Det är ett stort sällskap som 1846 beger sig västerut från Illinois för att ta sig till Kalifornien, där ett nytt, lyckligare liv hägrar. Det är en kolonn av prärievagnar där George Donner utsett sig själv till ledare. I sällskapet finns också hans vackra men hemlighetsfulla fru, den vedervärdige Keseberg, den ensamme Charles Stanton som bär på en hemlighet och massor med barn. Men olyckorna har slagit till mot kolonnen ända sedan den första dagen på den långa resan, och det blir bara värre när Donner bestämmer sig för att ta Hasting's genväg, den mindre välkända leden över bergspassen. En liten pojke försvinner, matförråden sinar och vintern närmar sig. Och resenärerna börjar ana att någonting förföljer dem. Någonting okänt, farligt - och hungrigt.
Jag var lite tveksam till den här boken eftersom jag normalt sett inte brukar gilla fiktiva berättelser om verkliga händelser eller personer. Hunger är nämligen löst baserad på den alltför verkliga tragedin som hände det så kallade Donnersällskapet, som under sin resa västerut i mitten på artonhundratalet fastnade i de översnöade bergspassen och blev tvungna att äta sina döda för att överleva vintern. Det är en av de mest bisarra och kända händelserna i USA, men är kanske mindre känd här. Jag har definitivt hört om det förut - det finns till exempel en sekvens just i början av Stanley Kubrick's The Shining där Donnersällskapet nämns - men jag har inte vetat särskilt mycket om händelserna och valde att låta det förbli så tills jag läst ut boken.
Trots mina tvivel måste jag säga att Hunger överraskade mig med hur bra jag tycker att den är. Först och främst är det en extremt spännande roman som trots sina fyrahundra sidor tog mig väldigt kort tid att läsa. Den är välskriven (även om översättaren uppenbarligen har lite problem med när man ska använda reflexiva possessiva pronomen) och tempot är högt, karaktärerna intressanta och mänskliga. Vetskapen som finns hos läsaren över vad som ska hända hade kunnat ge boken en avsaknad av spänning, men så är det inte alls här - det finns ett krypande obehag och författaren tar sig friheter som gagnar romanen.
Dock blir jag lite skeptisk ju längre in i boken jag kommer och det börjar stå klart att den rör sig allt mer mot en ren skräckgenre. Det finns övernaturliga element i Hunger som, ju mer jag tänker på det, slår mig som onödiga. För mig hade det räckt med den högst reella rädslan i svält, död och instängdhet som faktiskt hände i verkligheten. Jag är inte säker på att övernaturliga varelser faktiskt behövs för att göra berättelsen om Donnersällskapet spännande. De interna striderna, moralen och påfrestningarna hade kanske räckt. Ändå förstår jag att det övernaturliga ger boken en oväntad tillgång som gör den mer oförutsägbar, men kanske hade det då räckt om det övernaturliga insinueras snarare än påvisas.
Framåt slutet förefaller sig också boken allt mer splittrad för mig, och när jag vänder sista sidan blir jag faktiskt lite snopen. Det finns lösa trådar som jag hade fördragit fick ett mer komplett slut. Men på det stora hela har Hunger varit en extremt njutbar läsupplevelse med sitt tempo, sin stämning och sitt språk. Det är en stark roman, men det kanske är värt att varna för att den är en skräckroman snarare än en historisk återberättelse.
"The Hunger", 2018
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar