Veckans recension: Harry Potter and the Deathly Hallows av J.K. Rowling

Den sista Harry Potter-boken. Tio år efter Harry Potter and the Philosopher’s Stone kommer alltså boken som ska avsluta det hela, slutet på serien som bokstavligt talat förtrollat världen. Förväntningarna var enormt stora, framförallt från de riktigt rabiata fansen som skapat egna teorier, diskuterat karaktärer och skrivit fanfiction.

Jag var själv aldrig riktigt medlem av den mer extrema kretsen av Harry Potter-fans – jag har föredragit att hålla den här serien på en ganska personlig nivå där min uppfattning inte kan bli störd av andras. Anledningen är att jag älskat de här böckerna så mycket, att de betytt mer för mig än någon annan serie någonsin gjort, och därför håller jag i dem så hårt jag bara kan. Utan Harry Potter skulle jag inte vara den jag är, och så enkelt är det. Jag har allt att tacka J.K. Rowling för. Allt.

Jag kommer ihåg när jag köpte den sista boken, på svenska, och började läsa med den där känslan av enorm glädje som kommit med varje bok, och en väldig sorg eftersom det hela skulle komma till ett slut. Att Harry växt med mig och serien växt upp i samma takt som jag har bidragit stort till att den hängt sig kvar så vid mig. Den har följt mina steg, alltid varit på min nivå, och att serien tog slut innebar också att jag förlorade något jag haft sedan jag var nio år – en vän och följeslagare, om man så vill.

Att tänka att Harry är borta är förstås bara trams egentligen. Harry Potter försvinner inte, varken han eller hans universum – det finns alltid där att återvända till. Som J.K. Rowling själv uttryckte sig – ”Hogwarts kommer alltid finnas där och välkomna dig hem.”

Men Deathly Hallows var nog en av de svåraste böckerna att börja på, just eftersom jag var så medveten om att det skulle vara definitivt slut sedan. Jag försökte verkligen hålla igen lite när jag läste boken första gången, försöka få den att vara länge. Jag lyckades extremt dåligt – jag läste ut boken på två dagar. Med den engelska versionen har jag lyckats hålla mig något längre, men det är ändå en fantastiskt gripande och spännande bok, precis som de föregående.

Allting som Harry kämpat för är på väg mot sin upplösning. Dumbledore är död – den siste som stått mellan Harry och Voldemort är borta. Harry, Ron och Hermione har lämnat Hogwarts, sina familjer och all trygghet bakom sig för att ge sig ut på en jakt efter Voldemorts fyra kvarvarande horrokruxer, tingen som innehåller delar av Voldemorts splittrade själ. De måste förstöras innan Voldemort själv kan bli dödlig, innan Harry kan förinta honom för evigt.

Problemet är att jakten på horrokruxerna verkar dömd att misslyckas från början. Harry har ingen aning om var de skulle kunna vara, eller vad de skulle kunna vara för den delen. Han vet inte ens hur man ska kunna förstöra dem om han väl hittar dem. Att han är på flykt från ett allt mer korrupt samhälle som satt ett pris på hans huvud gör inte det hela lättare. Det hela tär på vänskapsbanden mellan honom, Ron och Hermione, och Harry börjar tvivla på Dumbledores motiv. Men vem ska kunna göra slut på Voldemort en gång för alla om inte Harry, den Utvalde, den som profetian handlar om? Att ge upp är helt enkelt inte ett alternativ.

Deathly Hallows är utan tvekan den mörkaste boken i serien, och även om döden varit närvarande så långt tillbaka i serien vi kan minnas, så har den aldrig varit så här påtryckande förr. Parallellerna till vårt eget samhälle och vår egen värld går igen i Harrys magiska trollkarlssamhälle, och vi inser att problemen är desamma vare sig vi är mugglare eller trollkarlar. Framförallt finns det paralleller att dra från Hitler till Voldemort, den teori om övermänniskor som förenar dem, terorin om ”renhet” och tanken att en viss typ av människor är mer värda än andra.

Men, utan att säga för mycket, så är det här också den bok i serien där det genomgående temat med kärlek och martyrskap får sin utlösning, där vi inser att den djupaste och starkaste magin av alla är en som inte är reserverad bara för trollkarlar, utan är en slags magi som vi alla kan utöva, mugglare som trollkarl - kärlek.

Men mer än något annat är Deathly Hallows en vacker avslutning där vi får svar på de stora frågorna som följt oss genom serien, och där alla trådar knyts samman. Det är utan tvekan en av de bästa avslutningar på en serie som jag läst, helt i stil med resten av böckerna. J.K. Rowling imponerar ända in på slutet, och får mig att både skratta och gråta över den här boken, som är så mörk men som ändå bär på såväl humor som sitt budskap om vikten av kärlek, vänskap och moral.

Slutet lyckas vara både så oväntat och så snyggt som man någonsin hade kunnat hoppas på, och känslan jag har när jag slått igen boken är att slutet är bittersweet. Och ”bittersweet” är nog en känsla som alla läsare av Harry Potter känner igen sig i när det kommer till Deathly Hallows. Vi har längtat och sett fram emot den här boken så länge, och ändå finns det en sådan ambivalens inför den, eftersom det efteråt inte finns någon återvändo.

Att ha läst Harry Potter-serien på första gången på engelska har varit en ganska speciell upplevelse för mig. På många sätt har det varit som att återuppleva Harry Potter ur ett lite annorlunda perspektiv, som om jag läst berättelsen genom ett färgat fönster och bytat från rött till blått. Det är annorlunda, även om historien undertill är likadan. Och ja, den engelska originalversionen är såklart bättre. Hade jag bara kunnat få den här engelska texten i den fantastiska layouten som de svenska omslagen utgör hade upplevelsen för mig varit perfekt.

J.K. Rowling har med den här serien lämnat något i arv till bokälskare över hela världen. Det är en berättelse där karaktärerna har lämnat sidorna med mer kraft och på fler sätt än vad Rowling någonsin hade kunnat föreställa sig när hon skrev den första boken om pojken i skrubben – pojken som slutar som inte bara trollkarlsvärldens största hjälte genom tiderna, utan också som vår hjälte. Harry har blivit vår räddare, vårt hopp, vår ledsagare. Och han kommer fortsätta vara det för mig, precis som han kommer vara det för miljontals andra läsare som läst eller kommer läsa Harry Potter. Han och hans vänner är odödliga som ett av litteraturhistoriens största fenomen någonsin, och har blivit det av alla de rätta anledningarna. Harry Potter kommer för mig alltid vara Det. Den Perfekta bokserien. De böcker som inga andra någonsin kommer kunna slå.

Det här är inte sista gången jag läser den här serien. Jag kommer läsa Harry Potter-böckerna om och om igen, det är jag helt och fullt säker på. Jag skiter i att jag låter sentimental när jag säger det här, men den är en tidlös serie som alltid kommer ha en särskild plats i mitt hjärta, tills den dag jag dör.

”Harry Potter and the Deathly Hallows”, 2007

Bokfrågor

Är man arbetslös så är man.

1. Vilken bok i dina hyllor har du haft längst?
Jag tror att det är någon av de gamla Pippi Långstrump-böckerna som mamma brukade läsa för mig och min syster när vi var små.

2. Vad läser du just nu?
Jag läser Horn av Joe Hill. Är visserligen bara på sidan 75 men jag gillar den hittills - den handlar om en kille som vaknar upp efter en utekväll inte bara med baksmälla utan med två horn utväxande ur huvudet. Recension dyker upp!

3. Vad läste du senast?
Igår läste jag ut Nick & Norahs oändliga låtlista av Rachel Cohn och David Levithan. Det var en riktigt mysig ungdomsbok faktiskt, jag gillade den.

