Recension: Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell

Jag har knappast läst allt av Gardell, men de största titlarna har jag läst och flera av dem utgör några av mina absoluta favoritböcker; En komikers uppväxt och kanske särskilt Ett ufo gör entré älskar jag, och såklart Torka aldrig tårar utan handskar-trilogin. Så när den här nya boken dök upp var det självklart att jag skulle läsa den.

Det är en svår bok att beskriva handlingen till, av anledningar jag ska återkomma till, men mest kretsar den kring Jonas mamma, Ingegärd Gardell, och hennes liv. Boken berättar om hur hon föds på tjugotalet i ett samhälle med stränga gränser för vad en kvinna kan göra med sitt liv, och hur Ingegärd genom hela livet går i krigsmarsch mot allt som kan hålla henne fången. Hennes stridsrop är: Jag måste vara fri! Boken blir en dykning ner i hennes familj flera släktled tillbaka, allt det som format Ingegärd till den hon blivit - frikyrklig, frihetstörstande, utan tro på svaghet. Men boken följer också hennes äktenskap och relationen till den yngste sonen Jonas, med vilken hon har ett förbund som aldrig ska brytas så länge de lever, och kanske inte ens efter deras död.

Den här boken, romanen eller biografin - vad den är eller vill vara är stundtals svårt att utröna - berör visserligen allra mest Ingegärds liv, men i nästan lika stor mån Jonas eget. För den som minns de halvt självbiografiska En komikers uppväxt och Ett ufo gör entré finns det många paralleller och detaljer som stämmer överens med det som berättas här - till och med en liten glasgris som jag minns från den fina tv-serien De halvt dolda spelar en viktig roll. Det är lite lustigt att läsa en sådan bok, där gamla uppslag dyker upp i nya sammanhang. Små detaljer som verkar sanna i ett nät av tveksamheter, nästan.

För är det något som Till minne av en villkorslös kärlek egentligen handlar om så är det kanske sanning och lögn - vad är egentligen sant i en människas liv? Vad händer med ett liv när sanningen ligger gömd bakom omskrivningar, försköningar och rena lögner? Men också - är det verkligen så viktigt att allting som berättas är helt sant? Det är frågor som böljar fram och tillbaka genom boken och som hänger ihop med själva dess format, för det finns saker i boken som presenteras som sanna men som uppenbarligen inte är det, och resultatet är en slags fiktiv biografi som ställer frågor kring berättandets villkor och hela tiden ifrågasätter sanningen och dess värde.

För mig personligen gör detta Till minne en bok som jag kämpar lite med. Formatet är svårt att greppa, berättarrösten förändras ofta och det är inte alltid solklart vem som har ordet - är det en namnlös författare som skriver en biografi över Jonas Gardell? Är det Jonas själv? Ett syskon som inte finns? Eller någon annan? Ja ni märker - det är frågetecken efter frågetecken. Det är inte så att jag nödvändigtvis ogillar greppet, men jag har svårt att engagera mig med det, och det där ifrågasättandet av allt gör att jag som läsare ibland har svårt att veta vad jag ska ta fasta på i boken. Jag saknar helt enkelt en fast ram att förhålla mig till när jag läser.

Att perspektivet emellanåt tydligt är Jonas eget och att stora delar av handlingen uppenbarligen ägt rum öppnar också upp för ett annat problem som jag kände av lite grann redan i sista Torka aldrig tårar-boken - jag upplever att den här boken ibland blir så självömkande. Det förvånar mig lite, eftersom jag när jag läst En komikers uppväxt beundrat just att det aldrig blir en tycka-synd-om-roman. Kanske beror det på att den trots allt inte gör anspråk på att vara Jonas Gardells eget liv? Med Till minne kommer jag på mig själv med att sucka lite åt berättandet om barnkalaset som ingen svarar på inbjudan till, åt de otäcka mobbningsscenerna och otillräckligheten, särskilt i barndomssekvenserna. För det hela blir så ömkande att jag ställer mig på tvären nästan automatiskt. Dessutom har jag ju faktiskt redan läst detta förut, i En komikers uppväxt!

Trots mina invändningar mot boken är den ändå mycket läsvärd - det som Jonas Gardell trots allt är så bra på är att sätta fingret på den där gränsen mellan det roliga och det sorgliga på ett sätt som få andra kan. Han balanserar dock på en mycket smal tråd och det är väl bara naturligt att det då och då slår över till melodrama. Trots allt är det en bok med väldigt mycket kärlek och väldigt mycket känsla, om en excentrisk, egocentrisk och lite galen mamma, om hennes frihetsbehov och trasighet och livslögn - och såklart också hennes helt villkorslösa kärlek.

"Till minne av en villkorslös kärlek", 2018