Siste april

... eller valborg. I år blir det inte mycket firande för min del, men jag läser iallafall Liane Moriartys Öppnas i händelse av min död, som jag faktiskt gillar ganska bra hittills. Vad läser ni på aprils sista afton?

Recension: När natten faller av Michael Cunningham

Efter att ha läst Michael Cunninghams Ett hem vid världens ände fick jag milt sagt mersmak på hans författarskap. Jag tyckte verkligen om den boken, och det bådade gott inför resten av hans böcker. Och visst har han fått massor av beröm för sin Pulitzerprisvinnande bok Timmarna, men jag valde att ge mig på den här istället, mest eftersom handlingen i den tilltalade mig mer.

Peter är en medelålders gallerist på Manhattan i New York. Han och hans fru Rebecca har varit gifta i nästan tjugo år, de har en vuxen dotter och Peter anser sig på det stora hela leva ett gott liv, trots att äktenskapet knakar lite i fogarna och livet ter sig händelselöst och stagnerat. Men när Rebeccas yngre bror Missen dyker upp för att bo hos dem en tid ställs allting på ända. Missen är ung, vacker och en börda för sin familj med sin oförmåga att hålla fast vid ett jobb och sina drogproblem. Men Peter känner sig dragen till honom på ett sätt som får honom att ifrågasätta hela sin tillvaro.

Med Ett hem vid världens ände i bakhuvudet måste jag säga att jag faktiskt är ganska besviken på När natten faller. Jag hade förväntat mig något mer, något större, än vad som finns i den här boken. Naturligtvis beror det ganska mycket på att mina förväntningar var alldeles för högt uppskruvade, men jag trodde verkligen att boken skulle leverera lite mer. Handlingen intresserade mig, kanske framför allt det förbjudna i hela situationen. Ändå fångar När natten faller mig inte alls lika mycket som jag förväntat mig, och emellanåt har jag väldigt svårt att känna mig ordentligt engagerad i den. Det är en stor och ganska tråkig kontrast till hur uppslukad jag var av Ett hem vid världens ände.

En av anledningarna till att jag tycker boken är sådär, är sättet den är skriven på. Det finns en helt annan ton och en helt annan användning av språket i När natten faller än vad jag var beredd på vilket jag visserligen gillar - det tyder på Michael Cunninghams skicklighet som författare - men det är också ett språk som jag personligen inte faller lika hårt för. Det är avskalat och kort, med massor av parenteser som ibland stör mig. Emellanåt funderar jag också på översättningen, när jag inte får rätsida på vissa meningar eller när engelskans ordföljd lyser igenom. Det finns, samtidigt med det avskalat enkla, något betydligt rörigare över bokens språk som jag inte riktigt förstår mig på eller alls gillar.

Ändå har jag svårt för att säga att När natten faller är en dålig bok - jag misstänker snarare att den inte riktigt tilltalar mig som person. Den handlar trots allt om en man och hans medelålderskris. Och även om jag själv inte känner mig särskilt träffad eller gripen av boken så kan jag förstå vad den vill säga, och jag förstår att den säger det bra. För det handlar ändå om livet och dess meningslöshet, om konstens lockelse och vad den utlovar, och om att plötsligt inse att man står där vid fyrtiofyra års ålder och fortfarande inte vet vem man är eller vad man vill vara, och det är en konflikt som boken behandlar med enorm känsla och skicklighet.

Om det finns något jag verkligen gillar med romanen är det hur obevekligt mänskliga alla karaktärerna i den känns, hur verkliga de framstår. Handlingen är stramt uppspänd mellan de tre huvudkaraktärerna, Peter, Rebecca och Missen på ett sätt som verkligen gagnar boken. De blir alla både sympatiska och osympatiska, och det är svårt att inte känna med dem. Men jag måste ändå säga att jag blivit lite mindre sugen på Michael Cunningham efter den här boken. Fast ändå, det vore nog inte fel att ge Timmarna en chans...

"By Nightfall", 2010

Gammalt eller nytt?

Igår fick jag ju fyra sprillans nya Kingböcker i nytt storpocketformat med posten. Ändå kan jag inte låta bli att ta fram mina gamla böcker tryckta på åttiotalet och jämföra dem med de här helt nya. För, precis som jag skrev igår, så tycker jag det är fantastiskt roligt att man i Sverige äntligen ger ut King igen. Det har behövts så himla länge. 

Samtidigt kan jag inte låta bli att ändå tycka att de gamla åttiotalsomslagen har en helt annan charm än de nya, städat moderna omslagen. Kanske beror det i mitt fall mycket på nostalgi - som jag har jagat efter de här gamla böckerna på loppmarknader och antikvariat! Det har funnits ett element av skattjakt över att hitta alla de här gamla pärlorna, och därför tror jag inte att jag kommer kunna göra mig av med dem trots att jag hädanefter kommer att ha dubbelt upp i hyllan.