4. Vad ska du läsa sedan?
Tror det blir Den andre Will Grayson av John Green och David Levithan.

5. Vilken bok verkade alla utom du gilla?
Jag skäms lite för att säga det, men jag tyckte inte att 1984 var särskilt bra. Jag fattar ju vad den handlar om och att det är intressant, men den har gapande hål i storyn som jag har svårt att komma runt, och karaktärerna är platta som kartongbitar. Om jag måste välja en favorit av George Orwell tar jag Djurfarmen istället.

6. Vilken bok intalar du dig själv att du ska läsa?
Vredens druvor av John Steinbeck. Herregud, har till och med köpt den.

7. Vilken bok som kommer ut inom ett år kommer du prioritera att läsa?
Under kupolen av Stephen King. Jag hoppas att den kommer i november, annars blir jag ledsen. Det fanns rykten om att tredje delen av Abarat-serien av Clive Barker skulle komma också - om så är fallet så kastar jag mig över den.

8. Sista sidan: läser du den först, eller väntar du tills det är dags?
Det där är farligt! Men jag ska inte förneka att jag ibland, mot bättre vetande, sneglar lite på de sista sidorna.

9. “Författarens tack”: slöseri med papper och bläck, eller intressant?
Det beror helt på vems tack det är. De flesta är dödligt tråkiga och sådant man inte läser, men Stephen King är fantastiskt rolig i alla sina för- och efterord.

10. Vilken karaktär skulle du vilja byta plats med?
Så länge det blir Harry Potters värld byter jag plats med vem som helst. Absolut vem som helst, låt mig bara se Hogwarts!

11. Vilken/vilka författare, som du inte redan har läst, vill du läsa?
Charlaine Harris. Jag är ett stort fan av True Blood men har inte läst böckerna i skräck för att jag ska tycka illa om tv-serien sen. Call me a pussy.

12. Vilken/vilka böcker i dina hyllor har du haft sedan du gick i skolan?
Tog ju studenten för inte alltför länge sedan, så jag tippar på sådär alla.

13. Vilken/vilka böcker har fått följa med dig på flest resor?
Jag brukar ta biblioteksböcker med mig utomlands. Men jag tror att Den gröna milen av Stephen King är den av mina böcker som varit utomlands mest, dock i två olika upplagor. Min mamma fick först tag i den på Rhodos. Några år senare läste jag den och lånade ut den till en kompis som tog med den till någon annan grekisk ö, om jag inte minns fel. Eftersom den stackars pocketboken inte riktigt överlevde det, så fick jag en version i hårda pärmar sen, som följt med mig till Italien där den blev läst av både mig och min syster.

14. Fanns det någon obligatorisk läsning som du hatade i skolan, men som visat sig vara riktigt bra tio år senare?
Nej. Jag gillade alltid att läsa böcker i skolan. Men jag har märkt att många avskyr Flugornas herre på grund av att de tvingats läsa den i skolan. Jag tror verkligen att det är en grymt dålig idé att tvinga på folk böcker de inte vill läsa.

15. Stephen King eller Anne Rice?
Vad förväntar ni er? Stephen King såklart! (men jag gillar verkligen En vampyrs bekännelse).

16. Begagnade eller sprillans nya böcker?
Spelar ingen roll alls. Skulle tro att det är lite fifty-fifty i min bokhylla.

17. Har du sett en film som visade sig vara bättre än originalet, det vill säga boken?
Det har hänt två gånger. Den första är Dansar med vargar av Michael Blake. Läs aldrig den boken. Filmen är så mycket bättre. Den andra är Vårbedrift av Stephen King, där filmen är känd som Nyckeln till frihet eller The Shawshank Redemption. Men till böckernas försvar ska det också sägas att jag sett filmerna först.

