Veckans recension: Ormringen av Elvira Birgitta Holm

Ormringen är uppföljaren till Månskensvargen, en bok som jag blev så positivt överraskad av att jag var tvungen att läsa fortsättningen. Dock märkte jag fort när jag började på Ormringen att jag glömt mycket av första boken, och egentligen var det enda jag hade en minnesbild av hur mycket jag tyckte om den, min förvåning över hur bra jag tyckte den var och så cliffhangern på slutet som var det som lockade mig allra mest att läsa andra delen. Det är synd, för trots att baksidan på Ormringen utlovar att den är en fristående fortsättning på Månskensvargen, så kan jag omöjligt hålla med. Viss förkunskap krävs för att man ska förstå den här boken, och att ha glömt delar av den första är något som jag upplevt som ett stort handikapp i läsningen. Att inte ha läst första boken alls skulle vara extremt förvirrande.

Vi följer återigen Ylva och Mikael, två tonåringar på resa genom 1350-talets Sverige. I efterdyningarna av den stora pesten reser de genom ett land som fortfarande är märkt efter all död. Mikael när sitt brinnande hat och sin längtan efter Anselm. Med sig har han Ylva, som bär hans barn och som han är ohjälpligt bunden till. Bunden är han också av ringen som han bär, ringen som föreställer en orm som biter sig själv i svansen. Mikales löften om hämnd och lojalitet kommer föra honom och Ylva till både Norge, Tyskland och Gotland, och kanske slutligen rakt ner i fördärvet.

Det är svårt att försöka förklara vad boken handlar om utan att förstöra läsnöjet för den som vill ge sig på den, eftersom den bygger mycket på att saker utvecklas runt situationerna medan man läser. Att faktiskt uppbåda energin att läsa den här tegelstenen till att börja med är lite av en bedrift bara i sig – det är en bok på över sexhundra sidor, och även om skrivsättet, all dialog och kapitelbyten underlättar läsningen mycket, så kvarstår ändå faktumet att det är en bok som är full av medeltida ord och som ofta drar igång relativt långa beskrivande stycken. Detta hjälper naturligtvis boken genom att grunda berättelsen i sin miljö, men samtidigt kan jag inte låta bli att undra om det inte kan bli lite väl mycket beskrivningar av städer, kustlinjer, gatstenar och torg.

Personligen tycker jag dock mycket om alla de medeltida uttrycken som kommer fram i tankar och dialog. Det skapar en trovärdighet som är beundransvärd och som jag känner igen från Månskensvargen. Detsamma kan väl egentligen sägas om miljöbeskrivningarna också, men ibland känns de helt enkelt inte relevanta för berättelsen och är delar som rent av inbjuder till skumläsning.

Men det som jag uppskattar allra mest med Ormringen är hur fantastiskt bra den här romanen, och dess föregångare, lyckats med att väva ihop sin trovärdiga medeltida miljö och karaktärer med dagsaktuella teman, kanske framförallt homosexualitet, men också transsexualitet, diskriminering och frågor om könsroller och feminism. Det är väldigt skickligt gjort och skapar ett annat plan i romanen som knyter an till läsarens egen vardag och det moderna samhället.

Jag är också ganska förvånad över hur stora, mörka och vuxna teman som boken behandlar, trots att den står på ungdomsavdelningen. Inte för att ungdomsböcker inte kan behandla tunga ämnen, tvärtom, men på något vis missleder den medeltida och äventyrslika handlingen mig, och när saker som våldtäkt, skuld och skam kommer på tapeten blir man på något vis tagen på sängen. Det skapar en intressant bok som jag faktiskt aldrig läst maken till, föregångaren undantagen. Det är ett av romanens allra mest attraktiva drag, som också gör den mer trovärdig som berättelse.

Tyvärr måste jag ändå säga att boken inte alls lämnar mig med samma positiva och exalterade känsla som den förra. Ormringen är på många sätt en mer komplex roman än vad Månskensvargen var, men jag tycker faktiskt att det blir en svaghet. Den har många fler karaktärer att hålla reda på och jag har svårt för att skilja de olika personerna ifrån varandra. De jag faktiskt är intresserad av är Ylva och Mikael, och kanske också den mytomspunne Anselm. Resten ger jag faktiskt blanka fan i, och det irriterar mig att berättelsen är så överhopad av karaktärer när få av dem har en ordentligt utvecklad roll att spela. Alltför ofta känns de enbart som stöttor för de två huvudpersonerna, hävstångar för att de ska ta sig runt, och det får dem att kännas platta och onödiga. De många intrigerna mellan karaktärer engagerar mig inte särskilt, utan det är egentligen bara relationen mellan Ylva och Mikael och Anselm som jag tycker är intressant, och jag är besviken över att boken kunde ha fokuserat betydligt mer på detta än vad den faktiskt gjorde.

Tyvärr finns allt som jag tycker är bra med Ormringen redan; de tunga frågorna om sexualitet och könsroller, mörkret som ligger under ytan, och den autentiska medeltidskänslan – allt detta fanns faktiskt i Månskensvargen. Ormringen tillför en mer bestämd känsla av ett avslut, men den tillför just inget annat. Och över sexhundra sidor hade jag nog väntat mig någonting mer. Nu återstår väl att se om det kommer också en tredje bok. En liten del av mig vill ändå veta vad som händer Mikael och Ylva, men frågan är om entusiasmen kommer räcka till.

”Ormringen”, 2012