Veckans recension: Personal Demon av Kelley Armstrong

Hope Adams är ung, snygg, arbetar som journalist… och har en omättlig hunger för kaos. Samtidigt som hon njuter av det, av död, smärta och sorg, så känner hon sig otroligt skyldig. Hon måste ständigt dölja hur mycket hon får ut av andras kaos och att hon söker upp det, avnjuter det, gör att hon känner sig omänsklig och elak. Hope är halvdemon, men betyder det att hon inte kan känna mänskliga känslor?
När Benicio Cortez, överhuvudet i the Cortez Cabal, erbjuder henne ett jobb dröjer det inte länge förrän hon accepterar. Det här är chansen hon väntat på – att kunna testa sig själv. Se vad hon klarar. Lära sig att kontrollera sitt begär.
Hon ska nästla sig in hos ett övernaturligt gäng i Miami, som hotar the Cortez Cabal genom naiva, men destruktiva, små planer. Väl där, med ny identitet, möter hon medlemmarna i det gäng hon ska hålla koll på och få information ifrån. Det är Guy, ledaren, och hans underordnade unga medhjälpare. En av dem är Jaz – en magiker med ett ansikte hon snabbt faller för… och en aura av kaos som drar henne med sig.
Medan hon blir allt mer involverad med Jaz och rider på de visioner av kaos som gänget är upphov till, kommer Karl till Miami. Karl är varulven som just fått tillträde till Flocken, hennes bäste vän och kanske något mer… som nyss lämnat henne och sårat henne djupare än vad hon trodde var möjligt. Och som om inte hennes ilska mot honom vore nog, så är han inte heller särskilt glad över vad hon håller på med tillsammans med gänget. Det står snart klart att Karl kanske har rätt. Kanske har Hope tagit sig vatten över huvudet den här gången. Hon kräver alltmer kaos, mer förstörelse, och hon kan inte stoppa det.
Ligger det något i vad Karl tror – att Benicio Cortez gett henne det här jobbet för att locka henne till ett framtida jobb hos honom?
Men snart börjar saker hända lite för snabbt och blir för farliga. Det som var amatörmässiga slag mot Cortez Cabal blir snart något mycket större… Och Hope själv skulle helst av allt skulle vilja strunta i sin mänskliga sida och sina plikter, bara låta kaoset bära bort henne...

Personal Demon är åttonde boken i serien om övernaturliga kvinnor. I början tycker jag inte riktigt om boken – Hope är en för ny karaktär som jag inte riktigt känner än, och tillsammans med the Cortez Cabal som inte är riktigt lätt att förstå på engelska, så är jag lite off. Men sedan, när saker blir komplicerade och spännande, så är det omöjligt att sluta läsa. Hope är en komplex karaktär på grund av sin förmåga att uppfatta kaos. Det är intressant att se hur hon inte är uppenbart god som de förra hjältinnorna, utan snarare väldigt lockad av den mörkare delen av sig själv. Hennes hunger för kaos drar paralleller till beroende, droger och alkohol. Det går att applicera på läsaren och man känner igen sig och kan föreställa sig hur det är att vara Hope, fylld med skuldkänslor över ett begär man inte har kontroll över.
Själva boken är spännande, och återigen blir jag förvånad över att storyn är så pass originell till och med efter sju föregående böcker på samma tema. Det känns som om Armstrong borde upprepa sig själv snart, men det gör hon aldrig. Personal Demon är svår att skriva vad den handlar om helt och hållet, eftersom man då skulle spoila flera av bokens perfekta överraskningsmoment. Det är en berättelse som går snabbt från att vara en oskyldig lek till ett komplett blodbad.
Till skillnad från de föregående böckerna är inte Hope bokens enda berättare. Hon står för majoriteten av berättelsen, men Lucas Cortez har inte mindre än 21 kapitel där man ser saker från hans synvinkel. Det är relevant och ger en annan infallsvinkel mot berättelsen som skulle saknas annars.
Förutom Lucas återser vi också Paige, och inte minst Karl som jag aldrig gillade i första boken Bitten, eftersom han var en av skurkarna. Här ser vi en ny sida av honom som gör att jag omvärderar hans karaktär och tycker om honom mer, även om han kanske aldrig blir en av mina favoriter.
De förra böckerna har alla slutat mer eller mindre lyckligt. Inte den här. Den lämnar ett melankoliskt slut som är lite bittert, ett avslut där inte allting ordnat upp sig. Frågorna om några av karaktärernas framtid finns kvar, och jag längtar efter att se vad som kommer hända dem. Nästa bok heter Living with the Dead.

“Personal Demon”, 2008

Veckans recension: No Humans Involved av Kelley Armstrong

Jamie Vegas, attraktiv, nästan-kändis och med talang för att tala med de döda, befinner sig i Los Angeles för ett särskilt uppdrag. Hon och två andra kända spiritualister medverkar i ett tv-program där deras uppgift är att kontakta Marilyn Monroes spöke och fråga henne hur hon dog.
Precis som när det handlar om resten av hennes kändiskarriär spelar Jaime bara teater. Att hon verkligen kan tala med döda gör ironiskt nog hennes arbete svårare.
Hon och de andra två spiritualisterna Grady och Angelique har bosatt sig i ett av husen på gatan där Monroe bodde. Mellan dem pågår en kamp om vem som är den bäste av dem, vem som kommer vinna och få sitt eget tv-program. Det här är Jaimes chans till något större.
Men det finns saker som stör. Hennes tankar på sin mor och hennes drömmar om vad hennes dotter skulle bli. Och inte minst den underliga närvaron i husets trädgård. Hon är säker på att det är spöken, men hon har aldrig stött på någonting som liknar de här förr. Hon brukar kunna se dem, höra dem, prata med dem. Det här är bara svaga ekon, och de verkar inte kunna höra henne eller kunna tala till henne. Istället kan de röra henne. Ständigt känner hon fingrar mot huden, mot händerna, kläderna, håret. Och när hon inser vad de är har hon inget annat val än att försöka, till varje pris, att hjälpa dem. De är barn. Döda barn som fastnat mellan världar.
Men varför? Hur kan hon känna dem, men inte se dem? Hur ska hon kunna befria dem när hon inte vet någonting?
Tillsammans med Jeremy, alfahannen för the Pack, försöker hon hitta en lösning, någon ledtråd till hur hon ska kunna hjälpa. Hon kommer också i kontakt med nya övernaturliga människor – Hope Adams, till exempel.
Förutom att hon försöker hitta dem som mördat barnen i trädgården, måste hon också hålla skenet uppe i tv-programmet där hon medverkar. Hennes karriär, och andras, står på spel.
Och så har hon ju Jeremy. Att han kommit alldeles ensam till L.A. för att träffa henne måste väl ändå betyda något? Hon vet vad hon känner för honom, men vad känner han?
Hon har honom, och hon har Eve, som beter sig alltmer mystiskt. Men i slutändan är det ändå upp till Jaime själv.

Efter att ha recenserat sex böcker i samma serie har jag lite kvar att säga om Kelley Armstrong. Att jag fortsatt läsa är väl svar nog. Hennes ständiga blandning av spänning, humor, feminism och kärlek gör mig trollbunden och i det här fallet tog det mig bara en dag att läsa den här boken, som ändå består av femhundra sidor engelska.
No Humans Involved är spännande, rolig och tankeväckande. Det är en bok jag inte kan vända ryggen åt mer än någon timme, om ens det.
Det är kul att läsa om Jaime, om än inte fullt lika roligt som att läsa ur Elenas synvinkel. Hon är en intressant karaktär och att få veta mer om henne är något jag velat göra sedan hon först blev introducerad i serien.
Och så har vi ju Jeremy. Han har varit en av mina favoriter från början, och att få se honom i en mer central roll är en stor del till varför jag gillar boken så mycket. Att se honom ”in action”, både bokstavligt och relationsmässigt sett, är rent ut sagt jävligt kul. Och för att göra det hela bättre är han och Jaime förmodligen ett av de gulligaste par jag någonsin läst om.
Boken är aldrig tråkig, aldrig för mycket eller för lite. Den väcker tankar om döden och saker som man inte borde ge sig in på. Människors oförståelse och ignorans. Och det är, som vanligt, lika kul att se moderna kvinnor i rollen som ockulta fantasyvarelser, som tvingas lyssna på spöken samtidigt som de målar tånaglarna. Det är en intressant infallsvinkel som gör det hela komiskt och desto mer övertygande.
Jag tycker det är en av de bästa böckerna i serien. Nu är ju alla väldigt bra, men den här är nog ändå en av seriens bästa. Armstrongs karaktärer och storylines är originella och har, i alla fall inte ännu, upprepat sig. De fortsätter vara fräscha och spännande.
Nästa bok, nummer åtta i serien, heter Personal Demon och där är Hope Adams huvudperson – en ung, snygg reporter… som dessutom är halvdemon och älskar kaos.
Låter bra.

”No Humans Involved”, 2009

Veckans recension: Broken av Kelley Armstrong

Ända sedan Elena Michaels fick reda på att hon är gravid har hon inte varit sig själv. Det finns så många frågor kring graviditeten som hon inte har svar på. Hon är världens enda kvinnliga varulv, och har aldrig hört talas om någonting i närheten av den situation hon befinner sig i. Två varulvar som ska ha barn? När generna vanligtvis förs vidare från far till son – hur kommer då det här barnet att vara?
Frågorna är många och ingen kan besvara dem. Clay och Jeremy är överbeskyddande och kvävande, och Elena skriker efter andrum, vad som helst som kan få hennes tankar bort från barnet bara en stund.
Chansen kommer i form av Xavier Reese, en halvdemon som Elena stötte på då hon var fånge på en forskningsanläggning för ett par år sedan. Han erbjuder Flocken en racka i utbyte mot en tjänst – att stjäla ett brev från en man i Toronto.
Brevet har stort historiskt värde – det är det så kallade From Hell-brevet, som man antar att Jack Uppskäraren skrev till journalisterna under tiden för de berömda morden.
Varför det ska stjälas vet inte Elena, men det verkar vara en uppgift tillräckligt farlig för att ge hennes nerver vad de vill ha, och med Clay och Jeremy i hälarna är hon aldrig i livshotande fara. En enkel och lagom farlig uppgift, som kan vara avklarad snabbt och lätt.
Tror de.
När Elena av en olyckhändelse aktiverar en portal genom From Hell-brevet, blir saker långt farligare än vad någon av dem trott. Har Elena på något sätt släppt ut Jack Uppskäraren från det viktorianska England till nutidens Toronto? Är varelserna som plötsligt är efter dem verkligen zombies? Och varför vill de åt Elena…?
För att kunna stänga portalen och rätta till sitt misstag måste Elena och Flocken kalla in alla resurser de har i den övernaturliga världen. Men att slåss och försöka ta reda på vad som kommer stänga portalen medan hon är gravid är mer än Elena klarar av. Men saker blir snart så allvarliga att hon kanske kommer bli tvungen att kämpa, för att skydda inte bara sig själv och de hon älskar, utan också barnet hon bär på.

