbyten underlättar läsningen mycket, så kvarstår ändå faktumet att det är en bok som är full av medeltida ord och som ofta drar igång relativt långa beskrivande stycken. Detta hjälper naturligtvis boken genom att grunda berättelsen i sin miljö, men samtidigt kan jag inte låta bli att undra om det inte kan bli lite väl mycket beskrivningar av städer, kustlinjer, gatstenar och torg.
Personligen tycker jag dock mycket om alla de medeltida uttrycken som kommer fram i tankar och dialog. Det skapar en trovärdighet som är beundransvärd och som jag känner igen från Månskensvargen. Detsamma kan väl egentligen sägas om miljöbeskrivningarna också, men ibland känns de helt enkelt inte relevanta för berättelsen och är delar som rent av inbjuder till skumläsning.
Men det som jag uppskattar allra mest med Ormringen är hur fantastiskt bra den här romanen, och dess föregångare, lyckats med att väva ihop sin trovärdiga medeltida miljö och karaktärer med dagsaktuella teman, kanske framförallt homosexualitet, men också transsexualitet, diskriminering och frågor om könsroller och feminism. Det är väldigt skickligt gjort och skapar ett annat plan i romanen som knyter an till läsarens egen vardag och det moderna samhället.
Jag är också ganska förvånad över hur stora, mörka och vuxna teman som boken behandlar, trots att den står på ungdomsavdelningen. Inte för att ungdomsböcker inte kan behandla tunga ämnen, tvärtom, men på något vis missleder den medeltida och äventyrslika handlingen mig, och när saker som våldtäkt, skuld och skam kommer på tapeten blir man på något vis tagen på sängen. Det skapar en intressant bok som jag faktiskt aldrig läst maken till, föregångaren undantagen. Det är ett av romanens allra mest attraktiva drag, som också gör den mer trovärdig som berättelse.
Tyvärr måste jag ändå säga att boken inte alls lämnar mig med samma positiva och exalterade känsla som den förra. Ormringen är på många sätt en mer komplex roman än vad Månskensvargen var, men jag tycker faktiskt att det blir en svaghet. Den har många fler karaktärer att hålla reda på och jag har svårt för att skilja de olika personerna ifrån varandra. De jag faktiskt är intresserad av är Ylva och Mikael, och kanske också den mytomspunne Anselm. Resten ger jag faktiskt blanka fan i, och det irriterar mig att berättelsen är så överhopad av karaktärer när få av dem har en ordentligt utvecklad roll att spela. Alltför ofta känns de enbart som stöttor för de två huvudpersonerna, hävstångar för att de ska ta sig runt, och det får dem att kännas platta och onödiga. De många intrigerna mellan karaktärer engagerar mig inte särskilt, utan det är egentligen bara relationen mellan Ylva och Mikael och Anselm som jag tycker är intressant, och jag är besviken över att boken kunde ha fokuserat betydligt mer på detta än vad den faktiskt gjorde.
Tyvärr finns allt som jag tycker är bra med Ormringen redan; de tunga frågorna om sexualitet och könsroller, mörkret som ligger under ytan, och den autentiska medeltidskänslan – allt detta fanns faktiskt i Månskensvargen. Ormringen tillför en mer bestämd känsla av ett avslut, men den tillför just inget annat. Och över sexhundra sidor hade jag nog väntat mig någonting mer. Nu återstår väl att se om det kommer också en tredje bok. En liten del av mig vill ändå veta vad som händer Mikael och Ylva, men frågan är om entusiasmen kommer räcka till.
”Ormringen”, 2012
Loppisskörd
Den årliga loppisen på Kämpavallen i Janstorp gav resultat den här gången också. I år fick jag tag på inte mindre än fjorton böcker för 120 kronor. Däribland Tusen och en natt i sex band, just de böckerna som jag beundrat i bibliotekets magasin, med illustrationer i färg. Jag har ingen aning om ifall de här böckerna är värda något; de ser fina ut men jag kan inte hitta något årtal i dem och det möjligt att skenet bedrar. Oavsett så tycker jag att de är väldigt vackra och jag är glad att jag fått tag på dem till slut, så billigt dessutom. Återstår dock att se om serien slutar med sjätte bandet eller om det finns fler.
Vidare hittade jag en pocketutgåva av Den store Gatsby av F. Scott Fitzgerald. Jag har redan den boken sedan tidigare, men eftersom den är så fruktansvärt ful tänkte jag att det kan vara en idé att byta ut den mot den här, som är något snyggare.
Gulliver's Travels hittade jag också, och även om jag är osäker på om jag kan läsa ett så gammalt verk på engelska så kan det ändå vara värt något att ha en fullständig utgåva av den boken.
Just- So - Stories av Rudyard Kipling är nog min favorit bland de här; en otroligt fin liten inbunden bok med originalillustrationer. Blev lite förvirrad först när jag upptäckte att boken har ett hakkors på omslaget, innan jag kom ihåg att symbolen är äldre än nazismen och att den är ett soltecken. Boken är för övrigt tryckt 1908.
Bob Hanssons Gunnar säger jag inte heller nej till, och sen hittade jag två böcker av Maria Gripe - Tre trappor upp med hiss och I klockornas tid. Gripe har skrivit några av mina favoritböcker och jag har länge velat läsa mer av henne, och i och med biblioteks gallring av hennes böcker när jag jobbade där, så har jag haft möjlighet att bygga upp en väntande samling av hennes böcker under det senaste året.
Varg-Larsen av Jack London har jag varit på jakt efter ett tag. Det grämer mig att jag faktiskt ägt den boken en gång i tiden, men skänkt bort den eftersom jag inte var intresserad av den just då. Nu har jag den dock igen, om än med ett långt fulare omslag.
Sist ut är På stranden av Nevil Shute, en bok jag blivit tipsad om för flera år sedan men som jag inte fått mig till att läsa. Nu när jag äger den blir det kanske ändring på det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)













