En tom önskelista

Oktober är en månad jag faktiskt gillar, trots att det är då hösten blir ett faktum och kylan kommer krypande. Det beror kanske en hel del på att oktober är den månad då jag fyller år - som barn längtade jag alltid till oktober, och det kanske är den känslan som hänger kvar.

Nästan så långt tillbaka som jag kan minnas så har jag önskat mig böcker till min födelsedag, och med tiden har kraven blivit allt högre på de stackars människor som ska köpa dem till mig - jag vill ha specifika titlar i specifika format.

Men i år vet jag faktiskt inte riktigt vad jag ska önska mig för böcker. Alla de där jag sett fram emot - Färjan, Rörelsen, Stig Dagermans böcker och Stephen Kings nya - har jag redan köpt själv eftersom det var bokmässa och för att de gått ur tryck (och till och med jag tycker att det är för mycket begärt att folk ska leta begagnade böcker till mig). Den enda boken jag vet att jag vill ha är Store bror av Lionel Shriver, men den har inte kommit i pocket ännu.

Visst finns det fler böcker jag skulle kunna tänka mig att läsa, men så tycker jag det är onödigt med tanke på att det finns bibliotek...

Så, har ni några tips på böcker jag inte får missa att sätta upp på listan? Sådana man inte bara måste läsa, utan också äga?

Nattläsning

Skräckromaner är bra till många saker, men att bota sömnlöshet är inte en av dem. Nu läser jag John Ajvide Lindqvists senaste, Rörelsen - fristående fortsättning på Himmelstrand. Vad läser ni?

Grattis, Svetlana!

... och så står det klart att det blev Svetlana Aleksijevitj som får årets Nobelpris i litteratur! Motiveringen löd: "För hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid." Det här är faktiskt första året som jag medvetet hållit ordentlig koll, och 13.58 började jag lyssna på Sveriges radios hemsida för att höra vem det blev.

Vad tycker ni om valet? Själv tycker jag att det är riktigt kul med en kvinnlig pristagare (av 111 personer är det bara 14 kvinnor som fått priset). Och så har jag nu rätt stor lust att läsa Kriget har inget kvinnligt ansikte. Tänker ni läsa henne?

Recension: Främlingar på tåg av Patricia Highsmith

Det var när jag var hemma i Skåne som jag läste i tidningen att Främlingar på tåg, Patricia Highsmiths debutroman, snart ska bli film av David Fincher. Och då har den såklart också kommit med ett nytt snyggt omslag. Det fick mig att gå och leta i min mammas bokhylla, eftersom hon har nästan allt som Patricia Highsmith skrivit - och mycket riktigt hittade jag hennes gamla ex av boken (eftersom min bok inte hade något omslag har jag valt den nya upplagan som bild - titeln är lite annorlunda, men översättningen är densamma).

Guy Haines är arkitekt på väg uppåt. Det enda som hindrar honom är hans fru som hela tiden skjuter upp deras skilsmässa. På tåget för att träffa henne och diskutera saken möter han en främmande man som både fascinerar och skrämmer honom. Mannen, Charles Bruno, berättar att han hatar sin far så mycket att han skulle kunna döda honom. Och så kommer Bruno med ett befängt förslag - de ska mörda åt varandra! Om Bruno dödar Guys fru, så kan Guy döda Brunos pappa. Guy avfärdar det hela som löjligt prat, utan att veta att mötet på tåget kommer att få oerhörda konsekvenser.

Jag har tidigare läst den första delen i Highsmiths serie om Tom Ripley, En man med många talanger. Det lustiga med Highsmith är nämligen att jag tilltalas väldigt mycket av hennes idéer, men när jag faktiskt sätter mig ner och läser känner jag mig inte alls så fängslad som jag borde. Jag har försökt mig på Ripley två gånger, i hopp om att jag skulle känna annorlunda den andra gången, men med samma resultat. Och tyvärr är det precis likadant i Främlingar på tåg.

