Veckans recension: Ondskan av Jan Guillou

Erik har inte ens fyllt femton när han blir relegerad från Läroverket för våldsamt beteende och olagliga sysselsättningar. Han är inte ens femton och vet mer om våld än många av de vuxna han stött på. Han har slagits i hela sitt liv. Hemma finns farsan med sina dagliga eftermatenstryk – med skohornet eller klädborsten eller björkriset eller det värsta av allt – hundpiskan med metallclipen i änden som sliter upp huden. I skolan är han ledare för ett gäng, och där gäller bara våld mot våld för att markera vem som bestämmer, såväl i klassrummen som på skolgården.
När Eriks mamma får reda på att han relegerats skickar hon honom så snabbt hon kan till en internatskola – Stjärnsberg. Erik lovar sig själv att han har lämnat sitt gamla jag bakom sig. Aldrig mera ska han slåss. Han ska bara gå de här två åren till i skolan, så att han kan komma in i gymnasiet. Ingen vet vem han är. Ingenting ska få honom att ta till det vidriga våldet igen.
Men saker och ting urartar snabbt. På Stjärnsberg tillämpar man något som kallas kamratuppfostran. Det betyder att de äldre eleverna bestämmer. De får utdela bestraffningar och de yngre eleverna har ingen rätt att försvara sig. Och lärarna lägger sig inte i. Stjärnsberg är en värld utanför världen. Här gäller inga vanliga lagar, här finns bara skolans regler. Skolans regler och massor med orättvisa – massor med våld. De äldre eleverna får slå de yngre och vid varje måltid kan de bestraffa genom att drämma knivskaftet i huvudet på någon yngre, eller ta den spetsiga korken till ättikskaraffen för att göra hål i huvudsvålen. De har tillåtelse att göra allt. Razzior, förödmjukelser, slag, visitationer och bestialiskt våld är vardagen för de yngre eleverna – för Erik. Det är ett skräckherravälde där Rådet, bestående av de äldre eleverna, bestämmer vem som straffas och hur.
När Erik kommer dit blir han snabbt utpekad som ”nyochkäftig” eftersom han vägrar lyda. Han vägrar låta göra sig till åtlöje. Han drabbas snart av Rådets vrede. Men till skillnad från dem vet Erik hur man slåss. Han vet hur våldet fungerar.
På skolan har han också fått sitt livs första riktiga vän. Det är plugghästen Pierre som till det yttre är så olik Erik man kan komma, men de delar samma syn på skolans våldshierarki och tillsammans börjar de kämpa mot överheten.
Men kan man någonsin vinna mot ondskan? Går det att vinna med våld mot våld? Och framförallt, är det värt att riskera sin framtid för det här – stoltheten, det rätta…?

Ondskan har klassats som något av en svensk, modern klassiker, inte minst på grund av filmatiseringen av Mikael Håfström med Andreas Wilson i rollen som Erik. Och det är verkligen en bra bok. Den är bra, ovanlig och spännande. Jag har läst den två gånger vid det här laget och den förlorar inte sin dragningskraft. Det är en sträckläsningsbok och den är väldigt, väldigt tänkvärd. Precis som man kan gissa sig till av handlingen jag beskrivit ovan, så handlar den till störst del om våld. Våld, ondska, godhet, moral, den fria viljan. Kan våld ibland vara en lösning på problem? Måste våldet alltid vara av ondo? Eller är Erik en förstörd individ som inte vet hur man tar till andra metoder? Boken ställer frågor men ger inga direkta svar. Det är upp till en själv att bestämma sig för om Erik gör rätt.
Samtidigt är boken också en lysande skildring av ett uppror. Det handlar om att stå upp för sina egna rättigheter även när det är svårt, även när man inte tror att man kan klara en sekund till, även när man är fullständigt ensam. Om att stå fast i sin egen övertygelse. Om att en enda liten människa kan göra skillnad.
Det är en hemsk bok om vardagens våldsamheter, i hemmet, på stan, i skolan, men också en berättelse om styrka och mod. Om att inte låta sig knäckas.
Och även om boken är fruktansvärt och alldeles för klartänkt våldsam med jämna mellanrum, så kan man inte låta bli att triumfera med Eriks framgångar, hans uppenbara överläge. Hur han avgör med en blick hur ont det där slaget kommer göra, hur han analyserar allting in i detalj och planerar med en kallsinthet som aldrig slår någon av medlemmarna i Rådet in. Men det blir en bitterljuv triumf, och med de orden skulle jag kunna sammanfatta hela bokens stämning. Det är en gråzonsberättelse som man själv måste spinna vidare på.
Ondskan utspelar sig någon gång under femtiotalet och skillnaden på skolgången då och nu är otrolig, om man nu ska ta boken bokstavligt. Vilket de flesta nog gör, eftersom Jan Guillou avslöjat att den är en till stor del självbiografisk bok. Skrivsättet lämnar ibland saker att önska – det händer ofta att det känns lite amatörmässigt med brist på komman, långa, snurriga meningar som trasslar in sig i sig själva, stavfel och särskrivningar – men jag kan inte riktigt avgöra om detta är gjort med mening. Det känns inte troligt med tanke på att boken blandar detta med komplicerade ord och invecklat juridiskt språk, men eftersom huvudpersonen är så ung tror jag ibland att detta är gjort helt med vilje.
Hursomhelst är det en bok jag skulle kunna djupdyka i och analysera i flera sidor till, men som sammanfattning räcker det med att säga läs den.

