måndag 11 oktober 2010

Veckans recension: Dödssynden av Harper Lee

Jean Louise Finch känner sig aldrig som Jean Louise. Både hennes far och hennes storebror Jem kallar henne bara Scout. Hon växer upp i sydstaterna under trettiotalet som en pojkflicka, lika vild som sin bror. Den lilla staden där de bor heter Maycomb, ett litet samhälle där alla känner alla. Scouts barndom är näst intill idyllisk, en evig sommar tillsammans med Jem och grannpojken Dill som bor i Maycomb över somrarna. De spenderar tiden med att försöka locka ut Boo Radley, den mystiske mannen i grannhuset som aldrig syns utomhus. Radley Place har fått en närmast mytologisk ställning hos de tre barnen; ett kusligt hus som man springer förbi, där man tävlar om vem som vågar sig närmast. Det är idel bus och upptåg för Scout, Jem och Dill, men den oskyldiga idyllen börjar krackelera då deras far, advokaten Atticus Finch, åtar sig att försvara negern Tom Robinson.
Tom Robinson är anklagad för att ha våldtagit en vit flicka, och att Atticus försvarar denne svarte man mot en vit familj skapar stort rabalder i den lilla staden. Han är ju neger, visst måste han väl vara skyldig? Hur kan en vit man ställa sig att försvara en svart? Men Jem och Scouts far är en intelligent och klartänkt person med få fördomar, och är orubblig i sitt beslut att få Tom Robinson frikänd.
Hatet mot familjen växer i den lilla staden och det hela urartar snabbt.


Efter att ha försökt läsa To Kill a Mockingbird på engelska två gånger gav jag till sist upp och lånade boken på svenska, med den mindre tillfredsställande titlen Dödssynden och med ett av de fulaste omslag jag någonsin sett på en bok i hela mitt liv. Passande nog är det också femtioårsjubileum för den här romanen i år.
Trots det fula omslaget som ser ut som om det vore ritat av en sexåring, så verkar det inte finnas något större fel på översättningen. På bokens första sidor tycker jag den är förvirrande; det är mycket namn och historia att hålla reda på, men det löser sig mer eller mindre av sig självt på väldigt kort tid, och boken utvecklas till en enormt spännande berättelse. Jag var verkligen fast i den och trots att jag hade höga förväntingar efter att ha läst så mycket om boken, så är jag inte alls besviken. Det är inte en av de bästa böckerna jag läst, men det var helt klart en njutningsfull läsupplevelse. Jag tycker särskilt mycket om faktumet att den berättas från ett barndomsperspektiv. Det ger boken färgstarkhet och den där känslan av evig sommar. Dessutom avväpnar Scouts oskuldsfullhet mig inför resten av boken, och trots det tunga ämnet blir hela berättelsen ljus och nästan positiv sedd ur Scouts ögon. Det skapar också en härlig, oskyldig humor som genomsyrar hela boken.
Jag blev tänd på att läsa den här boken efter att ha läst så mycket om vilket rabalder den skapade när den kom ut 1960, och efter att ha upptäckt att det är en av böckerna som är förbjudna på vissa skolor i USA – varför i hela världen då, frågar jag mig när jag läst ut den. Om något borde alla läsa den här boken eftersom den tar upp alla de där frågorna om rasskillnader, rasism, förtryck och dubbelmoral. Jag vill kräkas på människorna i boken som sitter och förbannar Hitlers förintelse för att sedan vända sig om och högljutt deklamera att nu har det gått för långt, nu får väl snart negrer gifta sig med vita också. Det är så skickligt gjort, hur vi ser världens orättvisor genom Scout och får dem silade igenom ett barns oskyldiga, renhjärtade åsikter.
Karaktärerna överhuvudtaget är väldigt skickligt skivna; pojkflickan Scout som hellre slåss än leker tebjudning, storebror Jem som börjar bli vuxen, pappan Atticus som mycket väl skulle kunna vara min favoritpappa någonsin i litteraturen med sina goda avsikter, sin antivåldspersonlighet och torra humor, för att inte tala om alla de färgstarka bikaraktärerna.
Dödssynden är kort sagt en mycket bra bok, om än inte en wow-upplevelse. Det känns som en bok som fortfarande är viktig att läsa, trots sina femtio år på nacken, för ämnet är tyvärr lika aktuellt idag. Rasismen försvinner inte, det är bara metoderna som förändras.

”To Kill a Mockingbird”, 1960

5 kommentarer:

  1. Helt fel, helt fel. Rutten bok

    SvaraRadera
  2. Jag tycker tyvärr att översättningen är dålig och hoppades att det skulle gå att hitta en nyöversättning, vilket dessvärre inte verkar finnas. Frågan är väl om n-ordet, som förekommer väldigt flitigt i boken, hade bytts ut i en sådan. Jag kan inte bestämma mig för vilket som hade varit bäst, men ordet stör mig oerhört. Omslaget på din bild har jag däremot absolut ingenting emot, den pocket jag lånade på bibblan har istället ett foto av en ung kvinna, kanske Harper Lee, men det känns totalt ointressant och har inget samband med bokens handling. Intressant, annars.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var längesedan jag läste boken, men vad jag minns reagerade jag inte på översättningen då. Tvivlar på att n-ordet skulle tas bort när det utgör en stor del av bokens politiska budskap (och eftersom det är en vuxenroman). Visst stör det, men det är nog tyvärr en verklighetstrogen bild av hur det såg ut i den amerikanska södern vid den tiden... Jag vet vilken pocket du menar iallafall! Och jo, då är ju det här bättre. Men jag tror att den senaste pocketutgåvan ser ut såhär: http://cdon.se/b%C3%B6cker/lee,_harper/d%C3%B6dssynden-8983726

      Radera
  3. Eller rättare sagt, fantastisk!

    SvaraRadera
  4. Eller rättare sagt, fantastisk!

    SvaraRadera