Elementärt!

Jag kan snart inte hitta fler adjektiv att beskriva hur mycket jag älskar Sherlock med. Igår kväll var det Baskervilles hund som avsnittet (avsnitt och avsnitt, de är mer som 90 minuter långa filmer) var baserat på. Åh, gud, det är så bra.

Låt mig bara säga detta; Benedict Cumberbatch är född till att spela den här rollen. Ärligt talat.
Avsnittet ligger ute på SvtPlay om ni missade det... eller bara vill se om det, som jag :)

Brideshead Revisited

Jag försöker vänja mig vid ny frisyr och läser Brideshead Revisited, eller, om man föredrar den svenska titeln, En förlorad värld.

Jag har visserligen inte kommit så långt i den än, men den lyckas på något vis vara både jobbigt gammalmodig och lättsamt rolig. Egentligen vet jag knappt vad den handlar om eftersom det inte står så mycket på baksidan, men jag vet att den är lite av en klassiker som blivit både tv-serie och film. Än så länge handlar den iallafall om studenten Charles Ryder, som bekantar sig med den inte så lite excentriske Sebastian Flyte, och dras in i hans trollkrets. Och, så småningom vad jag förstår, också livet runt Brideshead, familjen Flytes gods.

Lite totalt obvious homosexuella undertoner gör inte soppan sämre. Me like.

Kevin är äntligen här!

Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver är en av mina favoritböcker - inte minst sedan jag träffat författarinnan (she is amazing). Den här mörka, obehagliga och intressanta boken handlar om mamman till en pojke som mördat flera av sina skolkamrater, och tar upp flera kontroversiella ämnen som rör barn och familj, och inte minst bilden som vi har angående vad en familj är.

Och här, äntligen, äntligen, äntligen, är filmen. Jag har sett fram emot den i ett halvår minst. 17e februari nästa vecka är det dags för premiär i Sverige. Boka in!

Inte "lethal" längre

Min tidigare nämnda Lethal Pile of Books har nu flyttat upp ovanpå mina två bokhyllor. Så nu ser det ut såhär i mitt rum, och jag behöver inte oroa mig för att vakna med hjärnskakning längre.

Jag gillar det, det gör att min bokhylla ger ett ännu mer massivt intryck än tidigare.

För er som undrar hur många böcker jag faktiskt äger så ligger antalet någonstans runt 350. There is no such thing as too many books.

Veckans recension: Flickan från ingenstans av Justin Cronin

Det är barta februari och jag måste redan ha läst en av det här årets längsta böcker – Flickan från ingenstans är inte mindre än 907 sidor lång. Så vitt jag vet är den också första delen i en trilogi, och allt tyder på att de följande böckerna blir minst lika långa. Dock är jag inte helt säker på hur gärna jag vill läsa vidare.

Jag blev intresserad av den här boken på grund av två saker. Ett: jag älskar omslaget, det är skitnsyggt. Två: Det här är en bok som fullkomligt överösts med beröm. På framsidan är min favorit Stephen King citerad; ”Läs denna bok och den vanliga världen försvinner”. Bloggrecensenter har gått bananas, filmrättigheterna är redan sålda. Det är bara positivt från alla håll och kanter. Kanske är det därför jag blev lite besviken på den här boken, för att jag förväntade mig för mycket?

Men jag förstår att Stephen King gillar den. Till en början har jag nämligen en ganska stark déjà-vu känsla – Kings Pestens tid bara måste ha varit den huvudsakliga inspirationen här. Det finns så mycket likheter att jag nästan rynkar på näsan – militären och FBI fifflar med ett virus, experimentet går naturligtvis fel och smittan sprider sig urskillningslöst över den nordamerikanska kontinenten. Förresten är det inte bara handlingen som liknar King – också själva skrivsättet har något Kingskt över sig (för att inte tala om tjockleken på boken).

Men i Flickan från ingenstans räcker det inte att de som smittas med viruset dör. Nej, Justin Cronin har följt vampyrtrenden och alla som smittas förvandlas till blodtörstiga monster. Det är kanske detta som gör mig mest skeptisk av allt. Jag har svårt för apokalyptiska historier överlag (ja, även Pestens tid – jag har aldrig riktigt förstått varför folk envisas med att kalla den för Kings bästa verk). Kanske för att det är så uppenbart att de inte är sanna – det räcker trots allt med att jag tittar upp och ut genom fönstret för att övertyga mig själv om att jo, världen är kvar. Jag har helt enkelt aldrig kunnat sätta mig in i världen-går-under-scenariot.