Också här tycker jag att själva idén till berättelsen är riktigt bra - två främlingar som ska mörda åt varandra och på så sätt lura polisen. Inga motiv, ingen koppling, ingenting. Och så vad som händer när planen faktiskt sätts i verket, hur de två männen reagerar och hur de oåterkalleligen binds vid varandra. Det blir en psykologisk thriller som lever upp till namnet. Sämre blir det inte av att karaktärerna dessutom är så bra uppbyggda - den samvetslöse Bruno påminner mycket om Tom Ripley, han fascinerar och skrämmer i sin totala frihet från allt vad regler och samvete heter. Guy å andra sidan, är den mer mänskliga av de två som läsaren får ta plats i och relatera till - tills man upptäcker att också han blivit vriden någonstans på vägen, utan att man riktigt märkt det. De är båda två komplexa karaktärer som förändras och utvecklas under berättelsens gång - särskilt intressant blir kanske den homoerotiska undertexten i särskilt Brunos fall. I allt detta blir Främlingar på tåg en skicklig, karaktärsdriven berättelse om skuld, utpressning och om rätt och fel.

Så varför dras jag inte med? Varför känner jag aldrig av den där spänningen som jag vet finns där? Jag tänker att det nog har med några olika saker att göra. För det första är det kanske språket, som inte är särskilt anmärkningsvärt. Highsmith är ingen poet och har väldigt lite humor, vilket gör läsningen ganska torr och faktamässig. För det andra, så är det kanske att boken vid det här laget är ganska gammal - 65 år i år, faktiskt. Jag undrar om min lätta uttråkning i läsandet helt enkelt beror på att berättelsen inte känns särskilt nyskapande längre, i en tid då man tittat på åtta säsonger av Dexter och vant sig vid tanken på antihjältar på ett helt annat sätt. Då krävs det mer från det jag ser och läser för att det alls ska kännas nervkittlande.

Det betyder inte att Främlingar på tåg är en dålig bok - tvärtom är det nog många som fortfarande skulle tycka om den idag. Jag råkade till och med sätta mig bredvid en man på bussen som också läste just samma bok, vilket slog mig som extremt märkligt med tanke på bokens ålder. Men det säger ändå något om att Highsmith inte är utdaterad, tvärtom. Och jag kan ju se det, att det finns en skickligt uppbyggd intrig, buren av tilltalande karaktärer och en bra, psykologisk twist. Det är väl bara det att Highsmiths författarskap inte är för mig.

"Strangers on a Train", 1950

Nya bokmärken

Jag kom på att jag glömt visa de supersnygga bokmärkena som jag fick i Litteraturbankens monter på Bokmässan. Litteraturbanken, fick jag lära mig, är en hemsida som publicerar svenska klassiker som e-böcker. De har massor med titlar och, det måste erkännas, sjukt snygga bokmärken. Dessutom hade de superroliga pins med alla möjliga litterära adjektiv - som Episk, Klassisk, Profan eller som i mitt fall - Dramatisk. Kolla deras Facebook-sida för att se alla!

Dessutom måste jag ju nämna att det är imorgon som årets Nobelpristagare utses. Har ni någon gissning på vem det blir?

Den växer

Har bott i mitt rum i Göteborg nästan precis en månad nu, och bokhyllan har redan fördubblats. Så klart på grund av Bokmässan och allt, där jag köpte en del böcker, men också för att jag hämtat hem några från Skåne (bland annat Den hemliga historien som jag tänkte läsa om när jag får tillfälle).

Näst på tur står nog iallafall Rörelsen av John Ajvide Lindqvist, och Tysk höst av Stig Dagerman, så fort jag läst ut Patricia Highsmith. Vilka böcker vill ni läsa i oktober?

Läslösa veckan

På grund av hur himla mycket jag har att läsa till skolan den här veckan blir det kanske inte riktigt samma tempo i romanläsandet.

Jag kom av mig lite hemma i Skåne under helgen också - Bulgakov var inte riktigt min kopp med te och även om jag inte bestämt om jag ska ge upp än, så blev det så att jag började på Främlingar på tåg av Patricia Highsmith. Det är en av min mammas gamla böcker som stod i hennes hylla utan skyddsomslag och nu har jag kommit ungefär halvvägs i den. Vad läser ni?

7 frågor

Det var längesen jag svarade på frågor nu, och det tycker jag alltid är roligt. Fritt snodda och översatta från Tumblr. Det skulle vara kul att se vad ni svarar också - antingen i kommentarsfältet eller på era egna bloggar (länka gärna!)

1. Hur hittar du nya böcker att läsa?
Det är väldigt olika. Det kan vara allt från boktips från verkliga människor, till boktips från andra bokbloggar, tv, tidningar, eller olika litteratursidor online. Jag har upptäckt att Buzzfeed Books ofta har bra tips när de gör listor, till exempel "65 Books You Need To Read In Your 20s" och liknande. Och ibland gillar jag att bara kolla igenom hyllorna på biblioteket eller i en bokhandel och plocka första bästa som verkar intressant. Så gick det ofta till medan jag jobbade på bibliotek, till exempel.

