Recension: We are All Completely Beside Ourselves av Karen Joy Fowler

Jag hittade den här boken på loppis för en femma och kände igen den som en av alla de där jag har på en lista nånstans. På svenska heter den Vi är alla helt utom oss och har ett jättefint omslag - det är så jag upptäckt den till att börja med, när jag jobbade på bibliotek för flera år sen. Nu, äntligen, tog jag mig tid att läsa den.

Som barn pratade Rosemary oavbrutet. Så mycket att hennes pappa brukade säga till henne att alltid börja i mitten av det hon ville berätta. Som ung collegestudent pratar hon nästan inte alls. Tvärtom har hon som ett mål att ingen ska få veta vem hon egentligen är, eller vad som hänt i hennes familj - särskilt under uppväxten då hon och hennes tvillingsyster var en del av sin pappas forskningsprojekt. Nu är det är tio år sedan hon senast pratade med sin bror och sin syster har hon inte sett sedan hon var fem. Men det förflutna går inte att hålla borta hur länge som helst, och Rosemary tvingas till sist att närma sig frågorna om vad som egentligen hände när hon var barn.

Jag har verkligen tyckt om den här boken. Med sin ganska svåra engelska har det varit precis rätt bok att väga upp all svensk barn- och ungdomslitteratur jag läst på sistone med. Just språket har för mig mig varit en av romanens allra största behållningar - det här är en otroligt välskriven roman med ett både komplext, humoristiskt och fängslande språk.

Själva berättelsen kräver också lite mer av sin läsare än vilken annan bok som helst - den böljar fram och tillbaka, mellan nutid, barndom och collegeåren, och blir en ganska spretig historia som man som läsare lämnas att försöka samla ihop så gott man kan. Men jag gillar det, dels för att det aldrig blir tråkigt, dels för att det är just detta boken handlar om - minnen, hanterandet av dem och deras opålitlighet. Det är en bok om att försöka få ihop verkligheten med det man minns, om att inte riktigt kunna lita på sina egna minnesbilder och om att försöka försonas med den skuld man äger i ett familjetrauma.

Dessutom är det, på sätt som inte ska avslöjas, en bok om djurrätt, de etiska och moraliska frågorna som hänger ihop med forskning som bedrivs på djur, en bok som suddar ut gränserna mellan djur och människa, och som ifrågasätter likheter och olikheter på ett sätt som jag verkligen uppskattar och som är enormt intressant. Här blir boken ganska ofta vetenskaplig och hämtar information från riktiga forskningsexperiment och blir ett väldigt intressant svar på frågan: Vad hade hänt om man växt upp mitt i ett sådant experiment?

We are all Completely Beside Ourselves är också en bok om sorg, men det är en märkligt rolig bok om sorg. För bokens språk, Rosemarys språk, är enormt finurligt, ironiskt och med en självdistans som jag verkligen saknar så fort boken är över. Jag älskar sättet som läsaren måste fundera ut förhållandena själv, sättet som Rosemary försöker lura läsaren - eller kanske egentligen sig själv? Det liknar inte riktigt något jag läst tidigare och med sina referenser till forskning och en mer vetenskaplig kontext blir det en bok som också känns intellektuell, en bok som inte fördummar något utan förlitar sig på att läsaren kan och vill hänga med. Och det gör man - för allt resulterar i en väldigt fängslande bok där man njuter av språket samtidigt som mysterierna kring vad som egentligen hänt gör den lika spännande som en deckare. Jag har verkligen haft svårt att lägga ner boken och ägnat en hel helg nästan enbart åt att läsa den.

Däremot måste jag erkänna att i bokens andra del tappar jag geisten lite. Jag är fortfarande enormt fängslad, men när allt fler svar läggs fram på bordet känner jag inte riktigt den där tillfredsställande känslan. Tvärtom tappar boken mycket av sin tjusning för mig när den inte längre känns olöslig. Men vägen dit är åtminstone bland det bästa jag läst i år.

"We are All Completely Beside Ourselves", 2013

Recension: Fyra Nobelnoveller från Novellix

Jag blev superglad när en av mina födelsedagspresenter i år var en förlängd prenumeration på Novellix. Att få hem deras noveller i brevlådan har varit otroligt roligt, även när jag inte kommit mig för att läsa dem alla på en gång. Men efter att ha läst deras fyra skräcknoveller i ett sträck upptäckte jag att det finns några fördelar med att läsa dem så; framför allt att man får en helt annan helhetskänsla. Så när de nu gav ut sina (ursnygga!) Nobelnoveller bestämde jag mig för den approachen den här gången med.

De fyra författare som finns representerade i den här härligt guldlyxiga asken är Herta Müller med sin essä "Hunger och siden", John Steinbeck med novellen "Krysantemum", Toni Morrison med "Recitatif" och den senaste i raden pristagare, Kazuo Ishiguro, med "En familjemiddag". Av dessa har jag faktiskt läst en förut - som en del i min B-kurs i engelska vid University of Sussex läste jag nämligen Morrisons "Recitatif", men detta är första gången den kommit på svenska och upplevelsen var något annorlunda i den svenska språkdräkten.

Just "Recitatif" läste jag först eftersom den blev en upprepning, och även om den som det mesta fungerade bättre på sitt originalspråk är det fortfarande en intressant novell, då den på ett så unikt sätt behandlar ras. Novellen handlar om två flickor som möts som barnhemsbarn och sedan stöter på varann då och då senare i livet. Ras och klasstillhörighet är viktiga element i deras liv och definierar deras tillvaro, men novellen avslöjar aldrig vem som är vit och vem som är svart. Det är en intressant novell att läsa just av denna anledning - vad händer när läsaren inte får tillskriva en karaktär en hudfärg? Även om jag tycker detta experiment är väldigt tankeväckande blir det dock aldrig en särskilt stark novell som sådan. Man är för fokuserad på att leta ledtrådar till hudfärg i texten för att faktiskt kunna njuta av dess innehåll, och även om det är meningen gör det upplevelsen lite haltande för mig.

Ishiguros "En familjemiddag" blir något helt annat och kan nog vara den novell i asken som jag njuter allra mest av att läsa. I fokus står den hemvändande sonen som åker till Tokyo för att återförenas med sin far och sin syster. Modern har dött efter att ha ätit felaktigt tillagad fugufisk, men hennes ande verkar finnas kvar i barndomshemmet där middagen snart står på bordet. Jag älskar verkligen både skildringen av de kalla, tafatta familjerelationerna och den stramt uppspända stämningen i den här kortkorta berättelsen. Mest av allt gillar jag den nog för det nästan absurda och suggestiva i undertexten som nästan tangerar skräck då och då. Och det öppna slutet, ja - den här novellen gillar jag skarpt.

"Hunger och siden: Män och kvinnor i vardagen" är Müllers essä om livet i Rumänien under Ceaușescus diktatur. Den är ett avbrott från de övriga skönlitterära novellerna och är en plågsam betraktelse med ett ilsket, mörkt språk. Själv kan jag ingenting om Rumäniens politiska historia, men essän ledde mig direkt in på Wikipedia för att läsa på. I förgrunden står det utsatta folket men mest av allt de än mer utsatta kvinnorna, vars brist på preventivmedel och aborträtt gör dem desperata. Det är nästan för jobbigt att ta in, men det är viktig läsning.

Sist läste jag Steinbecks "Krysantemum". Som alltid står det enkla folket i fokus hos Steinbeck, denna gång hemmafrun Elisa i 30-talets USA där hon står på knä i sin blomrabatt. Ensam hemma får hon besök av en kringresande hantverkare som genom att beundra hennes krysantemum hittar en väg in till henne. Novellen är klaustrofobisk och hos Elisa finns en frustration som går att ta på, ändå lyfter inte riktigt denna novell hos mig - kanske är det de gubbiga beskrivningarna av Elisas byst och det extrema fokuset på hennes kropp och parallellerna till blommorna som gör mig lite avig.

Sammanfattningsvis är det här en väldigt fin box vars innehåll är extremt välskrivet (såklart) och som tillsammans blir en samling väldigt olika noveller som ändå alla rör vid något djupt mänskligt och mycket ensamt. Det är också första mötet för mig med till exempel Herta Müller, och detta kortformat är väldigt tacksamt att möta stora författare i - man kan läsa dem utan att bli överväldigad men också utan att de förlorar sin storhet alls.

Fyra Nobelnoveller från Novellix, 2018

Recension: Holes av Louis Sachar

I somras hälsade jag på en vän i Stockholm och då var vi ju tvungna att besöka Science Fiction-bokhandeln där. Min kompis hittade då den här boken i hyllan, fast på svenska (Ett hål om dagen är den svenska titeln) och berättade att hon läst den som yngre och mindes den som bra. När jag kollade in baksidan tyckte jag den verkade väldigt intressant, så när jag kom tillbaka från Göteborg såg jag till att låna den.

Stanley Yelnats blir inte förvånad när han blir oskyldigt dömd till ungdomsstraff - hela hans familj i flera led tillbaka har alltid varit på fel plats vid fel tillfälle. Men han får ett val - han kan antingen åka i fängelse, eller åka till Camp Green Lake. Han väljer det senare. Men på Camp Green Lake finns ingen sjö och ingenting är ens grönt. Det är en stor, uttorkad sjöbotten där Stanley och de andra unga kriminella pojkarna har en enda uppgift - att varje dag gräva ett hål, en och en halv meter djupt och en och en halv meter brett. Det sägs att det är karaktärsdanande, men Stanley misstänker snart något annat - att lägerföreståndaren letar efter någonting som ligger nedgrävt. Men vad?