Och även om Cronins vampyrvarelser, kallade viraler eller pyrer, är väldigt originella och inte liknar något jag läst om eller sett på film förr, så har jag svårt att ta till mig hur viruset skulle fungera. På något vis tycker jag det blir löjligt med dessa självlysande, fladdermusliknande monster (och jag ser av någon anledning förvuxna gremlins för min inre syn, vilket inte underlättar problemet).

Hursomhelst. Boken är indelad i en före-del och en efter-del, skulle man kunna säga. Läsaren får se hur det går till när viruset bryter sig ut, och sedan kastas vi ungefär hundra år in i framtiden. Varje dag är en kamp för de överlevande, varje natt är skräckens tid eftersom det är då som viralerna är aktiva. Mörkret fruktas och ingen vet vem som kommer vara död när morgonen kommer. Ingen vet det än, men det enda hoppet är flickan från ingenstans, vandrerskan, den eviga – Amy.

Det är svårt att säga mer om vad boken handlar om, eftersom det skulle förstöra läsningen, och det vill jag inte. För även om jag är lite kritisk så kan det aldrig bli tal om en totalsågning här – för det är boken alldeles för bra. Ingen kan komma och säga att boken är dåligt skriven eller har en tråkig intrig. Men även om Flickan från ingenstans är otroligt välskriven och jämn i språket så kan jag inte låta bli att irritera mig på en del saker. För det första är persongalleriet väldigt stort. Inget fel i det, och Cronin är skicklig på att framställa karaktärer som människor, men jag glömmer faktiskt bort vem som är vem ibland och jag får svårt att bry mig om så himla många människor samtidigt. Dessutom känns det som om alla får en lite för lång bakrundshistoria. Detta hjälper givetvis läsaren att bry sig om dem, men herregud, måste jag få reda på allt? Särskilt när karaktärer dör till höger och vänster så får jag svårt att fatta varför jag behövde läsa allt det där om deras förflutna. Det gör mig otålig, jag vill bara vidare.

Boken är himla bra, missförstå mig inte, men det kan liksom kännas som om man får för mycket av det goda. Den är mastig att ta sig igenom, med mycket miljöbeskrivningar, mycket bakgrundshistoria, mycket av allt. Den lever enligt något slags more is more-motto som gör mig lite trött som läsare.

Visst är Flickan från ingenstans en bra bok. Ja. Ingen tvekan om saken. Och den är definitivt läsvärd och spännande och jag skulle inte bli förvånad om någon sa till mig att det var en av deras favoritböcker. Det är den värd. Men jag är själv trött när jag är klar med den. Kanske för att storyn inte alltid tilltalar mig. Kanske för att jag läst den på så kort tid. Kanske för att jag vet att det här bara är första delen och att jag inte har energi nog för resten av serien. Åtminstone inte just nu.

För man vet ju aldrig, eller hur?

”The Passage”, 2010

Sherlock är tillbaka

Som jag längtat efter andra säsongen! Och ikväll är det äntligen dags, efter en så himla lång väntan. Jag kan knappt sitta still!

Jag bara älskar den här serien, särskilt hur den flirtar med Conan Doyles originalberättelser från sitt lite humoristiska moderna perspektiv. Att den sen svämmar över av brittisk humor, snygg klippning och en sjukt underbar huvudkaraktär gör inte direkt det hela sämre.

SVT 1 klockan 21.30. Don't forget, my dear Watson!

Tror jag just blev kär

Eftersom en av mina favorit-tv-serier, Sherlock, har säsongspremiär imorgon så började jag återigen fundera på att läsa just alla Sherlock Holmes-berättelserna i kronologisk ordning. Jag har läst ganska många förut, men huller om buller och för så längesedan att jag knappt minns dem längre.

Jag tror att jag ska ta en vända till Ystad och besöka antikvariatet där, eftersom innehavaren är en Sherlock Holmes-nörd av stora mått, men jag kunde inte låta bli att surfa runt efter samlingar på nätet. Och - herregud.

Kolla vad jag hittade! Jag är helt förälskad. Tio klassiska samlingsverk, inbundna i läder. OMFG. Bara titta på dem!

Förutom Sir Arthur Conan Doyles kompletta Sherlock Holmes- berättelser, så finns det följande:
The Complete Tales and Poems of Edgar Allan Poe
Seven Novels av H.G. Wells
Grimm's Complete Fairy Tales
The Divine Comedy av Dante
The Illiad and the Odyssey av Homeros
The Complete Works of Lewis Carroll
Seven Novels av Jane Austen
The Chronicles of NarniaThe Complete Works of William Shakespeare.
Shit, vad jag önskar att jag var rik.

Bu!

Förresten. I eftermiddag ska jag med skrivarcirkeln till Svaneholms slott och bli inspirerad till en spökhistoria. Tyvärr snöade det ordentligt igår, så våra planer på att tända en brasa, grilla korv och berätta spökisar i skymningen fick vi lägga på hyllan. Men det ska ändå bli väldigt kul.

Tänkte ta med mig mina tre spökhistoriesamlingar ändå - Nya spöktimmen, med Barbro Werkmäster som redaktör, är äldst men ändå den jag gillar mest eftersom den är illustrerad och full av lite udda historier jag inte sett någon annanstans. Världens bästa spökhistorier gillar jag också, mest på grund av nostalgiska skäl - den innehåller nämligen den första Sherlock Holmes-berättelse jag någonsin läste, Det spräckliga bandet. Jag tycker fortfarande att den är bäst, till och med bättre än Baskervilles hund.

Min sista spökbok heter Klassiska spökhistorier och är sammanställd av Charles Keeping. Den är mer innehållsrik än de andra, men jag har aldrig kommit mig för med att läsa hela.

En lustig detalj är att alla tre böckerna innehåller Charles Dickens Banvakten. Men den är ju också riktigt, riktigt kuslig. Dock tror jag att världens bästa spökhistoria, alla kategorier, måste vara Spöket på Canterville av Oscar Wilde. Underbar.

My "Lethal Pile of Books" is back

Ja. Det är vad jag kallar den. Min Lethal Pile of Books. Jag har haft den förr - den består helt enkelt av de böcker som inte får plats i mina bokhyllor. De samlar jag på hög mellan ena bokhyllan och väggen. Och högen växer... och växer... och växer. Nu är den mer än två meter hög, igen. Sist gav jag bort nästan hela högen till Lions. Nu vill jag mest skaffa ännu en bokhylla.

Anledningen till att jag kallar den Lethal är för att min säng är lokaliserad precis mittemot. Det händer nämligen att högen rasar, och om den gör det så rasar den bara åt ett håll - framåt. Det har hänt att jag vaknat av ett brak, med böcker över hela golvet och i min säng. Jag bara väntar på att min dödsorsak ska rubriceras som "bok i skallen".

Pärla ur hyllan: Lärobok i geografi av ED. Erslev

Den äldsta boken jag äger heter Lärobok i geografi. Jag köpte den på loppis i somras, för typ två kronor. Den trycktes 1881 och är alltså 131 år gammal. Texten på framsidan lyder:
Nr 2.
Lärobok i geografi
För Sveriges allmänna läroverk
af
ED. Erslev.
"Non multa sed multum."
Tredje, delvis omarbetade upplagan,
ombersörjd af
J.P. Velander,
folkhögskoleföreståndare.
Med 140 bilder och en karta.
(bild)
Uppsala kungshögar.
Stockholm.
Albert Bonniers förlag.
Pris: 2: 75.

Det bästa med hela boken är nästan att det står vem som haft den på ett av försättsbladen. Om ni har svårt att läsa den krulliga stilen så står det "Tillhörig Anders Olsson Wallarum, Eslöf den 2 September 1885".

Om det är det bästa så är bilderna utan tvekan det näst bästa. De är otroliga, fantastiskt detaljrika. Kan ni tänka er att sitta och teckna av en massa landskap och kyrkor till läroböcker?Helt amazing.

Det är också ganska kul att se att olika människoraser ingick i läroboken. Det finns massor med bilder på hur de olika raserna ser ut, med beskrivande undertexter, typ "Neger. Arab. Hottentott." Men trots att bilderna illustrerar folkslag på ett med vår syn ganska rasistiskt vis så ger boken aldrig uttryck för rasism. Den är imponerande fri från fördomar, faktiskt.

På det stora hela är det en rolig bok att bläddra i, men den är ganska svårläst. Det är kul att se de gammaldags namnen och den gamla stavningen, men desto svårare att ta till sig. Det är också imponerande hur mycket jobb som lagts ner på boken. Den är verkligen välgjord, från teckningar av domkyrkor till porträtt av "australnegrer" och landskap i Norge. Dessutom var den nog en ganska bra lärobok med tanke på hur mycket information den innehåller - som dessutom lyckas vara objektiv.

Tyvärr är den inte inbunden, så det finns en risk att sidorna börjar lossna ur den. Å andra sidan har den klarat sig hittills, och gamla böcker verkar ha en tendens att hålla extremt mycket längre än våra moderna. Det räcker att titta på bordet med gallrade böcker i mitt bibliotek - de inbundna böckerna från början på 1900-talet är i finfint skick, men Jan Guillous böcker behöver gallras för att sidorna lossnar och ryggen är sned.