Veckans recension: My Wolf, My Friend av Barbara Corcoran

När Hallies mamma plötsligt dör i en bilolycka kollapsar tillvaron för Hallie och hennes pappa, som blir väldigt sjuk. Doktorn säger åt Hallie att hennes pappa måste komma ifrån Kalifornien, och Hallie bestämmer sig för att övertyga sin pappa om att de ska flytta till hans barndoms Montana. Hallie gör det enbart för sin pappa och spelar glad och upprymd över flytten, när hon i själva verket älskar Kalifornien. Hon blir tvungen att lämna sin skola och sina vänner bakom sig och byter ut Kaliforniens soliga värme och citronträd mot snö, kyla och barrskog. Hennes skolgång måste skötas på distans eftersom det är för långt in till närmsta skola och hon får allt sitt arbete med posten. Livet i Montana verkar ensamt och mardrömslikt, med ingen annan att tala med förutom sin pappa.
Men allt förändras när hon räddar en vargvalp då dess mor dött. Hon börjar föda upp den lilla vargungen på flaska och han blir hennes enda vän i vildmarken. Hon kallar honom Sasha och älskar honom mer än vad hon någonsin förut älskat ett husdjur. I Sashas sällskap börjar ändå Montana verka mer lockande. Skogen som tidigare verkat så full av farligheter är i själva verket vacker och fridfull. Hallie hittar en vän i den handikappade grannflickan Birdie, men också en ovän i hennes bror John.
Men hon vet att hon inte kan hålla Sasha ifrån skogen. Han är i grund och botten ett vilt djur och han måste få ha sin frihet och sin stolthet. Ändå kan hon inte låta bli att älska honom som en hund, och hon vill inte tänka på den dag då han väljer skogen före henne. Men väl ute i vildmarken kommer hon inte heller kunna skydda honom. Jägare i trakten avskyr vargar och kommer göra allt för att döda hennes älskade vän, och hon vet inte vad hon ska ta sig till för att skydda Sasha.

Okej, jag erkänner det. Jag är en sucker för hundböcker. Jag har en rad dåliga ungdomsböcker om flickor och hundar bakom mig som alla varit mer eller mindre vedervärdiga, men som jag ändå dras till på grund av min enorma kärlek till hundar. Oftast är de så anonyma och intetsägande att jag inte bryr mig om att recensera dem, men det här är första gången jag läser en sådan bok på engelska, och here you go. Recension av dålig djurbok.
För det är vad My Wolf, My Friend är. Förutom det utomordentligt tråkiga och dåliga språket har jag svårt att se någon poäng överhuvudtaget med boken. Den är full av bred Montana-dialekt i dialogerna, stolpigt artiga uttryck (”you’re awfully nice to me!”) och inte minst har jag svårt att se Sashas stora roll i det hela. Trots att titeln och omslagsbilden tydligt talar om att den handlar om en varg, så tycker jag boken mest trampar vatten i sina skildringar av hur ensamt det är, hur snöigt det är, jobbet på farmen, och sällan om relationen mellan Hallie och Sasha. Det sägs nästan ingenting om vad de gör tillsammans mer än att hon brukar ha honom med sig, och i slutet som är avsett att vara så himla känslosamt känner jag inga som helst band till vare sig Hallie eller Sasha och tycker mest det är konstigt.
Sasha, ja. Jag snubblade nyss över en bruksanvisning i att måla just vargögon, så jag skrattade lite när bokens Sasha har blå ögon – vilket är genetiskt omöjligt såvida vargen inte har inslag av hund. Dessutom har han vit päls. Yeah sure.
Hallie å sin sida är en riktigt trist huvudkaraktär som inte verkar ha en egen vilja och som aldrig motiverar vad hon gör. Det är ständigt att ”hon bestämde sig”, men inte varför eller hur hon tänker.
Nej. Det här är en dålig bok. Eller, rättare sagt, en bok där jag mest höjer på ögonbrynen åt de stereotypa karaktärerna som är lika djupa som vattenpölar, och nästan skrattar åt de klumpiga beskrivningarna som gör mig besviken (som exempel kapitlet där Hallie spenderar timmar med att oroa sig över kon som ska kalva och sitter vid dess sida timmar i streck – och sen poff, plötsligt står det en kalv där utan att hon sett den födas). Det är klumpigt, dåligt och amatörmässigt, och boken verkar i stort sett vara en enda transportsträcka som slutar i ett ingenting. Inget konkret verkar hända och när det väl gör det, så upptäcker jag att jag inte vet så mycket om huvudkaraktärerna att jag ens bryr mig.
Och det här är anledningen till att jag inte brukar recensera de där bokklubbarnas dåliga djurböcker. Jag läser dem och sedan lämnar de inget som helst spår i huvudet på mig, så det är totalt onödigt att skriva om dem. De är dessutom lika intill förväxling, så den här får väl helt enkelt representera dem alla tills jag hittar en som står ut ur mängden.