2. Hur kom det sig att du började gilla att läsa?
Jag har tyckt om att läsa sen jag lärde mig det, men precis som för många andra var det inte förrän jag läste Harry Potter som gnistan verkligen tog sig. Sen dess har jag varit förlorad.

3. Hur har din smak för litteratur förändrats under åren?
Jag tycker att jag bara blir mer och mer kräsen ju mer jag läser, vilket är både bra och lite synd. Men naturligt också, antar jag, att ribban höjs hela tiden i takt med att man upptäcker riktigt bra böcker. Jag rör mig mer och mer mot litteratursnobberiet, är jag rädd för, även om jag i grunden anser att det inte går att läsa "fel" böcker. Samtidigt är jag ett oförbätterligt fan av ren underhållningslitteratur och kan tycka det är helt underbart med blaffig skräck, under förutsättning att det görs bra förstås.

4. Hur ofta köper du böcker?
Ganska ofta, trots att jag verkligen inte borde. För ett år sen eller så försökte jag göra en pakt med mig själv att inte köpa några nya böcker innan jag läst ut de som står olästa i hyllan, men det gick ju som det gick med den saken...

5. Hur kom det sig att du började bokblogga?
Jag började skriva recensioner av böcker väldigt tidigt, när jag gick i högstadiet om jag inte minns fel - jag kan ha varit tolv eller tretton iallafall, för det var då jag fick tillgång till min egen dator för första gången. Efter varje bok jag läste skrev jag ner handlingen och vad jag tyckte, och efter ett par år hade jag så många recensioner att det började bli löjligt att bara ha dem där i en mapp i datorn. 

Från början hade jag en egen hemsida full med allt jag skrev - recensionerna fanns tillsammans med mina dikter och noveller. Men så bestämde jag mig för att bara fokusera på litteratur eftersom jag hade så mycket av den varan. I bloggens början hette den faktiskt BokPanda och jag lade upp en recension om dagen (!). Men på den här adressen har Booksessed funnits sedan runt 2010 tror jag - men arkivet sträcker sig bakåt in i BokPandas dagar, när det bara var uteslutande recensioner och inget bloggande.

6. Hur reagerar du om du inte tycker om slutet på en bok?
Jag tycker att slutet är extremt viktigt, till och med viktigare än början. Det är det sista intrycket man får, och ofta är det slutet som sitter kvar efteråt, i större utsträckning än något annat. Det finns oräkneliga gånger när jag blivit besviken på ett slut och det har dragit ner betyget rejält på en bok jag annars gillat skarpt. 

7. Hur ofta bläddrar du fram och smygtittar på slutet av en bok?
Det är något jag försöker att inte göra - men om boken är väldigt, väldigt tråkig kan det hända att jag bläddrar lite bland de sista sidorna ändå. Sneglar på sista ordet, kanske.

Hej oktober

Så har det ju blivit oktober, den riktiga höstmånaden. Den är till för mysrysliga böcker och te, tycker jag. Så jag tänker läsa minst en skräckroman till och dessutom ge mig på Dagermans Tysk höst - det känns som om det är rätt månad för den boken.

Tyvärr har jag ganska mycket att stå i när det gäller skolan, men jag ska göra mitt bästa för att läsa litteratur med! Just nu läser jag Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov, men jag är faktiskt lite osäker på om jag kommer orka mig igenom hela, den är lite för absurd för mig tror jag. Men det är den enda boken jag tagit med mig till Skåne över helgen så jag ska iallafall ge den en ärlig chans innan jag bestämmer mig.

Månadens favorit för oktober är Den andra pojken av Willy Russell, en väldigt speciell bok som jag verkligen tyckte om när jag läste den för flera år sen. Vad läser ni?

Recension: Färjan av Mats Strandberg

Eftersom jag har följt Mats Strandberg lite när han bloggat för LitteraturMagazinet, så har jag haft ögonen på den här boken redan sedan innan den kom ut. Förut har ju Mats Strandberg skrivit Engelsfors-trilogin tillsammans med Sara Bergmark Elfgren, men jag har bara läst Cirkeln, som inte riktigt levde upp till mina förväntningar. Därför var jag lite orolig för att känna samma sak med Färjan.