Dessutom är det kul att försöka se vilka detaljer i berättelserna som konstnärerna tagit fasta på för att göra omslagen. Ofta finns det ju likheter. För att kunna jämföra ordentligt - här har ni mina gamla böcker, sida vid sida med de splitternya. Först ut - Dolores Claiborne. Solförmörkelsen är ju central i den här boken, och det märks på både det gamla och det nya omslaget.

Nummer två är Jurtjyrkogården. Det lustiga här är att de här böckerna faktiskt liknar varandra väldigt mycket - den nya boken är som en förenklad kopia av den gamla, med gravstenarna, ljuset i bakgrunden - till och med den lila färgen går ju igen.

När det gäller Sommardåd och Vinterverk har en ny bok verkligen behövts. Jag har nämnt det när jag recenserat de två böckerna - hur förlaget Legenda valde att dela upp det engelska originalet Different Seasons i två delar, och hur en komplett version aldrig existerat på svenska - förrän nu! Jag är otroligt glad att man äntligen kan få läsa de fyra berättelserna tillsammans, som det var tänkt från början. Årstider heter den kompletta boken nu, och uppenbarligen är det berättelsen Höstgärning (mest känd som Stand by Me tror jag) som ligger till grund för omslagsidén.

Sist ut är Lida. Och i det här fallet kommer jag nog att slänga min gamla bok, för den är ett extremt slitet biblioteksexemplar jag hittat under en gallring. Den är så trasig att omslagsbilden är svår att se, men det föreställer en tårta med en avskuren tumme i mitten (det ni). 

Jag ska vara ärlig och säga att de nya omslagen inte gör särskilt mycket för mig. Lida gillar jag bäst, men inget av dem andas direkt skräck för mig. Då är de gamla åttiotalsböckerna mer rakt på - på ett lite billigt men ändå roligt vis. Vad tycker ni? Gillar ni de nya omslagen eller föredrar ni de gamla? Vilket är snyggast?

Skräckpaket från Bonnier

Sverige har behövt nya utgåvor av Stephen Kings gamla böcker väldigt länge, och nu har Bonnier satsat och gett ut några av de numera nästan klassiska böckerna i nytt storpocketformat. Gissa hur glad jag blev när de hörde av sig och undrade om jag ville ha recensionsexemplar!

Alltså fick jag det här paketet idag, med fyra gamla godingar som jag faktiskt inte har något alls emot att läsa om. Hur de ska få plats på hyllan är en helt annan femma...

Helg med Michael Cunningham och en labrador

Helgen ägnar jag åt att vara hundvakt, isolerad på landet. Optimala läsomständigheter alltså, vilket är tur eftersom jag skulle vilja komma igång ordentligt med När natten faller. Att jag varit sjuk innebär att jag tappat bort mig lite i boken - jag märkte att jag inte läser så bra när jag har feber, och tiden har ägnats åt sådant min hjärna kunnat ta in istället - mest YouTube-videor och filmer på låg nivå för att vara ärlig... Vad läser ni?

Liebster award-enkäten

Jag har blivit taggad från två håll att göra Liebster Award-enkäten, både av Snowglitter och Carolina läser. Eftersom Snowglitter var först blir det hennes frågor jag svarar på!

Regler:

Länka tillbaka till personen som nominerade dig

Svara på frågorna som du fick av personen som nominerade dig
Nominera 11 andra bloggar med färre än 200 följare
Göra 11 frågor till dem som du nominerar
Meddela de nominerade via sociala medier/bloggar

1. Vad är det bästa med att läsa?
Det bästa med att läsa är när man hittat en riktigt, riktigt bra bok som det är helt omöjligt att slita sig ifrån, och som man läser i så fort man får en endaste minut över. Den läsglädjen lever jag för. Det, och det fantastiska i att böcker tillåter en att se andra världar, andra liv och människor som man aldrig annars fått möta.

2. Vem är din absoluta favoritförfattare?
Jag har många favoriter, men det finns en som jag läst nästan allt av, som jag samlar på och som jag alltid köper i butik när han gett ut något nytt - och det är Stephen King.

3. Hur många böcker läser du per månad?

Oj, det är nog ganska olika. Förra månaden blev jag klar med sju böcker, och månaden dessförinnan bara tre. Så jag höftar på ett tal lite mitt emellan - typ fem böcker i månaden kanske.

4. Vad gör du om en bok är riktigt dålig och seg?
Om det inte finns ett särskilt skäl att läsa den (skola, bokcirkel, ren envishet) så lägger jag undan den.