Efter att ha blivit beskviken på förra boken i serien blir jag helt och hållet förälskad i den här. Elena är en ideal huvudkaraktär och boken är spännande, rolig och fullständigt underbar. Jag kan inte sluta läsa, Broken är en riktig bladvändare.
Även om jag tyckte ploten som boken vilar på – portaler, Jack the Ripper och zombies – var ganska tunn när jag först läste om den, så är jag helt och fullt inställd på alla de sakerna när jag väl läser. Det är övertygande och bra skrivet, på ett sätt som ständigt överraskar och som aldrig blir tråkigt.
Humorn i det hela driver mig till gapskratt ibland, åt Elena och Clays ständiga smågräl, Jeremys lugna och förutseende karaktär och så naturligtvis några av de gamla – vi får inte bara återse Antonio och Nick, som varit frånvarande sedan seriens första bok – utan också Jaime Vegas, en av mina nya favoriter som är minst lika intressant och rolig som Elena och Paige varit. Jag längtar verkligen efter att få läsa nästa bok i serien, No Humans Involved, där hon är huvudperson. Och så får vi bekanta oss med några nya karaktärer också, tillexempel Zoe Takano.
Broken är riktigt bra och jag har ingenting att klaga på alls. Jag är lika överväldigad av Kelley Armstrongs berättarteknik som förut och jag hittar ingenting att kritisera över huvud taget.
Jag har verkligen fastnat för den här serien, och planerar att inte bara läsa alla romaner, utan också ge mig på samlingarna och internetnovellerna som går att hitta via författarinnans hemsida; www.kelleyarmstrong.com.

”Broken”, 2006

Veckans recension: Haunted av Kelley Armstrong

Eve Levine har varit död i tre år, och hennes liv efter detta är helt och hållet koncentrerat på en enda sak: att hålla ett öga på sin dotter, Savannah. Men hon kan inte skydda henne, hur mycket hon än skulle önska. Hon är bara ett spöke som Savannah varken kan se, höra eller känna av, och ingenting som Eve gör kan förändra det faktum att om något skulle hända, så skulle hon bara kunna stå maktlös bredvid. I livet efter detta, i spökvärldens version av jorden, kan hon få allt hon vill och ändå är hon inte nöjd. Det enda hon vill ha är kontakt med sin dotter, att kunna skydda henne från alla faror, och det är det enda hon inte kan.
Kristof Nast, Savannahs far som Eve aldrig på allvar slutat älska, envisas med att säga åt henne att släppa taget. Savannah måste få ha sitt eget liv, utan att Eve känner sig tvungen att vara där hela tiden. Eve vet att han har rätt. Och hon vill ha Kris tillbaka, men enda sättet att få det är att sätta ner båda fötterna i spökvärlden, och det är hon inte redo för än.
Så kallar the Fates till sig Eve igen. Eve, som tror att hon brutit mot ännu en regel, blir förvånad över att höra att hon ska betala tillbaka tjänsten som the Fates gjorde henne för två år sedan, då hon räddade Paige och Lucas från att stanna i spökvärlden. Det är dags att betala tillbaka skulden.
Eve må ha brutit alla regler, men hon har aldrig brutit ett löfte, och hon tänker inte göra det nu heller. Hennes uppgift blir att hämta tillbaka en av de andar som brutit sig fri från en helvetesversion av spökvärlden. Men det är inte vilken ande som helst – det här är en Nix.
En Nix är en varelse som lever på kaos, och den här särskilda individen har hittat ett sätt att ta sig in i sina offers kroppar. Fast egentligen är de inte offer. Det är mördare, alla kvinnor med starkt hat mot någon de vill se död. De saknar bara modet att ta det sista steget. Det är vad Nixen kan erbjuda – uppmuntran, planeringen, det sista lilla som krävs för att mördaren ska ta beslutet och faktiskt döda. Sedan sviker hon sina partners och ser dem gå under – ju mer kaos och död, desto bättre.
Detta är varelsen som Eve måste ge sig ut och hitta och föra tillbaka till spökvärlden. Till sin hjälp har hon Trsiel, en äkta fullblodsängel som the Fates utsett. Och så har hon förstås Kristof, som aldrig lämnar hennes sida. Men hur ska Eve kunna lyckas där änglar tidigare misslyckats? Är det här verkligen vad Kristof säger – ett syfte för henne i spökvärlden, något som ska få henne att inse att hon måste låta Savannah gå? Och hur är det med de rykten som Trsiel är så säker på – att den här jakten på Nixen egentligen är ett test för att se om hon kan bli en ängel?
Men sedan börjar jakten bli alltmer personlig – när Nixen tar sikte på Savannah, måste Eve hitta en lösning. Snabbt.

Jag har förälskat mig i Women of the Otherworld, magin, de övernaturliga varelserna, monstren. Men i den här, femte boken, blir saker lite för flummiga för min smak. En av anledningarna till att jag älskat de föregående böckerna så mycket, är att det är vår värld, men med övernaturlighet som gör det hela mer intressant. Här, i Haunted, tillbringar man så mycket tid i andra dimensioner att jag inte riktigt fastnar för det. Att hoppa mellan världar och alternativa dimensioner är inte riktigt min grej, särskilt inte när det tillkommer visioner och hopp i tidsåldrar. Det hela blir helt enkelt för mycket för mig att kunna hålla reda på ordentligt. Kanske är det också så att jag inte riktigt fastnar för Eve som karaktär, som jag gjort för de föregående berättarna Elena och Paige. Visserligen är Eve rolig och har en stark personlighet som kryddar berättelsen med sarkastisk humor, men jag tycker ändå aldrig om henne på samma sätt. Och jag gillade aldrig Kristof Nast, och även om hans karaktär i Haunted borde göra att jag tycker bättre om honom, så kan jag inte riktigt släppa den syn på honom som jag har sedan innan.
Vad jag tycker om med boken är att den återkommer till många av mina favoriter från de förra böckerna. Vi har inte bara Paige, Lucas och Savannah, utan också Jaime, nekromantikern som jag fastnat ordentligt för. Jag ser fram emot att se mer av henne senare, för hon är verkligen en intressant och rolig karaktär som livar upp saker ordentligt.
Till dess att vi återser Jaime, kommer nästa bok att återförena oss med ingen mindre än Elena. Och henne vill väl ingen missa? Boken där hon återkommer har titeln Broken.