När jag väl fått upp ögonen för den här boken har det visat sig att den är något av en amerikansk kultklassiker i ungdomsgenren. Den utkom första gången 1998 och verkar vara en vanlig bok att läsa i skolan och har dessutom filmatiserats 2003 med Shia LaBeouf i huvudrollen. Men för mig är detta första mötet med Louis Sachar. Det går snabbt att konstatera att även om boken har några år på nacken vid det här laget så är den både lättläst och mycket rolig - den är en slags blandning mellan mysterium och komedi och lyckas kombinera dessa två genrer på ett väldigt bra sätt.

Det jag gillar mest med boken är nog hur den enkelt berättar en historia som går tillbaka långt i tiden utan att göra det förflutna tråkigt. Sammanhangen mellan Stanleys familjehistoria och Camp Green Lake är skrivna på ett sätt som får läsaren att hela tiden ligga ett par steg före Stanley själv, men samtidigt finns det vändningar som tar en på sängen. Det hela skapar ett kollage där man själv är den som får dra de röda trådarna och hitta sambanden, och det är faktiskt rolig och engagerande läsning.

Jag uppskattar också humorn i boken, som inte är för explicit utan balanserar mellan det överdrivna och det vardagliga på ett snyggt sätt. Det är en lätt absurd humor som vilar på sammanträffanden och lågmäld, lite halvtokig humor som blir som allra roligast när man får tänka lite själv. Fint med boken är också skildringen av vänskapen som så småningom uppstår mellan Stanley och den tystlåtne pojken Zero, och själva vänskapstemat är viktigt för boken utan att bli sentimentalt.

Kort sagt är Holes en engagerande, rolig och mycket spännande historia som rör sig lätt och snabbt framåt och som verkligen knyter ihop alla trådar så att läsaren blir nöjd på slutet. Om det inte vore för den skriande bristen på kvinnliga karaktärer hade boken varit en fullpoängare. En enkel, rolig läsupplevelse med dolda samband, familjemysterier och nedgrävda hemligheter - vad mer kan man begära av en bra ungdomsroman?

"Holes", 1998

Recension: Slutet av Mats Strandberg

Det är alltid roligt att läsa böcker som man väntat länge på, som liksom levt i periferin så länge att det nästan känns som om man redan börjat på dem när man öppnar dem. Slutet är en sådan bok för mig. Eftersom jag följer Mats Strandberg på sociala medier har jag sett uppdateringar kring boken, sett avslöjandet av titeln, sedan först en bit av omslaget, sedan hela. Och för någon månad sedan låg manuset till boken bland recensionsexemplaren i Akademibokhandelns lunchrum, inlindat i en fejkad löpsedel som jag faktiskt tog med mig hem sedan. Sen, till sist, fick jag alltså tag på ett ex av boken på bokmässan, signerat och allt, efter att ha hört Mats Strandberg själv prata om boken. Att öppna boken var alltså efterlängtat.

Simon är sjutton år gammal och kommer aldrig att bli äldre. Det är en månad kvar innan allt försvinner - hela mänskligheten kommer att gå under när kometen Foxworth slår ned. Alla kommer dö vid samma tidpunkt. Och vad ägnar man egentligen den sista tiden åt? Simon och hans kompisar festar, alla försöker leva ut sina drömmar och uppfylla sina önskemål innan det är för sent. Lucinda som är jämngammal med Simon börjar skriva i TellUs, en app som kommer sända ut mänsklighetens historia i rymden. Hon har varit döende i cancer och kometens ankomst blir nästan en befrielse för henne - nu är alla lika döende som hon. Simon och Lucindas vägar korsas under tragiska omständigheter, och tillsammans söker de svar som de måste försöka få innan all tid runnit ut.

Jag var rädd att jag skulle ha höjt mina egna förväntningar orimligt mycket och att Slutet inte skulle kunna leva upp till dem, men nej. Så fel jag hade. Slutet kan vara en av de bästa böcker jag läst hittills i år och den har förgyllt mina pendlingsmorgnar så mycket att när den väl var slut var det näst intill deprimerande att åka till jobbet. Jag som verkligen gillat både Färjan och Hemmet får nog ändå säga att den här boken slår dem med hästlängder. Det är utan tvekan det bästa som jag läst av Strandberg hittills.

Kanske beror det på att jag verkligen tilltalas av idén i boken - vad som skulle hända om vi visste att vi alla skulle dö och precis när. Hur snart skulle samhället falla ihop? När skulle pengar sluta fungera? Hur skulle vi som människor reagera? Och allt detta lyckas Strandberg att skildra så väl att jag spenderat det mesta av läsningen med ett tryck av lätt panik över bröstet, nästan troendes att världen på riktigt kommer gå under, att kometen Foxworth faktiskt snart är här. Förutom att skildringen av detta är spot-on så är det nära nog ett snilledrag att göra Slutet till en ungdomsroman. För alla de där stora livsfrågorna man brottas med i tonåren ställs verkligen på sin spets och tillför en svårslagen melankoli till boken som jag verkligen tilltalas av.

Naturligtvis lyckas boken också så bra eftersom karaktärerna verkligen är välskrivna. De agerar mänskligt och inte alltid sympatiskt, och just därför blir de så verkliga. Och det gäller inte bara Simon, som brottas med både familjerelationer och en komplicerad kärleksrelation, utan också Lucinda vars uppvaknande till världen är både sorgligt och fint. Också bokens bikaraktärer sprakar av liv, från Simons mammor och deras ansträngningar för att hålla ihop sin relation för barnens skull in i det sista, till Tilda, som knyter samman Simon och Lucindas liv samtidigt som hennes eget liv faller samman. Kort sagt är det en fantastiskt studie i olika människors reaktioner på undergången.

Slutet är både en hjärtskärande och otroligt varm bok om att vara ung men i slutet av sitt liv, av orättvisan i det och hur man handskas med det. Jag gillar den rakt igenom, jag har varit som uppslukad av den och det finns nästan ingenting i den som jag inte gillar. Det enda jag tror kan komma att ligga boken i fatet är att den är väldigt nutidsanknuten, och kanske kommer dess aktualitet inte att vara för alltid. Men här och nu är det precis rätt bok vid rätt tillfälle.

"Slutet", 2018

Senaste nytt

Hej allihop. Jag vet att jag försvunnit igen, men av god anledning denna gång. Jag har nämligen haft fullt upp med inget mindre än ett nytt jobb - som skolbibliotekarie! Det är någon vecka nu sedan jag började och jag tror att jag så smått börjar falla in i rutinerna och veta mer vad jag ska göra. Men bloggen har fått stryka på foten igen - förlåt.

Hur som helst betyder inte detta att jag inte läst - tvärtom såklart. Jag har blivit tvungen att börja läsa in mig ordentligt på barn- och ungdomslitteratur, och kanske kommer det dyka upp något så ovanligt som några barnboksrecensioner här på bloggen i framtiden,

Dessutom har jag varit på årets bokmässa förra helgen och kom hem med inte mindre än fyra signerade böcker. En av dem var Mats Strandbergs Slutet som jag alldeles nyss läst ut - recension är på g. (De andra är Einsteins nya fru av Liv Strömqvist, Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell, och Vargattacken av Lars Berge).

Mycket nytt, med andra ord! Vad är nytt hos er?

Recension: Intet av Janne Teller

Det var en kollega till mig som hittade den är boken (i nytryck) på ungdomshyllan på jobbet och frågade mig om den inte verkade hemskt intressant. Och visst gjorde den. En ungdomsbok om alltings meningslöshet och ett gäng ungdomar som driver varandra allt längre låter precis som något jag skulle gilla.

Det är när klassen börjar sjuan som Pierre Anthon bara reser sig upp och går. Han har insett att ingenting spelar någon roll. Han lämnar klassrummet och bosätter sig i ett plommonträd där han ägnar dagarna åt att skrika efter sina klasskamrater om hur ingenting betyder någonting. Klassen bestämmer sig för att de måste få ner honom ur trädet, de måste visa honom att det finns betydelse. För att lyckas bestämmer de att var och en ska lägga någonting som betyder något i en hög, och sedan bestämma vad nästa person måste lägga. Det börjar med ett älskat kastspö, några favoritböcker, ett par snygga sandaler. Högen med betydelse växer. Men snart eskalerar allt, när det materiella inte längre räcker till och kraven på vad som räknas som betydelsefullt blir allt högre.

Den här är en märklig liten bok. Den är kort och lättläst och jag har tagit mig igenom den på bara en dag, men den kommer nog att stanna kvar längre än så. Den påminner till upplägget och idén om Flugornas herre - den har samma teman kring barn eller ungdomar som driver varandra allt längre in i vansinnet, men utforskar en helt annan del av det mänskliga - hur man hanterar alltings meningslöshet. Den väcker onekligen massor av tankar kring vad som gör livet värt att leva och vad som händer när man upptäcker att de sakerna inte räcker till. Det gör Intet till en mörk och obehaglig bok, och läsningen blir lite som att se ett tåg spåra ur och bara kunna stå maktlös och se på.

Intet förbjöds när den kom ut i Danmark för nästan tjugo år sedan, och även om jag naturligtvis inte står bakom censur så är jag inte förvånad. Det finns sekvenser i boken som jag verkligen ryser åt. Samtidigt finns det mycket i den som jag har lite svårt för - jag köper till exempel inte riktigt själva premissen, att alla i en klass skulle kunna driva varann så långt. Det blir svårt att verkligen tro på berättelsen när man känner att den snarare är ett tankeexperiment än något som skulle kunna hända. Samtidigt är det väl just tankexperiment som är bokens själva kärna - vad händer när man står öga mot öga mot det man tror betyder allra mest, och inser att det kanske inte betyder någonting? Men för mig är det en idé som fungerar bättre än vad själva utförandet gör.

Språket i boken är avskalat och jag upplever det som ganska kallt, kanske för att man inte får någon särskilt stark personlig koppling till bokens jag. Samtidigt finns det en styrka i att språket är så vardagligt, för kontrasten till de allt mer extrema offren som klasskompisarna gör blir mycket skarp.

Även om jag själv finner boken svår att ta till mig finns det flera saker i den jag verkligen uppskattar. Hur den aldrig ger några svar, till exempel. Det är frustrerande men samtidigt så uppenbart, att ingenting kan bli besvarat i en bok om livets mening. Jag gillar också att den aldrig skriver en på näsan, som ungdomsböcker ibland har en tendens att göra, och jag gillar hur mörk boken tillåts att bli. Och kanske tycker jag allra mest om den för att den inte förskönar eller förenklar, inte försöker skydda läsaren, förenkla det svåra eller göra några förskönande omskrivningar om en av livets allra största och mest plågsamma frågor; vad är meningen med allting?

"Intet", 2000

Istället för Nobelpris

Få boknyheter har fått mig lika glad som denna; att åtta stycken svenska förlag går ihop för att ge ut alla kvinnliga Nobelpristagare (fjorton stycken) i pocketutgåva i höst. Alla kommer dessutom ha samma ursnygga design av Kristin Lindström. En perfekt ersättare för årets Nobelpris i litteratur, som ju antagligen inte delas ut, om ni frågar mig!

För den nyfikne är de fjorton kvinnorna som fått Nobelpriset i litteratur Selma Lagerlöf, Grazia Deledda, Sigrid Undset, Pearl S. Buck, Gabriella Mistral, Nelly Sachs, Nadine Gordimer, Toni Morrison, Wislawa Szymborska, Elfriede Jelinek, Doris Lessing, Herta Müller, Alice Munro och Svetlana Aleksijevitj.

Recension: Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell

Jag har knappast läst allt av Gardell, men de största titlarna har jag läst och flera av dem utgör några av mina absoluta favoritböcker; En komikers uppväxt och kanske särskilt Ett ufo gör entré älskar jag, och såklart Torka aldrig tårar utan handskar-trilogin. Så när den här nya boken dök upp var det självklart att jag skulle läsa den.

Det är en svår bok att beskriva handlingen till, av anledningar jag ska återkomma till, men mest kretsar den kring Jonas mamma, Ingegärd Gardell, och hennes liv. Boken berättar om hur hon föds på tjugotalet i ett samhälle med stränga gränser för vad en kvinna kan göra med sitt liv, och hur Ingegärd genom hela livet går i krigsmarsch mot allt som kan hålla henne fången. Hennes stridsrop är: Jag måste vara fri! Boken blir en dykning ner i hennes familj flera släktled tillbaka, allt det som format Ingegärd till den hon blivit - frikyrklig, frihetstörstande, utan tro på svaghet. Men boken följer också hennes äktenskap och relationen till den yngste sonen Jonas, med vilken hon har ett förbund som aldrig ska brytas så länge de lever, och kanske inte ens efter deras död.

Den här boken, romanen eller biografin - vad den är eller vill vara är stundtals svårt att utröna - berör visserligen allra mest Ingegärds liv, men i nästan lika stor mån Jonas eget. För den som minns de halvt självbiografiska En komikers uppväxt och Ett ufo gör entré finns det många paralleller och detaljer som stämmer överens med det som berättas här - till och med en liten glasgris som jag minns från den fina tv-serien De halvt dolda spelar en viktig roll. Det är lite lustigt att läsa en sådan bok, där gamla uppslag dyker upp i nya sammanhang. Små detaljer som verkar sanna i ett nät av tveksamheter, nästan.

För är det något som Till minne av en villkorslös kärlek egentligen handlar om så är det kanske sanning och lögn - vad är egentligen sant i en människas liv? Vad händer med ett liv när sanningen ligger gömd bakom omskrivningar, försköningar och rena lögner? Men också - är det verkligen så viktigt att allting som berättas är helt sant? Det är frågor som böljar fram och tillbaka genom boken och som hänger ihop med själva dess format, för det finns saker i boken som presenteras som sanna men som uppenbarligen inte är det, och resultatet är en slags fiktiv biografi som ställer frågor kring berättandets villkor och hela tiden ifrågasätter sanningen och dess värde.

För mig personligen gör detta Till minne en bok som jag kämpar lite med. Formatet är svårt att greppa, berättarrösten förändras ofta och det är inte alltid solklart vem som har ordet - är det en namnlös författare som skriver en biografi över Jonas Gardell? Är det Jonas själv? Ett syskon som inte finns? Eller någon annan? Ja ni märker - det är frågetecken efter frågetecken. Det är inte så att jag nödvändigtvis ogillar greppet, men jag har svårt att engagera mig med det, och det där ifrågasättandet av allt gör att jag som läsare ibland har svårt att veta vad jag ska ta fasta på i boken. Jag saknar helt enkelt en fast ram att förhålla mig till när jag läser.

Att perspektivet emellanåt tydligt är Jonas eget och att stora delar av handlingen uppenbarligen ägt rum öppnar också upp för ett annat problem som jag kände av lite grann redan i sista Torka aldrig tårar-boken - jag upplever att den här boken ibland blir så självömkande. Det förvånar mig lite, eftersom jag när jag läst En komikers uppväxt beundrat just att det aldrig blir en tycka-synd-om-roman. Kanske beror det på att den trots allt inte gör anspråk på att vara Jonas Gardells eget liv? Med Till minne kommer jag på mig själv med att sucka lite åt berättandet om barnkalaset som ingen svarar på inbjudan till, åt de otäcka mobbningsscenerna och otillräckligheten, särskilt i barndomssekvenserna. För det hela blir så ömkande att jag ställer mig på tvären nästan automatiskt. Dessutom har jag ju faktiskt redan läst detta förut, i En komikers uppväxt!

Trots mina invändningar mot boken är den ändå mycket läsvärd - det som Jonas Gardell trots allt är så bra på är att sätta fingret på den där gränsen mellan det roliga och det sorgliga på ett sätt som få andra kan. Han balanserar dock på en mycket smal tråd och det är väl bara naturligt att det då och då slår över till melodrama. Trots allt är det en bok med väldigt mycket kärlek och väldigt mycket känsla, om en excentrisk, egocentrisk och lite galen mamma, om hennes frihetsbehov och trasighet och livslögn - och såklart också hennes helt villkorslösa kärlek.

"Till minne av en villkorslös kärlek", 2018

Det blev visst lite tyst...

... igen här på bloggen. Men tro mig, jag läser! Nu har jag nyss blivit klar med Jonas Gardells senaste bok Till minne av en villkorslös kärlek. Recension på den imorgon! Och så har jag börjat på en liten existentiell ungdomsbok från Danmark, Intet av Janne Teller. Vi får se vad det blir för betyg på den.

Vad läser ni?

Recension: Fyra skräcknoveller från Novellix

I oktober förra året fick jag en Novellix-prenumeration i födelsedagspresent, något som förgyllt hela året hittills och som jag funderar starkt på att förnya eller önska mig i present en gång till. Trots det så är detta första gången som jag läst alla fyra noveller i en ask på en och samma gång. Resten av askarna har jag läst en två-tre noveller var i. Kanske beror det på genren - för mig som älskar skräck var det rena lyckan att få hem den här i brevlådan.

Asken innehåller fyra noveller - först ut min favorit Stephen King med "Lite krasslig, bara", för första gången på svenska. Det är en väl uppbyggd psykologisk skräcknovell om kärlek, sjukdom och det egna sinnets självbedrägeri, om en något till åren kommen reklamare och en dag i hans helt vanliga liv. Men undertill finns tecknen på att saker faktiskt inte är alldeles som de brukar - återkommande drömmar, små, små fel i en bild som rämnar allt mer.

Novell nummer två är av John Ajvide Lindqvist, med titeln "Nattrodd", om två äldre kvinnor som varit vänner hela livet och precis som varje år beger sig ut till sin lilla ö i skärgården för att tälta. Men för första gången verkar de inte vara helt ensamma.

Därefter blir det åttiotal och det första jag läser av Karin Tidbeck, som skrivit novellen "Lussiferda", om Emma som återvänder till Stockholm vid Lucia - precis vid den tid som förändrade hela hennes liv då hon var sjutton år gammal. Då åkte hon utan lov ut till föräldrarnas sommarstuga tillsammans med sina gothkompisar för att få se det där som inte hör till denna värld.

Den sista novellen är en gammal klassiker i genren; "Den svarta katten" av Edgar Allan Poe. Den skrivs i jagperspektiv inifrån en cell av mannen som försöker förklara hur han hamnat där och vilken roll en svart katt spelat i det hela. En ryslig, välskriven skräckklassiker som håller starkt än idag.

Sammantaget är de fyra novellerna alla väldigt bra - men mina favoriter är tveklöst Stephen King och Edgar Allan Poe.  Minst tror jag att jag gillar Karin Tidbecks novell, vars upplösning känns snabb och genomhastad. Det blir en besvikelse även om jag uppskattar olösligheten i den. John Ajvide Lindqvist gillar jag mycket i vanliga fall, men just "Nattrodd" förlitade sig lite väl mycket på våld snarare än något suggestivt och det gjorde mig också lite besviken.

Mest behållning hade jag därför av Kings novell, som är mästerligt uppbyggd och vars handling verkligen griper tag. Jag tycker mycket om Poe också, men just denna novell har jag läst tidigare, och det tog spänningen ur läsningen en del. Dock läste jag den sist på engelska, och det var spännande att se hur den här, helt nya, översättningen såg ut.

Tillsammans bildar novellerna en fin blandning mellan gammalt och nytt, och kombinerar många olika sätt att skriva skräck på som jag verkligen uppskattar. Och jag gillade faktiskt att läsa novellerna så här i ett streck. Kanske återkommer jag med de andra askarna jag fått på det här sättet! Mer Novellix i samlad trupp!

Fyra skräcknoveller från Novellix, 2018

Höstnoveller

Efter den långa resan som var Tell Me How Long the Train's Been Gone har jag ägnat de sista dagarna med att läsa noveller. Och inte vilka noveller som helst, utan skräcknoveller!

Just skräck passar enormt bra i det korta formatet och jag blev eld och lågor över det senaste Novellix-utskicket. Alltså har jag läst de fyra novellerna därifrån, men faktiskt också John Ajvide Lindqvists novell "Gräns" som finns i samlingen Pappersväggar. Detta med anledning av att jag bokat in bio på söndag för att se filmatiseringen, som fått massor med fin kritik i Cannes och som kanske dessutom ska bli ett svenskt Oscars-bidrag.

Med andra ord riktig höstläsning. Vad läser ni för att komma i höststämning?

Recension: Tell Me How Long the Train's Been Gone av James Baldwin

Det här blir den fjärde romanen jag läser av James Baldwin, som jag fallit som en fura för. Med sina nästan femhundra sidor är Tell Me How Long the Train's Been Gone (eller När alla tåg har gått, som den heter på svenska) den längsta boken jag läst i sommar, och den har också tagit mig ganska lång tid, av flera anledningar.

Leo Proudhammer är på toppen av sin skådespelarkarriär när han får en hjärtattack som är nära att kosta honom livet. Medan han återhämtar sig börjar han reflektera över det liv han levt, ständigt hårt präglat av den rasism han fått utstå. Allt det som format honom - uppväxten i Harlem, den högt älskade brodern som försvinner bort på mer än ett sätt, hans arbete inom teatern och hans kärleksrelationer både med en vit kvinna och en svart, yngre man, är genomsyrat av de olika identiteter han måste balansera i ett samhälle där färg verkar betyda allt.

Det finns nog få författare som med sådan komplexitet beskriver relationerna mellan svarta och vita i USA utan att göra det minsta avkall på varken ilska eller ömhet som James Baldwin. Den främsta anledningen till att jag håller honom så högt är nog den där brännande heta vreden som bubblar igenom allt han skriver. I den här boken är det dock en mer återhållsam, reflekterande ton som sitter på första parkett när Leo ser tillbaka på sitt liv. Om Baldwins Another Country lekte med idén om sympati och ställde frågor om varför vi som läsare måste sympatisera med karaktärerna vi läser om, finns ingenting sådant här. I Tell Me How Long är det lätt att tycka synd om Leo och hans fattiga familj, särskilt i barndomskapitlen där barnets utsatthet står i fokus och hjälplösheten ibland känns total. Ändå är det just i barndomsskildringen som jag tycker att boken är som bäst - skildringen av familjen och särskilt relationen till den äldre brodern är väldigt skickliga.

Anledningarna till att boken tagit mig lång tid är, som sagt, flera. En handlar om sättet den är skriven på; själva formatet på romanen kan ibland göra mig lite lätt utmattad - på de femhundra sidorna är det ont om pauser, boken är i princip bara indelad i tre kapitel. Det gör att läsningen ibland känns andlös, som om man inte riktigt får luft. I Baldwins kortare romaner är det okej, men här blir det ibland svårt att hålla tempot. En annan anledning är språket, som också är en av de saker jag älskar hos Baldwin. Hans formuleringar kräver ofta min fulla uppmärksamhet och det är svårt att läsa fort, för då missar man lätt de där nyanserna man nästan suktar efter. Särskilt dialogen i boken är fantastiskt välskriven och står sig väl än idag även om mycket av slangen måste vara daterad.

Dock tycker jag nog att Tell Me How Long the Train's Been Gone inte alltid flyter på särskilt bra - den är för löst sammanhållen för att kännas spännande och just Leos liv känns ofta långrandigt och inte alltid så väldigt intressant. Det är mycket av det som händer som känns som återanvända idéer från de böcker jag läst tidigare, och det gör att boken inte känns så nyskapande eller intressant.

Det är språket och de där enstaka, glänsande bitarna av riktig ilska som håller ihop boken. För mig är Another Country fortfarande en betydligt bättre roman, och både Giovannis rum och Go Tell it on the Mountain är tunnare, men mer stramt uppspända berättelser som ger läsaren mer. Ändå är det alltid en njutning att läsa Baldwin, och han har en tendens att leta sig in överallt när jag har med honom att göra. Medan jag läst den här boken har jag tittat på intervjuer och videoklipp, läst texter och sett om dokumentären I am Not Your Negro. Det är en författare att njuta av, även när han inte är på topp.

"Tell Me How Long the Train's Been Gone", 1968

Baldwinbesatt

Som sagt läser jag fortfarande James Baldwins Tell Me How Long the Train's Been Gone. Jag brukar sällan ta så här lång tid på mig när jag läser, men det är tvunget med hans böcker, som inte riktigt tillåter att man har bråttom. Det är full uppmärksamhet som krävs, på varje sida.

Men med läsningen har jag också snöat in ordentligt på honom, igen. Jag har sett om den fantastiska dokumentären I am Not Your Negro (om ni inte sett den så finns den på SVT Play nu!) Jag köpte en novell med titeln Dark Days av honom när jag var i England. Jag har klickat mig runt mellan intervjuer och tal på YouTube i timtal. Jag har till och med målat ett porträtt (!)

Nu har jag iallafall runt hundrafemtio sidor kvar i min roman. Så länge kan ni ju få den här fina videon som The Guardian publicerade på sin Facebook-sida. Vilken författare detta var. Vilken talare. Och vilken man.

 

Skräckpaket

Det har varit lite tyst från mig - det beror helt enkelt på att jag fortfarande läser James Baldwins Tell Me How Long the Train's Been Gone. Och så jobbar jag! Men denna tisdagen lystes upp ordentligt av den här leveransen från Novellix.

För mig som älskar skräck är det nog detta släpp jag varit mest exalterad inför. Och titta, så fina! Flera av mina favoriter är med - kanske främst Stephen King och John Ajvide Lindqvist förstås, men den här klassikern av Poe är ju också fantastisk. Dessutom väntar en ny bekantskap i Karin Tidbeck. Ska verkligen bli jätteroligt att läsa!

Recension: Hunger av Alma Katsu

Det var en kollega till mig som tipsade om den här boken, och med sitt fina omslag och handlingen som lät som om den kunde passa mig, så gjorde jag slag i saken.

Det är ett stort sällskap som 1846 beger sig västerut från Illinois för att ta sig till Kalifornien, där ett nytt, lyckligare liv hägrar. Det är en kolonn av prärievagnar där George Donner utsett sig själv till ledare. I sällskapet finns också hans vackra men hemlighetsfulla fru, den vedervärdige Keseberg, den ensamme Charles Stanton som bär på en hemlighet och massor med barn. Men olyckorna har slagit till mot kolonnen ända sedan den första dagen på den långa resan, och det blir bara värre när Donner bestämmer sig för att ta Hasting's genväg, den mindre välkända leden över bergspassen. En liten pojke försvinner, matförråden sinar och vintern närmar sig. Och resenärerna börjar ana att någonting förföljer dem. Någonting okänt, farligt - och hungrigt.

Jag var lite tveksam till den här boken  eftersom jag normalt sett inte brukar gilla fiktiva berättelser om verkliga händelser eller personer. Hunger är nämligen löst baserad på den alltför verkliga tragedin som hände det så kallade Donnersällskapet, som under sin resa västerut i mitten på artonhundratalet fastnade i de översnöade bergspassen och blev tvungna att äta sina döda för att överleva vintern. Det är en av de mest bisarra och kända händelserna i USA, men är kanske mindre känd här. Jag har definitivt hört om det förut - det finns till exempel en sekvens just i början av Stanley Kubrick's The Shining där Donnersällskapet nämns - men jag har inte vetat särskilt mycket om händelserna och valde att låta det förbli så tills jag läst ut boken.

Trots mina tvivel måste jag säga att Hunger överraskade mig med hur bra jag tycker att den är. Först och främst är det en extremt spännande roman som trots sina fyrahundra sidor tog mig väldigt kort tid att läsa. Den är välskriven (även om översättaren uppenbarligen har lite problem med när man ska använda reflexiva possessiva pronomen) och tempot är högt, karaktärerna intressanta och mänskliga. Vetskapen som finns hos läsaren över vad som ska hända hade kunnat ge boken en avsaknad av spänning, men så är det inte alls här - det finns ett krypande obehag och författaren tar sig friheter som gagnar romanen.

Dock blir jag lite skeptisk ju längre in i boken jag kommer och det börjar stå klart att den rör sig allt mer mot en ren skräckgenre. Det finns övernaturliga element i Hunger som, ju mer jag tänker på det, slår mig som onödiga. För mig hade det räckt med den högst reella rädslan i  svält, död och instängdhet som faktiskt hände i verkligheten. Jag är inte säker på att övernaturliga varelser faktiskt behövs för att göra berättelsen om Donnersällskapet spännande. De interna striderna, moralen och påfrestningarna hade kanske räckt. Ändå förstår jag att det övernaturliga ger boken en oväntad tillgång som gör den mer oförutsägbar, men kanske hade det då räckt om det övernaturliga insinueras snarare än påvisas.

Framåt slutet förefaller sig också boken allt mer splittrad för mig, och när jag vänder sista sidan blir jag faktiskt lite snopen. Det finns lösa trådar som jag hade fördragit fick ett mer komplett slut. Men på det stora hela har Hunger varit en extremt njutbar läsupplevelse med sitt tempo, sin stämning och sitt språk. Det är en stark roman, men det kanske är värt att varna för att den är en skräckroman snarare än en historisk återberättelse.

"The Hunger", 2018

Kolla in signaturen!

Här i Göteborg är Way Out West-festivalen i full gång. Själv jobbar jag och ska inte dit, men en av artisterna jag inte hade tackat nej till att se är Patti Smith. Inte bara är hon stencool, utan också en väldigt duktig författare, vilket jag märkte när jag för några år sedan läste hennes fina självupplevda Just Kids. 

Men en liten smak på att hon varit i Göteborg fick jag allt, då jag genom PocketShops instagram fick veta att hon signerat böcker som fanns till salu hos dem. Så tidigt igår morse så tog jag mig in till stan för att se om jag kunde lägga vantarna på ett exemplar. Och titta här! Hennes sprillans nya Hängiven, en liten fin bok om kreativitet och skrivande, signerad författaren själv...

Recension: Vargattacken av Lars Berge

Jag läser nästan uteslutande skönlitteratur, vilket tydligt märks här på bloggen. Det är sällan jag ägnar mig åt facklitteratur om det inte är till studierna, men ibland snubblar jag över någon intressant fackbok som jag läser enbart för nöjes skull - böcker som till exempel Katarina Wennstams Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman, eller Johan Hiltons Monster i garderoben. Vargattacken är också en sådan bok - ett reportage kring vargattacken på Kolmårdens djurpark 2012 och om hur den kunde hända.

Det är på förmiddagen den 17 juni 2012 som en ung kvinnlig djurskötare på Kolmårdens djurpark hittas död inne i ett av parkens varghägn, dödad av de vargar hon skött om sedan de var valpar. Tragedin beskrivs av alla inblandade som en chock, något fullständigt oväntat som tar dem alla på sängen. Men när Lars Berge börjar gräva i omständigheterna kring dödsfallet växer en annan bild fram - en bild av hur det under flera år pågått ett tveksamt experiment i Nordens största djurpark där pengar spelat större roll än de anställdas säkerhet. Möjligheten för detta experiment bottnar i bilden av vargen i Sverige, hur den förändrats i takt med samhället, men också i själva drivkraften bakom varför människor dras till upplevelsen av det vilda.

Jag tror att den största anledningen till att jag ville läsa Vargattacken är att den handlar mycket om frågor som liknar de som jag ägnat mitt examensarbete åt. Jag har nämnt det lite kort här på bloggen, men mitt uppsatsämne rörde en novell av Jack London och skildringen av varghunden i den. Min uppsats, och kursen jag tog inom litteratur och djur, är ämnen som tassar i närheten av den här bokens mest centrala teman, kring djur och hur vi människor använder dem för att se på och definiera oss själva, och hur bilden vi har av ett djur aldrig egentligen kan spegla det verkliga djuret utan alltid utgår från vårt mänskliga medvetande.

Den här reportageboken handlar naturligtvis mycket om själva attacken 2012 och hur den möjliggjordes av en mängd faktorer inom Kolmårdens djurpark som tål att ifrågasättas - varför jobbade djurskötarna ensamma och utan kommunikationsradio? Varifrån kom idén att låta skötarna vistas ensamma i hägnen med vuxna rovdjur, och hur kom det sig att detta sågs som så ofarligt att gäster kunde betala för att följa med in och hälsa på vargarna? Kändisar som Mikael Persbrandt, Zlatan och kungen själv har besökt vargarna och klappat och gosat med dem. Hur kom det sig då att de kunde döda en av de skötare de kände bäst?

Men själva dödsfallet är bara startpunkten för Vargattacken, som utifrån det spinner vidare på trådar kring vargen i svenskt medvetande, hur den gått från ett hatat skadedjur till en skyddad art som tas i försvar av både djurrättsaktivister och allmänheten i stort, och hur den blivit objekt för en poraliserad debatt. Vidare fortsätter Berge med att undersöka andra fall av socialiserade vargar, hur vargar beter sig i fångenskap och hur traditionen av att hålla dem i djurparker ser ut. Han går dessutom tillbaka till berättelsen om hur Kolmårdens djurpark kom till, och ännu längre - till själva uppkomsten av djurparker och vilken funktion de fyller hos oss som människor.

Allt detta vävs ihop som en grund för vargattacken på Kolmården. Boken ger inga svar, men erbjuder en slags förklaring samtidigt som den väcker frågor kring djurparker, instängda djur och det mänskliga behovet av att spegla sig i andra arter och vilka konsekvenser det kan få.

Själv uppskattar jag verkligen Vargattacken, som tagit mig väldigt kort tid att sträckläsa och som är både intressant, lättläst och fascinerande. Det märks att den är skriven för en bred allmänhet, men jag uppskattar hur Berge formulerar väldigt komplexa idéer kring antropomorfism och relationerna mellan djur och människa så att de blir lättillgängliga och rentav spännande. Det får mig nästan att vilja skriva ännu en uppsats inom samma ämne. Men bara nästan.

"Vargattacken", 2018

Semesterpaus

Nu tar jag lite semester och lämnar datorn hemma en vecka! En vecka i England väntar, och med på resan tar jag en av James Baldwins böcker som jag ännu inte läst - Tell Me How Long the Train's Been Gone. Lagom tjock för att vara i en vecka och tillräckligt lätt för att ta med sig omkring. Vad har ni för semesterlektyr?

Recension: Call Me By Your Name av André Aciman

Vid årsskiftet var jag på bio och såg filmatiseringen av den här boken - en film som alla verkligen borde se. Med sina fantastiska miljöer, skådespel och musik var det verkligen en av de bästa filmerna jag sett på länge. När jag sedan fick höra att det också finns en bok var jag såklart tvungen att läsa den - och upptäckte att jag faktiskt hade antecknat titeln för flera år sedan utan att komma till skott med den. Nå, nu var det dags.

Elio har vant sig vid sin pappas sommargäster som dyker upp varje år och flyttar in i hans sovrum i den vackra villan på den italienska Rivieran. I utbyte mot lite pappersarbete får gästen spendera sex veckor i Italien och arbeta på sina akademiska verk. Den här sommaren är inget undantag - men i år dyker den amerikanske Oliver upp, vacker, karismatisk och ung. Och mellan Elio och Oliver finns någonting helt nytt, någonting som både är smärtsamt och tilltalande. Medan sommaren breder ut sig växer också relationen mellan den unge akademikern och husets tonårige son, och det blir en livsomstörtande erfarenhet för dem båda.

Jag måste nog, tyvärr kanske man ska säga, erkänna att det här är något så ovanligt som ett fall där jag föredrar filmen framför boken. Det är verkligen inte ofta det händer och jag tror egentligen att det är ett gott betyg åt filmatiseringen, snarare än ett dåligt åt boken. 

Hur som helst finns det flera anledningar till varför jag uppskattar boken mindre än jag väntat mig - och den främsta är utan tvekan att boken har en ganska tjatig ton som jag snabbt tröttnar på. Den är skriven ur Elios synpunkt, men som en tillbakablick, vilket jag brukar gilla men som i den här romanen ofta blir ett perspektiv som trasslar in sig i reflektioner som jag inte alltid ser vitsen i. Till det kommer att jag inte är säker på att jag faktiskt sympatiserar särskilt mycket med Elio, som i boken slår mig som en ganska dryg tonårig kille. Inte heller förstår jag riktigt attraktionen mellan honom och Oliver förrän väldigt sent, och ofta tycker jag att jargongen dem emellan känns otypisk hur man verkligen pratar i verkliga livet.

För mycket av den vuxne Elios tankar blandas in i den tonårige Elios agerande och analysen av allt som sägs och görs av alla karaktärer tycker jag ofta blir rätt tjatig. Aldrig får någon karaktär bara säga något, aldrig får de göra något utan att det ska stötas och blötas av huvudpersonen. Det blir rätt trist i längden och många gånger vill jag bara att det ska hända något.

Jag har sedan förut också förstått att filmatiseringen bara gäller en del av boken - jag hade intrycket av att hälften av boken inte alls är filmatiserad och handlar om hur Oliver och Elio möts som vuxna. Jag blev rätt förvånad över att inse att det enbart är några få tiotal sidor i bokens slut som ägnas åt detta "senare". Och den delen tycker jag faktiskt om - här ligger historien mellan de åldrande männen tätt tätt inpå och boken dyker ner i frågor kring identitet och vem man varit om man inte mött just den där personen. Det jag gillar allra mest med boken kan dock vara självklarheten som den behandlar romansen med, utan pekpinnar från varken författaren eller någon annan karaktär, även om man ändå förstår att det de gör inte är direkt accepterat. Det behandlar författaren exemplariskt.

Kort sagt finns det bitar av Call Me By Your Name som jag gillar, men det är väldigt sällan den verkligen sliter tag i mig, sällan den verkligen bränner till. För mig var filmen bättre, för ovanlighetens skull.

"Call Me By Your Name", 2007

Recension: Min röst skall nu komma från en annan plats i rummet av Lotta Lotass

Det var en vän som tipsade mig om den här boken, och jag kände igen författarnamnet som ett av alla de som nämnts i allt rabalder kring Svenska Akademien under året. Lotta Lotass satt invald i Akademien på stol nummer ett, men slutade delta delta 2015 och utträdde när det blev möjligt i våras. Med namnet i bakhuvudet och ett konkret boktips, dessutom med en titel som direkt satte sig i mitt huvud, så blev Min röst skall nu komma från en annan plats i rummet min första bekantskap med Lotta Lotass.

Las Vegas byggs i den ogästvänliga Nevadaöknen, stadens existens möjliggörs av enorma dammbyggnationer och ett trotsande av naturens krafter. Dit kommer en namnlös seriemördare som talar med fyra andra, autentiska mördare - de pratar om sina tillvägagångssätt, sina mord och sina liv. Runtom finns ökenlandskapet, de jättelika hotellen, de lysande kasinona och hettan.

Min röst skall nu komma från en annan del av rummet är en väldigt märklig roman som inte liknar mycket annat jag läst, även om tankarna ofta går till Ellis American Psycho. Jag har förstått att Lotass är känd för att skriva på ett sätt som inviger läsaren i själva skapandet av berättelsen, och det stämmer verkligen. Det stämmer till och med lite för bra - det är mycket luckor och tomrum i Min röst skall nu komma, och de får man som läsare fylla i bäst man kan själv. Det är visserligen ett ganska intressant och fängslande sätt att skriva, men emellanåt kan jag inte låta bli att tycka att jag som läsare behöver lite mer - mer kött på benen, mer ledtrådar, mer konkreta saker att ta fasta på. Som det är nu blir man som läsare lämnad ganska ensam i den här romanen och man saknar en författare som iallafall emellanåt kan tänka sig att sträcka ut en ledande hand. Utan den blir det väldigt svårt att känna att boken verkligen ger någonting.

Trots det finns det flera saker jag uppskattar med den här romanen. Titeln är kanske den mest uppenbara - vilken fantastisk, gåtfull titel! Den hänvisar tydligen till de testsändningar som Sveriges Radio utförde för att man skulle kunna placera ut sina högtalare på bästa sätt. Mycket av läsningen har gått åt till att fundera över den där titeln...

När jag läser på baksidan och även lite andra recensioner i försök att bättre förstå handlingen i boken inser jag också att de fyra karaktärer som är väldigt centrala - kallade Kaninen, Clownen, Aposteln och Odjuret - är baserade på verkliga mördare. Att veta det spelar egentligen ingen större roll för boken, men det ger den en lite mer grundad ton av verklig fascination och äckel som jag tror gagnar boken. Just denna fascination som många har när det kommer till bestialiska mördare uppfattar jag som Min röst skall nu kommas allra största tema - den utforskar den där fascinationen på ett väldigt unikt sätt och ur en synvinkel som känns nyskapande. Istället för att försöka förstå den obegripliga grymheten gör den här boken sitt yttersta för att behålla främmandeskapet. Här finns inga förklaringar. Bara grymma, meningslösa mord och de kallt sakliga rösterna hos dem som utför dem. Och det i sig blir en inblick som känns värd någonting.

Sammanfattningsvis har jag svårt att ringa in den här boken. Den är ytterst välskriven, med väl avvägda ordval, en känsla som är helt unik och som etsar sig fast, och en handling som väcker frågor om det kapitalistiska USA och hur till och med mördare blir en slags idoler. Samtidigt är boken så full av luckor att den blir lite väl svårtolkad, och det gör att man sitter i en stilla undran genom hela läsningen, och även om det uppenbarligen finns en tanke bakom det är det inte alltid positivt.

"Min röst skall nu komma från en annan plats i rummet", 2006

Hungrig?

Just nu jobbar jag massor, och förgyller mina lunchraster med den här olidligt spännande boken om blodtörst och kannibalism. Mums. Vad läser ni?

Recension: The Power av Naomi Alderman

Den här boken har just kommit på svenska med titeln Makten, och det var så jag fick syn på den på mitt butiksjobb. Framsidan drar blicken till sig, och när jag läste på baksidan blev jag väldigt intresserad.

Överallt världen runt börjar någonting hända - unga flickor i tonåren får plötsligt tillgång till en kraft som gör dem näst intill oövervinneliga. Med en minimal ansträngning kan snart alla kvinnor orsaka fruktansvärd smärta eller till och med död. Men vad betyder det? Vi får följa Roxy, en ung tjej född in i en kriminell familj som hon med sin nya kraft verkar förutbestämd att ta över i, och Allie, som flyr sitt förflutna och hittar sitt fotfäste i ett kloster fullt av nunnor. Dessutom finns Margot, en medelålders politiker som med hjälp av sin dotter börjar klättra allt längre upp i sin politiska karriär, och Tunde, en ung nigeriansk man som med hjälp av sin kamera börjar dokumentera den enorma, världsomvälvande förändringen framför sig.

The Power är en bok som spänner sig över flera års tid och som därför är ganska svår att sätta fingret på - det är både en bok som både utspelar sig i nutid men som så småningom rör sig allt längre in i en dystopi. Den följer patriarkatets totala fall och ett matriarkats uppbyggnad, med hjälp av främst de fyra huvudpersonerna Roxy, Allie, Tunde och Margot, samtidigt som den också är inramad som ett fiktivt manus. Just bokens inramning är ett smart och tankeväckande drag som liknar en twist, men det ger, iallafall för mig, också boken en känsla av tveksamhet. Om det är ett påhittat manus, vad ska jag tro på? Borde jag ifrågasätta den?

Hur som helst är bokens kärna just makt, vem som äger den och varför, och kanske främst vad som händer med de som besitter den. När boken låter alla kvinnor bli enormt överlägsna männen blir den både en satir och en dystopi, och jag kan bara beskriva den som en slags blandning mellan Egalias döttrar och The Handmaid's Tale. Som läsare blir man ganska omtumlad - från att ha njutit av att se kvinnorna resa sig i revolt mot det manliga våldet, särskilt i utsatta områden, börjar man snart ana att det kvinnorna håller på att bli inte är något man kan eller vill sympatisera med. Men samtidigt är beskrivningen av de kuvade männen en satir över verkligheten som får en att stanna upp och fundera över vems sida man egentligen är på.

Det hela skapar en väldigt unik berättelse både rent handlingsmässigt och berättartekniskt, och The Power är en ovanlig bok som jag nog kommer ha svårt att glömma. Men samtidigt är det, precis som många samhällskritiska dystopier, en bok som blir lite smått tråkig i sina övertydliga symboler. Även om den anstränger sig mycket för att man inte ska kunna skilja helt på rätt och fel och svart och vitt så finns det något i den allt mer dystopiska skildringen som jag har svårt för. Det känns för svepande, för allmänt, och jag kan inte låta bli att känna att jag tappar bort karaktärerna och deras personligheter till förmån för en större samhällsskildring som, även om den är intressant, inte känns lika drabbande eftersom den blir allt mer anonym.

Hur som helst är The Power defintivt en läsvärd bok för alla som intresserar sig för feminism, makt, dystopier eller helt enkelt bara en väldigt välskriven och spännande roman.

"The Power", 2016

Ledig med Lars

Jag laddar upp för den kommande arbetsveckan med en riktigt slapp helg. Och vad är då bättre än någon timme i solen på innergården i sällskap av Lars Berges splitternya reportagebok Vargattacken? Vad läser ni?

Recension: The Handmaid's Tale av Margaret Atwood

Det är faktiskt ett bra tag sedan jag läste The Handmaid's Tale nu, men jag har verkligen tyckt att det varit svårt att skriva en recension på den. Kanske för att jag var mitt uppe i mitt examensarbete och lite ur bloggängorna. Men det är en bok jag velat läsa mycket länge och det är ett så pass viktigt verk att det känns som något slags brott att inte blogga om den.

Offred är tjänarinna i framtidens Gilead, ett mardrömslikt patriarkat där kvinnor lever under männen antingen som fruar, hushållerskor eller som tjänarinnor. De tillåts inte att läsa eller skriva, tjäna egna pengar eller bilda några band till varandra. På grund av sjukdomar som slagit ut stora delar av befolkningen är en fertil livmoder något av det mest värdefulla som existerar, och därför finns tjänarinnorna - sexslavar vars enda uppgift är att föröka sig. Om Offred gör något enda snedsteg väntar fruktansvärda konsekvenser, men det finns saker inom henne som inte går att styra eller kuva.

Som sagt har jag velat läsa The Handmaid's Tale väldigt länge. Det är nog den första boken av Margaret Atwood jag hörde talas om och alla lovord som strösslats kring både romanen och den nya tv-serien har gjort mig nästan rädd för boken. Det är lite som jag upplevde det med Hemingway - jag har känt mig rädd att inte gilla Atwood trots att jag väldigt gärna vill. Men så läste jag en annan bok av henne till min fördjupningskurs i litteratur, nämligen Oryx and Crake som jag föll pladask för. Och när jag till slut hade lite tid över i våras blev det The Handmaid's Tales tur.

Jag måste tyvärr erkänna att alla översvallande ord jag hört om The Handmaid's Tale gjorde den här romanen lite uddlös för min del. Visst tycker jag om den, men den är inte så drabbande som jag hade väntat mig. Jag kände mig betydligt mer engagerad i Oryx and Crake, och det är svårt att låta bli att jämföra de två böckerna. De är trots allt båda dystopier och både språket och handlingen i de två romanerna har vissa likheter. Den samhällskritiska tonen är snarlik, och även sättet som dystopin inte riktigt är science fiction utan snarare en något förvrängd bild av den verklighet vi redan lever i. Jag tror det är där som Atwood glänser som allra mest - hennes framtidsvisioner är inte det minsta svåra att tro på, snarare tvärtom. Hennes sätt att blanda saker som hänt på riktigt och saker som skulle kunna hända gör hennes romaner till böcker som obevekligt kryper in under skinnet på läsaren.

I The Handmaid's Tale handlar det naturligtvis mycket om kvinnorollen, och sättet som bokens kvinnor förtrycks på har likheter både med samhällen som finns i världen och med samhällen som funnits. Det är mycket lite i boken som inte går att föreställa sig som möjligt under vissa omständigheter, och det är just där den blir som läskigast. Jag tycker det är särskilt intressant hur boken delar upp kvinnor i de roller som redan finns i dagens samhälle - det är strikta uppdelningar i horor och madonnor, kvinnorna reduceras till funktioner som avhumaniserar dem och reducerar dem till stereotyper som är lätta att placera in i fack. Den strikta uppdelningen gör Offreds inre liv till en desto större kontrast och mycket av The Handmaid's Tale handlar om det yttre och det inre, det man säger och det man inte säger, det som går att tämja och det som inte går att skjuta bort hur gärna man än vill eller måste. Vad händer med begär, med kärlek och den egna identiteten när man inte får ha något av det?

Boken är presenterad som ett vittnesmål likt de som finns från andra världskriget, vilket bidrar till känslan av att det är något som har hänt eller skulle kunna hända. I stora drag är det en väldigt välskriven, tänkvärd och upprörande roman om makt, samhället och jaget. Men som sagt blir jag aldrig riktigt golvad. Jag upplever ibland att boken trots att den utspelar sig i en framtidsdystopi känns daterad. Det märks att den är skriven på åttiotalet, och kanske är det detta som sticker hål på min bubbla. Eller också helt enkelt att mina förväntningar varit alldeles för högt uppskruvade. Hur som helst är det en läsvärd bok jag inte tvekar att rekommendera - och tv-serien som är baserad på boken är också väldigt sevärd.

För min del är jag inte klar med Atwood på långa vägar. Först och främst riktar jag in mig på att fortsätta med MaddAddam-trilogin!

"The Handmaid's Tale", 1985

Recension: Så har jag det nu av Meg Rosoff

Jag såg den här boken i bokhandeln där jag jobbar och tyckte den verkade bra - och efter det långa sömnpillret som var Fyren mellan haven tyckte jag att jag behövde något kort och spännande.

Femtonåriga Daisy vantrivs hemma i New York och blir skickad till sina kusiner i England för att spendera sommaren där, trots det överhängande hotet om krig. När hennes moster åker bort blir hon och kusinerna Edmond, Isaac, Piper och Osbert ensamma i det stora gårdshuset. Då exploderar bomber i London, all kommunikation stängs ned och plötsligt är landet ockuperat. Men för Daisy och de andra blir gården ett slags orört paradis, utan vuxna, utan regler och där hennes förbjudna kärlek till kusinen Edmond bara växer. Men lugnet varar inte för evigt - kriget kommer sakta smygandes och kusinerna skingras. Sommaren blir en lång och plågsam lektion i överlevnad och saknad, där Daisy tvingas att bli vuxen allt fortare.

Det var mest för att handlingen lät så spännande som jag ville läsa Så har jag det nu, och det är onekligen en rätt intressant premiss. Den påminner mig mycket om John Marsdens ungdomsserie Imorgon när kriget kom om en grupp ungdomar som plötsligt befinner sig i ett Australien ockuperat av en okänd krigsmakt. Det finns en hel del likheter, med ungdomarna som plötsligt måste klara sig utan vuxna, och både friheten och ansvaret som det innebär.

Så har jag det nu är en rätt tunn bok på knappt tvåhundra sidor, och är lättläst i och med Daisys ironiska och ofta humoristiska berättarstil. Dock tycker jag att berättarstilen ibland blir lite för käck, med många uttryck som inleds med versaler för en humoristisk effekt och en meningsbyggnad som är väldigt talspråkig. Jag tycker också att den blir lite otydlig i sitt fokus när den blandar väldigt konkreta, ofta hemska krigsdetaljer med halvt övernaturliga element, som att flera av kusinerna antyds kunna läsa tankar eller kunna tala med djur. Det är ett förhållningssätt som visserligen ger boken en rätt ovanlig ton, men som jag inte hela tiden tycker fungerar fullt ut.

Boken är också väldigt fokuserad på den förbjudna kärleken mellan Daisy och hennes kusin Edmond. Jag tycker inte att det gör särskilt mycket - det bidrar till ett driv hos karaktärerna och motivation bakom deras handlingar, och är provokativ på ett intressant sätt, men i slutet av boken när några år gått och den där kärleken finns kvar som någon slags ödesmättad sanning känner jag att jag får lite svårt för den. En halv sommars romans mellan två tonåriga kusiner känns liksom inte så väldigt viktigt i skuggan av ett helt krig som tar upp större delen av boken, och ändå får den störst utrymme.

Ett problem är också att boken är relativt kort när det samtidigt händer så mycket i den. I slutet när allting blir nostalgiskt och berättas med en sorgsen ton blir jag nästan lite förvirrad och känner mig liksom snuvad på konfekten - det är som ett slut som skulle passat en längre och mer detaljerad bok bättre. Nu tycker jag inte riktigt att jag fått tillräckligt mycket tid att lära känna de andra karaktärerna på, och att sedan förväntas bli berörd över deras öde känns som för mycket begärt när jag knappt hunnit knyta an till dem. Hade boken varit längre med mer utvecklade personporträtt hade jag kanske känt annorlunda.

Men Så har jag det nu är en bok som jag verkligen tror att jag ser brister i just för att jag inte direkt tillhör målgruppen längre. Det kortare formatet med den intensiva, lite ologiska kärlekshistorien i skulle antagligen uppskattas betydligt mer av en yngre läsare. För mig blir boken lite snopen, och det tar bort ganska mycket av behållningen jag kanske annars hade funnit i den.

"How I Live Now", 2004

En kärleksförklaring

När jag numera jobbar i bokhandel blir det lätt så att man gärna tänker att man ska köpa sina böcker, med personalrabatt och allt. Och visst har det blivit några stycken sedan jag började jobba på Akademibokhandeln. Men även om jag precis som varenda annan boknörd älskar att gå i bokhandlar så är jag nog i själ och hjärta mer av en biblioteksmänniska.

Det är någonting i den där känslan att alla de här böckerna är tillgängliga för mig som jag verkligen älskar, som väcker en gnistrande exaltation som jag minns från barndomen då jag gick till kommunbiblioteket minst två gånger i veckan. Känslan av alla dessa möjligheter! Då brukade jag gå omkring på barn- och ungdomsavdelningen och skanna av hyllorna som var så välbekanta, och liksom heja på alla de titlar jag redan läst - precis de exen hade jag ju läst - och dra ut nya baserade enbart på titeln på ryggen. Så hittade jag många av min barndoms favoriter - böcker som Tjuvarnas herre, Skriet från vildmarken och Fröken Felicias hemlighet. 

Jag lånade nästan alltid bara en bok åt gången och var sen tillbaka några dagar senare för att upprepa processen. Som tolvåring, innan självutlåningens dagar, hade jag mitt låntagarnummer memorerat och alltid kortet med mig. Det lånekortet är inte brukbart längre, sedan Skurups kommunbibliotek slogs ihop med resten av biblioteken i sydöstra Skåne, men kortet har jag ändå kvar.

Och biblioteken har inte förlorat sin tjusning för mig som vuxen. Tvärtom, nästan. Genom att jobba på några olika bibliotek som vikarie fick jag mer insyn i verksamheten och mer respekt för bibliotekens unika uppgift i samhället. Det finns få platser som är lika viktiga som biblioteken. Det är trots allt det enda stället dit alla, precis alla, är välkomna. Och det är den enda platsen dit man kan gå utan att någon förväntar sig att man ska köpa någonting.

De flesta bibliotek anstränger sig också för att ha någonting för alla, oavsett om det är barn, unga eller äldre. Som barn gick jag på sagostunder och på boktipsträffar. Som tonåring på bokcirklar och skrivarcirklar. Och som studerande har biblioteket varit den antagligen absolut bästa platsen att plugga på. På få platser får man så mycket hjälp med så många olika saker.

Men även om biblioteken idag erbjuder allt möjligt från datorkurser och utskriftsmöjligheter till tv-spel och kaféer så förblir den absoluta tjusningen, iallafall för mig, böckerna. Jag tycker om att det finns hundra år gamla böcker bredvid splitter nya. Och att jag kan låna böcker som jag aldrig hade haft råd att köpa. Hur väl minns jag inte den enorma gamla läderinbundna volymen av Tusen och en natt med ömtåliga akvarellmålningar som jag fick låna när jag var tolv! Vilket förtroende för en liten boknörd som sedan tog boken med sig till en sommarstuga och läste om Sindbad hela semestern.

Ja, jag älskar verkligen bibliotek. Mitt lilla kommunbibliotek där jag både lånat, praktiserat och jobbat. Skolbiblioteket i högstadiet som var en fristad, där jag fick sitta bakom disken hos bibliotekarien när jag inte hade någon annanstans att gå. Svedala bibliotek med sina filialer där jag jobbat och hjälpt till med alla möjliga uppgifter. Malmö stadsbiblioteks helt enorma glashallar och de författare jag fått möta där - sent kommer jag glömma att jag fått prata med Lionel Shriver och skaka hand med Donna Tartt där på deras Internationella författarscen! (också det helt gratis!) Det stora välutrustade Göteborgs stadsbibliotek med alla studieplatser och billiga soppluncher där jag pluggat i timtal. Och den lilla filialen här på hörnet i Hisings Backa där jag idag hämtat ut dessa två böcker jag knappt kan vänta med att läsa.

Recension: Fyren mellan haven av M.L. Stedman

Anledningen till att jag ville läsa Fyren mellan haven är alla de kunder (och personalen för den delen) i bokhandeln där jag jobbar som sagt att den är så bra. Jag tyckte premissen lät intressant och till och med filmtrailern tilltalade mig, så när jag hittade boken billigt på loppis tyckte jag att jag kunde ge den en chans.

Ärrad av sina erfarenheter från första världskriget flyttar krigsveteranen Tom ut till Janus Rock, en liten ö utanför Australiens kust, för att arbeta som fyrvaktare. Det är ett ensamt och slitsamt liv, men han trivs med dess enkelhet och får så småningom sällskap av Isabel, som blir hans fru. När en liten båt en dag flyter i land på den lilla ogästvänliga ön hittar Tom och Isabel en död man i den, men också ett fullt friskt, levande spädbarn. Isabel, som genomlidit tre missfall, ser det ilandflutna barnet som ett mirakel. De bestämmer sig för att behålla den lilla flickan som sin egen och påbörjar det familjeliv de alltid velat ha. Det är först senare, när de återvänder till fastlandet, som det visar sig att någon annan betalar ett högt pris för deras lycka.