5. Hur många bokmärken har du?
43, om jag räknat rätt!

6. Vilken är den bästa deckaren du läst?
Jag läser ju extremt få riktiga deckare, så jag är rädd att jag inte är rätt person att fråga. Men Stephen King har skrivit en deckaraktig bok som jag verkligen gillar, Dolores Claiborne.

7. Finns det någon karaktär från någon bok som är väldigt lik dig?
Egentligen inte, iallafall ingen som jag läst om och tänkt "det här kunde vara jag".

8. Vilken är den bästa boken du läst på engelska?
En av dem är definitivt Extremely Loud & Incredibly Close av Jonathan Safran Foer,

9. Köpa eller låna böcker?
Jag försöker att låna det mesta och sen köpa det som jag är säker på att jag vill ha - riktigt bra böcker, böcker av vissa författare och klassiker. Det blir en hel del iallafall.

10. Vilken var din favoritbok när du var liten?
Harry Potter - de är fortfarande mina favoritböcker förresten.

11. Har du någongång träffat en författare? Vem isåfall?
Det har jag, några stycken faktiskt. När jag var yngre träffade jag barnboksförfattarna Gull Åkerblom och Isabelle Halvarsson, som drev ett skrivarläger för barn. Sedan dess har jag träffat Lionel Shriver, Neil Gaiman, Donna Tartt, Carol Rifka Brunt och John Ajvide Lindqvist. Alla väldigt coola människor som jag verkligen, verkligen beundrar. Trevliga var de också!

Mina frågor:
1. Tycker du om böcker som har en twist på slutet?
2. Vilken ingrediens måste en bok innehålla för att du ska tycka den är bra?
3. Dömer du böckerna efter omslagen?
4. Har du något citat från en bok som betytt mycket för dig?
5. Vilken författare tycker du har det vackraste språket?
6. Har du någon gång läst en bok för att filmatiseringen verkade bra? Vilken då?
7. Vilken bok har du läst flest gånger?
8. Finns det någon musik du upptäckt via böcker?
9. Vilken bok tycker du är alldeles för överskattad?
10. Och vilken är underskattad?
11. Vilken bok ser du mest fram emot att läsa just nu?

Det där med att nominera 11 andra bloggar blir svårt, de flesta jag följer har redan gjort den här enkäten. Men den som vill får gärna göra den såklart!

Att läsa är att resa: Världsbokdagen

Idag firar man internationella världsbokdagen - själv skulle jag ha jobbat på bibblan, men ligger hemma sjuk istället utan att orka göra mycket mer än att titta på Netflix.

Men jag tänkte ändå skriva lite om den här dagen eftersom jag tänker mycket på det, det här med att läsa litteratur från andra länder. Jag tror nämligen att de flesta, mig själv inkluderad, är väldigt dåliga på detta med att läsa böcker som inte är antingen skrivna på svenska, eller översatta från engelska. Tänk så oerhört många läsupplevelser man går miste om!

För att bekräfta mina misstankar har jag gått igenom alla böcker jag läst och utifrån det fyllt i de länder jag läst böcker ifrån på en karta. Så här ser resultatet ut.

Alla världsdelar är visserligen representerade, men det är ganska deprimerande hur många länder man aldrig läst någonting från. Inte bara Afrika, Asien och Sydamerika, utan också ganska många av de europeiska länderna. I topp ligger som väntat, förutom Sverige, Storbritannien och USA, men också Kanada och Australien.  Resten av länderna har jag i princip bara läst en eller två böcker från.

Därför tänkte jag idag ta tillfället i akt att tipsa om tolv läsvärda romaner från andra delar av världen.

1. Andarnas hus av Isabel Allende, Chile

2. Kvinnan i sanden av Kobo Abé, Japan

3. Onåd av J.M. Coetzee, Sydafrika

4. Brott och straff av Fjodor Dostojevskij, Ryssland

5. Klätterbaronen av Italo Calvino, Italien

6. Den oändliga historien av Michael Ende, Tyskland

7. Stjärnans ögonblick av Clarice Lispector, Brasilien

8. Utrensning av Sofi Oksanen, Estland

9. Ringaren i Notre Dame av Victor Hugo, Frankrike

10. Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón, Spanien

11. Mannen som älskade Yngve av Tore Renberg, Norge

12. Bara sedan solen sjunkit av Johanna Sinisalo, Finland

Men det här är naturligtvis bara några få böcker. Jag skulle hemskt gärna vilja läsa fler. Därför frågar jag er som läser bloggen om ni har några tips på bra böcker som inte är översatta från engelska? Tänker ni på det här när ni läser? 

Från sjukbädden

Ni får ursäkta min frånvaro - jag ligger hemma dunderförkyld och det blir inte mycket gjort. Fast jag har börjat på När natten faller av Michael Cunningham och den verkar bra. Vad läser ni?