”Haunted”, 2005

Veckans recension: Industrial Magic av Kelley Armstrong

Att pojkvännen Lucas Cortez förhållande till sin far är dåligt är ingen nyhet för Paige Winterbourne. Och det är heller ingen nyhet att Benicio Cortez utnämnt sin rebelliske son till den som en dag ska ta över företaget, något som Lucas själv kämpar för att undvika med all sin kraft. Precis som han undviker sin fars alla telefonsamtal och alla försök till kontakt.
Men när Benicio ser till att få träffa Paige ensam och berättar om mordförsöket på en av hans anställdas dotter, kan inte Paige låta bli att nappa på betet och bli intresserad. Naturligtvis är betet egentligen avsett för Lucas själv, i hopp om att sonen äntligen ska ta sig an ett fall som hans pappa rekommenderar. För Lucas skull försöker Paige att inte tänka på vad Benicio sagt, men eftersom mordförsöket gäller en ung häxa kan hon inte riktigt släppa det. Dessutom anser Lucas att det kanske vore bäst om han officiellt introducerade Paige inför sin far. Förr eller senare måste han involvera henne i den del av sitt liv som han så desperat kämpar emot – rikedomen, fjäskandet, de mordlystna halvbröderna och hans påträngande pappa. Men väl i Miami, där Cortez Cabal finns, blir Paige och Lucas snart involverade i mer än bara situationen inom familjen. Någon, eller möjligtvis något, har börjat döda ungdomar från alla fyra Cabals. Mördarens mål verkar vara tonåriga rymlingar med kopplingar till någon av the Cabals – mål som är oväntade och som orsakar mest smärta. Och ju längre Paige och Lucas stannar, desto mer trubbel hamnar de i. Varken Lucas eller Paige är några favoriter bland någon av the Cabals. Lucas halvbröder skulle döda honom om de inte varit direkt beordrade att låta bli. Och eftersom Paige är en häxa är hon inte direkt välkommen heller, särskilt inte efter vårens sammanstötningar med the Nast Cabal.
Eftersom samarbetet mellan de fyra Cabals är ostadigt och fullt av lögner och ärelystnad blir Paige och Lucas tvungna att ta saken i egna händer. De tvingas ta hjälp av alla Lucas kontakter, såväl som Paiges, och snart är de mitt uppe i något som är en röra av mord, gåtor, familjefejder och övernaturliga varelser.

Industrial Magic är fjärde delen i Women of the Otherworld-serien, och andra boken med Paige som huvudperson. Även om jag gillade förra boken tycker jag att den här är bättre. Den har tempo, spänning och framförallt humor.
Jag har aldrig fallit för konceptet i en deckare eller någon som helst annan kriminalroman, men om man kastar in häxor, besvärjare, varulvar och vampyrer – ja, då har man mitt fulla intresse. Jakten på en övernaturlig mördare med hjälp av övernaturliga vapen är spännande, nervkittlande och bjuder inte minst på överraskningar. Och jag älskar att bli överraskad när jag läser, eftersom det händer alltmer sällan att jag inte kan förutse hur saker och ting kommer gå. Kelley Armstrong lyckas med det – inte bara en eller två gånger i en enda bok, utan fler än jag ens kan räkna, både vad gäller små och stora saker.
Det är som vanligt väldigt skickligt skrivet, med den där kryddan av sarkastisk humor som får mig att gapflabba på vart och vartannat kapitel. Industrial Magic är överhuvudtaget en bok som framkallar reaktioner hos mig – allt från att himla med ögonen eller skratta, till att slå mig för pannan eller höja ögonbrynen i förvåning. Det finns såklart stycken som jag finner mer tvivelaktiga än andra, men eftersom de hanteras så bra med en modern, rolig men aldrig löjlig ton, så överser jag med dem.
En sak som jag verkligen uppskattar är att gamla karaktärer blir involverade och har stora roller. Det är alla från Cassandra och Aaron till mina personliga favoriter – Elena, Clay och Jeremy. Elena och Clay får mig som vanligt att skratta mig halvt fördärvad innan jag kan fortsätta läsa. Dessutom introducerar boken fler karaktärer som jag vet eller känner på mig kommer spela stor roll – däribland den underbara Jamie Vegas, och den avlidna Eve Levine, som är huvudperson i nästa bok med titeln Haunted.
Det slår mig när jag läser den här boken, hur otroligt välkonstruerade och komplexa karaktärer det finns i den här serien, alla med sina egna problem som är högst mänskliga, men med den där lilla skillnaden att de är övernaturliga. Tidigare har jag sett exempel i Elena, Clay och Jeremys karaktärer, och här får jag också ta del av Lucas familjeproblem som sonen till sin fars hemlige älskare, målet för sina halvbröders och deras mors hat, samt rollen som sin fars oförklarlige favorit. Det är intressant och inte minst avundsvärt komplext och genomtänkt.
Jo, jag får nog sätta upp Kelley Armstrong på listan över idoler snart.

