En kärleksförklaring

När jag numera jobbar i bokhandel blir det lätt så att man gärna tänker att man ska köpa sina böcker, med personalrabatt och allt. Och visst har det blivit några stycken sedan jag började jobba på Akademibokhandeln. Men även om jag precis som varenda annan boknörd älskar att gå i bokhandlar så är jag nog i själ och hjärta mer av en biblioteksmänniska.

Det är någonting i den där känslan att alla de här böckerna är tillgängliga för mig som jag verkligen älskar, som väcker en gnistrande exaltation som jag minns från barndomen då jag gick till kommunbiblioteket minst två gånger i veckan. Känslan av alla dessa möjligheter! Då brukade jag gå omkring på barn- och ungdomsavdelningen och skanna av hyllorna som var så välbekanta, och liksom heja på alla de titlar jag redan läst - precis de exen hade jag ju läst - och dra ut nya baserade enbart på titeln på ryggen. Så hittade jag många av min barndoms favoriter - böcker som Tjuvarnas herre, Skriet från vildmarken och Fröken Felicias hemlighet. 

Jag lånade nästan alltid bara en bok åt gången och var sen tillbaka några dagar senare för att upprepa processen. Som tolvåring, innan självutlåningens dagar, hade jag mitt låntagarnummer memorerat och alltid kortet med mig. Det lånekortet är inte brukbart längre, sedan Skurups kommunbibliotek slogs ihop med resten av biblioteken i sydöstra Skåne, men kortet har jag ändå kvar.

Och biblioteken har inte förlorat sin tjusning för mig som vuxen. Tvärtom, nästan. Genom att jobba på några olika bibliotek som vikarie fick jag mer insyn i verksamheten och mer respekt för bibliotekens unika uppgift i samhället. Det finns få platser som är lika viktiga som biblioteken. Det är trots allt det enda stället dit alla, precis alla, är välkomna. Och det är den enda platsen dit man kan gå utan att någon förväntar sig att man ska köpa någonting.

De flesta bibliotek anstränger sig också för att ha någonting för alla, oavsett om det är barn, unga eller äldre. Som barn gick jag på sagostunder och på boktipsträffar. Som tonåring på bokcirklar och skrivarcirklar. Och som studerande har biblioteket varit den antagligen absolut bästa platsen att plugga på. På få platser får man så mycket hjälp med så många olika saker.

Men även om biblioteken idag erbjuder allt möjligt från datorkurser och utskriftsmöjligheter till tv-spel och kaféer så förblir den absoluta tjusningen, iallafall för mig, böckerna. Jag tycker om att det finns hundra år gamla böcker bredvid splitter nya. Och att jag kan låna böcker som jag aldrig hade haft råd att köpa. Hur väl minns jag inte den enorma gamla läderinbundna volymen av Tusen och en natt med ömtåliga akvarellmålningar som jag fick låna när jag var tolv! Vilket förtroende för en liten boknörd som sedan tog boken med sig till en sommarstuga och läste om Sindbad hela semestern.

Ja, jag älskar verkligen bibliotek. Mitt lilla kommunbibliotek där jag både lånat, praktiserat och jobbat. Skolbiblioteket i högstadiet som var en fristad, där jag fick sitta bakom disken hos bibliotekarien när jag inte hade någon annanstans att gå. Svedala bibliotek med sina filialer där jag jobbat och hjälpt till med alla möjliga uppgifter. Malmö stadsbiblioteks helt enorma glashallar och de författare jag fått möta där - sent kommer jag glömma att jag fått prata med Lionel Shriver och skaka hand med Donna Tartt där på deras Internationella författarscen! (också det helt gratis!) Det stora välutrustade Göteborgs stadsbibliotek med alla studieplatser och billiga soppluncher där jag pluggat i timtal. Och den lilla filialen här på hörnet i Hisings Backa där jag idag hämtat ut dessa två böcker jag knappt kan vänta med att läsa.