”Sasha, My Friend", 1969

Veckans recension: Andarnas hus av Isabel Allende

När Esteban Trueba ligger för döden är han mycket gammal och tärd av de politiska stridigheter som råder i Chile, där han och hans familj levat och där han alltid haft gott inflytande, fram till dess att militärdiktaturen blev ett faktum. Tillsammans med sin dotterdotter Alba och med hjälp av sin hustrus gamla anteckningsböcker börjar han skriva ner berättelsen om Rosa, den sköna, Clara den klärvoajanta, om barnen Blanca, Jaime och Nicolás, och om sitt älskade barnbarn Alba. Det är en berättelse som tar sin början i den sjöjunfrulika Rosas död, och i Rosas syster Clara, en flicka som är full av egenheter. Hon äger övernaturliga gåvor; hon kan spå och få saltkaret att flytta sig utan att röra vid det. Hon gifter sig senare med Esteban, men är aldrig riktigt hans. Hon svävar ständigt i en värld dit ingen annan har tillgång, där hon pratar med andar och får föraningar om framtiden. Clara och Estebans första barn är en dotter som får namnet Blanca – den kanske enda normala unge som fötts i släkten Trueba, tycker Estebans syster. Esteban själv är alltid uppfylld av ett raseri större än honom själv, och han har inte mycket till övers för varken sin dotter eller de två tvillingpojkarna Jaime och Nicolás som sedan föds. Han älskar bara Clara, och så den gamla familjefarmen Las Tres Marías som han bygger upp från grunden.
Berättelsen som han och hans barnbarn skriver ned handlar om tre generationer kvinnor, om Clara, Blanca och Alba, och det är en berättelse om ambitioner, om krossade drömmar, förstörda äktenskap och olycklig kärlek. Vi får följa dem genom åren och se dem växa upp, tillsammans med männen som älskar dem och deras roller i Chiles allt blodigare historia.

Nu har jag skrivit om den här recensionen fyra eller fem gånger och helt enkelt kommit till slutsatsen att jag inte kan förklara vad Andarnas hus handlar om på ett bra sätt. Jag hittade titeln på en lista över böcker att läsa innan man dör, och när jag sedan kände igen den på en bokrea köpte jag den.
Det är en lång, ganska lugn berättelse som egentligen inte har någon spännande underliggande röd tråd – inget brott som ska lösas eller hemligheter som ska förklaras. Det här är en berättelse om de tre generationer kvinnor som omger Esteban Trueba och hur de levde. Det är inte en bok jag jäktar mig fram i, och i början hade jag lite svårt att hitta en handling i boken, eftersom den rör sig över en väldigt lång tidsperiod. Om författarinnan inte slängt in sina flaggor av olika slag – de där små ledtrådarna till vad som kommer hända – så vet jag faktiskt inte om jag orkat läsa den till slut.
Persongalleriet i den här boken är nog det som jag njuter allra mest av. Från den utomjordiskt vackra Rosa till den övernaturliga Clara, från den rasande Esteban till den förnuftiga Blanca och de två tvillingarna Jaime och Nicolás som är lika olika som natt och dag, och så Alba som rycks med av revolutionen och det fria folkets rätt. Hur alla personer är sina egna och har starka personligheter ger boken en krydda som är väldigt välkommen. Sättet som varenda en av de olika personerna verkar spela roll för familjen Trueba är väldigt skickligt gjort, och varje karaktär är av stor betydelse.
Något som däremot förvirrar mig en del är att landets namn aldrig nämns. Först läste jag något flyktigt om Barcelona och spanska och tog för givet att boken utspelar sig i Spanien. Sedan dyker inkaindianer upp och jag börjar fatta att vi inte befinner oss i Europa, utan i Sydamerika. Jag börjar långsamt förstå att boken förmodligen utspelar sig i Chile, men det tar lång tid eftersom jag inte är vidare bekant med landets händelser och inga årtal nämns. Jag irriterar mig lite på det, men det bidrar såklart också till att boken blir mer tidlös, fri från årtal och namn som kan binda den vid något.
Jag tycker också om boken mycket mer så länge den inte handlar om politiken och det militära övervåldet. Jag förstår att detta är något som är tätt sammanlänkat med landet, men jag tycker på något sätt att boken går ifrån sin ton när det börjar vankas politik, marxism och militärkupp. Det är absolut inte dåligt, men det skiljer sig mycket från resten av berättelsen i min mening. Kanske är jag helt enkelt för ung för att förstå den turbulens som skedde i den här delen av världen när boken skrevs, så att jag inte riktigt kan ta det till mig? Eller är jag bara mer mottaglig för vardagens bekymmer? Jag vet inte riktigt.
Andarnas hus är en väldigt bra bok som jag vet är mångas absoluta favorit, men för mig är den inte en av de böcker man är tvungen att läsa innan man dör. Den är läsvärd, men längre än så sträcker jag mig inte.