18. Finns det någon vars boktips du alltid lyssnar på?
Nej. Haha.

Rekommendera en bok eller en serie:
Åh. Varför ställer ni mig inför detta? Jag är så lojal mot så många böcker! Men okej då, jag ska nämna en som inte kommit upp bland svaren till de här frågorna - Den hemliga historien av Donna Tartt. Den är mästerlig.

Veckans recension: Harry Potter and the Half-Blood Prince av J.K. Rowling

Om jag ska utse den bok i serien som jag gillar minst, är jag rädd att den här är först på listan. Jag vet inte riktigt varför, för den är ändå totalt suverän. Kanske är det att det hände så himla mycket i förra boken och det händer så mycket i nästa, att den här inte riktigt håller samma takt. Jag vet helt enkelt inte.

Vad jag vet är att den är betydligt mörkare än de föregående böckerna. Voldemort har nu gjort sin existens känd i trollkarlssamhället, och skräcken sprider sig. Ingen kan vara säker, och man kan inte lita på någon. För Harry, som har utmålats som en galen tonåring som bara vill bli sedd, förändras nu situationen radikalt när han istället blir symbolen för hoppet. Nu är han inte längre pojken som överlevde – nu är han den utvalde. Trollkarlssamhället hoppas förtvivlat att han är den som är skickad att göra slut på mörkrets herre för gott.

Och de har mer rätt än de tror. Nu har Harry kunskap om profetian som förutsäger att han måste döda Voldemort eller dö själv, och nu handlar det bara om beredskap inför det möte som måste ske mellan honom och hans föräldrars mördare. För tillfället är han trygg på Hogwarts skola, omringad av det skydd som Albus Dumbledore utgör. Men både han och hans rektor vet att det är ett dödläge som inte kommer vara länge. Och för att kunna döda Voldemort måste Harry ta reda på vem denne trollkarl egentligen är och hur han blev den han blev...

Som ni förstår själva är själva grundplåten för den sjätte boken extremt mycket mörkare än förut. I Half-Blood Prince har vi uteslutit ”om” – nu är det istället en fråga om när. Men som vanligt med Harry Potter så har boken väldigt många lager. Det finns humor som får mig att skratta högt flera gånger och det finns en allt allvarligare romantisk handling. Dessutom visar Half-Blood Prince också hur mycket våra karaktärer växt upp och vilka dilemman de kommer bli tvungna att möta. När Voldemort nu återvänt betyder det mycket inte bara för Harry, utan också för alla de andra som är beredda att slåss – på båda sidor. Gränserna mellan gott och ont har aldrig varit suddigare än nu.

Half-Blood Prince är på många sätt en förberedelse, ett slags avstamp för både Harry och oss som läsare. Rowling briljerar med sitt sätt att blanda in det förflutna med nuet på ett sätt som få författare klarar av, och som ger Harry (och oss) så mycket mer att stå på. Det är helt enkelt en stor upptrappning, samtidigt som det finns sidoberättelser som är bokens egna.

Vad jag njuter mest av är just faktumet att vi börjar få se precis vilken person Harry är, vilka hans mål är, och hur han växer upp att bli den ende som kan rädda världen han lever i, världen som räddat honom från livet hos familjen Dursley när han var elva år. Jag älskar att se hur han har gått från pojken i skrubben under trappan till den unge mannen som beslutar sig för att han är redo att göra allt i sin makt för att rädda dem han älskar. Det är så imponerande bra skrivet.

Sluten blir också sorgligare och sorgligare för varje bok, lite mer bittersweet för varje gång. Jag har bara lust att kasta mig över den sista delen, Deathly Hallows, men jag vill samtidigt inte eftersom jag vet att när den boken är slut, så kommer jag ha den där hungern inom mig, den där som bara kan mättas med en rejäl dos Harry Potter. Det finns helt enkelt inget annat som verkligen går upp mot att läsa de här böckerna, inget som kan ersätta dem. Läsa om Harry Potter, det är nog något som jag kommer hålla på med lika mycket nu som när jag är åttio år gammal.

