onsdag 23 december 2015

Recension: Pappan och havet av Tove Jansson

Jag har, utan att riktigt veta varför, skjutit upp läsandet av Pappan och havet väldigt länge. Kanske för att det var varit den sista boken jag haft att läsa innan jag tagit mig igenom hela serien, men kanske allra mest för att jag känt att jag måste vara på ett visst humör för att ta mig an den.

Muminpappan har drabbats av en känsla av att han är onödig och överflödig. Han bestämmer sig för att ta med hela familjen till den lilla ön som på kartan bara liknar en fluglort, i jakt på att återigen hitta sin roll som beskyddare och far. Muminfamiljen anländer således till pappans ö, ett ogästvänligt ställe där självaste träden verkar skrämda, där mamman inte kan få någonting att växa och där pappan fortsätter söka efter sätt att vara betydelsefull. Allt medan Mumintrollet i hemlighet går ner till stranden varje natt...

Pappan och havet är med sina drygt 200 sidor den längsta boken i Muminserien och brukar också allmänt sägas vara den bästa. Jag är böjd att hålla med. Hela boken präglas av en sorgsen vilsenhet, och aldrig har väl Tove Jansson satt känslorna riktigt lika mycket på sin spets som här. Det slår mig hur mycket boken skiljer sig från seriens första delar, som trots allt var soliga äventyr i den lummiga idylliska Mumindalen. Här är det ogästvänligt, mörkare och mer ångestladdat. Visserligen umtärks alla Muminböckerna av ett vemod, men det når sin kulmen i Pappan och havet.

Mycket av olustigheten man känner ligger i att pappan inte riktigt räknat med med att alla i familjen inte kommer tycka precis som han. Hans beslut att flytta på familjen innebär stora svårigheter för särskilt mamman, som plågas av hemlängtan samtidigt som hon försöker ordna allt till det bästa och förbli positiv. Hela familjen försöker desperat att hitta sin plats på den ogästvänliga och karga ön som inte alls liknar hemmet de lämnat. Alla karaktärer är ensamma på ett eller annat vis, och den enda som egentligen trivs är den redan självständiga Lilla My.

Tydligt är också temat kring identitet, främst kring pappan som vantrivs i tryggheten och längtar efter faror för att kunna visa upp sig och beskydda sin familj, men också hos Mumintrollet som växer upp allt mer och längtar efter självständighet.  Också ön lever ett eget liv som inte går att styra över på det sätt som pappan tänkt sig, och havet som omger familjen är oberäkneligt och hänsynslöst. En av de saker boken gör allra bäst är just beskrivningarna av havet, som nästan blir en egen karaktär.

Men min favoritgrej med hela boken är nog ändå Mårran. Jag tror att hon är min favoritkaraktär i den här serien eftersom hon är så underbart bra beskriven, hon väcker både medlidande och skräck på ett sätt som är rentav mästerligt utfört, och aldrig har det varit så bra som här.

Boken är på många sätt en djupt existentiell roman om ensamhet, otillräcklighet och rädsla. Därmed inte sagt att den inte också är finurlig och lågmält rolig, för det är den. Dessutom tycker jag om hur alla karaktärerna på sina egna vis hittar sätt att fortsätta och skapa nya vägar åt sig själva. Slutet i boken är fantastiskt vackert och vemodigt på samma gång, och det är också sista gången i den här serien som man får träffa Muminfamiljen. Nästa bok i serien, Sent i november, handlar nämligen om Mumindalen i familjens frånvaro.

Kort sagt kan jag iallafall konstatera att Pappan och havet är precis lika bra som alla sagt, på samma gång en saga och en filosofisk roman. Det enda jag undrar lite över är dock om den inte är mer en roman för en vuxen läsare än vad den är en barnbok vid det här laget. Hur som helst är det en bok som är både vacker och melankolisk, och definitivt värd sin status som klassiker och som den bästa i Muminserien, vilket i sig säger en hel del.

"Pappan och havet", 1965

4 kommentarer:

  1. Hej! Vilken fantastisk recension. Du skriver otroligt bra! Gillar din blogg, kommer kika in här mer i fortsättningen.
    Ha det bra!
    Mvh
    https://amandasminnen.wordpress.com

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men åh, tack så hemskt mycket för dina fina ord! Det gör mig verkligen glad. Jag ska kolla in din blogg också :)

      Radera
  2. Hej Amanda! Hoppas att du trivs i England. Läste Pappan och havet för några år sedan. Den kändes lite lagom flummig. Obs att i min lilla värld är flummig oftast liktydigt med bra! Det finns i den en närmast panteistisk (om man kan säga så) kärlek till och vördnad inför naturen och havet. Muminfamiljen är som alltid en smula svår att komma underfund med, men det är väl det som gör Tove Jansson intressant även för vuxna. Minnesvärd bok! / M v h från Uppsala

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket, det gör jag! Roligt att även du tyckte om boken. Håller med dig om att Muminfamiljen emellanåt är svår att komma underfund med, men precis som du säger är det alla tolkningsmöjligheter i böckerna som gör att de håller även för en vuxen publik.

      Radera