”La Casa de los Espíritus”, 1982

Veckans recension: Månskensvargen av Elvira Birgitta Holm

Pesten slår hårt, snabbt och obarmhärtigt över Sverige år 1350. Ylva Ulvsdotter är den enda överlevande ur sin familj, kanske i hela byn. Förtvivlad och ensam flyr hon ut i vildmarken för att undkomma, med bara varghunden Vargtass som sällskap. Hon kan inte förstå. Hennes älskade far, hennes mor, hennes systrar och lillebror, alla är de döda. Hon är ensam överlevande, men det hon helst av allt vill göra är att dö. Att dö och få komma till himmelriket och träffa alla de sina igen. Hur ska hon kunna leva kvar på jorden om hon inte har sin familj? Vem ska ta hand om henne, hur ska hon överleva på egen hand?
Tillbaka till byn kan hon inte gå. Där finns bara död. Men Ylva har inte varit länge i vildmarken förrän hon stöter på en underlig pojke. En yngling i hennes ålder, men så märklig att hon undrar om han inte är något skogsväsen. Han ser ut som en ängel. En ängel med svarta lockar och blå vargögon. Men han är stum. Inte ett ord säger han. Och i hans ögon brinner en eld som Ylva inte kan förstå. Det är en eld som närs av hat, en hämndlystnad som gör Ylva rädd. Frågorna surrar. Vem är han? Vad heter han? Var kommer han ifrån? Varifrån kommer alla hans ärr? Han vill inte bli vidrörd och inte ett ljud ger han ifrån sig.
Men de har bara varandra. Tillsammans måste de försöka överleva.

Själva tjockleken på den här boken kan verka skrämmande. Det är en massiv bok på nära 600 sidor, full med en lite främmande gammeldags dialog och uttryck. Men det är ingen svårläst bok. Den är indelad i så många delar och kapitel att den blir väldigt lättläst. Faktum är att den nog bara är hälften så lång som den ser ut att vara. Just den här indelningen irriterade jag mig en del på i början; många gånger känns den inte logisk. Varför göra en blankrad när handlingen ändå fortsätter direkt i nästa stycke? Jag förstår inte, men det gör i alla fall boken oväntat lätt att läsa. Dessutom är den spännande. Den är riktigt, riktigt svår att släppa.
Ylvas syn på världen är ganska roande med jämna mellanrum. Hennes vardag styrs av vidskepelse och tron på inte bara religion, utan också på underjordiska folk, varulvar och andra övernaturliga hot. Det ger en bra och trovärdig insikt i livet under medeltiden, och jag beundrar författarinnans researcharbete.
Samtidigt som boken är intressant ur ett historiskt perspektiv är den också oväntat aktuell. Jag var rädd att den inte skulle kännas relevant för mig, men där hade jag verkligen fel. Trots att den utspelar sig under medeltiden och pesten, så tar den upp förvånansvärt aktuella ämnen, bland annat homosexualitet. Den behandlar oförståelsen kring homosexualitet och könsroller och är väldigt nära inpå. Dessutom finns andra, mer tidlösa element också med – boken handlar om vänskap, om mod, kärlek, sorg, hämnd, misshandel och om banden till en annan människa.
Det är en väldigt bra bok för alla åldersgrupper som jag varmt kan rekommendera. Trots att jag kan räkna ut en del av handlingen som en yngre person kanske inte skulle klara av på samma sätt, så uppskattar jag boken väldigt mycket. Den är skickligt skriven på ett sätt som ger en bra och förvånansvärt trovärdig känsla av medeltid, men som ändå aldrig blir svår att förstå.
Det enda jag tycker är negativt är slutet. Man får inga svar. Det känns som om man glömt publicera de sista kapitlen av boken, och det gör mig otroligt besviken. Men jag hoppas att det bara är en cliffhanger och att en fortsättning är på väg. För jag gillade den här boken extremt mycket mer än vad jag trodde jag skulle göra.

”Månskensvargen”, 2009

Veckans recension: Benrangel av Stephen King

Mike Noonan är författare på väg uppåt. Hans böcker går åt som smör, han har två hus och Johanna, sin underbara fru. Men allting, hela hans liv, kollapsar när Jo plötsligt dör. De är båda unga och ingen hade väntat sig att hon skulle dö, särskilt inte på ett så meningslöst och tragiskt sätt.
Chocken gör Mike avdomnad i fyra år. Han skriver inte längre – han lider av en så svår skrivkramp att han får andnöd och kräkningsanfall så fort han sätter sig vid datorn. Han lever inte, utan går genom livet som en död. Till slut bestämmer han sig för att flytta till sommarstugan, kallad Sara Skratt efter den svarta sångerska som levde där för nästan hundra år sedan, vars kännetecken var hennes hesa skratt. Mike har inte varit i det lilla huset vid sjön Dark Score på över fyra år – faktiskt ännu längre, nu när han tänker tillbaka på det.
När han flyttar dit börjar mystiska saker genast hända. Mike räddar Kyra, en treårig flicka, från att bli överkörd och träffar hennes mamma, den mycket unga Mattie Devore. Han blir genast indragen i den vårdnadstvist som är på gång mellan Mattie och hennes svärfar, den stenrike gamle datoringenjören Max Devore. Devore har bestämt sig för att han vill ha sin sondotter till varje pris.
Mike börjar också ana att hans döda fru höll något hemligt för honom de sista månaderna av sitt liv. Han upptäcker att hon varit i Sara Skratt utan att han visste något om det, att hon höll saker hemliga för honom som han aldrig trott henne om. Fyra år efter hennes död måste Mike försöka handskas med det faktum att Jo verkat leva ett hemligt liv, något som gör honom djupt sårad och förvirrad. Vad gjorde hon i Sara Skratt under sin sista tid i livet?
Samtidigt som han flyttar in börjar Mike också märka att det finns någon mer i Sara Skratt än bara han själv – någon eller något som skriver meddelanden med kylskåpsmagneterna, ringer i den lilla pinglan som hänger runt det uppstoppade älghuvudets hals, och som hemsöker hans sömn.
Allt det – Mattie som han börjar känna sig dragen till, hennes dotter, alla Jos hemligheter, och spökerierna i hans hus – verkar till sist leda tillbaka i tiden, till den riktiga Sara Skratt…