”Harry Potter and the Half-Blood Prince”, 2005

Currently in ReadingMode

What the title says. Jag läser massor just nu; den här veckan har jag läst ut Just Kids av Patti Smith, Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter av Jonas Gardell, Mannen under trappan av Marie Hermansson, och så har jag börjat på En blomma i Afrikas öken av Waris Dirie. Wow, inte ens jag visste att det var så många förrän jag räknade upp dem sådär.

Veckans recension: Harry Potter and the Order of the Phoenix av J.K. Rowling

Den femte boken i serien om vår världsberömde trollkarl är också den tjockaste. På svenska slår den på inte mindre än tusen sidor – den engelska pocketversionen ”bara” 960. Men så händer det ju också ganska mycket.

Harry är rasande på behandlingen han får av Dumbledore under sommaren – han sitter fast på Privet Drive, där han inte nås av några nyheter från sin egen värld, där han plågas av mardrömmar om natten då han såg Voldemort komma tillbaka, och ingen verkar vilja berätta för honom vad som verkligen händer. Det är först när han utsätts för dödsfara som någon reagerar och tar honom ifrån hans moster och morbror.

Han upptäcker snart att Dumbledore inte legat på latsidan – han har under sommaren återsamlat vad som kallas Fenixorden, en grupp människor som redan börjat planera hur de bäst ska kunna besegra Voldemort. Så långt är allt väl, men det riktiga problemet ligger hos ministeriet. Trolldomsministern vägrar blankt inse att Voldemort är tillbaka och sprider rykten om att Dumbledore är senil och Harry själv är galen.

Året på Hogwarts blir det värsta dittills för Harry, som plötsligt befinner sig i en sits där i princip alla elever på skolan verkar tro att han är en farlig galning. Vad värre är – ministeriet har börjat lägga sig i skolans affärer och har skickat dit Dolores Umbridge, som snart gör livet till ett helvete inte bara för Harry, utan för alla inom skolans väggar. Harrys försök till att övertyga eleverna om Voldemorts återkomst möts av yttersta motstånd från alla håll och till råga på allt verkar Dumbledore undvika honom. Svåra skolprov, mystiska drömmar och kärlekstrubbel gör inte heller livet enklare...

Många läsare verkar ha svårt för den femte boken på grund av flera saker – att den hemska Professor Umbridge är beskriven så att man hatar henne med varje fiber under läsningen, och att Harry är på ständigt dåligt humör. Jag har dock alltid sett Order of the Phoenix som en av mina favoriter i serien, fast jag kan för guds skull inte riktigt redogöra för varför. Kanske för att Harry genomgår en väldigt viktig uppväxtfas i just den här boken, eller för att den ytterligare för oss mot den mörkare delen av serien. För mig växer Harry verkligen upp i Order of the Phoenix, och som alltid är det inte smärtfritt. Jag tycker om att Rowling gör Harry så ytterst mänsklig, så väldigt sårbar och som vilken annan tonåring som helst mitt bland allt det magiska. På många sätt är detta Harry Potter-seriens absoluta styrka – all den mänsklighet som gör att läsaren får lätt att identifiera sig och se sig själv i detta ganska främmande parallella universum.

Order of the Phoenix slår an tonen för resten av serien på ett väldigt tydligt sätt. Precis som de andra böckerna har vi förstått något viktigt när boken är slut, något som förändrar bilden av vad Harry måste möta. Med Prisoner of Azkaban insåg vi hur suddiga linjerna mellan gott och ont kunde vara och lärde oss att allt inte är som det verkar. I Goblet of Fire genomgick vi ett plågsamt uppvaknande där han-som-inte-får-nämnas-vid-namn återvände och vi såg vem fienden verkligen är för första gången. Med Order of the Phoenix, däremot, får vi se hur korrupt den här världens regering faktiskt är, vi får se maktlystenhet, paranoia och behovet av att kontrollera hela trollkarlssamhället. Och när boken är över har vi fått reda på mer om Harrys förflutna och framtid – hans öde om man så vill.