På grund av allt bra jag hört hade jag ganska höga förhoppningar på Fyren mellan haven, som tyvärr inte riktigt infriades. Jag drogs till det etiska dilemmat som bildar bokens kärna; rätten att behålla ett barn utan att veta om det saknas av någon, och hur gränserna mellan rätt och fel suddas ut på den isolerade ön. Men jag tycker aldrig riktigt att den här romanen bränner till. Jag tycker att den är långdragen och förutsägbar, och extremt sentimental. Det gör att jag aldrig knyter an till karaktärerna eller berättelsen riktigt - Tom är överdrivet godhjärtad, Isabel något intressantare i sin själviskhet men trots det fortfarande urtråkigt förutsägbar i sina handlingar. Jag kommer på mig med att tänka på romanen mycket som tantlitteratur - en fin berättelse, men en som aldrig riktigt tar ut svängarna ordentligt. Istället är det en rätt tam historia om något som hade kunnat bli betydligt intressantare.

Språket i boken matchar handlingen - det är ganska långsamt, detaljerat och finstämt, men också det går över till ren sentimentalitet då och då. Formuleringar som "hon var hans andra hälft av himlen" får mig att himla med ögonen och det är med nöd och näppe som jag kan låta bli att göra kräkljud över sådana meningar. Ibland tror jag att det är översättningens fel, att vissa formuleringar känns så otroligt lama och utan kraft, så stela och förutsägbara. Ibland tror jag bara att det är så boken är skriven. Sentimentalt, romantiskt. Även om berättelsen i sig och själva konflikten engagerar mig i teorin så är sättet boken är skriven på så trist att jag någonstans slutar bry mig och istället bara läser för att få veta hur det ska sluta.

Det hela hjälps inte av att mycket av handlingen känns som bakgrundsinformation och att många av incidenterna som berättas utdraget och i detalj inte har särskilt stor inverkan på handlingen i stort. Det är en roman som kunde varit betydligt kortare och nog tjänat på det.

Med det sagt är det inte så att Fyren mellan haven är en dålig bok. Det är nog snarare så att det inte alls är min typ av bok. Jag är inte mycket för kärlekshistorier eller sentimentala skildringar kring krig eller familjeliv. Gillar man däremot den typen av berättelser och den här typen av språkbruk - milt, utan risker, utan någon större experimentanda - så gillar man nog den här romanen. Den har trots allt rätt stabila karaktärer, om än lite träiga, och en solid berättelse som nog engagerar många. För mig blir boken dock mest en slags generisk bukfylla, i brist på bättre ord.

"The Light Between Oceans", 2012

Håll er borta, dementorer

Förresten håller jag dementorerna på avstånd numera med mitt nya, snygga armband! Eller ja, nytt och nytt. Själva armbandet fick jag sist jag fyllde år av min fina mamma. Lång, lång tid har det gått innan jag kunde bestämma mig för vad jag ville att det skulle stå på det. Jag velade mellan olika favoritcitat och till slut tedde det sig självklart att jag skulle ha en skyddsformel från böckerna som formade mig som barn. Och jag graverade in expecto patronum, gravyren även den en present från min mamma, nu som examenspresent. Och kolla vad fint det blev!

Recension: Genuine Fraud av E. Lockhart

Efter att ha läst Kanske är det allt du behöver veta och Den ökända historien om Frankie Landau-Banks visste jag att jag verkligen var tvungen att läsa också Genuine Fraud, eller Fejk som den heter på svenska. Jag har fallit handlöst för Lockharts smarta, svårsmälta hjältinnor och hennes fantastiska sätt att berätta en historia. Hennes böcker är perfekta exempel på att det går att skriva intelligenta, spännande och viktiga böcker också för ungdomar.

Jule West Williams är atletisk, starkare än de flesta och det är ett misstag att bli hennes ovän. Imogen är en förmögen ung kvinna på flykt undan ansvar och förväntningar. De två blir vänner under en sommar på Martha's Vineyard. Några månader senare befinner sig Jule i Mexiko under Imogens namn. Vad har hänt däremellan? När svaren rullas upp visar sig en härva av försvinnanden, mord, misslyckade kärleksförhållanden och en ung kvinna som är beredd att göra vad som helst för att slippa den hon varit.

Det är svårt att beskriva vad Genuine Fraud handlar om utan att förstöra nöjet för nästa läsare. Det är en bok som nog helst ska läsas utan någon vetskap om handlingen. Dessutom berättas boken baklänges, och går från kapitel 18 till 1 och sedan till ett avslutande, nittonde kapitel. Och det är just den här rätt så ovanliga berättartekniken som gör hela romanen. Sättet på vilket svaren ges ju längre tillbaka man går bygger upp en otroligt spännande bok där läsaren får smulor och hela tiden vill veta mer, mer, mer. Det är både snyggt och smart gjort.

För den som läst Patricia Highsmiths kultklassiker En man med många talanger är berättelsen bekant, eller till och med mer än så, men trots att jag läst Highsmiths bok mer än en gång tycker jag inte att Genuine Fraud tappar sin originalitet. Tvärtom är det nästan uppfriskande att få läsa en bok om en ung kvinna - en flicka nästan - i rollen som Ripley. Det är mer än en parafras, det är en roman som istället börjar bottna i det där som Lockhart är så bra på - vreden man kan känna över att män alltid har övertaget och den sköna känslan i att läsa om någon som tar tag i det på ett högst konkret sätt. Det finns något befriande i huvudpersonens brutalitet som i kombination med hennes roll som antihjälte gör henne till en rätt oförglömlig karaktär. Och jag gillar det subtila men ändå extremt påtagliga sättet som Lockhart behandlar feministiska frågor - det blir precis så komplext som i verkligheten.

Mer än något annat dras jag med i berättelsens rätt komplexa narrativ och slås av hur smart berättad den är. Det är, precis som Lockharts andra böcker, en roman som lyckas chocka mig. Och det är en bedrift. Trots att jag läst annat av henne och borde veta bättre tror jag att jag luras av att Lockhart är en ungdomsboksförfattare. För inte kan väl en ungdomsbok go there? Men jo, det kan den, och det gör den. Och så skönt det är, med en ungdomsbok som inte förminskar eller slätar över eller försöker vara till lags. Det är helt enkelt en jävligt bra bok som blir nästan lika hänsynslös som sin huvudperson.

Precis som i Kanske är det allt du behöver veta och Den ökända historien om Frankie Landau-Banks finns det teman som tycks löpa igenom Lockharts ungdomsböcker - unga driftiga kvinnor med tveksamma samveten, förmögenheter, och frågan om makt och vem den tillhör. Med allt detta sagt har jag verkligen gillat Genuine Fraud, som känns både som en återberättad Highsmith-klassiker och som en helt egen, unik och smart roman. Den är spännande, psykologisk och välskriven - en bok som blir både mörk och extremt läsvärd. 

"Genuine Fraud", 2017

Sommarens att läsa-listor

Sommaren har alltid varit min bästa lässäsong. Alla sommarlov spenderade jag under skolåren med högar av biblioteksböcker, och alla semestrar har följts av böcker packade i bagaget för all väntetid och alla slappa timmar. Trots att jag nu mest jobbar (och ligger däckad i en sån där hemsk sommarförkylning) så har jag faktiskt kommit igång med läsandet ordentligt igen. Kanske mycket på grund just av solen utanför och den där sommarläslusten.

Under de sista åren har listorna med romaner jag vill ta mig an bara växt, och bara betats av väldigt långsamt på grund av mina studier. Men nu när allt plugg är ur världen har jag störtdykt ner i de där högarna med titlar jag spanat på under så lång tid. Fantastiskt!

Vilka böcker är det då jag har i sikte? Ja, dels är det alla de där olästa titlarna i bokhyllan, men dels också alla nya spännande titlar jag får syn på när jag jobbar på Akademibokhandeln, och så grejer jag hör talas om som jag söker efter i bibblans kataloger. Ett sammelsurium av gammalt och nytt, böcker jag äger och böcker jag lånar, böcker jag fått, som jag reserverat, som jag köpt eller loppisfyndat. De hetaste, som jag just nu tänker att jag ska ta mig för i sommar är dessa:

The Power av Naomi Alderman
The Year of the Flood, Margaret Atwood
MaddAddam, Margaret Atwood
Brighton Rock, Graham Greene
Afrikas gröna berg, Ernest Hemingway
We Are All Completely Beside Ourselves, Karen Joy Fowles
Call Me by Your Name, André Aciman
Till vännen som inte ville rädda mitt liv, Hevré Guibert
Min röst skall nu komma från en annan plats i rummet, Lotta Lotass
Tell Me How Long the Train's been Gone, James Baldwin
Future, Dmitrij Gluchovskij
Miraklet, Emma Donoghue
Hetta, Jane Harper
Heart of Darkness, Joseph Conrad
Thomsons hundar, Sigge Stark
Vargattacken, Lars Berge
Hunger, Alma Katsu

Men vet ni, det är som det är med mina listor. Ibland tänker jag att jag ska hålla mig till dem, men jag gör det sällan. För mig är det så viktigt att jag känner att jag verkligen vill läsa nästa bok. Jag vill aldrig känna mig tvungen. Just nu är jag sugen på de här. Men kanske blir det någon annan, kanske lägger jag bort några av dessa efter ett par sidor om de inte passar. Och det är okej! Jag vill bara läsa, och jag vill läsa saker jag gillar. Med det sagt - hur ser era sommarlistor ut? När läser ni som bäst?