Det tog lång tid innan jag läste Benrangel, och det beror till störst del på att jag försökt läsa den en gång innan, men gett upp eftersom jag tyckte den var så otroligt dryg. Till sist lånade jag återigen boken från biblioteket, mest för att de inte hade någon av de andra böcker jag ville läsa – och sträckläste den. Att ta mig igenom bokens nästan femhundra sidor tog mig mindre än tre dagar.
Visst, jag kan nog säga att den är en aning dryg, rentav långtråkig på sina ställen. Men det är en del av bokens ton. Det tar lång tid innan berättelsen kommer igång på riktigt, men samtidigt tror jag inte att boken skulle ha fungerat lika bra om den varit snabbare. Den smyger sig liksom på en, och den blir faktiskt otroligt kuslig på sina ställen.
Boken är både en kärleksberättelse, en spökhistoria och en mer filosofisk bok. Den handlar om sorgen efter en död livskamrat, om att hitta tillbaka till livet, om kärleken till ett barn och om skräckinjagande, övernaturliga ting. Men det övernaturliga känns så himla rätt. Det är en stor del av berättelsen och känns inte inslängt, inte forcerat eller hastigt påkommet. Alla trådar binds ihop i slutändan, och kanske är det vad som gör boken till en så enastående bra roman. Mystiken är tät och man frågar sig hela tiden vad som egentligen pågår – vad höll Jo på med? Varför vill Max Devore ha sitt barnbarn? Vad är hans motiv? Vem var egentligen Sara Skratt, och vad hände med henne?
Samtidigt som den är ganska läskig är det också en mycket varm och kärleksfull berättelse om ett förlorat äktenskap, en författares plågsamma skrivkramp, nytt hopp och skaparglädje.
Jag tipsar varmt om den här boken, som känns både originell och välskriven. Visst kan den vara långsam och kanske är vissa av partierna lite väl utflippade, men i slutändan är boken ändå det som utmärker Stephen King för mig – väldigt, väldigt bra.

”Bag of Bones”, 1998

Veckans recension: 1984 av George Orwell

Det är den fjärde april 1984 som Winston Smith börjar skriva dagbok. Att skriva på det sättet är strängt förbjudet och om någon kommer på honom kan han räkna med att bli torterad eller dödad. Winston lever ett torftigt, ensamt liv i det som en gång hette England, men som för länge sedan bytt namn till Oceanien. Han arbetar i Sanningsministeriet där han skriver om sanningar till lögner och ändrar det förflutna så att historien ska passa ihop med nutiden. Han har mycket få minnen från tiden före revolutionen, tiden innan partiet Engsoss, och eftersom det förflutna hela tiden ändras finns det inga bevis för någonting som hänt. Världen är ett enda stort nu. Ingenting annat än det som händer i nuet spelar någon som helst roll.
Överallt i staden som en gång hette London finns stora plakat uppsatta, plakat på deras ledare, barnens idol, partiets överhuvud – Storebror. Partiets slagord finns också präntade överallt; Krig är fred, Frihet är slaveri, Okunnighet är styrka. I varje rum finns minst en teleskärm så att man ständigt är bevakad och ständigt försedd med Storbror och partiets framgångar. Alla personer som hyser några som helst annorlunda åsikter eller visar minsta antydan till illojalitet blir vaporiserade; de försvinner och syns inte till igen.
Allt detta är Winstons verklighet. Han beter sig som alla andra, ser ut som alla andra, säger inte mycket och anpassar sina ansiktsuttryck inför teleskärmarna så att han visar så lite känslor som möjligt. Det bästa är att bara se fullkomligt neutral ut.
Men innerst inne börjar Winston misstänka att han är en brottsling. Han är en krimtänkare, en som gör sig skyldig till brott via sina tankar. Han börjar inse att han inte tror på partiet. Han har svårt att tro på sitt arbete – hans förfalskningar är väl just det – förfalskningar? Han börjar skriva i sin dagbok, börjar göra saker som krimtänkare gör – som att försöka ta reda på vad som hänt i det förflutna, gå ensam på gatan och innerst inne börja hata partiet.
Men allt detta är planlöst, alla hans misstankar är mer eller mindre vaga. Sedan träffar han Julia.
Att bli förälskad är ett brott i Oceanien. Kärlek är något man bara visar Storebror. Julia gör Winstons tvivel till handling, och tillsammans blir de en revolt.