När Baltic Charisma lägger ut från Stockholm ska det ta tjugofyra timmar innan hon når Finland. Det ser ut att bli en helt vanlig kväll på den slitna festfärjan, med samma brokiga skara människor som alltid. Där finns den äldre kvinnan som tagit mod till sig för att göra en överilad resa alldeles ensam, de två bästa kompisarna som är ute efter en riktig fest, de tolvåriga kusinerna som verkar ha glidit ifrån varann och killen som ska fria till sin pojkvän. Och bland personalen finns vakterna som tar hand om de som är alldeles för fulla, bartendern som låtit färjan bli hans liv och den avdankade schlagerstjärnan som håller i karaokekvällarna. Baltic Charisma är ett flytande universum i miniatyr, där allting kokar av förväntningar. Men ombord just ikväll finns också någon eller något helt annat, och det är bara en tidsfråga innan kryssningen övergår i en blodig mardröm.

Som sagt var jag inte riktigt säker på hur den här läsupplevelsen skulle utveckla sig - skräck ombord på en finlandsfärja låter ju helt fantastiskt, men jag undrade om det skulle gå att följa konceptet fullt ut, eller om det inte skulle bli lite väl billig slasher över det hela. Men faktum är att jag verkligen, verkligen gillar Färjan. Upplägget hade väldigt lätt kunnat bli för överdrivet och löjligt i händerna på en mindre begåvad författare, men Mats Strandberg skriver så bra att jag kan tro på nästan vad som helst.

För Färjan bärs verkligen upp mycket av sitt språk och sin hantering av handlingen. Förutom att det är en så pass språkligt kompetent roman är det framför allt miljön som blir den stora styrkan, och som ger boken en känsla av att vara nyskapande. Att ha en färja som scen är både smått absurt och lite genialiskt, eftersom det känns så nytt. Ute på Östersjön kan ingen höra dig skrika, och de flesta har väl åkt med en liknande färja någon gång och man kan föreställa sig paniken som skulle uppstå. Det är helt enkelt en bra skriven skräckroman som känns ny samtidigt som den inte gör avkall på de klassiska skräckelementen - här finns den läskiga ungen, äcklet, våldet, frossandet och idiot-gå-inte-in-dit-reaktionerna som man känner igen från mycket annat.

Visst kan jag tycka att boken tar i överkant några gånger - det finns tillfällen när jag tänker att det hela är lite väl klyschigt, eller när det är så mycket blod att jag undrar hur det inte kommer sig att det börjar sippra ut mellan sidorna, men jag ursäktar faktiskt det. För den här boken är på mer än 450 sidor, och ändå har den inte känts dryg en enda gång. Jag har läst den på två dagar och suttit som klistrad vid den. Färjan är extremt spännande, och mycket av anledningen till det är att den bärs upp av ett omfattande men trovärdigt persongalleri.

Boken berättas nämligen ur flera olika perspektiv, både besättning och passagerare. Till en början var jag orolig över att det skulle bli förvirrande, men boken gör ett bra jobb med att skilja karaktärerna från varandra och - viktigast av allt - få läsaren att sympatisera med eller åtminstone förstå dem allihop. Och detta är kanske det som faktiskt gör boken, för om man inte hade brytt sig om karaktärerna hade Färjan bara blivit en osmaklig sörja av blod och inälvor som man hade behövt vada sig igenom. Men eftersom alla karaktärerna känns så mänskliga med båda bra och dåliga sidor, människor man känner igen, så vill man se hur det går och man är rädd, glad eller upprörd för deras skull - och det är genom deras ögon som skräcken blir verklig istället för enbart löjlig.

Färjan är nog, utan tvekan, den bok med högst bodycount jag läst i år. Det finns ett flirtande med slashergenren som blir snudd på komiskt ibland, men som tur är faller den aldrig över den gränsen och blir löjlig. Stilen och karaktärsgestaltningen påminner om både Stephen King och John Ajvide Lindqvist, och det går inte att förneka hur kul det är att läsa bra, svensk skräck. Färjan är kanske inte den mest intellektuellt stimulerande roman jag läst, men det gör mig absolut ingenting. Det är precis en sån bok som jag bara kan luta mig tillbaka och bli fångad i. Jag har haft så himla roligt med den. Betydligt roligare än vad jag hade förväntat mig, och roligare än vad jag kanske borde erkänna.

"Färjan", 2015