”Ondskan”, 1981

Veckans recension: Harry Potter och Halvblodsprinsen av J.K. Rowling

Harry Potters sjätte år på Hogwarts börjar med en obehaglig överraskning; det har kommit en ny lärare i trolldryckskonst, professor Snigelhorn, medan posten som lärare i försvar mot svartkonster intagits av ingen annan än själve professor Severus Snape.
Harry har blivit utnämnd till kapten för sitt quidditchlag och måste ta itu med uttagningar och träningstillfällen, samtidigt som lektionerna blir allt svårare och läxorna allt fler. Dessutom har Dumbledore bett Harry om att komma till hans kontor för privata lektioner under hela Harrys sjätte år.
Då han infinner sig på den första visar Dumbledore honom minnen, och tar med honom bakåt i tiden för att han ska få se och lära sig allt om Voldemorts bakgrund. Harry får se släkten Gaunt, mugglaren Tom Dolder, barnhemmet där den pojke som en dag skulle bli den mest fruktade trollkarlen genom tiderna växte upp, och brottstycken av Voldemorts liv på och efter Hogwarts.
Men vad är det som hänt med Dumbledores hand? Vad för slags förfärlig förbannelse har varit stark nog för att inte kunna upphävas av Dumbledores stora kraft? Som får den att se svartnad och död ut…?
Harry har också fått tag i en bok i trolldrycksframställning som hjälper honom mycket under lektionerna; genom att stryka över och förbättra innehållet guidar bokens förre ägare Harry genom ämnet. Bokens gamla innehavare kallar sig för Halvblodsprinsen.
Vem var han? Harry blir alltmer fäst vid den mystiske bokägaren, men blir osäker då de hemmagjorda förtrollningarna som finns nerklottrade i boken blir allt mer otäcka.
Och snart misstänker Harry också att Malfoy har något i kikaren, och inget som kan vara bra. Harry börjar ana att Malfoy blivit värvad som dödsätare av Voldemort, som ersättare för sin far som nu sitter inspärrad i Azkaban. Men vad är det som Malfoy gömmer i slottet? Allt Harry vet är att det är något han vill ha lagat, något som tär på Malfoys psyke… och försöker inte Snape att hjälpa honom?
Men varken Ron, Hermione, McGonagall eller Dumbledore tar Harrys misstankar på allvar, och ber honom att hellre tänka på skolarbetet, på det som Dumbledore visar honom i minnessållet – och snart får Harry svaret på vad det är han måste göra för att stoppa Voldemort… det finns en väg, en väg genom horrokruxerna. Tillsammans med Dumbledore börjar Harry nu vandra den stig som kommer leda antingen till Voldemorts död… eller hans egen.

Den näst sista boken i den storartade serien om Harry Potter kanske är den sämsta av dem – boken har inte lika mycket handling som de föregående och känns ibland lite mager och uttänjd. Man märker tydligt Harrys mognad och då även nya kärleksaffärer. Harry fortsätter vara den välkände unge hjälten, men förblir också den vanliga, förvirrade tonåringen.
Bok nummer sex är kanske den mörkaste av alla böckerna, nu när Voldemort tillkännagett sig själv och sin existens, och där trollkarlssamhället befinner sig i fullständig, skräckslagen upplösning. Elever tas ur skolan, mordförsök såväl utanför som innanför Hogwarts murar äger rum och den person som alla litar till är Dumbledore… eller Harry själv.
Bokens slut är överraskande och sorgligt, och precis som i de föregående böckerna dras en mycket tydlig linje vid sista kapitlet, som säger att Harry nu är redo att möta sin störste fiende, att han blivit vuxen. Boken får en att längta ihjäl sig efter den sjunde och sista delen; Harry Potter och Dödsrelikerna.