Som alltid bjuder också boken på massor med humor mitt bland det växande mörkret, en av anledningarna till att jag älskar den här serien så mycket. Flera gånger skrattar jag högt åt dialogen eller när jag läser vilka bisarra saker studenterna lyckas med under sina lektioner – som när Ron av misstag förvandlar en tallrik till en stor svamp under sina slutprov utan en aning om hur det gått till, eller lärarnas tysta medgivande åt att ge Umbridge vad hon förtjänar.

Femte boken är också så tjock att en omläsning ger mig väldigt mycket. Jag läser i regel mina favoritkapitel om och om igen i de här böckerna, men den här boken är så tjock att det finns massor med detaljer jag glömt eller inte lagt märke till förr när jag läser de kapitel jag inte kan ord för ord. Det är uppfriskande och kul. Det finns faktiskt så mycket jag skulle kunna säga om Order of the Phoenix att jag med lätthet skulle kunna spoila hela läsningen för någon som inte haft nöjet att bekanta sig med den här boken än, så jag måste lägga band på mig och avsluta här. Låt mig bara säga att Harry Potter aldrig kommer sluta fascinera mig.

”Harry Potter and the Order of the Phoenix”, 2003

Amnesty

Idag har jag handlat begagnad bok på Amnesty i Hörby - det blev Inte som andra döttrar av Deborah Spungen. Har läst den förr, men jag tycker mycket om den och har inte ägt den själv förrän nu. Lyckades dessutom få tag på den inbundna versionen som har bilder, inte bara pocketutgåvan.
Nån som är intresserad av vad den handlar om? Det är den självbiografiska boken som Nancy Spungens mamma skrev efter att Nancy blivit knivmördad av sin pojkvän Sid Vicious då hon var tjugo år gammal. Den handlar om hur familjen under hela Nancys liv kämpar med hennes vanföreställningar och märkliga beteende, utan att kunna hjälpa henne. Hon försvinner in i en värld av droger, punkrock och skvallerpress. Det är först efter att hon är död som familjen får veta att Nancy förmodligen lidit av schizofreni.
Av alla sanna skildringar jag läst så tror jag att den här är min favorit.

Apt Pupil

Har nyss avslutat läsningen av Apt Pupil, eller Sommardåd som den heter på svenska. Jag hade glömt att den var så bra. Den var bra medicin mot min nuvarande PPD (Post-Potter Depression om någon undrar).

Apt Pupil handlar om en typiskt amerikansk pojke på tretton år som inser att hans granne är en efterlyst krigsförbrytare - faktiskt en av de som hade befälet i ett av de tyska koncentrations-lägrena under andra världskriget. Och han börjar utpressa den gamle nazisten och tvingar honom berätta precis vilka hemskheter han gjort sig skyldig till, för sitt eget höga nöjes skull. Han vill höra berättelserna man är för äcklad för att skriva om i historieböckerna.

Den är otroligt läskig faktiskt - man får följa hur båda två blir allt mer psykiskt instabila och hamnar i en destruktiv maktlek med varandra, tills det ounvikliga händer och fällan slår igen om dem båda två. Ni hittar den i samlingen Sommardåd, av Stephen King såklart. Recension dyker upp på bloggen också, när alla Harry Potter-böckerna åkt upp förstås.

Bilden är från filmen, en helt okej filmatisering faktiskt, men den kan omöjligt få fram all den psykiska spänningen i boken.