”Industrial Magic”, 2004

Veckans recension: Dime Store Magic av Kelley Armstrong

Att hantera faktumet att hennes mamma mördats, och att hon plötsligt måste ta hand om den trettonåriga Savannah, borde vara problem nog för Paige Winterbourne. Men som om inte en normal, envis tonåring vore nog med utmaning, så är Savannah en av de mäktigaste häxor Paige någonsin stött på – och hon har inte ens blivit så gammal att alla hennes krafter utvecklats än.
Dessutom är Savannah alltför villig att acceptera svart magi. Hennes likgiltighet inför människor och deras lidande skrämmer Paige, liksom det faktum att Savannah är kraftfullare än hon själv och på gränsen till ohanterlig. Men trots det går det inte att bortse från att Savannah egentligen bara är en trettonårig flicka, med en mördad mor och alla de problem som vanliga tjejer i hennes ålder måste handskas med.
De äldre kvinnorna som är överhuvudena i the Coven, trots att platsen för ledare egentligen är Paiges, blir alltmer otåliga och oroliga vad gäller Savannah. Savannahs mamma var trots allt en häxa som besatt oerhörd svart magi. Och Paige har enligt dem aldrig varit att lita på med sin otålighet och rebelliska natur. De tror inte att hon är mogen att ta sig an Savannah, och vill helst se att Savannah försvinner från all kontakt med the Coven. Det gör Paige rasande – trots allt är det ju meningen att the Coven ska vara en fristad för alla häxor, en trygg plats för lärdom där man inte blir avvisad, och de vänder ryggen åt en flicka på gränsen till sina fulla krafter.
Men hennes problem med Savannah slutar inte där. Leah, halvdemonen som så effektivt nästlade sig in på forskningsanstalten i Vermont förra året, tar plötsligt kontakt med Paige, med krav på förmyndarskapet för Savannah. När Paige svarar med att kämpa emot, börjar saker hända alldeles för snabbt.
Genom underliga omständigheter får hon kontakt med besvärjaren Lucas Cortez som vill hjälpa henne, trots att fejden mellan häxor och besvärjare fortfarande pågår. Och när the Coven vägrar hjälpa henne, blir kanske Cortez hennes enda utväg. Men kan hon lita på en besvärjare? Har hon råd att vara stolt och vägra hans hjälp?
Paige måste bestämma sig snabbt, för saker blir snart allt allvarligare. Offentlig smutskastning hotar och the Covens tålamod sinar. Paige börjar inse att hon står ensam i en strid som kan rasera precis allting hon någonsin strävat efter att uppnå, att kampen för Savannah kan innebära att hon förlorar allting annat.
Är hon beredd att ta upp den kampen?

Som tredje boken i serien om Otherworlds kvinnor, och den första med Paige som huvudperson, är Dime Store Magic precis lika spännande som sina föregångare. Den är intressant, rolig och bra, med intrig och problem som blandar genrer skickligt och som gör gamla story lines originella och oväntade. Det hela är otroligt skickligt och skrivet med en trovärdighet jag inte ens kan komma mig för att ifrågasätta.
Jag tycker visserligen mer om varulven Elena som huvudperson, men Paige är inte heller dålig. Hon är uppfriskande, intelligent men samtidigt väldigt mänsklig. Det går att relatera till henne, och även om jag ibland blir lite irriterad på hennes envishet så är hon en stark karaktär som jag gillar. Jag tycker också om att man blir påmind om Elena och föregående händelser, vilket gör att man känner sig mer inne i serien och mer invigd i själva berättelsen.
Otherworld är en värld där jag känner mig välkommen och som jag varken kan eller vill släppa.
Jag tycker om karaktärernas djup och annorlunda personligheter, allt från den envisa Savannah med sina humörsvängningar, till den samlade och akademiske Lucas Cortez med sina dolda egenskaper. Jag gillar också hur feminismen ligger till grund för berättelserna i den här serien som uteslutande handlar om starka kvinnor som vägrar bli nedtryckta, och jag tycker om hur olika genrer blandas så otroligt skickligt – fantasy, feminism, drama, kärlek, action, ödets alla nycker. Otherworld är definitivt en favoritserie.
Engelskan i Dime Store Magic slår mig som något svårare än föregående två böcker, mest på grund av lagliga termer och antika häxföremål, men trots det är det fullt förståeligt och jag tappar sällan bort mig.
Nästa bok i serien handlar också om Paige, och jag är spänd på att se vad hon kan tänkas göra härnäst. Boken heter Industrial Magic.