1984 är en av de klassiker som jag länge tänkt att jag skulle läsa, men som aldrig blivit av på grund av någon outgrundlig anledning. Det är den första boken jag läst i egenskap av litteraturstuderande, med avsikt att senare analysera den. Detta har varit både en fördel och en nackdel i mitt läsande, eftersom jag på en nivå inte varit helt och hållet engagerad i romanen. Mina tankar har varit alltför splittrade, jag har känt ett tvång att läsa så fort som möjligt, och vissa partier i boken har jag rent ut sagt pressat mig igenom på grund av bristande entusiasm.
Allt detta är oerhört synd, eftersom jag samtidigt tycker mycket om boken. Den är väldigt intressant och jag känner att jag skulle ha uppskattat den mer under andra omständigheter.
Som de flesta vet så är 1984 skriven 1949, och avsedd som ett slags mörk profetia av George Orwell. Han förutsåg att diktaturen i hans roman skulle vara verklighet år 1984. Nu sitter vi med facit i hand och vet att det inte blev så, men trots det finns det många detaljer i romanen som känns obehagligt aktuella. I dagens samhälle har myndigheterna möjlighet att med hjälp av datorer komma inpå en individs liv in i minsta detalj, precis som teleskärmarna i boken kan. Inte minst den omdebatterade FRA-lagen här i Sverige känns aktuell, och många diktaturer i världen visar upp mycket få skillnader mot Orwells roman. 1984 är givetvis, liksom den liknande Djurfarmen som är den av Orwells romaner jag tidigare läst, en slags karikatyr av diktaturen som han just då såg i form av bland annat Sovjetunionen, men bara det faktum att många av de skrämmande detaljerna i boken går att applicera på dagens västerländska samhälle känns som en väckarklocka. Man kan ju hoppas att varenda politiker läst den här boken, och alla som överhuvudtaget håller på med politik i vilken form som helst. Det är trots allt en bok som lämnat så djupa spår i vårt samhälle att vi tillochmed fått ett uttryck från den; ”Storebror ser dig”, som ju använts inte bara i politiska sammanhang utan också varit grundidén till tv-shower som just Big Brother.
Jag själv tycker att det finns många andra böcker som är bättre skrivna, lättare att ta tills sig, intressantare – men få som är så här viktiga att läsa. Det är verkligen bok som väcker tankar till liv, inte bara om hur det skulle kunna vara och att vi ska akta oss för det, utan också tankar om hur bra vi egentligen har det.
Som jag nämnde tidigare har jag varit tankspridd och kanske tillochmed lite ointresserad vid läsningen av den här boken, med mycket runtom som distraherat mig. Det känns som om jag på grund av detta missat en del av vad boken har att säga mig. Eller så är jag helt enkelt för politiskt ointresserad, vem vet. Hursomhelst så har jag redan nu beslutat att jag ska läsa om den här boken senare när jag känner större engagemang till den.

”Nineteen Eighty-Four”, 1949

Veckans recension: Frost av Maggie Stiefvater

När Grace var liten blev hon anfallen av vargar. Men en av dem var annorlunda – den med de gula ögonen. Den som räddade hennes liv den där gången.
I sex år har hon följt samma varg, iakttagit honom där han står halvt dold i hennes trädgård, till hälften gömd av skogen. Han är hennes varg. Vacker och smidig med genomträngande gul blick.
Hon vet det inte, men egentligen heter vargen Sam. Under sommaren, under några få dyrbara månader, får han lov att vara människa. Sedan slår vintern till och kylan förändrar honom återigen till ett djur och han måste stå utanför. Han betraktar Grace precis som hon betraktar honom. Hennes varg, hans sommarflicka.
Efter att ödet spelat dem nyckfullt i händerna under en höst kan de äntligen träffa varandra som människor. Kärleken blommar upp naturligare och intensivare än något som de tidigare upplevt. De upptäcker varandra, och faktumet att de inte kommer kunna släppa taget när det oundvikliga avskedet närmar sig. Tiden rinner ut. Vintern kommer närmare och Sams kamp för att förbli mänskig blir Graces kamp. Nu, sex år efter att Sam räddat hennes liv, måste hon försöka rädda hans.

Jag är intresserad av varulvar. Det är jag. Jag skriver om varulvar och letar ständigt efter nya böcker; vilket är anledningen till att jag blev intresserad av den här boken från början. Trots det kändes Frost som någon slags rip-off på Twilight när jag först läste om den – ännu en tjej i High School som blir förälskad i en övernaturlig varelse. Nu har jag sett både vampyrer, fallna änglar och varulvar – man kan ju undra vad som kommer härnäst. En tonårig tjej som blir ihop med Frankensteins monster?
Hursomhelst tänkte jag att jag inte skulle ha för höga förväntningar; att boken skulle vara den där kopian i Twilights fotspår och att jag inte skulle vänta mig mer av den. Töntig romantisk tonårsbok.
Jag säger det enklast så här; jag hade fel.
Frost kan till handlingen verka lik Twilight eller Hush, Hush, men är skriven med en mildhet och en känsla som känns otroligt äkta. Det finns ett vemod över hela berättelsen från början till slut som jag aldrig upplevde hos Bella och Edward, en ständigt närvarande sorg som gör att stämningen i boken känns ömtålig och bräcklig. Den växlar mellan Grace och Sams perspektiv och särskilt i Sams kapitel finns det en slags poetisk uppgivenhet som blir väldigt vacker i anslutning till Graces praktiska läggning och realistiska sätt. De är dömda från första början och kan ändå inte låta bli; ett klassiskt upplägg där också, men Stiefvater får det att fungera väldigt väl utan att det känns för smörigt.
Dessutom njuter jag lite av att det i Frost för en gång skull inte är killen som springer runt och räddar tjejen, utan tvärtom. Sam är den som behöver hjälp i den här boken, och Grace blir riddaren på den vita hästen, även om det förstås inte känns lika schablonartat i läsningen. Hon är en härlig huvudperson i mitt tycke; hon blir en kontrast till Sam och samtidigt ett komplement till honom.
Jag är glad att jag gav Frost en chans. Det var den verkligen värd. Den är enkelt men gripande skriven och jag sträckläste den på några få timmar. Det finns också en uppföljare på väg, men för att vara helt ärlig känner jag att Frost är en av de där böckerna som jag helst vill se som ett fristående verk, en bok där jag känner mig nöjd med slutet och inte riktigt önskar läsa en fortsättning. Men vi får se.