Veckans recension: Harry Potter and the Goblet of Fire av J.K. Rowling

Inte för att man kan annat än älska allt som har med Harry Potter att göra, men oftast när jag försöker klura ut vilken av Harry Potter-böckerna jag tycker minst om, så är Goblet of Fire ganska högt upp. Jag vet inte riktigt varför, för när jag sedan läser i den så älskar jag den, precis som jag älskar de andra böckerna. Kanske är det att den sticker ut från de andra när det kommer till handlingen, precis som Deathly Hallows gör.

Goblet of Fire var den första av böckerna som jag köpte alldeles själv. Jag kommer ihåg det väldigt tydligt, för de tre föregående hade jag fått i present, men från och med Goblet of Fire åkte jag in på första försäljningsdagen för varje bok och köpte den. Jag kommer fortfarande ihåg när jag satt med Harry Potter och Fenixorden i ett köpcentrum och läste istället för att följa med min mamma i klädbutiker, och hur en gubbe kom fram och sa ”Det måste vara Harry Potter du läser, va?”

När Harry och hans vänner kommer tillbaka till Hogwarts efter en händelserik sommar, väntar en överraskning för alla skolans elever. Hogwarts ska vara värd för den magiska trekampen, och gästas av elever från två andra skolor; Beauxbatons och Durmstrang. En förkämpe från varje skola ska utses av Den flammande bägaren, och sedan kommer de ställas inför tre svåra utmaningar under skolårets gång.

Harry ser fram emot tävlingen lika mycket som alla andra, men på kvällen när de tre förkämparna ska utses händer något oväntat – också Harrys namn kommer fram ur bägaren.
Det finns ingen återvändo. Harry, tre år yngre än de andra kämparna och mycket mindre erfaren, måste delta. Men vem har lagt hans namn i bägaren? Vem vill att han ska vara med i tävlingen? Harry inser att det kanske inte handlar om att vinna tävlingen, utan om att överleva den.

Goblet of Fire är boken där hela serien om Harry Potter växer upp. När den börjar är vi kvar i barndomen, men när den slutar är vi på en helt annan sida. Serien hittar här en vuxnare ton och läsaren börjar inse precis vilken farlig väg som börjat veckla ut sig framför Harry. Den förra boken må ha varit ett smakprov på samma sak, men i den här blir det tydligt att det inte finns någon återvändo längre.

En grej som jag också tycker är rolig är att det blir så uppenbart att Harry och hans vänner är tonåringar – plötsligt handlar det också om den där söta tjejen i Ravenclaw, vem Hermione tillbringar så mycket tid med och hur man frågar en tjej om hon vill gå med en till julbalen. Jag tycker så mycket om det för att det blir så mänskligt, för att det aldrig bara blir en seriös kamp mellan gott och ont utan att Rowling ändå tillåter huvudpersonerna att vara människor, att vara tonåringar med vanliga problem och vanliga känslor, om än i en magisk miljö.

Precis som i de förra böckerna bjuder Goblet of Fire på både humor och spänning, och när de sista kapitlen tar en mörk och olycksbådande vänding sitter jag ssom klistrad vid boken trots att jag vet vad som kommer hända – också de sista kapitlena i den här boken är några som jag läst dussintals gånger.

Det är märkligt vad Harry Potter gör med mig. Jag verkar aldrig kunna bli trött på den här serien, det går bara inte. Jag tror att jag kommer sitta om något år igen och skriva nya recensioner, gång på gång, och aldrig tröttna.

”Harry Potter and the Goblet of Fire”, 2000

Dumbledore-citat, del 3

Och så var jag tillbaka från min resa i Harry Potter-land... och jag avslutar såklart med Dumbledore-citat, del tre :)

"We are only as strong as we are united, as weak as we are divided." - GF, s. 784

"Youth cannot know how age thinks and feels. But old men are guilty if they forget what it was to be young." - OP, s. 908

"Let us step out into the night and persue that flighty temptress, adventure." - HBP, s.72

"Have you any idea of how much tyrants fear the people they oppress?" - HBP, s. 602

"Do not pity the dead, Harry. Pity the living, and, above all, those who live without love." - DH, s. 792