”Dime Store Magic”, 2004

Veckans recension: Stolen av Kelley Armstrong

Elena försöker så gott hon kan att acceptera sig själv och den hon är. Hon jobbar på relationen till Clay, relationen till Jeremy och Flocken, men allra mest på relationen till sig själv.
När hon som en del av sitt jobb undersöker rykten om varulvar som kan tänkas stämma, snubblar hon över någon som vill sälja information om varulvar, information som verkar vara väldigt äkta. Hon beger sig till Pittsburgh, där hon möter någonting hon aldrig ens drömt om.
Hon träffar två häxor. Inte ens i sina vildaste fantasier har hon någonsin trott på andra övernaturliga varelser än varulvar. Och trots att hon själv och de personer som står henne närmast kan förvandla sig till vargar har hon svårt att fullt ut acceptera vad hon ser och hör. De två häxorna är Ruth och Paige Winterbourne, som vill få Elena att gå med på att vara närvarande vid ett möte. Mötet är viktigt, och handlar om säkerheten för alla raser. För det finns inte bara häxor. Det finns vampyrer, halvdemoner och besvärjare. Men nu verkar någon fånga in eller döda olika individer med övernaturliga krafter. Häxorna Winterbourne vill göra någonting åt saken, och upprätta stabilt försvar tillsammans med de andra raserna.
Elena tvingas ge upp sina tvivel på Winterbournes teorier när hon dras in i situationer på liv och död. Är ett samarbete nödvändigt för Flockens överlevnad? De behöver verkligen inga fler bekymmer. Och det som väntar är verkligen bekymmer.
Tyrone Winsloe, den stenrika datornörden som skapat sig en förmögenhet på virtuella spel, har startat forskning på övernaturliga varelser. De som är med har anslutit sig av olika orsaker. Lawrence Matasumi är bara intresserad av forskningssyftet. Sondra Bauer letar efter spänning i ett liv hon allt mer hatar. Men själv är Ty Winsloe inte alls intresserad av forskningen. Han är bara intresserad av spelet. Jakten. Lika galen som rik är hans högsta önskan att få jaga och döda en varulv eller en vampyr.
Och Elena är det perfekta objektet.


Även om föregående boken Bitten slår mig som något bättre är det här helt underbar läsning. Det är roligt, det är sarkastiskt, feministiskt, spännande och originellt. Berättelsen kastar sig mellan genrer utan att tveka och blir aldrig tråkig.
Berättartonen är snabb och rolig, och jag älskar verkligen Elenas karaktär. Hon och Clay är ett av mina favoritpar med sitt ständiga hackande på varandra och den djupa kärlek och det beroende som ändå är grunden de båda står på. Alla personer är utstuderat genomtänkta, bra beskrivna och känns väldigt verkliga. Jag älskar både Elena, Clay och Jeremys karaktärer. Tyrone Winsloe är också ett exempel på en verkligt läskig skurk – hans hysteriska, galna och fullkomligt samvetslösa person är mer skrämmande än vad man skulle kunna tro, och i likhet med Sondra Bauers karaktär en tragisk men inte desto mindre tänkvärd person. Deras problem är aktuella i dagens samhälle och väl formulerade i berättelsen.
Boken är en sträckläsningsbok som inte går att släppa ens andra gången jag läser den. Efter att ha läst den en gång förut på svenska har jag nu givit mig på den engelska originalversionen och engelskan är inte särskilt svår alls. I jämförelse med den svenska översättningen med titeln Märkt är den till och med bättre och känns fylligare och mer passande. Jag märker av skillnader framförallt i slang, svordomar och dialog. Till exempel blir Clays sydstatsdialekt mer framträdande när man läser på engelska.
Stolen är intressant, rolig och spännande läsning och ett verkigt ideal för min sorts favoritbok.
Nästa bok, som inte finns på svenska, heter Dime Store Magic och huvudpersonen är Paige Winterbourne – med andra ord en av häxorna som introduceras här i Stolen.
Den ska man kanske ta och börja på nu.

”Stolen”, 2003

Veckans recension: Bitten av Kelley Armstrong

Elena är inte normal. Det spelar ingen roll hur mycket hon vill låtsas att hon är det – hur mycket hon än maskerar sig med jobb, sambo och lögner. Det tar inte bort det faktum att hon drivs av instinkter och begär starkare än hennes logik, eller att hon är fem gånger så stark som hon borde vara. Att hon kan lukta sig till människor och saker på flera kilometers håll. Att hon kan se i mörker.
Och att hon ibland måste förvandla sig till en varg. Elena är en varulv. Och som om inte det vore nog, så är hon den enda kvinnliga varulven som existerar. Hon försöker skapa sig det liv hon alltid velat ha, försöker ignorera vad hon är, och inbillar sig att det faktiskt fungerar. Hon börjar få en karriär, hon har en schysst och tålmodig kille, Philip, som inte vet vad hon är, allting verkar lösa sig.
Tills Jeremy ringer.
Han är ledaren för den samling varulvar som kallas Flocken, och hon kan inte ignorera honom. Han har inflytande över henne, precis som han har över de andra varulvarna, men dessutom är han också en person som Elena är skyldig oerhört mycket.
Arg och fast besluten att snabbt återvända till sitt liv beger sig Elena ut till Stonehaven i den lilla staden Bear Valley. Hon ska bara göra Jeremy en enda tjänst, sedan far hon tillbaka. Punkt slut.
Men saker är mer invecklade än så. Det finns rackor i Bear Valley – varulvar som inte tillhör Flocken, varulvar som är människodödare och som hotar hela Flockens livsstil.
Och situationen blir bara mer och mer ohållbar. Döda kroppar leder till Jeremys och Flockens ägor. Rackorna måste försvinna. Fort. Men snart visar det sig att rackorna verkar ha en plan, något Flocken aldrig förut sett. Rackornas överraskningsmoment och nya sätt att slå sig ihop sig blir snabbt ett allvarligt hot mot Flockens hela existens.
Och samtidigt som striden går mot en upptrappning har Elena andra saker som är minst lika viktiga för hennes egen framtid. Återföreningen med Clay, mannen som hon en gång älskade, men som svek henne så oförlåtligt, är svår och fullt av stormiga känslor. Hon har trots allt Philip som väntar på henne i Toronto, på att hon ska komma tillbaka. Hon intalar sig att hon hatar Clay, hatar allting som har med Stonehaven och Flocken att göra, men gör hon verkligen det?
Striderna och den känslomässiga pressen gör att Elena måste ta ett slutgiltigt beslut, och försöka inse vem hon egentligen är.