”Harry Potter and the Half-Blood Prince”, 2005

Veckans recension: Svindlande höjder av Emily Brontë

När Mr. Lockwood först kommer till den lilla staden Gimmerton är han där för att hyra huset kallat Thrushcross Grange. Han beger sig för att tala med sin hyresvärd, som bor en timmes ritt därifrån på gården Wuthering Heights. Mannen i fråga har ett ovanligt utseende och är en förfärlig människa, butter och otrevlig. Hans namn är Heathcliff, och tillsammans med honom på Wuthering Heights bor en dräng, en grov pojke, en hushållerska och en ung och vacker flicka som beter sig bittert och sarkastiskt. Lockwood förstår inte alls hur de olika personerna i huset hänger ihop med varandra, och när han kommer tillbaka till Thrushcross Grange ber han sin hushållerska, Nelly Dean, att berätta för honom vilken historia som döljer sig bakom den märkliga Heathcliff och invånarna i hans hus.
Berättelsen som Nelly berättar tar sin början när hon själv var barn och växte upp med både Heathcliff och den vackra flickan Catherine. Heathcliff blev upphämtad från stadens gator av Catherines pappa, och har sedan dess varit en del av familjen. Han och Catherine blir snart oskiljaktiga. De är båda väldigt otäcka människor, och mellan dem växer det upp en kärlek så stark och fruktansvärd att den kommer krossa allting runtom dem.

Jag förväntade mig inte att Svindlande höjder skulle vara så lättläst som den faktiskt är. Trots att den är skriven för så längesedan så har berättelsen hållit i sig förvånansvärt bra.
Det är en undergångshistoria som är väldigt fängslande, karaktärerna i den är originella och hela boken har en dragningskraft jag verkligen tycker om. Heathcliff är utan tvekan den mest intressanta karaktären, kanske en av de mest mystiska och elakaste som jag någonsin läst om. I kombination med Catherines vilda, envisa och trotsiga illvilja är de ett ovanligt kärlekspar som man inte riktigt vet om man tycker om eller rent av hatar. Trots att historien kretsar kring ett stormigt kärleksförhållande, så blir boken aldrig en kärlekshistoria på det sätt som många kanske tror. Den här kärleken är annorlunda. Den är grym. På sin tid orsakade boken ett väldigt rabalder på grund av all den smärta som den berättar om. Det är inte bara fysiska slag som figurerar, utan även långvarig psykisk misshandel som bryter ner och fördärvar liv. Det är ingen bok man sitter och har roligt med eller en bok man ler åt, utan en bok på fullt allvar. Ändå kan det vara lite roande att upptäcka alla kontraster mellan det tidiga 1800-talets England och vårt moderna samhälle. Folk dör till höger och vänster i feber, alla giftermål sker mellan kusiner, svordomar är det värsta som finns och det läggs en otrolig vikt vid artighet. Naturligtvis sätter bokens ålder också upp en viss vägg av svårförståelighet, men den är tunn och det krävs bara lite vilja för att komma igenom den.
Jag tycker ibland att boken blir väldigt rörig, särskilt i början, med alla karaktärer. Det beror till störst del på att alla går under mer än ett namn (utom Heathcliff). Det är Mr. Linton som är samma sak som Edgar och husbond, det är två stycken Catherine och flera generationer Earnshaw – alla namn och beteckningar gör mig snurrig med jämna mellanrum. När man vant sig är det enklare att räkna ut vem som är vem, men det krävs lite tankemöda.
Kanske är boken inte den stora upplevelse jag skulle velat ha – jag har läst många böcker som är mycket bättre – men den är välskriven, bra och har, som sagt, väldigt intressanta karaktärer.

”Wuthering Heights”, 1847

Veckans recension; Harry Potter och Fenixorden av J.K. Rowling

Harry är fast på Privet Drive över sommaren, utan tillräckliga brev om vad som händer från Ron eller Hermione, eller någon annan för den delen. Han känner sig arg över den otillräckliga informationen – det var ju faktiskt han som hindrade Voldemort alla de där gångerna, han som såg en vän dö, han som lyckades undkomma. Och varför får han inte reda på något? Var är Voldemort? Vem mer har han dödat? Varför får Harry ingen information?
Det är först då han räddar livet på sin kusin Dudley som han får tillräckliga responser från trollkarlsvärlden – men inga positiva sådana.
Harry får åtminstone komma ifrån sina släktingar och komma till stället där familjen Weasley, Hermione och hans gudfar finns. Han får svar på några av sina frågor, men skulle helst av allt vilja prata med Dumbledore – men det verkar som om rektorn undviker honom.
Då han återvänder till Hogwarts tillsammans med sina vänner upptäcker han inte bara att tidningen The Daily Prophet har börjat sprida elaka lögner och förtal mot honom och Dumbledore, utan också att en högst otrevlig kvinna från trolldomsministeriet tagit posten som lärare i försvar mot svartkonster.
Medan Harry måste utstå påhitten om att han är galen och Dumbledore senil, rykten som får hans skolkamrater att hata honom och elever att dra sig undan, har han också massor med läxor han måste läsa för att få godkänt i Grund-Examen i Trollkonst, quidditchträning och snart även straffkommendering hos Dolores Umbridge – den nya läraren i försvar mot svartkonster. Efter ett tag får han också kärleksbekymmer då flickan han tycker om, Cho Chang, börjar göra närmanden.
Då eleverna på Hogwarts upptäcker att deras nya lärare i försvar mot svartkonster inte alls vill lära dem något praktiskt börjar Harry, Hermione och Ron organisera en egen försvar mot svartkonstergrupp, som de kallar DA, Dumbledores Armé.
Det tar inte lång tid för Umbridge att ta över först sitt ämne, sedan inspektioner av andra lärare, för att slutligen få Dumbledore avskedad och sig själv insatt på posten som rektor.
Skolan börjar förvandlas till ett helvete, inte minst då Harry måste få privatlektioner med Snape och har konstiga drömmar där han förnimmer Voldemorts tankar och avsikter.
Det är när Harry får se sin gudfar bli torterad av Voldemort i en dröm som han bestämmer sig för att han måste göra något – han måste rädda personen som blivit som en far för honom. Utan att förutse konsekvenserna ger sig Harry och några av hans vänner sig av till Mysterieavdelningen, utan att ana att det är just dit som Lord Voldemort vill ha honom…

