Veckans recension: Hemlängtan av Michelle Magorian

När Virginia blev evakuerad undan Tysklands bombanfall i London hamnade hon hos familjen Omsk i Connecticut i Amerika. Efter fem år av vänner, kärlek, god mat och en fantastisk fosterfamilj, åker hon tillbaka till England för att återförenas med sin riktiga familj.
När hon åkte var hon en liten, tyst och försiktig sjuårig flicka vid namn Virginia. När hon nu återkommer till sitt hemland är hon en lång, robust och bestämd tolvåring som kallas Rusty på grund av sitt röda hår.
Fem år har gått, och Rustys minnen från England och sina föräldrar är vaga och bleka, som drömmar för längesedan. Det England hon möts av är grått, sönderbombat, regnigt och deprimerande. All mat, vatten, bensin och kläder är ransonerat och kylan håller på att ta kål på henne. Men värst av allt är ändå hennes mor. Rusty, som under sin tid i Amerika lärt sig massor med saker och blivit mer eller mindre självständig, måste nu be sin mamma om tillstånd för minsta småsak hon vill göra – allt från att ro till att simma till vad hon ska göra härnäst. Det verkar inte alls som om hennes mamma är glad att Rusty är tillbaka. Hennes lillebror Charlie föddes under kriget och Rusty har inte fått träffa honom förrän nu. Också det blir en besvikelse – Charlie hatar henne.
Rusty vill bara tillbaka hem. Hon längtar efter familjen Omsk och sin frihet. Hon vill tillbaka till sina vänner och de vuxna som bryr sig.
Men droppen blir när Rusty placeras i en internatskola för att lära sig vett och etikett. Ingen där vill ha med henne att göra. De ser ner på hennes färgglada kläder och hennes amerikanska accent och hon har inga vänner. På skolan får man inte använda slanguttryck och inte ha foton av några andra än sin biologiska familj uppe.
Rusty bestämmer sig. Hon hatar England. Hon hatar alla människor här och hon ska rymma tillbaka till Amerika.

Precis som många av Magorians andra böcker handlar den här om barn under andra världskriget, och då särskilt barn under den tid då de måste växa upp. Jag har tidigare läst Godnatt mister Tom och de här två böckerna liknar varandra till viss del.
Jag uppfattar Hemlängtan som något mörkare än Godnatt mister Tom, eftersom huvudpersonen mår väldigt dåligt genom större delen av berättelsen. Det kan också ha att göra med att huvudpersonen här är äldre. Men precis som i Godnatt mister Tom ligger det en stor vikt vid vänskap och familjeband också här. Rustys band till sin mamma och sin lillebror, och senare till sin farmor och sin pappa, ligger i centrum.
Det är hemsk, lättförståelig och levande läsning. Rustys kulturkrock mellan det moderna, framåtsträvande och fria Amerika och det gammeldags, konservativa och traditionsbundna England är gripande och fortfarande aktuell. Det är inte ofta man tänker på hur andra världskriget förändrade så många människors liv, även de som inte deltog aktivt, utan också alla de som blev evakuerade eller kvar hemma. Barnens uppväxt ur ett Europa i spillror är en ganska originell infallsvinkel som jag verkligen tycker om.
Ett tema genom boken som jag också faller för är feminismen. Under kriget lämnades framförallt kvinnor hemma att ta hand om alla de uppgifter männen vanligtvis hade, vilket är en klar lysande tråd genom historien. Det visar sig genom Rustys ovilja att kuvas och hennes mammas nyfunna yrke som något så okvinnligt som bilmekaniker. Det är en bok om att leva sin dröm och inte alltid lyssna på vad andra säger. En bok om att alla är lika värda, men också en mörkare bok om olidlig ensamhet, längtan och desperation, om mod och om sorgliga, starkt berörande relationsdraman.
Boken är skickligt enkelt berättad och man får en djup förståelse för Rustys växande hat mot sina omgivningar och sin mamma, samtidigt som man också utvecklar sympati med mamman som när allt kommer till kritan är mycket mer lik sin dotter än någon av dem vill kännas vid.
Något som stör mig är dock den svenska upplagan som jag läste. Den är i stort behov av uppfräschning. Detta är en bok om barn för barn, och borde inte innehålla gammeldags svenska ord som ”finge”. Det känns främmande och föråldrat. Jag tror att man överlag skulle få ut mer av boken om man läser den på engelska, eftersom en stor del av den handlar om skillnaderna mellan England och Amerika, och då framförallt deras språkskiljaktigheter. Om man läser den på originalspråk kommer man förmodligen lägga mer märke till Rustys dialekt och amerikanska val av ord.
En negativ sak med boken är att jag in början tyckte den innehöll för många karaktärer som var svåra att hålla reda på, men ju mer man läser desto klarare blir bilden, tills den suger in en i handlingen.

Jag tycker om den här boken väldigt mycket. Kanske har Godnatt mister Tom en plats lite närmre mitt hjärta, men den här boken är ändå en som jag tycker alla borde läsa.

”Back Home”, 1984