Jag har läst den här boken mer än en gång, både på svenska och engelska. Den är naturligtvis snäppet bättre på engelska, även om dem svenska översättningen är bra.
Det här är en bra berättelse som jag vill ha den. Bitten har tempo, den har action, kärlek, vänskap och massor med invecklade relationer. Men, kanske viktigast, så har den en fullständigt underbar humor. Jag skrattar ofta, sveps med i sarkasmen som är Elenas berättarton, och tar in historien utan att vilja slå av på lästakten.
Elena och Clay är ett av de roligaste, allvarligaste och mest intressanta par jag någonsin läst om, och de är två starka karaktärer som verkligen driver berättelsen framåt.
Jag har nästan ingenting negativt alls att säga om den här boken, för det här är precis den sortens litteratur jag älskar. Det är övernaturligt, men blir ändå aldrig fantasy. Det övernaturliga gör hela handlingen men blir aldrig svårintagligt. Det är så bra beskrivet och med så bra inlevelse att jag sugs in i boken och helst vill bli kvar där för alltid.
Bitten är en av mina favoritböcker, och är även första boken i serien Women of the Otherworld, vilket är en bokserie om för tillfället elva böcker om kvinnor med övernaturliga krafter. Nästa bok heter Stolen och har även den Elena som huvudperson. På svenska heter boken Biten och även uppföljaren finns på svenska, med titeln Märkt. Men tyvärr verkar det inte som om hela serien kommer översättas till svenska, vilket är anledningen till att jag läst om boken på engelska, i avsikt att läsa hela serien.

”Bitten”, 2001

Veckans recension: Hjärtan i Atlantis av Stephen King

1: Låga män i gula rockar. År 1960 bor elvaårige Bobby Garfield ensam med sin mor i en lägenhet i Harwich. Hans pappa är död, och hans mammas favoritsysselsättning verkar vara att berätta för Bobby om vilken knöl hans pappa var. Bobbys enda riktiga önskan är att ha råd till Schwinncykeln som han sett i skyltfönstret nere i staden, och att få tillbringa så mycket tid som möjligt med sina vänner Sully-John och Carol. Men sommaren 1960 kommer hans liv att förändras för all framtid.
Det är sommaren då den gamle Ted Brautigan flyttar in på våningen ovanför Bobby och hans mamma. Ted är vänlig och behandlar Bobby som en vuxen. De blir bra vänner, och sitter ofta och diskuterar böcker – men snart upptäcker Bobby att något inte stämmer med Ted. Ibland försvinner han, som i trans. Då pratar han om saker Bobby inte förstår och ibland går han över till ett annat språk som Bobby inte känner igen.
Ted ger Bobby ett jobb. Bobby tar tacksamt emot det – han vill väldigt gärna ha den där cykeln. Jobbet går ut på att läsa tidningen för Ted om söndagarna… men det är inte allt. Att läsa tidningen är den oskyldiga delen av jobbet. Den andra delen, den hemliga delen, är att hålla utkik efter de låga männen. Låga män i gula rockar med grälla bilar. Att leta efter skyltar om försvunna djur och draksvansar som hänger från telefonledningar. Att titta runt hopphagarna om det ritats några symboler med annan färg och hålla ögonen öppna efter annonser som hängts upp och ned.
Det är sommaren då Bobby inser att det han känner för sin vän Carol Gerber är mer än vänskap, sommaren då han får sitt livs första vuxna vän. Sommaren då hans mors liv rasar samman och sommaren då hans eget liv och hans egen verklighet slås omkull.
2: Hjärtan i Atlantis. Året är 1966 och Pete Riley har börjat på universitetet i Maine. På universitet finns också hans vän Skip, som kan svära med tolv olika tonfall, hans rumskamrat Nate som vill bli tandläkare, och flickan som han börjat få upp ögonen för – Carol Gerber. Så finns där Stokely Jones, krymplingen som är uppfylld av vrede och som kastar sig fram på sina kryckor. Och så finns naturligtvis Ronnie Malenfant som de alla avskyr mer eller mindre. Det är Malenfant som drar igång det kortspelsberoende som sprider sig som en löpeld i deras studenthem – hjärter. Ända in på nätterna spelar de hjärter.
Deras betyg sjunker snabbt och i fjärran trappas kriget i Vietnam upp. Om Pete inte skärper sig är det i Vietnam han kommer vara nästa termin. Han måste inse att det finns andra saker än kortspel som spelar roll. Studierna, Carol, Skip och personer som Stoke Jones. Men också symbolen Stoke har på ryggen och de saker Carol allt oftare talar om.
3: Blinde Willie. Han börjar sin dag 1983 som alla andra dagar – som Bill Shearman. Men sedan går timmarna och han blir Willie Shearman… och till sist Blinde Willie. Utanför Sankt Patrickskatedralen som blind tiggare finns det mycket att fundera på, medan kvarterspolisen flåsar en i nacken och pengarna skramlar ner framför honom. Det finns tankar på fallande helikoptrar och på tiden därute i bushen. Personer som Sully-John och Carol Gerber.
4: Därför är vi i Vietnam. Det är 1999 och Sully-John är på väg hem efter en begravning av en annan Vietnamveteran. När folk dör tänker man på det förflutna. Det har Sully vetat länge, men kanske är det först nu det verkligen gått upp för honom. Hur alla bilderna kommer tillbaka, alla känslor, intryck och tankar. På känslan av kulor som viner förbi tätt intill kinderna, på ljudet av helikoptrar som störtar från himlen och skriken från de överlevande som de försöker rädda. Det är Ronnie Malenfants röst som skär igenom, det är hur Willie Shearman räddade hans liv. Och särskilt är det hur mamasan dog. Hon som kommer på besök till Sully…
5: Himmelska stråk av mörker faller. Bobby Garfield återvänder för första gången på nästan fyrtio åt till sin hemstad. Det är för att sörja en av sin barndoms bästa vänner, men kanske också för något annat, något mer.

