söndag 22 september 2013

Veckans recension: Gökboet av Ken Kesey

Det finns redan en recension av den här boken, eftersom det här är andra gången jag läser den. Jag plockade ner den ur hyllan härom veckan, och utan att riktigt ha planer på det hade jag börjat läsa om den. Det var inte utan viss bävan; det här är en av mina favoritböcker som tog mig med storm när jag läste den för första gången för något år sedan. Jag minns hur glatt överraskad jag var och hur den trollband mig, och därför oroade jag mig lite för att jag skulle tycka den var sämre den här gången.

Men jag oroade mig i onödan. En måttstock för en bra bok är just att den går att läsa flera gånger utan att kännas sämre på något vis, och Gökboet är definitivt en av dem. Berättelsen som utspelar sig på ett mentalsjukhus någon gång under 50-talet slår mig återigen som helt lysande. På denna avdelning för mentalpatienter befinner sig en grupp män, totalt kuvade och underkastade den sköterska som de kallar för Stora Syster. Hon styr avdelningen med järnhand och på ett sätt som är svårt för de intagna att sätta fingret på. Hon ingjuter rädsla i dem genom sina minsta handlingar och njuter av den makt hon har över dem. Så kommer McMurphy dit. Han klampar in genom dörren, otämjd, vild och oberäknelig, med sitt röda hår, höga skratt och fräcka historier. Han är som en frisk vind som blåser liv i en revolution. Det dröjer inte länge förrän han ligger i en hård maktkamp med Stora Syster – en kamp som handlar om de intagnas liv.

Gökboet är för mig en av de där få romanerna man har turen att läsa som man tycker närmar sig perfektion. Allting i den knyts samman, från titeln till alla de röda trådar som spinner sig igenom sidorna. Jag älskar verkligen den här boken. Jag älskar den för att den är så snyggt uppbyggd, med den store, förmodat dövstumme halvindianen Bromden som berättaren i sin fluga-på-väggen-roll, den karismatiske och skojfriske McMurphy som alltför sent upptäcker att han blivit en motvillig hjälte och martyr, den otäckt okänsliga syster Ratched, och alla de små birollskaraktärerna som skänker boken färg och variation. Språket i sig är kanske inte det mest fantastiska jag läst, men det finns en uppfinningsrikedom i det som man kan avundas, med många påhittade ord och uttryck som Bromden beskriver sin omgivning med och som stärker känslan av att man befinner sig på ett mentalsjukhus. Hans berättarperspektiv är smart upplagt och tillåter läsaren att se den förändring McMurphy för med sig, och dessutom är det ett kreativt sätt att skildra hallucinationer och tvångstankar. Jag hade faktiskt glömt vilka absurda föreställningar som finns skildrade i boken, och ibland tycker jag att det blir lite väl mycket att läsa om all dimma och teknikprylar och små män som Bromden ser. Men det är samtidigt ett smart drag av författaren eftersom de försvinner alltmer när vår berättare blir befriad från Stora Systers välde och vaknar upp, både bokstavligt och bildligt.

Jag tror också att jag uppfattat mer av bokens samhällskritiska sida den här gången, hur bokens budskap blir vikten av fritt tänkande och frihet, och en kritik mot en kontrollerande överhet som illustreras med Stora Syster och hennes prydliga avdelning. Många av de mer subtila beskrivningarna av patienterna går också fram bättre vid denna andra omläsning; jag är till exempel inte helt säker på att jag förstod sist att en av de intagna är där för att han är homosexuell – något som känns kontroversiellt för mig men som förmodligen var helt i takt med tidsandan då boken publicerades 1962. På tal om kontroversiella ämnen; kvinnosynen i boken är inte direkt att hurra för. Jag försöker mest tänka på att boken har en del år på nacken vid det här laget, men det sticker ändå i ögonen när den enda kvinnan i en större roll – Stora Syster – beskrivs som ett genuint ondskefullt kvinnomonster som är ute efter att kastrera männen. Dessutom beskriver boken de färgade arbetarna där som djävlar från helvetet, och det hela blir ganska misogynt och rasistiskt.

Om man kan förbise den unkna synen på kvinnor och färgade – vilket jag valt att försöka göra eftersom boken ändå är femtio år gammal – så är Gökboet ändå en fantastisk, fantastisk roman. Den är spännande och rolig och sorglig – jag skrattar högt flera gånger och är på väg att gråta på andra. Den är skriven med ett stort driv som lyser igenom romanen, en lekfullhet i både språk och dialog som gör boken lättläst trots sitt tunga ämne. Den handlar inte bara om att skapa sin egen frihet utan också om mod och om att ingjuta mod i andra, även när man inte har så mycket kvar själv. I sin vilja att visa och berätta om friheten och faran i den frivilliga fångenskapen lyckas Gökboet vara underhållande, varnande och fruktansvärd, samtidigt som den snuddar vid någonting djupt mänskligt som slår mig mitt i solar plexus.

Nej, den här boken gjorde mig inte besviken vid andra läsningen; tvärtom var det ett kärt återseende som jag garanterat kommer att återvända till.

”One Flew Over the Cuckoo's Nest”, 1962

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar