Tjena juli

Juni gick verkligen fort! Men så har jag också hunnit med en hel del; jag har avslutat mitt första läsår på Göteborgs universitet, med allt vad det inneburit, och så har jag flyttat tillbaka hem från England och börjat jobba igen.

Plugget tyngde ner första delen av månaden, men sen jag kom hem har jag läst fyra romaner och en novell - inte dåligt, tycker jag ändå. I juli lär det bli ännu mer läsa av, särskilt eftersom jag ska utomlands i en vecka och måste ha något att läsa både på flyget och på stranden. Jag funderar på att ta med mig Chimamanda Ngozi Adichies Americanah, som är tjock nog att räcka hela veckan.

Månadens favorit för juli månad blir Vykort från ingenmansland av Aidan Chambers, en ungdomsbok som jag tyckte väldigt mycket om.

Vad planerar ni att läsa i juli?

Det var det där med självdisciplin...

Efter att ha läst Kings senaste plockade jag återigen upp H is for Hawk av Helen Macdonald, men det ville sig inte riktigt. Istället började jag på I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv av Tom Malmqvist, så får hökträningen vänta ännu lite till, tror jag.

Och så bara fortsätter jag låna på biblioteket: den nuvarande högen består av Snödrottningen av Michael Cunningham, Källan av Catherine Chanter, Du, bara av Anna Ahlund och Leo av Catharina Bergsten. Vad läser ni?

Recension: Den som finner av Stephen King

Förra året läste jag första delen i den här trilogin, Mr Mercedes, och blev glatt överraskad av Stephen Kings nya thriller-projekt. Till och med jag, som nästan avskyr deckare och kriminalare, gillade den boken. Nu är det alltså andra romanen i trilogin om den pensionerade polisen Bill Hodges som är på tapeten.

1978 blir den geniförklarade författaren John Rothstein rånmördad i sitt hem. Mördaren, Morris Bellamy, är ett bindgalet fan som inte bara får med sig författarens pengar, utan också en ovärderlig samling av anteckningsböcker med aldrig publicerat material. Många år senare hittar en tonårig pojke pengarna och anteckningsböckerna som Morris blivit tvungen att gömma. Men skatten visar sig vara livsfarlig att ha i händerna, och när saker och ting eskalerar dras Bill Hodges och hans medhjälpare in i härvan.

En sak kan jag säga med en gång: Den som finner är en hejdundrande spännande bok. Det här har visat sig vara precis den läsupplevelse jag behövde, en bok som varit nära nog omöjlig för mig att släppa, och medan jag tog mig igenom upplösningen har jag inte kunnat tänka på någonting annat. Jag har gått omkring som i en dröm, och bara kunnat tänka på hur det egentligen ska sluta.

Ofta kan ju den andra boken i en trilogi bli en dryg transportsträcka, men jag tycker att King lyckas undvika den fällan med råge. Samtidigt som boken följer upp trådar från Mr Mercedes som den ser till att upprätthålla som en slags vilande plotline, är den helt och hållet en fungerande roman på sina egna premisser. Samtidigt följer den en struktur som passar väl ihop med föregångaren. 

Kanske gillar jag just den här boken extra mycket eftersom den delvis handlar mycket om litteratur, och om den känsla av besatthet som man som läsare kan uppleva. I det finns paralleller till Kings vid det här laget klassiska roman Lida, men Den som finner undviker ändå att återanvända material, vilket gör att den står stadigt på egna ben.

Det står också klart vid det här laget att Stephen King är rutinerad bortom allt tvivel - han trycker på rätt knappar hela tiden och undviker alltför stora utsvävningar, även om han är lika detaljerad som vanligt. För mig som är en van läsare av honom är läsningen av Den som finner bekväm, som att ta på sig ett par väl använda skor som passar precis. Jag känner så väl till stilen och greppen att jag nästan får en känsla av att vara i maskopi med författaren, och det är en härlig känsla att ha som läsare. Att King dessutom, trots allt detta, lyckas förvåna mig och låter berättelsen ta vändningar som får mig att sitta som på nålar, är inget annat än imponerande. 

Om det är något enda som stör mig med boken är det Kings vanliga svagheter - den gubbighet han lagt sig till med är en av dem, och en del klumpiga grepp som liksom verkar gå av bara farten. Jag är också lite förvånad över att halva boken hinner gå innan Bill Hodges alls dyker upp, men jag är inte säker på att det är negativt. På det stora hela är ändå Den som finner en välkomponerad, andlöst spännande bok med ett driv som kan liknas vid det som finns i Kings klassiska verk. Läsningen har påmint mig om hur mycket jag ändå älskar King och hans författarskap på bästa möjliga sätt, och jag ser fram emot att läsa sista delen i trilogin som kommer redan i höst, med titeln Sista vakten.