Den femte boken är den tjockaste i serien, på hela 1001 sidor, men kan också mycket väl vara den bästa. Tillsammans med tredje och sjunde boken är Harry Potter och Fenixorden helt klart i en klass för sig.
I den här boken får vi ta del av Harrys vrede som växer sig allt starkare, hans känsla av att vara missförstådd, och vi får för första gången släppas riktigt, riktigt nära Harrys förutbestämda öde.
Men femte boken är också en bok fylld av fruktan inför Voldemort, oron för att han håller sig gömd och vi får följa Harrys kamp för att försöka få folk att förstå, för att göra dem beredda inför det som ska komma – men att istället avspisas och själv anklagas.
Slutet i Harry Potter och Fenixorden är mycket sorgligt, mycket omvälvande och ritar även här, precis som i förra boken, upp en gräns mellan två tidsepoker i Harrys liv.
Trots den allt mörkare stämningen är boken fylld av modigt trots, godartade uppror och humoristiska hämndaktioner. Fortsättningen heter Harry Potter och Halvblodsprinsen.

”Harry Potter and the Order of the Phoenix”, 2003

Veckans recension: Dagen efter av Lionel Shriver

Irina McGovern är vad hon skulle vilja kalla en lycklig kvinna. Hon har allting som hon värdesätter – framförallt Lawrence, en man som hon kan lita på, i ett förhållande som är tryggt och varmt och beständigt.
Allting förändras när hon enligt tradition äter middag med en avlägsen vän till henne och Lawrence – Ramsey Acton, en av världens främsta snookerspelare.
Lawrence är lugn, lite sjabbig men ändå snygg, trygg, förmanande och sarkastisk, men Ramsey är fullständigt annorlunda. Han är som Lawrences motsats. Han är impulsiv och passionerad, spontan och kan nästan bli för mycket. Medan Lawrence är trygg och stadig är Ramsey spännande och oförutsägbar.
Den kvällen, på Ramseys fyrtiosjunde födelsedag, finner sig Irina stå inför sitt livs viktigaste val. En fortsatt stabil tillvaro med Lawrence, eller en osäker framtid med Ramsey?
I den här boken får vi följa inte bara ett, utan två livsöden – hur det skulle varit om hon stannat med Lawrence, och hur det skulle vara om hon lämnar honom för Ramsey.

Det är väldigt svårt att berätta om den här boken utan att förstöra den för de som är intresserade av att läsa den, eftersom det är meningen att man inte ska veta något i förväg när man sätter sig ner med den i handen. Jag har tidigare läst Vi måste prata om Kevin av samma författarinna, och blev intresserad av Dagen efter då jag besökte en författarträff med Lionel Shriver. Jag tyckte att idén med två parallella historier om samma person var lockande och originell. Upplägget och handlingen är väldigt snarlik den som utspelas i filmen Sliding Doors.
När man berättar om boken är det lätt att avfärda den som löjlig chicklitt. Men det är den verkligen inte; precis som i Vi måste prata om Kevin är Shrivers språk väldigt tungt och metaforiskt filosofiskt. Det är en jobbig bok att läsa på grund av det, men det är hennes stil och den passar berättelsen förvånansvärt bra. Där man förväntat sig en lättsmält och lite klichéartad bok möter man istället en svårläst roman som inte är politiskt korrekt eller som följer några regler. När många författare anstränger sig för att framställa sina kvinnliga karaktärer på ett starkare sätt och anstränger sig för att vara lätt feministiska, gör Shriver nästan tvärtom. Det är inte så att hon gör det bara för att hon ska, snarare är det så att hon berättar på ett väldigt, väldigt ärligt sätt från egna erfarenheter.
Boken är ångestfylld och gör mig nästan olustig. Huvudpersonen har hela tiden tvivel och det är utan tvekan så här det är i verkliga livet. Vägen är inte alltid spikrak när det gäller relationer och det är detta som boken tar fram i ljuset – illusionen om den raka kärleksberättelsen. Men det är också en underhållande bok eftersom den gör som vi kanske skulle önska att vi kunde – den ser på samma liv som de skulle varit om vi valt annorlunda.
Jag är road av de stilistiska upprepningarna som får de två berättelserna att ständigt följas åt. Det gör det möjligt att jämföra dem och det gör att man börjar tänka på saker som ödet och slumpen. Det är intressant och det är originellt på ett sätt jag aldrig stött på innan. Detta är vad som verkligen håller fast mig.
Precis som i Vi måste prata om Kevin är ämnet som Shriver behandlar känsligt. Men hon gör det bra och har en slags svart glimt i ögat med som får mig att småskratta emellanåt. Det märks att det är samma kvinna som skrivit de här två böckerna, för de båda osar av samma stilistiska grepp, samma berättarton, samma stämning. Ändå tycker jag om Vi måste prata om Kevin mycket mer. Jag tror det beror på att Dagen efter inte har en kulmen, ingen riktig upplösning som jag gärna velat se. Slutet är effektfullt och jag gråter nästan, men det är något som saknas som jag inte kan sätta fingret på.
Men jag tycker ändå att det här är en läsupplevelse som, om inte annat, är otroligt intressant, och jag tror definitivt att den kan ändra ens uppfattning om saker och ting.

”The Post-Birthday World”, 2007

Veckans recension: Harry Potter och den flammande bägaren av J.K. Rowling

Harrys sommarlov får ett oväntat slut då han får lov att följa med familjen Weasley och Hermione till världsmästerskapen i quidditch. Efter matchen är det dags att fara till fjärde året på Hogwarts, där inget är som förut.
Lärarna och ministeriet har planerat en överraskning till eleverna; för första gången på många år ska turneringen i magisk trekamp äga rum på själva Hogwarts. Två andra skolor från andra länder är inbjudna, den franska Beauxbatons med den gigantiska Madame Maxime i spetsen, och svartkonstskolan Durmstrang, vars rektor Karkaroff är väldigt lömsk.
Tre personer ska bli utvalda, en från varje skola som ska tävla om Trekampspokalen. Personerna ska utses av Den flammande bägaren.
Men saker blir inte som man tänkt. Bägaren spottar ut inte bara tre utan fyra namn, och plötsligt finner sig Harry vara Hogwarts andra förkämpe. Allting vänds uppochner för honom. Ron och han blir ovänner då Ron vägrar tro på att Harry inte anmält sig, och den hemska journalisten Rita Skeeter börjar genast hitta på hemska historier om honom som publiceras i tidningarna.
Harry, desperat som den yngste av kämparna, den minst erfarna och nu också utan sin bäste vän, börjar tro att någon planerar att döda honom i turneringen.
Under tiden blir han också tvungen att försöka hålla betygen uppe. Den nya läraren i försvar mot svartkonst är en ytterst märklig och skrämmande person, den pensionerade auroren Monsterögat Moody.
Året på Hogwarts liknar ingenting som Harry någonsin varit med om, och han börjar fatta misstankar om Karkaroff och hans relation till trolldrycksläraren Snape. Och vart har turneringsdomaren Barty Crouch tagit vägen? Finns det någon betydelse i Harrys drömmar om Voldemort?
Men de riktiga bekymren dyker upp i den sista uppgiften, där Harry får bevittna något som kommer förändra hela hans liv.

Den fjärde boken skiljer sig avsevärt från både de tidigare och de kommande böckerna, just eftersom turneringen äger rum. När jag tänker på den så ser jag den som en av de svagaste i serien, men när jag väl har den i handen kan jag inte påstå att den är det. Det är den av böckerna i serien som mest handlar om att växa upp, och det är boken som förändrar allt. Genom större delen av den finns den lätt naiva, oskyldiga tonen som illustrerar Harry som barn, men i slutet märker man tydligt hur serien djupnar, mörknar och tar en illavarslande vändning.
Det är nu som allt börjar hända, och det är nu som serien verkligen börjar ta fart.
Det känns också som om den här boken har mer humor i sig, jag skrattade flera gånger både högt och länge åt vad som stod i den.
Mycket bra bok som rekommenderas till alla som läst de föregående böckerna, och till dem som inte gjort det – gör det nu!
Fortsättningen heter Harry Potter och Fenixorden.

”Harry Potter and the Goblet of Fire”, 2000

Veckans recension: Hemlängtan av Michelle Magorian

När Virginia blev evakuerad undan Tysklands bombanfall i London hamnade hon hos familjen Omsk i Connecticut i Amerika. Efter fem år av vänner, kärlek, god mat och en fantastisk fosterfamilj, åker hon tillbaka till England för att återförenas med sin riktiga familj.
När hon åkte var hon en liten, tyst och försiktig sjuårig flicka vid namn Virginia. När hon nu återkommer till sitt hemland är hon en lång, robust och bestämd tolvåring som kallas Rusty på grund av sitt röda hår.
Fem år har gått, och Rustys minnen från England och sina föräldrar är vaga och bleka, som drömmar för längesedan. Det England hon möts av är grått, sönderbombat, regnigt och deprimerande. All mat, vatten, bensin och kläder är ransonerat och kylan håller på att ta kål på henne. Men värst av allt är ändå hennes mor. Rusty, som under sin tid i Amerika lärt sig massor med saker och blivit mer eller mindre självständig, måste nu be sin mamma om tillstånd för minsta småsak hon vill göra – allt från att ro till att simma till vad hon ska göra härnäst. Det verkar inte alls som om hennes mamma är glad att Rusty är tillbaka. Hennes lillebror Charlie föddes under kriget och Rusty har inte fått träffa honom förrän nu. Också det blir en besvikelse – Charlie hatar henne.
Rusty vill bara tillbaka hem. Hon längtar efter familjen Omsk och sin frihet. Hon vill tillbaka till sina vänner och de vuxna som bryr sig.
Men droppen blir när Rusty placeras i en internatskola för att lära sig vett och etikett. Ingen där vill ha med henne att göra. De ser ner på hennes färgglada kläder och hennes amerikanska accent och hon har inga vänner. På skolan får man inte använda slanguttryck och inte ha foton av några andra än sin biologiska familj uppe.
Rusty bestämmer sig. Hon hatar England. Hon hatar alla människor här och hon ska rymma tillbaka till Amerika.

Precis som många av Magorians andra böcker handlar den här om barn under andra världskriget, och då särskilt barn under den tid då de måste växa upp. Jag har tidigare läst Godnatt mister Tom och de här två böckerna liknar varandra till viss del.
Jag uppfattar Hemlängtan som något mörkare än Godnatt mister Tom, eftersom huvudpersonen mår väldigt dåligt genom större delen av berättelsen. Det kan också ha att göra med att huvudpersonen här är äldre. Men precis som i Godnatt mister Tom ligger det en stor vikt vid vänskap och familjeband också här. Rustys band till sin mamma och sin lillebror, och senare till sin farmor och sin pappa, ligger i centrum.
Det är hemsk, lättförståelig och levande läsning. Rustys kulturkrock mellan det moderna, framåtsträvande och fria Amerika och det gammeldags, konservativa och traditionsbundna England är gripande och fortfarande aktuell. Det är inte ofta man tänker på hur andra världskriget förändrade så många människors liv, även de som inte deltog aktivt, utan också alla de som blev evakuerade eller kvar hemma. Barnens uppväxt ur ett Europa i spillror är en ganska originell infallsvinkel som jag verkligen tycker om.
Ett tema genom boken som jag också faller för är feminismen. Under kriget lämnades framförallt kvinnor hemma att ta hand om alla de uppgifter männen vanligtvis hade, vilket är en klar lysande tråd genom historien. Det visar sig genom Rustys ovilja att kuvas och hennes mammas nyfunna yrke som något så okvinnligt som bilmekaniker. Det är en bok om att leva sin dröm och inte alltid lyssna på vad andra säger. En bok om att alla är lika värda, men också en mörkare bok om olidlig ensamhet, längtan och desperation, om mod och om sorgliga, starkt berörande relationsdraman.
Boken är skickligt enkelt berättad och man får en djup förståelse för Rustys växande hat mot sina omgivningar och sin mamma, samtidigt som man också utvecklar sympati med mamman som när allt kommer till kritan är mycket mer lik sin dotter än någon av dem vill kännas vid.
Något som stör mig är dock den svenska upplagan som jag läste. Den är i stort behov av uppfräschning. Detta är en bok om barn för barn, och borde inte innehålla gammeldags svenska ord som ”finge”. Det känns främmande och föråldrat. Jag tror att man överlag skulle få ut mer av boken om man läser den på engelska, eftersom en stor del av den handlar om skillnaderna mellan England och Amerika, och då framförallt deras språkskiljaktigheter. Om man läser den på originalspråk kommer man förmodligen lägga mer märke till Rustys dialekt och amerikanska val av ord.
En negativ sak med boken är att jag in början tyckte den innehöll för många karaktärer som var svåra att hålla reda på, men ju mer man läser desto klarare blir bilden, tills den suger in en i handlingen.