"Of course it is happening inside your head, Harry, but why on earth should that mean that it is not real?" - DH, s. 792

Veckans recension: Harry Potter and the Prisoner of Azkaban av J.K. Rowling

Harry Potter and the Prisoner of Azkaban skulle med lätthet kunna vara min favoritbok i den här serien, även om jag vid närmare eftertanke skulle ha enormt svårt att välja ut bara en bok. Anledningen är att den här boken innehåller så mycket som fått representera Harry Potter för mig, och det är en väldigt viktig bok för serien i sin helhet. Den innehåller inte bara en av seriens allra mest överraskande twister, utan är också en övergångsbok på många sätt. När den börjar är vi kvar i Harrys barndomsvärld, men när den slutar har hans världsbild fått sig en rejäl törn och han, liksom läsaren, börjar så smått inse att resan vi är på väg att ge oss ut på kommer bli långt mer komplicerad än vi trott´i de föregående böckerna.

Med Prisoner of Azkban glänser också Rowling i sin berättarteknik. Hon måste vara en av de bästa författarna som finns när det kommer till att väva in det förflutna med nutiden, något som alltid varit svårt för författare att åstadkomma på ett bra sätt. J.K. Rowling är briljant när det kommer till detta, och det är inte sista gången hon visar prov på just den här typen av berättande.

Boken börjar med Harry Potters trettonde födelsedag. Hans sommar hos familjen Dursley har som vanligt inte varit särskilt rolig, och när det hela mynnar ut i en katastrof flyr Harry och försöker på egen hand ta sig till Diagongränden. Men när han nått trollkarlsvärlden finner han den i skräck – en av Voldemorts allra mest hängivna tjänare, Sirius Black, har lyckats fly från fängelset Azkaban. Och ryktet går att han är på väg mot Hogwarts, för att döda den som berövade Mörkrets Herre hans makter – Harry.

Hogwarts vidtar säkerhetsåtgärder som innebär att skolan omges av dementorer, de värsta varelserna Harry någonsin stött på. Skolan får också en ny lärare i försvar mot svartkonster, en sjabbig man vid namn Lupin, som verkar särdeles avskydd av professor Snape och som mystiskt försvinner med jämna mellanrum. Harrys tredje år på Hogwarts kantas av skräck, men kommer sluta med något han aldrig kunnat föreställa sig.

En av anledningarna till att jag är så förtjust i den här boken är att den för första gången verkligen drar in de vuxna karaktärerna. För första gången hamnar de i i det actionfyllda nuet, och vi får se dem agera och upptäcker att de är iika mycket människor som barnen vi följer, mer komplicerade och kanske kommer spela en större roll än vi trott. När den här boken är slut har vi förstått att gränsen mellan gott och ont inte är någon knivskarp linje. Och framförallt har vi lärt oss att i den här världen kan man inte vara säker på vem man ska lita på...

Prisoner of Azkaban är full av överraskningar och är det första steget som serien tar mot en mörkare ton där ingen går helt säker, men den är också fullspäckad av den humor som utmärker de här böckerna, och Harry besitter en mänsklighet som gör mig väldigt svag för honom. Om den förra boken innehöll flera viktiga saker som kommer återkomma i de nästföljande böckerna, så innehåller den här många karaktärer som kommer spela en stor roll för såväl Harry som för serien i sin helhet.

Att läsa den här serien på engelska för första gången känns som en helt ny upplevelse, och trots att jag redan läst den här boken minst fyra gånger kommer jag på mig själv med att vara totalt okapabel till att sluta läsa. Det är nästan absurt att jag, som läst de sista kapitlen i den här boken så många gånger att min svenska utgåva är fläckig och tillplattad på de sidorna, sitter som på nålar och inte kan lägga boken ifrån mig. Nästan som magi.

”Harry Potter and the Prisoner of Azkaban”, 1999