”Shiver”, 2009

Veckans recension: Dödssynden av Harper Lee

Jean Louise Finch känner sig aldrig som Jean Louise. Både hennes far och hennes storebror Jem kallar henne bara Scout. Hon växer upp i sydstaterna under trettiotalet som en pojkflicka, lika vild som sin bror. Den lilla staden där de bor heter Maycomb, ett litet samhälle där alla känner alla. Scouts barndom är näst intill idyllisk, en evig sommar tillsammans med Jem och grannpojken Dill som bor i Maycomb över somrarna. De spenderar tiden med att försöka locka ut Boo Radley, den mystiske mannen i grannhuset som aldrig syns utomhus. Radley Place har fått en närmast mytologisk ställning hos de tre barnen; ett kusligt hus som man springer förbi, där man tävlar om vem som vågar sig närmast. Det är idel bus och upptåg för Scout, Jem och Dill, men den oskyldiga idyllen börjar krackelera då deras far, advokaten Atticus Finch, åtar sig att försvara negern Tom Robinson.
Tom Robinson är anklagad för att ha våldtagit en vit flicka, och att Atticus försvarar denne svarte man mot en vit familj skapar stort rabalder i den lilla staden. Han är ju neger, visst måste han väl vara skyldig? Hur kan en vit man ställa sig att försvara en svart? Men Jem och Scouts far är en intelligent och klartänkt person med få fördomar, och är orubblig i sitt beslut att få Tom Robinson frikänd.
Hatet mot familjen växer i den lilla staden och det hela urartar snabbt.


Efter att ha försökt läsa To Kill a Mockingbird på engelska två gånger gav jag till sist upp och lånade boken på svenska, med den mindre tillfredsställande titlen Dödssynden och med ett av de fulaste omslag jag någonsin sett på en bok i hela mitt liv. Passande nog är det också femtioårsjubileum för den här romanen i år.
Trots det fula omslaget som ser ut som om det vore ritat av en sexåring, så verkar det inte finnas något större fel på översättningen. På bokens första sidor tycker jag den är förvirrande; det är mycket namn och historia att hålla reda på, men det löser sig mer eller mindre av sig självt på väldigt kort tid, och boken utvecklas till en enormt spännande berättelse. Jag var verkligen fast i den och trots att jag hade höga förväntingar efter att ha läst så mycket om boken, så är jag inte alls besviken. Det är inte en av de bästa böckerna jag läst, men det var helt klart en njutningsfull läsupplevelse. Jag tycker särskilt mycket om faktumet att den berättas från ett barndomsperspektiv. Det ger boken färgstarkhet och den där känslan av evig sommar. Dessutom avväpnar Scouts oskuldsfullhet mig inför resten av boken, och trots det tunga ämnet blir hela berättelsen ljus och nästan positiv sedd ur Scouts ögon. Det skapar också en härlig, oskyldig humor som genomsyrar hela boken.
Jag blev tänd på att läsa den här boken efter att ha läst så mycket om vilket rabalder den skapade när den kom ut 1960, och efter att ha upptäckt att det är en av böckerna som är förbjudna på vissa skolor i USA – varför i hela världen då, frågar jag mig när jag läst ut den. Om något borde alla läsa den här boken eftersom den tar upp alla de där frågorna om rasskillnader, rasism, förtryck och dubbelmoral. Jag vill kräkas på människorna i boken som sitter och förbannar Hitlers förintelse för att sedan vända sig om och högljutt deklamera att nu har det gått för långt, nu får väl snart negrer gifta sig med vita också. Det är så skickligt gjort, hur vi ser världens orättvisor genom Scout och får dem silade igenom ett barns oskyldiga, renhjärtade åsikter.
Karaktärerna överhuvudtaget är väldigt skickligt skivna; pojkflickan Scout som hellre slåss än leker tebjudning, storebror Jem som börjar bli vuxen, pappan Atticus som mycket väl skulle kunna vara min favoritpappa någonsin i litteraturen med sina goda avsikter, sin antivåldspersonlighet och torra humor, för att inte tala om alla de färgstarka bikaraktärerna.
Dödssynden är kort sagt en mycket bra bok, om än inte en wow-upplevelse. Det känns som en bok som fortfarande är viktig att läsa, trots sina femtio år på nacken, för ämnet är tyvärr lika aktuellt idag. Rasismen försvinner inte, det är bara metoderna som förändras.