Jag tycker om den här boken väldigt mycket. Kanske har Godnatt mister Tom en plats lite närmre mitt hjärta, men den här boken är ändå en som jag tycker alla borde läsa.

”Back Home”, 1984

Veckans recension: Harry Potter och fången från Azkaban av J.K. Rowling

Efter ett kaotiskt sommarlov flyr Harry från familjen Dursley, övertygad om att han kommer att bli relegerad från Hogwarts.
Men trolldomsministeriet förvånar honom – ingen skada skedd, anser de.
Då Harry kommer tillbaka till Hogwarts upptäcker han varför – och även att ingenting är sig likt på skolan. Den ökände massmördaren Sirius Black har flytt från trollkarlsfängelset Azkaban, och nu är han ute efter ingen annan än Harry själv.
Med ett löfte han inte riktigt förstår om att inte ge sig ut och leta efter Black på egen hand börjar Harrys tredje läsår på Hogwarts. Han, Ron och Hermione har flera nya ämnen, bland annat spådomskonst med bluffmakerskan Sibylla Trelawney, som hela tiden förutspår Harrys tidiga död.
I ämnet försvar mot svartkonster har det kommit en lärare som de alla tycker mycket om – professor Lupin. Han klär sig sjabbigt och ser inte frisk ut, men han har oerhört intressanta lektioner som de alla gillar.
Men på skolområdet patrullerar nu de skräckinjagande dementorerna, fångvaktare från Azkaban på jakt efter Black. De påverkar Harrys sinne mer än han vill medge och när dementerorerna minskar Gryffindorlagets chanser att vinna quidditch-turneringen går Harry till professor Lupin och ber om hjälp. Och Harry börjar ana att Lupin bär på mer än en hemlighet.
Men dementorerna är inte allt Harry är rädd för det här läsåret… kan den stora, svarta hunden han ser ha något med Trelawneys varsel att göra? Varför är alla så måna om att hålla Harry utanför alla ämnen som rör Sirius Black? Döljer Hermione något, och vad kan vännerna göra för att hjälpa skogvaktaren, Hagrid, som snabbt börjar få problem?
Året kulminerar i en högst oväntad upplösning.

I den här boken börjar allt mer betydelsefulla personer dyka upp. Vi får färdas tillbaka till stunden då Harrys föräldrar dog, och försöka förstå vad som hände. Vi träffar James och Lilys vänner och fiender samtidigt som vi följer Harry och hans vänner in i allt mer spännande situationer.
Såvitt jag vet kan Fången från Azkaban mycket väl vara den bästa boken i serien, just därför att slutet är så oerhört oväntat och samtidigt så självklart.
Harrys och ens egna vyer vidgas då den lilla byn Hogsmeade presenteras, samtidigt som man får en djupare inblick i Harrys förflutna – och kanske även hans framtid. Man hoppas att få se mer av den i nästa bok, Harry Potter och den flammande bägaren.
Otroligt bra!

”Harry Potter and the Prisoner of Azkaban”, 1999

Veckans recension: Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren

Skorpan har inte ens fyllt tio år och ändå ska han dö. Hur kan livet få vara så orättvist? Han ligger bara hemma i kökssoffan och hostar och hostar, och kan inte ens resa sig upp. Han kan inte gå i skolan och kan inte leka med de andra barnen ute på gården. Hans liv vore riktigt hemskt, om han inte hade haft Jonatan.
Jonatan är Skorpans storebror. Det är Jonatan som kommit på det där med Skorpan, för egentligen heter han ju Karl. Skorpan kan inte riktigt förstå varför Jonatan tycker så mycket om honom, han som bara ligger i soffan hela dagarna och hostar, inte särskilt vacker och med alldeles skeva ben.
Jonatan, å andra sidan, han är så vacker! Alla mammas kunder säger att han liknar en sagoprins, och det gör han. Han är precis lika god och snäll och vacker som en prins ur sagorna. Hela kvällarna sitter han hos Skorpan och berättar historier. Han berättar om Nangijala. Det är dit som Skorpan ska när han snart ska dö. Det säger Jonatan – då kommer han att komma till Nangijala, där det ännu är lägereldarnas och sagornas tid.
Och visst kommer han dit, men inte på det sätt som han tänkt sig. Men nu finns där allt som han nånsin önskat sig – Jonatan. Det är det enda som Skorpan egentligen bryr sig om, att få vara med sin älskade bror. I Nangijala är allting härligt. Skorpan och Jonatan bor på Ryttargården och Skorpan har till och med fått en egen häst och kaniner. I Nangijala kan han och Jonatan sitta och meta hela dagarna.
Men allt är inte så idylliskt som det verkar. På andra sidan bergen ligger Törnrosdalen, och där har mörkret sänkt sig. Den onde Tengil sätter skräck i människorna som bor där, med sina arméer och det stora vidundret Katla. Och nu ska Jonatan ge sig iväg för att hjälpa till! Han ska lämna Skorpan kvar. Men hur ska Skorpan bara kunna vänta? Han kan inte bara sitta hemma och vänta på en bror som kanske aldrig kommer tillbaka! Men han är ju så feg – han kommer aldrig våga ge sig iväg efter Jonatan.
Men så kommer han på en sak som Jonatan sagt; Ibland måste man göra saker man inte vågar, för annars är man ingen människa utan bara en liten lort.