"Finders Keepers", 2015

Sommarens första loppisfynd

Idag åkte jag till Malmö för att gå på loppis, och fyndade hyfsat snygga pocketupplagor av Iliaden och Odysséen, som jag förmodligen aldrig kommer att läsa i sin helhet, men det är ändå sådana böcker som kan vara bra att ha. Och så hittade jag Anton Tjechovs Damen med hunden och Duellen, två noveller som jag länge tänkt läsa. Och när jag nu ändå var inne på noveller - jag köpte Moa Martinsons Fjäderbrevet på PocketShop när jag ändå var i farten.

Recension: Djupa Ro av Lisa Bjärbo

Djupa Ro är ännu en av ungdomsböckerna som jag läst i blotta extasen över att äntligen vara fri från kurslitteratur. Jag har sett den recenseras med halvljummet betyg på några andra bloggar, men tyckte ändå att handlingen lät så pass lovande att jag själv ville se vad jag tyckte. Plus att jag gillade omslaget så mycket att jag liksom blev lockad.

I den lilla orten Ingelstad hittas nittonårige Jonathans kropp, i vattnet vid badplatsen Djupa Ro. David och resten av kompisgänget som splittrats efter studenten kommer tillbaka för att närvara vid begravningen. Det är han, Ludde, Paula och Tove. De har alla trott att de ska hålla ihop för evigt, men nu är en av dem död och ingenting kan någonsin bli som förut. Dolda saker börja komma upp till ytan och David måste fråga sig saker som han tidigare aldrig funderat över. Hur dog egentligen Jonathan? Hur väl känner han egentligen sina barndomsvänner? Vilken sorts människa är han själv? Mellan de fyra gapar tomrummet efter Jonathan, och kan inte fyllas.

Det är första gången jag läser något av Lisa Bjärbo, och jag måste säga att jag faktiskt är väldigt imponerad. Hennes stil liknar visserligen många andra ungdomsförfattares, men det finns något mer hos henne, något som jag genom hela läsningen försöker sätta fingret på. Kanske är det att Djupa Ro känns så välkomponerad och liksom uttänkt, utan att för den sakens skull vara stel. Jag gillar upplägget; att boken utspelar sig under den vecka som David och hans vänner återvänder, och inte sträcker sig särskilt långt rent geografiskt. Det skapar en känsla av klaustrofobi som träffar helt rätt i skildringen av hur det är att komma tillbaka till orten där man växt upp, när man nyss lämnat den. Jag beundrar hela beskrivningen av det lilla Ingelstad, känslan som finns både av trygghet, igenkännande och den kvävande känslan av att vilja därifrån.

Också relationen mellan de fyra vännerna - och den femte, döda - är väldigt väl gestaltad. Hur det är att ta studenten och göra andra saker, vidga sina vyer, träffa nya människor och inte veta vad det ska bli av de vänskapsrelationer man haft sen man var liten. Framför allt tycker jag om hur dödsfallet i gruppen får de andra att reflektera över varandra och sig själva, och hur deras relationer egentligen ser ut. Jag gillar särskilt dialogen i boken, som är riktigt bra och sällan klingar falskt. Språket överlag är väldigt, väldigt bra, och förmodligen det jag gillar mest med hela läsupplevelsen. Det korta, ärliga och nakna språket passar temat kring död och sorg väldigt väl, eftersom det är så hudlöst, så rått. Särskilt imponerad är jag nog av humorn, som ändå letar sig in mitt bland allt det sorgliga och faktiskt får mig att skratta då och då. Det gör boken trovärdig och mänsklig.

Dock ska det inte stickas under stol med att Djupa Ro är en ganska tung bok att läsa, trots sitt rappa, skickliga språkbruk. Det beror såklart på att det är en bok om sorg, och emellanåt blir den bearbetning som karaktärerna ägnar sig åt så väldigt tung också för mig som läsare. Men trots att det emellanåt är en jobbig bok att ta sig igenom rent känslomässigt, så har den tagit mig väldigt kort tid att läsa - mycket tack vare att den är så bra uppbyggd och för att den hela tiden känns trovärdig.

Det som dock kanske ligger Djupa Ro i fatet lite grann är hur fast den är i sin samtid. Det ger visserligen boken en svidande aktualitet som tjänar den väl just nu, men jag har svårt att se hur boken kommer stå sig om några år. Jag tycker det är synd, eftersom den ändå behandlar ämnen som känns väldigt viktiga och tidlösa.

Slutligen: kanske är inte Djupa Ro en bok som jag kommer minnas så väldigt länge, men den är en stabil, välskriven läsupplevelse som sätter fingret på massor av viktiga saker. En bra bok, varken mer eller mindre.

"Djupa Ro", 2015

Glad midsommar!

Så var det visst midsommar! För er som vill ha riktigt midsomrig läsning dagen till ära tipsar jag om Shakespeares En midsommarnattsdröm, som jag verkligen gillar. Med det - glad midsommar, alla läsare!

Stiftar bekantskap med Lisa Bjärbo

Just nu läser jag ännu en ungdomsbok; Lisa Bjärbos Djupa Ro. Det är första gången jag läser något av Bjärbo, men jag gillar henne skarpt hittills! Vad läser ni?