”To Kill a Mockingbird”, 1960

Veckans recension: Flickan från ovan av Alice Sebold

Fjortonåriga Susie Salmon blir våldtagen och mördad den sjätte december 1973. På väg hem från skolan dyker hennes granne upp och gör henne till sitt senaste offer.
Efteråt har Susie kommit till det hon kallar sin egen himmel, och därifrån börjar hon följa sin familj – först sökandet efter henne, sedan vissheten i att hon aldrig kommer tillbaka. Ovanifrån får hon se hur hennes död påverkar människorna hon levat runt; Ray Singh, pojken som nyss gett Susie hennes första kyss och gömt ett kärleksbrev i hennes skolväska som hon aldrig fick läsa. Den ensamma flickan Ruth som blir besatt av mordet på Susie. Och även mannen som mördat både henne och andra flickor, och polisutredningen som han skakar av sig gång på gång. Men framförallt är det sin familj som hon följer; föräldrarna som glider allt mer ifrån varandra i sin smärta. Hennes nästan jämnåriga syster Lindsey som blir en påminnelse för alla andra om Susies utseende. Buckley, hennes lillebror, som är alltför liten för att någonsin kunna förstå vad som egentligen hänt, och som ständigt frågar när hon kommer tillbaka.
Hon är med dem, följer dem, gråter och skrattar tillsammans med dem under deras svåra väg tillbaka till ett fungerande liv.

När jag skriver ner vad den här boken handlar om så slår det mig hur himla sorglig och hemsk den verkar. Det är den faktiskt inte. Jag erkänner att jag fäller tårar över den på vissa ställen, men överlag skulle jag inte vilja beskriva den som en sorglig bok. Den innehåller saknad, sorg och orättvisa, men Alice Sebold har framförallt lyckats plocka fram livsglädje och kärlek. Den visar starka band mellan människor och blir en väldigt vacker, nästan sällsam historia, om kärlek, hopp och lyckan i att kunna vara levande och hitta tillbaka till varandra. Att få följa familjen Salmons öde efter att Susie ryckts ifrån dem är både rörande och glädjande på samma gång.
Berättartekniken, med en död människa som berättar ur jagform, blir också ovanlig och tilltalande. Det är en trösterik roman, som tar fram alla tankar om himmelriket och om hur våra döda följer oss genom livet, beskriver hur de ständigt är där trots att vi inte kan se eller höra dem.
Flickan från ovan är kanske inte en av världens bästa läsupplevelser, men den är definitivt värd den tid det tar att läsa den, och lyckas verkligen beröra en. Genom en död flickas ögon får vi verkligen se hur mycket det finns i livet som är värt att leva för. Den är lätt att ta in och skriven på ett enkelt men effektfullt sätt som gör den till idealisk slappna-av-läsning utan komplicerade undertoner i berättelsen.
Boken har också nyligen filmatiserats; dessvärre till en riktigt dålig film i mitt tycke. Läs boken och låt bli filmen, det är mitt råd.

”The Lovely Bones”, 2002

Veckans recension: Boktjuven av Markus Zusak

Döden är intresserad av människorna. Döden samlar på deras berättelser. Och nu berättar Döden en av dem för dig.
Berättelsen handlar om Liesel. Hon är en överlevare, en sådan som Döden passerar tätt intill flera gånger, utan att röra. Hon är nio år när hon blir förd till den lilla staden Molching, inte långt från München, för att kanske få överleva andra världskriget. På vägen dit har hennes sexårige lillebror dött på ett tåg och nu lämnas hon av sin mamma hos paret Hubermann. De blir hennes fosterföräldrar när hennes riktiga mamma försvinner.
Rosa Hubermann är liten och byggd som ett klädskåp. Hennes språk är förfärligt men hennes hjärta är stort. Hans Hubermann är lång och vänlig och har silverfärgade ögon. Det är han som blir Liesels första och enda pappa. Sin riktiga kommer hon inte ihåg.
Liesel anpassar sig snabbt till sitt nya liv på Himmel Straße i Molching. Hon får sin bästa vän i grannpojken Rudy Steiner och fördriver tiden med att spela fotboll på gatan med honom och grannpojkarna.
Men om nätterna kommer mardrömmarna. Drömmarna om en pojke som dör på ett tåg. Varenda natt kommer pappa in och tröstar, och det dröjer inte länge förrän de tillsammans försöker lära Liesel att läsa.
Böckerna blir Liesels besatthet. Hennes första har hon stulit. Och snart fortsätter hon. Hon stjäl från nazisternas bokbål och från borgmästarens bibliotek, och hon delar sina böcker med juden som gömmer sig i deras källare, och med grannarna i skyddsrummet när bomberna faller över deras huvuden. Kriget är nära, men innan Liesels berättelse är över kommer det vara så nära det bara kan komma…