Jag vet egentligen inte varför jag inte läst Bröderna Lejonhjärta förrän nu. Det har förmodligen något att göra med att man växt upp med den här sagan – sett den på film, framförallt. Den har följt en genom barndomen även om man inte läst den själv, precis som Pippi och Emil och Ronja Rövardotter och alla andra av Astrid Lindgrens karaktärer. Men så tänker man ju ändå att även om jag vet hur sagan slutar, även om jag känner till den, så måste jag läsa den. Det är en svensk barnklassiker och man borde läsa den. Så det gjorde jag. Och det är jag glad för. Jag tycker om den, och trots att den är skriven för barn på ett enkelt och naivt sätt så är själva berättelsen väldigt mycket vuxnare. Det handlar inte bara om gott och ont, utan också om att vara modig, om döden och om att våga saker man egentligen inte törs. Om att mod inte nödvändigtvis betyder att man inte är rädd.
Det är en vacker berättelse som samtidigt som den är sorglig är väldigt mysig. Den är helt enkelt vemodig, och jag kan nästan höra Astrid Lindgrens röst när jag läser.
Skorpans tro på att han inte är värd något är sorglig och samtidigt så otroligt relevant. Det ger boken trovärdighet. Att allting berättas från Skorpans synpunkt avväpnar en, hans oskyldighet gör att hela boken blir så lätt att ta in. Hans idealisering av sin storebror gör Jonatan till just den hjälte som vi är vana vid att se, men aldrig så att man blir trött på stereotypen.
Boken är både mäktig och berörande, och på slutet känner jag att tårarna kommer. Kort och gott är det här en barnbok som också vuxna har mycket att hämta ifrån.

”Bröderna Lejonhjärta”, 1973

Veckans recension: Harry Potter och hemligheternas kammare av J.K. Rowling

När Harry Potter börjar sitt andra år på Hogwarts skola för häxkonst och trolldom efter ett hemskt sommarlov, dröjer det inte länge förrän skräcken sprider sig bland lärare och elever – någon eller något har börjat förstena mugglarfödda elever!
Myten om Hemligheternas kammare och Salazar Slytherins arvtagare börjar berättas igen, om hur monstret i den gömda kammaren slapp löst för mer än femtio år sedan. Men vem är det som öppnat kammaren en andra gång?
Är det vem Harry, Ron och Hermione är övertygade om – Draco Malfoy? Eller är det vem alla andra tror det är – Harry Potter själv?
Till skolan har också en ny lärare i försvar mot svartkonster dykt upp – Gyllenroy Lockman, en uppblåst, egoistisk och utseendefixerad man som hela tiden tror att Harry vill bli mer berömd än vad han är.
Harry träffar också Draco Malfoys far Lucius Malfoy, och husalfen Dobby som på de mest desperata sätt försöker få Harry att återvända till Dursleys på Privet Drive där han är i säkerhet.
När skolan hotar att stänga och Dumbledore blir tillfälligt avsatt som rektor beslutar sig Harry för att han måste hitta Hemligheternas kammare för att få ett slut på attackerna mot de mugglarfödda barnen.
Men vad har Tom Dolders dagbok med det hela att göra? Och vems hotfulla, viskande röst är det som Harry ständigt hör innanför väggarna…?

Nummer två i serien om den unge trollkarlen Harry Potter och hans äventyr är väldigt spännande och gripande. Boken är inte en av de starkaste i serien men presenterar karaktärer och föremål som kommer ha stor betydelse inför de nästkom-mande böckerna.
Jag tycker att i den andra boken hittar berättelsen en ton som varar ända till sista boken, den allvarliga grunden, de utströdda bitarna av humor som emellanåt får en att skratta högt och den trovärdiga berättartonen.
Mer fragment av det förutbestämda öde som Harry har framför sig avslöjas och man blir helt enkelt tvungen att läsa vidare i nästa bok, Fången från Azkaban, för att finna svaren på varför Harry överlevde, hemligheterna bakom Voldemorts ondska och kanske även komma lite närmare Harrys egna föräldrar, Lily och James Potter.

”Harry Potter and the Chamber of Secrets”, 1998