Hjärtan i Atlantis är som en slags novellsamling där alla historier hör samman med varandra via karaktärer och händelser. Det är en av de mest sorgliga böcker jag läst, men inte för att den är sorglig i sig, utan eftersom den framkallar den exakta känslan av gamla foton, minnen man nästan glömt och den melankoliska känslan hos kläder man växt ur och brev som aldrig skickats.
De olika berättelserna är plågsamma på olika sätt. De gör ont för att man tydligt upplever smärtan i att gå från barn till vuxen, och sedan i att tänka tillbaka. Den handlar om minnen och bilder som man omöjligt kan radera och känslor som inte går att hantera. Boken framkallar livets ironi och dess obevekliga framfart med oss, vad livet gör med oss och hur meningslösheten väller upp mellan sprickorna.
Boken – särskilt den första och den sista berättelsen – har kopplingar till Stephen Kings långa serie Det mörka tornet, och även vaga vinkningar åt andra karaktärer som figurerar i Kings övriga berättelser.
Boken känns sorglig men sann, och är en verklig upplevelse att läsa. Den är hemsk men samtidigt vacker, och berättar om barndomens naivitet och ungdomens dårskap, om vuxenlivets otillfredsställdhet med en otrolig tidskänsla och humor som gör allting verkligt. Min favorithistoria är den första, men tillsammans bildar Hjärtan i Atlantis en sällsam och välskriven roman, en av Kings allra bästa.

”Hearts in Atlantis”, 1999

Veckans recension: Kyrkogårdsboken av Neil Gaiman

Mannen som är Jack slutförde nästan sitt uppdrag. Han dödade mamman, han dödade pappan, han dödade systern. Men han lyckades inte döda den lille pojken, som var den allra viktigaste att döda. Mannen som är Jack kommer aldrig sluta leta.
Den lille pojken, som bara är ett år gammal, blir omhändertagen av de mest osannolika fosterföräldrar man kan tänka sig. Han har lyckats fly till den gamla stängda kyrkogården på krönet av kullen. Den är urgammal och är förklarad som naturreservat. Här räddar kyrkogårdens spöken honom, och han får ett namn; Ingenman Owens, förkortat Ingen. Han växer upp med spökparet Owens som föräldrar och den mystiske Silas som förmyndare.
På kyrkogården lever han tryggt från de levandes värld och här är han skyddad från mannen Jack. Han får lära sig sådant som de döda kan; att tona bort sig själv, att hemsöka drömmar, och annat som kan vara nyttigt. Kyrkogården blir Ingens eget lilla rike – här är han fri att gå igenom väggar och utforska de allra avlägsnaste hörnen. Han blir vän med häxan Liza på fattigkyrkogården, och inne i den äldsta gravkullen finns en mystisk slingrande varelse som kallar sig Dråparen. Han får lektioner av kyrkogårdens alla döda lärare, av Silas och den underliga fröken Lupescu som tar över när Silas är ute på någon av sina många resor.
Men utanför kyrkogårdsgrindarna finns det också en värld. En värld full av levande människor, människor som andas och som är som Ingen. Snart börjar han längta ut till den riktiga världen. Men när han väl fått sin vilja igenom dröjer det inte länge förrän mannen som är Jack är honom på spåren… och efter alla dessa år vill han slutföra det han påbörjade.

Den här boken är som Djungelboken fast i Neil Gaimans regi. Parallellerna är tydliga (redan i titeln finns de att hitta) men gör det hela desto roligare. Jag tror inte att Rudyard Kipling hade haft något emot det hela. Jag kommer också att tänka lite på Tim Burtons filmer, för den här boken leker i gränslandet till skräcken och det absurda utan att riktigt gå över i den genren.
Jag lånade boken från biblioteket i tron att det var en ganska tunn bok – jag var förberedd på att den skulle vara för barn – och blev förvånad när jag fick den här trehundrasidorsboken i handen. Men jag tror definitivt inte att detta kommer avskräcka bokens målgrupp. Jag hade jättekul när jag läste den, och det finns inget skäl till att yngre skulle tycka sämre om den än jag.
Boken har en lekfull ton, och en härlig humor som jag gillar. Ändå är den på många sätt en ren äventyrsbok från början till slut. Vi får följa Ingens uppväxt där på kyrkogården, och hur han får lära sig de dödas konster. Det blir aldrig tråkigt, och i slutet är det rent enormt spännande, för att sedan avslutas på det där vemodiga sättet som jag älskar.
Boken är också illustrerad av Chris Riddell, och hans stil påminner mig om Hans Arnold. Bilderna är ett trevligt avbrott mellan kapitlen.
Gaiman är en väldigt bra författare, och jag tycker om hans stil och hans sätt att skriva, även om jag inte fallit helt för alla hans verk. Men det här håller så hög standard att jag inte kan låta bli att älska boken. Den är riktigt, riktigt bra. Och jag får erkänna att jag fullkomligt älskar den mystiske förmyndaren Silas.
Kyrkogårdsboken är en originell bok för alla åldrar, och jag tror inte att någon kommer lämnas oberörd.

”The Graveyard Book”, 2008