The Virgin Suicides

Jag såg förresten Sofia Coppolas filmatisering av The Virgin Suicides i helgen. Och jag tyckte nästan (men bara nästan) bättre om filmen än om boken - filmen hade tagit fasta på humorn i berättelsen på ett helt annat sätt än boken, och jag gillade färgerna och miljöerna mycket.

Men det var kanske lite dumt att se filmen så tätt inpå att jag läst den, för nu flyter de ihop lite när jag tänker på dem. Men jag kunde bara inte låta bli! Vad tycker ni om filmen?

Recension: Dödens jungfrur av Jeffrey Eugenides

Jag känner till Jeffrey Eugenides sedan förut, som författaren till den Pulitzerprisvinnande boken Middlesex, men jag har inte läst något av honom. Och så känner jag ju till filmen The Virgin Suicides, men jag har inte sett den heller, och som vanligt tänkte jag att det kunde vara en bra idé att läsa boken först.

I familjen Lisbon finns fem döttrar, alla vackra och otillgängliga, i princip fångar under sina föräldrars stränga regler. De beundras av de jämnåriga pojkarna som bor på samma gata och som fortfarande, åratal senare, försöker förstå varför de alla tog livet av sig. Det börjar med den yngsta systern och ett år senare är de alla döda. Men varför? Genom de bilder, intervjuer och brottstycken de nu vuxna männen lyckats samla ihop blir bilden av de mystiska systrarna en gåtfull, sorglig och svårtolkad mosaik.

Framsidan till Dödens jungfrur känns lite missvisande, som en ungdomsbok, men trots att tonåringar står i fokus är den definitivt inte en bok för unga läsare. Det märks kanske främst språkligt, eftersom Eugenides skriver på ett sätt som jag helst vill kalla för komplicerat. Det är massor med metaforer och kanske framför allt storvulna ord, som ibland kan göra meningarna långa och onödigt krångliga.

Dessutom är boken berättad ur ett vi-perspektiv. Den är bara den andra boken jag någonsin stött på som använder sig av ett sådant perspektiv (den andra är Världens viktigaste kyss av David Levithan), och jag är inte helt säker på vad jag tycker om det. Vi:et i Dödens jungfrur är den grupp trånande pojkar som går i skolan med systrarna Lisbon och som bor grannar med dem, och jag kan inte låta bli att tycka att det blir lite äckligt emellanåt, dessa tonårskillar som spionerar på och fantiserar om en grupp systrar. Att läsa utifrån ett "vi" gör också att man inte riktigt får någon känsla för berättarna alls, utan allt fokus i boken är förflyttat mot familjen Lisbon och berättarna är nästan helt osynliggjorda. Det är visserligen intressant, och boken hade inte uppnått samma effekt om den varit skriven på ett annat sätt, men jag är heller inte övertygad om att det fungerar fullt ut.

Till exempel vacklar boken fram och tillbaka mellan att vara en bakåtblickande roman om att växa upp, ett slags pussel av ledtrådar om Lisbonsystrarna som ska försöka nå fram till ett svar om varför de dog. Samtidigt uppträder massor av karaktärer som man får veta mer om än vad som är troligt att vi:et faktiskt vet, och i det tycker jag att berättarperspektivet spricker.

Jag slits lite mellan bokens brister, och dess originalitet och språk. För jag har aldrig riktigt läst något som liknar Dödens jungfrur, med sitt halvt krångliga, halvt fantastiska språk (vissa formuleringar är att dö för) och en historia som känns fascinerande men som är svår att få ordentlig tillgång till. För jag gillar verkligen den smått absurda handlingen, med systrarna som alla dör för egen hand. Men systrarna Lisbon beskrivs ur ett så ovetande perspektiv att de förblir suddiga skuggor till karaktärer, och eftersom allting är ur en betraktares ögon blir det svårt att fästa sig nämnvärt vid någon karaktär alls. Samtidigt är det en bok som är präglad av en oerhört sällsam, vacker och sorglig ton.

Men däri ligger också ett av mina problem med romanen - jag kan aldrig riktigt bestämma mig för om jag tycker pojkarna är lite perversa (och vad håller de på med tjugo år senare, jagar de verkligen fortfarande efter de här tonåriga tjejerna?), eller om det är en sorglig uppväxtskildring. Jag kan inte heller bestämma mig för om jag tycker att den glorifierar självmord, eller för vad boken egentligen vill säga. Också språket famlar sig fram mellan det geniala och det lite väl uppblåsta.

Sammanfattningsvis är jag ändå glad att jag läst boken, för det är en läsvärd roman som känns väldigt unik, men den når inte alltid hela vägen fram. Så får jag väl se till att kolla in filmen också, och se hur berättelsen artar sig i ett annat medium.

"The Virgin Suicides", 1993