Boktjuven är skriven på ett oerhört originellt och kreativt sätt. För det första är det berättaren, jaget i boken. Det är ingen annan än Döden själv. Aldrig har jag stött på Döden som en så distinkt person, och det är också Dödens ovanliga uppfattningar och beskrivningar som färgar bokens språk. Den är full med liknelser om hopknycklade väggar, frukostfärgade himlar och droppande solar. Till en början gör det mig förvirrad – hur kan en himmel stå upp utanför fönstret? Men när tiden går och sidorna bläddras förbi börjar jag tycka om alla dessa poetiska liknelser, alla färgsprakande metaforer, och inte minst Dödens egna noteringar som hoppar in i berättelsen då och då. Från att ha uppfattats som störande blir de små höjdpunkter.
Tillsammans blir allt detta till en väldigt bra, vacker och sorglig bok som skulle kunna beskrivas med ordet sällsam. Istället för att pressa samman alla tyskar under kriget till hjärntvättade, Hitlerälskande självmordsbombare får vi se nazityskland ur ett barns ögon, ett barn som är med i Hitler-Jugend, ett barn som spelar fotboll och stjäl böcker och vars vän är en rädd jude i källaren. Boken tar fram det faktum att det inte bara var nazister som bodde i Tyskland under Hitlers styre. Att det fanns barn också, att det fanns människor som ville hjälpa, människor som gav förbimarscherande judar på väg till koncentrationsläger bröd – människor som gjorde vad de kunde. Jag tror det är väldigt viktigt med sådana här böcker. De som tar fram faktumet att det alltid finns mer än svart och vitt, att man inte kan bunta ihop människor i oskyldiga och onda, i offer och mördare, judar och nazister.
Boktjuven är en vacker roman, en bok för alla åldrar. Den handlar om det lidande som krig orsakar alla inblandade, kärlek till människor omkring en, om vänskap och fattigdom, om livets glädjeämnen och om dess oerhörda sorg.
Och, naturligtvis, om all dess död.

”The Book Thief”, 2005

Veckans recension: Ängelns lek av Carlos Ruiz Zafón

David Martín växer upp i ett dystert och dunkelt Barcelona, med den rike Pedro Vidal som beskyddare och välgörare eftersom hans egen far är död. Han är springpojke på tidningen kallad Industrins Röst, men blir snart journalist och därefter författaren till en skönlitterär serie som kommer ut med tidningen. Det dröjer inte länge förrän han skriver under ett kontrakt med ett bokförlag och börjar skriva en lång serie kriminalromaner som utspelar sig i Barcelona, en serie kallad De fördömdas stad.
Han blir snabbt framgångsrik, och kan flytta in i det förfallna tornhus han drömt om att bo i redan som barn. Huset är nedgånget och spöklikt och fullt med den forne ägarens gamla saker. Men David slår sig ändå ned där och börjar skriva.
Men kontraktet han tecknat med förlaget visar sig snart vara ett slavkontrakt. David ägnar all sin tid åt att skriva. Han sover knappt, han lever i tornhuset som om det vore ett fängelse. Han plågas av olycklig kärlek och begraver sitt liv och sin ungdom i huset och sitt arbete.
Men allting förändras då en mystisk man som kallar sig Andreas Corelli dyker upp. Han påstår sig vara förläggare och ger David ett erbjudande han inte kan tacka nej till.
Men avtalet är inte vad det ser ut som. Vem är egentligen denne Andreas Corelli? Varifrån kommer han? Varför beter han sig så underligt, och vad har han att göra med den forne ägaren till huset där David nu bor? Är han en ängel, eller rent av djävulen själv?
Är allting bara märkliga sammanträffanden, eller hänger allting ihop? Kanske börjar David bli galen. Han är intrasslad i ett nät av gåtfulla mysterier och olycka och det verkar inte finnas någon väg ut…


Jag har tidigare läst den fantastiska romanen Vindens skugga av samma författare, och jag tycker verkligen om att man i Ängelns lek får återkomma till samma miljöer, samma språk och till viss del samma karaktärer som förut. Jag återförenas med bokhandeln Sempere & Söner, får återigen kliva in i De bortglömda böckernas gravkammare och ta mig runt i det tidiga 1900-talets Barcelona, de fördömdas stad.
Ängelns lek utspelar sig några år före Vindens skugga men har samma otroliga, poesiklingande språk som jag älskar. Det här är en bok som är spännande på samma gång som den är lugnande, nästan vaggande i sitt välformulerade, välklingande uttryckssätt. På många sätt är det just detta språk som gör Carlos Ruiz Zafón unik i mina ögon.
Precis som i Vindens skugga går persongalleriet inte av för hackor, gåtfullheten och det dimmiga Barcelona är helt och fullkomligt levande, och dialogen är så rapp och livfull att jag ofta skrattar eller ler. Jag uppfattar boken som mycket mer humoristisk än vad Vindens skugga var, mycket på grund av huvudpersonens cynism och ironi. Men den är också mycket mer tragisk och sorglig.
Men jag uppfattar också Ängelns lek som betydligt mer komplicerad och förvirrande än vad Vindens skugga var. Det är en berättelse med för många trådar i, för mycket av allt, för utspridd, och på slutet lyckas Zafón inte knyta ihop alla de där trådarna till något ordentligt. Jag är faktiskt besviken, som om boken någonstans spårade ur utan att jag riktigt märkte det. Det gör mig sorgsen, för på samma gång är den en upplevelse med sitt otroliga språk och sin stämning. Den hade kunnat vara så himla bra, men är det inte. Det finns så många olika teman och inget av dem verkar riktigt vara det som boken egentligen handlar om. Men den är läsvärd. Den är bra och den är läsvärd, men den är inte så otrolig som Vindens skugga är. Ängelns lek vill mycket, men kommer inte riktigt dit. Och det gör mig väldigt ledsen.


”El juego del ángel”, 2008