Recension: Monster i garderoben av Johan Hilton

Jag läser facklitteratur betydligt mer sällan än vad jag borde, men Monster i garderoben fick jag upp ögonen för förra året, när den blev nominerad till Augustprisets facklitteraturkategori. Efter att ha förberett mig genom att se Alfred Hitchcocks Psycho (väldigt bra, för övrigt) satte jag mig äntligen för att läsa den.

Boken, vars hela titel är Monster i garderoben: En bok om Anthony Perkins och tiden som skapade Norman Bates, är delvis en biografi över skådespelaren Anthony Perkins som levde mellan 1932 och 1992, om hans liv och om vilken inverkan rollen som Norman Bates i Psycho hade för honom på ett personligt plan. Samtidigt är det en bok som väver ihop Perkins livsöde med en kronologisk studie i hur homosexuella män utmålas som farliga, och hur sexuella minoriteter används inom skräckfilm - ofta direkt influerade av Psycho - och vilka effekter det i sin tur haft och fortfarande har på samhället.

Jag måste erkänna att jag blev lite förvånad över att Monster i garderoben ändå var en hyfsat tungrodd läsupplevelse. Exakt vad jag förväntat mig vet jag inte riktigt, men det är på sin plats att påpeka att den här boken inte är helt lättläst. Det beror inte på språkbruket eller ämnet, som är otroligt intressant, utan snarare på hur faktaspäckad den är - referenslistan i slutet är femton sidor lång. Men det gör också Monster i garderoben till en riktigt genomgripande och välunderbyggd studie i hur sexuella minoriteter gestaltas inom skräckfilmsgenren. Det är både skrämmande och intressant läsning om ett ämne som jag aldrig funderat så ingående över tidigare.

Dock tror jag att boken trots sitt intressanta ämne skulle kunna ha blivit en rätt tung och tråkig läsning utan särskilt mycket känsla, om det inte vore för att den också är en biografi över Anthony Perkins. Eftersom jag såg Psycho först i lördags kväll är han en helt ny bekantskap för min del, men hans liv går att koppla ihop till alla delar av bokens studie på ett sätt som grundar läsningen på ett mänskligt plan. Genom Perkins liv får alla aspekter av det som boken fokuserar på nämligen ett konkret ansikte. Boken kartlägger till exempel psykoanalysen från 40- och 50-talen, där homosexualitet anses vara en pervers sjukdom och där mödrar skuldbeläggs, något som går igen i både Perkins eget liv och i filmen som kommer att förändra hans liv. Men boken redogör också för riktiga brott begångna av homosexuella och hur de tagits emot, och för alla de bögar som jagats, blivit utpekade och dömda under tiden då Perkins levde. Det är skrämmande läsning, om alla dessa individer som levde i ständig skräck, då inte minst de skådespelare som Perkins hör till, där ett avslöjande betydde undergång.

Analysen sträcker sig också in i dagens samhälle, och visar att bilden av den homosexuelle som en skrämmande dubbelnatur i hög grad lever kvar, inte minst genom Hollywoods attityd och gestaltningen som återkommer gång på gång i skräckfilmer - en genre där just Psycho ju är en milstolpe. Monster i garderoben blir både en filmhistorisk överblick över hur homosexuella används som underhållning och skrämseleffekt, och som sätter detta fenomen i sin kontext, samtidigt som den är en analys ur queerperspektiv på filmen Psycho och en levnadsteckning över Anthony Perkins och den tid han levde i.

Det som framför allt slår mig i min läsning av den här boken är hur nära allt detta ligger vårt eget, moderna samhälle som vi anser vara så öppet och tolerant, och hur envist fördomar hänger sig kvar, förankrade och förstärkta i vår populärkultur. Boken sprider ljus över fenomen jag aldrig tidigare tänkt så ingående över, och bara för det är den värd en guldstjärna. Att den dessutom väcker så mycket känslor i anknytning till Anthony Perkins egen livshistoria gör inte det hela sämre.

"Monster i garderoben: En bok om Anthony Perkins och tiden som skapade Norman Bates", 2015

Tillskott i hyllan

Ikväll kunde jag äntligen hämta ut mitt paket från Bokus! Nytt i hyllan är alltså Stephen Kings senaste, Den som finner, Chimamanda Ngozi Adichies Americanah, Kazuo Ishiguros Återstoden av dagen och Margaret Atwoods The Handmaid's Tale. Just nu är jag nästan klar med Monster i garderoben av Johan Hilton, men efter den blir det nog någon av de här. Vad läser ni?

Psykotisk läsning

Igårkväll såg jag Alfred Hitchcocks Psycho för första gången i mitt liv - allt för att kunna börja på Monster i garderoben av Johan Hilton. Jag har velat läsa den sedan den blev nominerad till Augustpriset förra året, och hittills är den väldigt lovande. Vad läser ni?